Dejtingtråden nr 30!

[Sezziyanen]

Just det är väl ändå ett mindre problem så länge personen är lika ärlig och lätt att kommunicera med IRL som online? (Att någon har tex en 20 år gammal bild på sig själv ser jag alltså mest som ett problem om det innebär att personen samtidigt ljugit om sin ålder)

Är det ärligt då att tex använda bilder på sig själv från så länge sen att man ser annorlunda ut nu? Vore det inte lite som att specificera en rad intressen man hade för 10 år sen men inte nu, tex?

Förstås okej att inte bry sig, men visst kan man också bry sig.

 

[Tonto]

Är det ärligt då att tex använda bilder på sig själv från så länge sen att man ser annorlunda ut nu? Vore det inte lite som att specificera en rad intressen man hade för 10 år sen men inte nu, tex?

Förstås okej att inte bry sig, men visst kan man också bry sig.

Jag hade nog sett det som en varningsflagga med typ 10 år gamla bilder osv. Även om det är STORA skillnader i hur man framställt sig jämfört med hur man är.

 

[Elektronen]

Jag tycker du gör saker onödigt besvärliga för dig.
Det finns inget att ha dåligt samvete över.
Jag hade tyckt det varit lite märkligt om någon jag träffar berättar om folk han legat med, jag tar för givet att han legat med en massa tjejer och att det inte är helt omöjligt att jag känner någon av dem om vi umgås i samma kretsar.
Drama över sånt hör hemma på högstadiet, inte bland vuxna människor.

Nej det är väl märkligt om man gör en lista på alla man haft sex med. Men jag hade tyckt det var ännu märkligare om det varit tvärtom och jag hade fått reda på det på något annat vis eller senare. Hade undrat varför personen inte sagt något och om den fortfarande var intresserad av personen.

 

[Bison]

Nej det är väl märkligt om man gör en lista på alla man haft sex med. Men jag hade tyckt det var ännu märkligare om det varit tvärtom och jag hade fått reda på det på något annat vis eller senare. Hade undrat varför personen inte sagt något och om den fortfarande var intresserad av personen.

Man är ju olika, själv hade jag inte brytt mig ett dugg

 

[Masqueradee]

Dejt bokad till på torsdag, håll tummarna för mig!!

 

[enough]

Hej, blivit lite inaktiv här i tråden, men läser den fortfarande flitigt. Så fint att följa er alla.
Närmar sig väl 4-5 månader nu sen jag och Z började träffas, och det fortsätter vi med. Har gått och väntat lite på att behöva hantera den där fasen när förälskelsebubblet börjar släppa, och visst, emellanåt känns det lite nertaggat, men så får vi en sån där fantastisk dag ihop igen och det bara brinner. Vi har det väldigt fint.

Framtiden är lite jobbigare att tänka på. Fortsätter det så här så skulle vi vilja bo ihop på sikt, men har olika prioriteringar och saker att ta hänsyn till, så frågan är om det är praktiskt möjligt. Jag försöker att bara släppa det just nu, för det är ändå inte aktuellt att tänka på innan vi vet mer säkert vart detta bär av. Tillsvidare ses vi nån gång i veckan och snackar massa telefon.

Det är fortfarande väldigt mycket sexuell lekfullhet i fokus i vår relation, jag har aldrig varit med om nåt liknande. Det gör det extra svårt att veta vad som händer framåt. I denna fas av tidigare relationer har jag brukat känna nåt slags landning sexuellt. Man har lärt känna varann och har trygg bra sex, men det är inte så spännande, lusten minskar, men andra bra saker har fördjupats och gör att relationen ändå fortsätter.

Nu med Z är det som att varje sten vi utforskande vänder på öppnar upp nya ingångar, det är kul, vackert och hett och vi vill bara vidare. Inte så att vi har vilda sessions varje gång vi ses, men en stark het laddning finns hela tiden där, vi är mellan olika spännande stationer hela tiden, och det präglar vårt häng mycket. Jag förundras över hur jag gått från ganska sexuellt hämmad, lite prestationsångestladdad, extremvanilj, till så här jäkla kinky, och helt trygg... och vilken självkänsla det ger mig.

Men håller en sån här relation? Får det vara så här bra? Har vi tillräckligt som binder oss samman? Och är det inte nåt fel på honom som verkar älska mig mer ju mer jag släpper fram av freaky grejer jag har inom mig? Det är där jag börjar tänka för mycket, jag vet. Mest är det ju bara grymt bra.

