Dejtingtråden nr 30!

[Modest]

Nej alltså dejting som föteteelse har aldrig varit intressant. Jag söker inte upp nån att dejta för sakens skull, det har jag aldrig gjort. Snarare så har jag råkat träffa på nån under skeenden i livet så att det lett till nån relation helt oplanerat. Precis som nu. Men när allt är nytt vill jag ju inte visa upp alla mina nackdelar även om jag tycker att personen intresserar mig och vill umgås därför.

Jag menade dejting som = att träffa någon för att lära känna för en eventuell relation, vilket ju tar mycket tid och energi. Inte dejta planlöst. Oavsett så låter det du skriver väldigt tungt (och har gjort ett tag), så jag har full förståelse för att du inte orkar lära känna en ny person just nu. Det var mer så jag menade.

 

[the_connemara]

Tack för omtanken ❤ Det är dock inte jobbet som är mitt problem utan livet. Finns ingen lösning på det. Är bara att bita ihop och vänta på undergången. Men det är väldigt OT.

Just nu hoppas jag på nån sorts effekt av behandling för min hypotyreos. Det är den enda hjälp jag kan se som effektfull.

Förstår din känsla. Jag jobbar, är hos min häst och står på kö för NPF-utredning.

 

[Sagohöst]

Samma här, jag har också jobbat heltid och haft hund och där någonstans gick min gräns om jag samtidigt ville ha något annat intresse och hinna träffa vänner ibland.

Sen är det ju väldigt personligt hur mycket man orkar, men jag tycker nog inte att det är särskilt konstigt att inte orka så mycket mer än heltidsjobb, hund och häst.

Och ja, hundpromenad är väl en jättebra dejtingaktivitet!

Hur mycket en orkar och hinner är ju väldigt individuellt. Jag har ett mer än heltidsjobb, två hästar, hundar och tränar, samt en tonåring på heltid. Jag hinner träffas mer än den person jag dejtar...

 

[Bison]

Hur mycket en orkar och hinner är ju väldigt individuellt. Jag har ett mer än heltidsjobb, två hästar, hundar och tränar, samt en tonåring på heltid. Jag hinner träffas mer än den person jag dejtar...

Sen beror det såklart även på hur livet är upplagt med restider till jobb och stall, arbetstider, arbetsinsats i stall osv.

För mig är det inga problem att hinna och ffa orka med jobb, häst, vänner, partner osv.
Mitt liv är mycket välorganiserat
Men jag förstår verkligen att inte alla orkar eller hinner, alla har olika förutsättningar.

 

[Fibusen]

Jag jobbar heltid, har hund,häst,eget hus och barn vv. Det finns liksom inte en chans att jag orkar träffa någon dagligen!

Nu har jag ju trots allt det väldigt enkelt, jobbar dygn, så drar av många timmar på raken, hunden är bara ren sällskapshund som dessutom nu är gammal och inte längre klarar längre promenader, och hästen är på ren hobbynivå, vill jag rida så rider jag, vill jag ta en promenad (han kompenserar upp mycket för hunden nu kan jag säga) så gör jag det, och vill jag inte göra någonting så står han i hagen och kommer in och blir borstad. Står i kollektivstall där vi delar på alla pass, jag har bädd i boxen så mockar på 2 minuter.

Så trots heltid,hund,häst, hus och barn så flyter det på ganska lugnt och skönt för mig oftast. Även om det här veckan varit kaos...

Mitt problem är ju att jag vill och behöver ha en jäkla massa egentid också.

 

[Masqueradee]

Lunchen gick bra, men det är synd att vi bara han träffas ett par timmar. Tror nog att det blir en träff till o.O alla rekord passeras med denna snubbe!

 

[Sagohöst]

Sen beror det såklart även på hur livet är upplagt med restider till jobb och stall, arbetstider, arbetsinsats i stall osv.

För mig är det inga problem att hinna och ffa orka med jobb, häst, vänner, partner osv.
Mitt liv är mycket välorganiserat
Men jag förstår verkligen att inte alla orkar eller hinner, alla har olika förutsättningar.

