Fast jag hade känt det som att jag hela tiden måste fråga om lov om jag använder hans lön till att bekosta mina intressen. Han kanske inte hade sett det så, men jag hade känt det så och då kan jag väl få välja att inte ha helt och hållet gemensam ekonomi?
Jag har aldrig sagt att det inte fungerar, för det finns säkert par som det fungerar för. Däremot är det inte ett alternativ som jag vill ha. Jag vill heller inte glatt förespråka det till andra, eftersom det mycket väl kan leda till kontrollbehov och otäckheter med "fel" partner.
…och det är väl det som är pudelns kärna - hur man som individ känner inför vissa situationer.
Mina föräldrar satte ett riktigt skräckexempel för mig där mamma jobbade deltid när barnen var små, pappa kunde obehindrat jobba på och bygga upp sin datorfirma. Han var/är en riktig snåljåp och dessutom elak och kontrollerande, så han hade mycket bättre bil än henne, en egen hylla i kylen med delikatesser (som hon inte fick röra men var tvungen att köpa åt honom), han köpte skräddarsydda kostymer på NK och hon hade aldrig råd att köpa kläder för hennes lön gick åt till att köpa mat och bensin och kläder till barnen. Och han klagade på att hon hade gamla/fula kläder (och på en massa annat också). Han var också otrogen, och tog varje tillfälle i akt att klaga på henne och kontrollera allt hon gjorde.
De var gifta i 31 år och när hon slutligen tog mod till sig och begärde skilsmässa så blev hon barskrapad. Han hade fått henne att skriva på äktenskapsförord under resans gång och sett till att precis allt stod på firman så när de separerade hade hon inte rätt till någonting. Han är mångmiljonär, men är helt ensam nu på ålderns höst. Varken jag eller min syster har haft kontakt med honom på nästan 20 år.
Så för mig har det alltid varit viktigt att varit ekonomiskt oberoende av en man, men så tog livet lite olika vändningar och jag råkade träffa en man som tjänar tjugofem gånger mer än mig. Det i kombination med att jag lever i ett land där barnomsorgen och föräldrarättigheter är väldigt annorlunda mot Sverige har gjort att vi lever på hans lön sedan vi fick barn. Och jag var väldigt misstänksam och obekväm i början. Men han är en väldigt godhjärtad och generös individ och vi har varit gifta i 19 år vid det här laget. Vi har både gemensamt konto och egna privata konton och likadant med konto-och kreditkort. Han har hela tiden betalat mitt pensionssparande på samma nivå som när jag jobbade. Det finns definitivt inget äktenskapsförord. Vi ser oss som ett team där vi båda drar vårt strå till stacken och alla pengar som kommer in är våra pengar. Självklart diskuterar vi större inköp, t.ex. ny bil eller diskmaskin eller soffa eller vad det nu kan vara, men vill han köpa nya golfklubbor så gör han det och behöver min häst ett nytt träns eller ett nytt täcke så köper jag det. Ingen höjer på ögonbrynen eller ifrågasätter. Hade det varit så så hade jag lämnat för länge sen.
Jag har också, när jag var ung, levt med en man där allting skulle delas på minsta öre. Det kändes väldigt mycket mer kontrollerade, där var man tvungen att redovisa alla inköp och sitta ner varje vecka och gå igenom kvitton.
Så det finns ju inga rätt eller fel egentligen, utan det är vad som passar just det förhållandet med de individerna.
Där blir det tydligt hur viktigt det är att skriva papper/gifta sig.