 

[the_connemara]

Nej det är väl märkligt om man gör en lista på alla man haft sex med. Men jag hade tyckt det var ännu märkligare om det varit tvärtom och jag hade fått reda på det på något annat vis eller senare. Hade undrat varför personen inte sagt något och om den fortfarande var intresserad av personen.

Om jag tänker att The Guy skulle få reda på att jag dejtat förra kollegan (eller något med min kollega som är min nära vän, kanske ev redan berättat det? Vet ej, lägger ingen vikt vid det och vi har pratat om mycket) och han skulle ifrågasätta mig på någotvis utifrån det då hade jag känt att här skiljer vi oss på tok för mycket i vad vi lägger vikt vid och inte. Jag har noll behov av att berätta om förra kollegan, inte ägnat det en tanke ens då när de var i samma fikarum och kommer det att användas på något vis emot mig, då passar vi inte så värst bra ihop. Oroar mig ännu mindre för hans ev reaktion om han skulle få reda på det, jag har redan fått veta saker om hans ex just bc liksom. Vi verkar tycka sådant är lika oladdat båda två och nämna sådant mer typ samma låga men ej obefintliga frekvens.

Det känns bra för mig som annars egentligen är superkänslig med vad folk tycker o tänker om/i relationer. Tycker det är asjobbigt att presentera någon jag är intresserad av för mina vänner osv tex eller också att ett ex ska döma någon ny jag träffar (ofc jobbar jag på att inte lägga energi på detta).

 

[the_connemara]

Hej, blivit lite inaktiv här i tråden, men läser den fortfarande flitigt. Så fint att följa er alla.
Närmar sig väl 4-5 månader nu sen jag och Z började träffas, och det fortsätter vi med. Har gått och väntat lite på att behöva hantera den där fasen när förälskelsebubblet börjar släppa, och visst, emellanåt känns det lite nertaggat, men så får vi en sån där fantastisk dag ihop igen och det bara brinner. Vi har det väldigt fint.

Framtiden är lite jobbigare att tänka på. Fortsätter det så här så skulle vi vilja bo ihop på sikt, men har olika prioriteringar och saker att ta hänsyn till, så frågan är om det är praktiskt möjligt. Jag försöker att bara släppa det just nu, för det är ändå inte aktuellt att tänka på innan vi vet mer säkert vart detta bär av. Tillsvidare ses vi nån gång i veckan och snackar massa telefon.

Det är fortfarande väldigt mycket sexuell lekfullhet i fokus i vår relation, jag har aldrig varit med om nåt liknande. Det gör det extra svårt att veta vad som händer framåt. I denna fas av tidigare relationer har jag brukat känna nåt slags landning sexuellt. Man har lärt känna varann och har trygg bra sex, men det är inte så spännande, lusten minskar, men andra bra saker har fördjupats och gör att relationen ändå fortsätter.

Nu med Z är det som att varje sten vi utforskande vänder på öppnar upp nya ingångar, det är kul, vackert och hett och vi vill bara vidare. Inte så att vi har vilda sessions varje gång vi ses, men en stark het laddning finns hela tiden där, vi är mellan olika spännande stationer hela tiden, och det präglar vårt häng mycket. Jag förundras över hur jag gått från ganska sexuellt hämmad, lite prestationsångestladdad, extremvanilj, till så här jäkla kinky, och helt trygg... och vilken självkänsla det ger mig.

Men håller en sån här relation? Får det vara så här bra? Har vi tillräckligt som binder oss samman? Och är det inte nåt fel på honom som verkar älska mig mer ju mer jag släpper fram av freaky grejer jag har inom mig? Det är där jag börjar tänka för mycket, jag vet. Mest är det ju bara grymt bra.

Dina inlägg är alltid lika välformulerade och givande att läsa, så härligt att höra att du har det bra ❤

 

[the_connemara]

Nej det är väl märkligt om man gör en lista på alla man haft sex med. Men jag hade tyckt det var ännu märkligare om det varit tvärtom och jag hade fått reda på det på något annat vis eller senare. Hade undrat varför personen inte sagt något och om den fortfarande var intresserad av personen.

Jag funkar nog tvärtom där. Tänker att nämns det inte så är det så betydelselöst att det inte kommit upp. Beroende på hur det väl kommit upp såklart, är någon tydligt besvärad och försöker nämna det i förbifarten hade jag väl isf anat oråd men först o främst mest tänkt de är rädda för min reaktion, inte att det finns något som på ngt vis skulle störa.