Så är det ju såklart. Jag pendlar normalt sett en bra bit till jobbet och jobbar mycket, men har rätt lugnt med stalljobb utöver mina egna hästar. Jag är inte så bra på organisation men är sjukt effektiv istället.

 

[Eurydome]

Hur mycket en orkar och hinner är ju väldigt individuellt. Jag har ett mer än heltidsjobb, två hästar, hundar och tränar, samt en tonåring på heltid. Jag hinner träffas mer än den person jag dejtar...

När det gäller orken så precis, det var ju det jag skrev. Men hur mycket hinner du träffa din tonåring med det schemat? Dygnet har ju lika många timmar för alla.

 

[Sagohöst]

Precis, det skrev jag ju också.

Jo, och jag sa inte emot dig? Bara drog det ett steg till (för att du ändå verkade mena att det fanns en gräns). Men jag missförstod kanske.

 

[Ramona]

Tror du han hade svarat ärligt om du hade frågat honom om han var singel?

Hade jag frågat kvällen vi träffades tror jag faktiskt att han hade svarat ärligt. För när jag väl kom på det var det liksom ingenting om det, utan han erkände hur läget låg till.

Som jag förstod det fortsatte du träffa honom i ca ett år efter du fick veta att han inte var singel?

Vi bor ju i olika delar av Sverige, men ja, vi hade kontakt och träffades några gånger när vi båda var i samma del av landet. Vi kan fortfarande höras ibland, men nu är det ju inget mellan oss alls. Nu när jag vet att han ingenting är att ha vill jag ju inte ha honom. Men visst, hade han velat träffas för att ligga hade jag kanske gjort det. Jag är fortfarande attraherad och det är någonting speciellt med honom.

 

[_Taggis_]

Sen har jag tänkt massor själv också. Eftersom jag varit på total botten för några år sen så vet jag hur lätt det är att hamna där, och jag tror att jag är rädd att detta ska kicka igång något igen. Den här osäkerheten, fram och tillbaka, och gör jag fel eller rätt? Jag har kommit fram till att det också gör så att jag blir rädd, och det känns lättare att bara strunta i allt, men jag vill ju inte det heller! Men det har faktist känts okej att bara låta saker ha sin gång, och än så länge så har ju det funkat bra för oss båda.

Jag hoppas han orkar ses så kanske det lättar upp ytterligare.

Åh, när jag läser dina inlägg känner jag väldigt ofta att jag inte behöver bemöda mig att skriva egna Jag känner precis sådär, det är inte alls ointresse från min sida som gör att jag tvekar och backar utan det är att jag är rädd för vad detta fram-och-tillbakande och osäkerheten som alltid följer när en ska lära känna nån på ett känslomässigt plan, gör med mig och mitt mående och ffa vilka beslut jag kommer ta kring hela grejen. Det är oerhört påfrestande, och jag tänker att det är mindre hälsosamt om en redan är känslig för obalans i livet i stort.

Hoppas verkligen ni får tillfälle att ses snart

 

[_Taggis_]

Har du berättat hur ditt liv ser ut för personen?
Är ju inte alltid så lätt. Men jag tänker att är det någon man verkligen gillar och det är ömsesidigt så ger det ju ändå något positivt . Sen är det väl bra om den andre förstår att man automatiskt inte vill /orkar ses bara för att man har en ledig kväll.
Samtidigt som jag tycker att det är okej att inte alltid må bra eller vara på topp, så har jag inte så bra erfarenhet av det när jag haft förhållande.

Nja, jag vill inte komma dragandes med mina privata bekymmer. Jag delar väldigt lite sånt generellt och speciellt inte med nån där jag känner mig sårbar. Däremot har jag nämnt saker ibland väldigt mkt på ytan, tex att jag inte är en kramig person och att min integritet på samtliga plan är ruskigt hög. Jag tänker att sån info gör att han borde sluta höra av sig om han är ute efter ett enkelt ligg. Hoppas jag. Om inte annat borde han ha insett det efter 1,5 månad.
Han vet hur min vardag ser ut med avseende på djur, skiftjobb och andra projekt jag har. Men hur jag mår kring det håller jag för mig själv.