Har själv tänkt att jag får nog skärpa mig lite med att sälja in min nära kollega till The Guy för han kanske snart anar oråd så mkt jag hyllar honom Men det är ju bara för jag tror de skulle ha sjukt kul ihop och det verkar ömsesidigt dem emellan.

 

[Nahar]

Jag hade ju två tjejer jag skulle träffa innan coronan blev värre, men nu vet jag inte hur jag ska göra riktigt. Insomnitjejen chattar jag lite med fortfarande, sådär en gång i veckan, men den andra tjejen som jag hade jätteintensiva samtal med har jag inte snackat med alls nu på flera veckor, sen vi fick ställa in på grund av covid. Vi sa ju då att vi skulle skjuta på det, men nu vet jag inte riktigt om det blir konstigt att inte prata alls på typ månader eller vad det nu blir innan vi kan ses. Vill jättegärna träffas och hon var ju också väldigt intresserad, så kanske borde jag skriva? Fast vi har ju inte så mycket mer att säga till varandra om vi inte kan ses, känner jag. Varje ämne vi har snackat om har liksom kommit till den punkten där vi kom fram till att "vi får ta det när vi ses". Svårt.

 

[the_connemara]

Jag hade ju två tjejer jag skulle träffa innan coronan blev värre, men nu vet jag inte hur jag ska göra riktigt. Insomnitjejen chattar jag lite med fortfarande, sådär en gång i veckan, men den andra tjejen som jag hade jätteintensiva samtal med har jag inte snackat med alls nu på flera veckor, sen vi fick ställa in på grund av covid. Vi sa ju då att vi skulle skjuta på det, men nu vet jag inte riktigt om det blir konstigt att inte prata alls på typ månader eller vad det nu blir innan vi kan ses. Vill jättegärna träffas och hon var ju också väldigt intresserad, så kanske borde jag skriva? Fast vi har ju inte så mycket mer att säga till varandra om vi inte kan ses, känner jag. Varje ämne vi har snackat om har liksom kommit till den punkten där vi kom fram till att "vi får ta det när vi ses". Svårt.

Jag har funderat över hur det gick för dig, just pga detta du beskriver här. Skitsvårt ju. Ni kan inte ta en promenad ute på behörigt avstånd eller något? Finns ju fina julpyntade grejer i städerna nu så att man kan ses på en offentlig plats och ändå ha saker att titta på.

Jag tyckte det var en pina att få ett ja på att ses utanför jobbet en måndag/tisdag och inte kunna genomföra det förrän lördagen veckan efter och först ha en nattvecka då vi inte ens sågs på jobbet. Var nojig utan bara helvete att jag skulle hata honom (min standardpanik) när vi sågs nästa gång och vilja ställa in allt. Undvik honom på måndagen men sedan var det chill att ses. Kontakten hölls på en rimlig men intensiv kompisnivå hela den veckan.

 

[_Taggis_]

Jag tyckte det var en pina att få ett ja på att ses utanför jobbet en måndag/tisdag och inte kunna genomföra det förrän lördagen veckan efter och först ha en nattvecka då vi inte ens sågs på jobbet. Var nojig utan bara helvete att jag skulle hata honom (min standardpanik) när vi sågs nästa gång och vilja ställa in allt. Undvik honom på måndagen men sedan var det chill att ses. Kontakten hölls på en rimlig men intensiv kompisnivå hela den veckan.

Wow, vilken reflektion. Jag har lärt mig ytterligare saker om mig själv. Precis så är det. Vad beror det på, tror du?
För mig handlar det helt klart om eget grubbleri och försvar. Jag trodde först att det handlade om att jag blivit needy och sökte bekräftelse. Blev då rädd och tänkte att det jag känner dör ut om det inte underhålls. Så har jag gått runt och tänkt att det är bra att vi inte ses, då kommer mitt liv enklare tillbaka till vardagen när han väl meddelar mig att han tröttnat...
Jag har nu kommit fram till, tror jag, att det beror på att jag har så många monologer och dialoger med mig själv och alla tänkbara ev scenarion... att jag blir utbränd. Jag kan inte lämna saker där de lämnades, jag går vidare i eget huvud. Jag blir arg för saker jag tolkar in honom i utifrån hur mina resonemang med mig själv sett ut under de dagar som gått mellan att vi setts. Galet. Han har ju inte ens varit delaktig, utan det är ju jag som spelat båda rollerna. Herregud så stört. Skäms ju lite när jag inser det. Vilken jäkla tur att jag bara erkänt det här på buke

 

[Tonto]

Han som pratade om min antika symaskin snackar jag fortfarande med. Tror att jag är lite positiv till att träffa honom faktiskt, vet att han vill ses med, men har varit sjuk och nu har jag hjälpt båda mina föräldrar som har konstaterad corona, så får avvakta lite. Tänkte att jag tröttnat på folk och inte alls ville dejta mer. Men det är sällan jag tror rätt när det gäller mig själv.