Jag har också erfarenhet av psykisk ohälsa i relationer, både min egen och partnerns. Det blir sällan så bra. Jag hatar att känna mig svag och att nån liksom ska ta hand om mig. På inget plan vill jag bli omhändertagen eller tyckt synd om. Avseende könsroller vill jag ännu mindre bli omhändertagen. Jag rår min skit ensam och har alltid gjort och jag behöver ingen som gör det åt mig. Ska jag ens ha en relation med nån ska den vara jämlik, jag vill varken ta hand om eller bli omhändertagen. En partner i mina ögon ska berika mitt liv, inte vara förutsättning för mitt liv. Eller hur jag ska uttrycka det.

 

[_Taggis_]

Vi flyttar utomlands tillsammans (Norge) strax efter årskiftet, för att kunna vara tillsammans. Svenska migrationsregler gör det omöjligt för honom att flytta hit nu.

Åh så jäkla häftigt Just Norge har jag nånstans haft en outblommad dröm om att kunna bo i... Ska ni bo på gård eller hur ska ni leva där?

 

[_Taggis_]

Om det är en person du trivs med och som kan få dig att må bättre så verkar det väldigt dumt att välja bort personen, låt den istället avgöra om den tycker att det blir för jobbigt med allt eller inte. Kan tex nämna att unga klättraren jag träffar nu var lite avvaktande ibland när vi precis börjat umgås, han tyckte inte att jag skulle behöva "utsättas" för att han vid något tillfälle inte mådde bra pga stress. Jag själv var avvaktande för att jag vet att jag ofta till hösten kraschar och om det då kombineras med mycket på jobbet blir jag allt annat än rolig att vara med.

Vi kunde ändå inte låta bli att umgås massor, och när han sedan mådde dåligt slutade det med att vi låg och kramades i sängen en hel eftermiddag, pratade om allt och han började känna att han hade en lucka där han kunde ventilera allt innan det blev för mycket för att det skulle gå att orka med det. Jag själv fick just en sådan svinjobbig jobbperiod för några veckor sedan, och då hjälpte han till extra med hundarna, lagade middag några gånger extra så att det var klart lagom tills jag rastat hundarna och duschat efter jobbet osv. På något vis kan vi alltså hjälpa varandra genom svackorna, och när vi sedan mår bra kan vi hitta på massor av kul ihop eftersom vi har så lika intressen, värderingar och rent allmänt kan vara helt avslappnade ihop.


Sedan håller jag helt med den bukefalist som skrev till dig att du i stort borde se över din livssituation. Det låter hemskt att ha det så som du har det nu, och vill du ha hjälp att ordna upp det så går det säkert att göra något för att få det lättare och bättre. Du ska inte behöva leva med konstant stress och dålig sömn, då kraschar man totalt sedan, gör inte så, var snäll mot dig själv istället.

Ja rent intellektuellt vet jag att det är hans val om han vill vara med mig. Men jag tänker alltid att "vemfan vill vara med nån som är som jag är när jag är som sämst?" Lite att jag gör valet åt honom, och det är också ett skydd av mig själv eftersom jag inte vill vara den där mörka dåliga sidan av mig. Så länge jag har dessa sidor för mig själv, känner jag på nåt vis som att dom inte blir synliga, och då kan jag hantera dom bättre. Flummigt, men så känner jag. Jag blir i mina egna ögon en väldigt dålig version av mig själv i relationer, och jag vill inte vara det. Jag tror jag har störst problem med det själv dock.

Ang livssituationen så ja, jag vet också att den är ohållbar. Men som jag ser det är livet ohållbart i sig självt. Jag måste hålla mig sysselsatt för att inte mina hjärnspöken ska ta över fullständigt. Dvs jag måste jobba relativt mkt, jag behöver ha mina djur och jag behöver ha väldigt mkt strikta ramar. Det skapar i sig en stress, men motsatsen får det att flippa ur fullständigt. Det är lite som pest eller kolera men att jag hittat ett system som gör att jag ändå klarar att försörja mig och mitt leverne avseende tid och pengar.

 

[Eurydome]

Jo, och jag sa inte emot dig? Bara drog det ett steg till (för att du ändå verkade mena att det fanns en gräns). Men jag missförstod kanske.

Ah, jag förstod det som att du missat vad jag skrev om att det är personligt.

 

[Fibusen]

Åh, när jag läser dina inlägg känner jag väldigt ofta att jag inte behöver bemöda mig att skriva egna Jag känner precis sådär, det är inte alls ointresse från min sida som gör att jag tvekar och backar utan det är att jag är rädd för vad detta fram-och-tillbakande och osäkerheten som alltid följer när en ska lära känna nån på ett känslomässigt plan, gör med mig och mitt mående och ffa vilka beslut jag kommer ta kring hela grejen. Det är oerhört påfrestande, och jag tänker att det är mindre hälsosamt om en redan är känslig för obalans i livet i stort.

Hoppas verkligen ni får tillfälle att ses snart

Men precis så! Att man är så jäkla känslig när det blir obalans, man dyker ju direkt! Inåt är jag en jävla känslomänniska, utåt så bygger jag murar. Blir det för mycket och för jobbigt så stänger jag igen, för att det är lättare, och känns bättre. Fast egentligen kanske det inte är bra.

Jag ser ofta värsta tänkbara, har svårt att se att saker säkert löser sig till något bra, och framförallt att JAG duger. Och när jag absolut inte på något sätt lider eller mår dåligt över att vara ensam, tvärt om, då blir det ännu mer ”ovärt” att riskera att det blir något som kan krossa en, för jag klarar mig ju bra själv från början.

Det är jättekul att flörta lite, men börjar det bli riktiga känslor så har jag lättare att fly än att fäktas, för jag behöver inte ha det, och jag är rädd att det ska dra ner mig igen. Kan jag vara grnomlycklig, glad, sprallig och ha ett väldigt bra liv där allt flyter på så skrämmer det mig att blanda in någon/något som kan förstöra det, för jag vet hur snabbt det kan gå.

Jag försöker bara ta det chill just nu, även om det är lite kaos i huvudet runt hela grejen så visar jag det inte, utan jag försöker mest andas och räkna till 10. Och det har gått över förväntan, än så länge så har det då inte känts katastrof iallafall.

Vi sågs faktist en snabbis i går, han fick i uppgift att åka och låsa upp någon grind inte allt för långt borta, så han frågade om han kunde komma förbi en snabbis. Blir alltid så glad när jag ser han. Han är så jävla jävla fin! Han skrev sen att han trots allt blivit sen, men ”lätt värt det!” Så det är väll bra. Sen precis innan jag somnade så fick jag ”Tänker på dig ” och det är väll ännu bättre!

Så nu får jag sitta lugnt i båten igen och se vad det blir av det. Men jag håller nog på att falla för karln!

 

[Fibusen]

Ja rent intellektuellt vet jag att det är hans val om han vill vara med mig. Men jag tänker alltid att "vemfan vill vara med nån som är som jag är när jag är som sämst?" Lite att jag gör valet åt honom, och det är också ett skydd av mig själv eftersom jag inte vill vara den där mörka dåliga sidan av mig. Så länge jag har dessa sidor för mig själv, känner jag på nåt vis som att dom inte blir synliga, och då kan jag hantera dom bättre. Flummigt, men så känner jag. Jag blir i mina egna ögon en väldigt dålig version av mig själv i relationer, och jag vill inte vara det. Jag tror jag har störst problem med det själv dock.