Något som typ varit rätt skönt är att jag inte kan komma ihåg en endaste gång där han kommenterat på mitt utseende, har inte så mycket emot det, men har varit en hel del sliskiga komplimanger på sista tiden.

Men finns hur mycket som helst att prata om i alla fall och det är viktigt för mig, och han har inget emot mina konstiga morbida samtalsämnen.

 

[Tonto]

Jag hade ju två tjejer jag skulle träffa innan coronan blev värre, men nu vet jag inte hur jag ska göra riktigt. Insomnitjejen chattar jag lite med fortfarande, sådär en gång i veckan, men den andra tjejen som jag hade jätteintensiva samtal med har jag inte snackat med alls nu på flera veckor, sen vi fick ställa in på grund av covid. Vi sa ju då att vi skulle skjuta på det, men nu vet jag inte riktigt om det blir konstigt att inte prata alls på typ månader eller vad det nu blir innan vi kan ses. Vill jättegärna träffas och hon var ju också väldigt intresserad, så kanske borde jag skriva? Fast vi har ju inte så mycket mer att säga till varandra om vi inte kan ses, känner jag. Varje ämne vi har snackat om har liksom kommit till den punkten där vi kom fram till att "vi får ta det när vi ses". Svårt.

Jag hade hört av mig och kollat av om det fortfarande fanns någon feeling för att träffas och typ föreslagit en promenad. Promenad känns pisstråkigt för mig själv, men det är ju bättre med en promenad än att missa en potentiellt trevlig person.

 

[the_connemara]

Wow, vilken reflektion. Jag har lärt mig ytterligare saker om mig själv. Precis så är det. Vad beror det på, tror du?
För mig handlar det helt klart om eget grubbleri och försvar. Jag trodde först att det handlade om att jag blivit needy och sökte bekräftelse. Blev då rädd och tänkte att det jag känner dör ut om det inte underhålls. Så har jag gått runt och tänkt att det är bra att vi inte ses, då kommer mitt liv enklare tillbaka till vardagen när han väl meddelar mig att han tröttnat...
Jag har nu kommit fram till, tror jag, att det beror på att jag har så många monologer och dialoger med mig själv och alla tänkbara ev scenarion... att jag blir utbränd. Jag kan inte lämna saker där de lämnades, jag går vidare i eget huvud. Jag blir arg för saker jag tolkar in honom i utifrån hur mina resonemang med mig själv sett ut under de dagar som gått mellan att vi setts. Galet. Han har ju inte ens varit delaktig, utan det är ju jag som spelat båda rollerna. Herregud så stört. Skäms ju lite när jag inser det. Vilken jäkla tur att jag bara erkänt det här på buke

Nu kopierar jag ut en bit här jag verkligen försöker tänka på:
Han har ju inte ens varit delaktig, utan det är ju jag som spelat båda rollerna.

Jag tror problemet för mig mest är liknande ditt i att min hjärna slutar aldrig snurra. Jag är expert på att övertänka och vilja tolka och förstå allt. I grunden tror jag det för mig beror på jävligt dålig självkänsla och knäppa anknytningsmönster i kombination med att jag tycker inte interaktion med andra människor är särskilt lätta. Sedan har jag nog också blivit ganska rädd av tidigare förhållanden där jag pga detta varit för svag för att stå upp för mig själv, så det har bara blivit en massa dåliga spiraler där jag direkt går till värsta tänkbara scenario. Jag måste fortfarande passa mig noga varje dag och avbryta alla negativa filmer som spelas upp i mitt huvud på den andres negativa reaktioner som är SÅ VERKLIGA. Fastän inget i närheten någonsin har hänt med den personen ens.