Ang livssituationen så ja, jag vet också att den är ohållbar. Men som jag ser det är livet ohållbart i sig självt. Jag måste hålla mig sysselsatt för att inte mina hjärnspöken ska ta över fullständigt. Dvs jag måste jobba relativt mkt, jag behöver ha mina djur och jag behöver ha väldigt mkt strikta ramar. Det skapar i sig en stress, men motsatsen får det att flippa ur fullständigt. Det är lite som pest eller kolera men att jag hittat ett system som gör att jag ändå klarar att försörja mig och mitt leverne avseende tid och pengar.

Amen to that!

Jag förstår exakt vad du menar, kunde varit jag som skrev detta!

 

[_Taggis_]

Sen beror det såklart även på hur livet är upplagt med restider till jobb och stall, arbetstider, arbetsinsats i stall osv.

För mig är det inga problem att hinna och ffa orka med jobb, häst, vänner, partner osv.
Mitt liv är mycket välorganiserat
Men jag förstår verkligen att inte alla orkar eller hinner, alla har olika förutsättningar.

Word.
Jag lever extremt organiserat. Folk blir nog lite mörkrädda när de förstår hur detaljstyrt mitt liv är. Jag har ett schema för varje dag. Jag bedriver också mer eller mindre konstant ett föbättringsarbete... jag försöker alltid hitta lösningar för att underlätta min vardag. Tex har jag nu flyttat häst till stall med fullservice 7 dagar/vecka vilket gör att jag inte behöver lägga tid på stallskötsel och stallpass. Jag har ridhus hemma på gården osv. Det gör inte att jag sparar tid då det istället är resväg till stallet, men jag sparar mkt stress. Dessutom kan jag ha nån stallfri dag då jag kan ägna mig mer åt andra saker.
Så utifrån sett är mitt liv väldigt fyrkantigt. Men det är mitt enda sätt att kunna rodda det.

 

[_Taggis_]

Lite är det väl också det att jag är van vid att klara mig själv med allt, ha ordning på allt själv osv. Nu hjälper han mig med lite allt möjligt helt av sig själv. Han kör mig till djuraffärer för att underlätta köp av hundmat, påminner mig om saker jag lätt glömmer (på vissa punkter är jag väldigt virrig), håller koll på när hundarna var ut senast och när vi planerar saker så räknar han med att det ska fungera med dem också... Det gör ju att allt blir enkelt, men jag är fortfarande inte helt bekväm med att "lämna över" någon liten del alls av ansvaret på någon annan eller ta hjälp av någon. Bara en sån sak som att han kommer ihåg saker som ska handlas i mataffär när jag själv glömt det kan få mig irriterad, för jag borde fixa det själv... Och ja, jag fattar tveklöst att det egentligen är onödigt, att det helt är ett "problem" som jag skapar osv. Det gör inte att det är lätt att strunta i det.

I hear you. Jag har Väldigt svårt med att få hjälp med sånt där, och ännu värre om jag känner att det är välbehövligt. Jag har en väldigt stark drift av att klara mig själv, är även hårt fostrad i den andan och det har varit nåt av ett mantra i mitt liv att aldrig skaffa saker som andra måste belastas med. Tex min hund, eller häst... allt praktiskt jag företar mig ska även kunna skötas av mig utan beroende av andra. Så att släppa bara nån millimeter på såna sysslor är väldigt påfrestande för mig. det blir att jag känner lite att jag tappar greppet om jag inte varje dag gör precis allt själv

 

[sorbifolia]

@_Taggis_ @Red_Chili jag är precis tvärt om där, jag vill ha en partner som hjälper och ger stöd när det behövs, annars kan det kvitta. Och givetvis ska hen kunna förvänta samma från mig. Det är vad jag saknar allra mest med att vara i ett förhållande...

Min profiltext på Tinder just nu är t. o. m.:
"Even a girl who can fend for herself, could do with a knight in shining armour by her side"
(lite könsnormativt, jag vet - men vi som är GoT fans vet ju att det även finns kvinnliga riddare)

När jag tänkt över det så funderar jag på om inte det med att våga ta emot hjälp och visa sig sårbar ofta hänger ihop med självförtroende..? Att det är lättare att öppna upp för om man är trygg i sig själv?