Jag har en sak jag behöver ta upp med The Guy som jag hoppas kommer hjälpa mig lite. Jag går liksom du också verkar göra (?) alltid redo väntandes på att "nu kommer han inte vilja ses mer". Och så litar jag inte på att folk säger till utan istället blir undvikande och vill att saker ska rimma ut o sanden. Så jag letar HELA TIDEN tecken på det. "Nu svarar han inte som innan, tycker han jag är jobbig nu när jag skriver igen?" Osv. @Bison hjälpte mig att ens fatta det och sa sedan åt mig att va fan, jag har ju inte ens berättat att det är viktigt för mig. Att jag behöver veta att vi är överens om att om/när du känner att det här var väl inte så jävla kul längre så meddelar du mig det. Sedan får jag fokusera på att lita på det. Men att åtm ha det snacket hoppas jag kan hjälpa mig (även om såklart hela min kropp skriker "det vet du inte förrän det är slut om det gick att lita på!" men jag kan åtm köpa att problemet ligger 100 % hos mig då och i alla relationer får man liksom lägga in lite tillit anser tom jag.

Jag har ju varit helt chill med The Guy innan, vår kontakt har varit så himla enkel, konstant, avspänd och engagerad. Sedan blev det rätt tyst och annan känsla över helgen. Panik direkt, första gången minus den där panikgången första gången jag sov där. Var lydig och gnällde till mina vänner för att försöka att inte stirra upp mig för mycket.

Jag försöker att vara mer rättvis mot mig själv. Inte hela tiden leta dåliga tecken. Precis som man inte ska bara leta bra. Och ffa som du skriver så bra, inte försöka göra egna tolkningar hela tiden! För det har ju INGET med den andra personen att göra. Och alla är ju olika i sina interaktioner med andra. Där har jag insett att jag borde varit så mycket mer kräsen genom åren (förlåt alla vänner som försökt få mig att fatta ) men det stämmer verkligen för mig att man måste se att man själv är värd att må bra innan man lyckas hitta sammanhang och relationer man får lov att må bra i.

Tycker det är superintressant! Jag känner igen mig så mycket i The Guy i ffa en massa handling men hade aldrig tänkt att någon kunde fungera som mig och kommunicera såpass mycket att jag också förstår det. Hela mitt liv har bestått av oengagerande/okommunicerbara mansbebisar inser jag ju verkligen nu. Det är liksom alla de där små sakerna som BORDE vara självklart men som aldrig varit det hos andra jag träffat innan.

Eventuellt har svaret spårat ur lite nu jag tänkte skriva ett inlägg i natt med en del av det ovan och även en uppdatering att för tillfället är jag åtm lugn. Skulle kolla upp något vi skrivit om och gnälla till @Bison ang min noja och hittade bara loads av bekräftelse och kunde räkna upp typ 10 grejer han sagt "det här måste vi göra!" typ så den där totalt dominerande känslan i slutet av helgen av "HAN ÄR SÅ TRÖTT PÅ MIG OCH VILL ALDRIG MER SES OCH DET KOMMER BLI HEMSKT PÅ JOBBET " verkade ju ha typ 0 % verklighetsförankring Och jag är liksom inte ens rädd för att bli dumpad, bara att inte veta om jag är dumpad eller inte och att den andra personen tänker tråkiga tankar om mig utan att säga det/avsluta. Det är verkligen den hemskaste känslan jag vet.

Bla är han första jag ever träffat som intresserad frågar mig om min häst (jag är superhästnörd och min häst är mitt allt, börjar typ gråta om jag inte ska åka till min häst en dag ). Igår sa jag att jag skulle börja tidigare på jobbet och då var första reaktionen "då blir det tidigare till hästen också?" tex.

Gud så långt. Hade inget på jobbet sista stunden nu

 

[the_connemara]

@_Taggis_ glömde ju. Alltså strongt som fan av dig att inse detta ens!! Kanske bara denna medvetenheten gör det lite lättare för dig att bryta de värsta mönstren? För mig har det både hjälpt och varit jobbigt. Jag har några olika positiva mantran jag försöker tjata in när det är svårt Och försöker som jag skrev vara rättvis (jag tycker ju det är viktigt i precis allt annat att det ska vara prick korrekt) och I det ingår att se det positiva lika mycket som det negativa. Så vill hjärnan fastna i det negativa upprepar jag det positiva så fort jag kommer på att jag åkt tillbaka i det negativa.

 

[the_connemara]

Han som pratade om min antika symaskin snackar jag fortfarande med. Tror att jag är lite positiv till att träffa honom faktiskt, vet att han vill ses med, men har varit sjuk och nu har jag hjälpt båda mina föräldrar som har konstaterad corona, så får avvakta lite. Tänkte att jag tröttnat på folk och inte alls ville dejta mer. Men det är sällan jag tror rätt när det gäller mig själv.

Något som typ varit rätt skönt är att jag inte kan komma ihåg en endaste gång där han kommenterat på mitt utseende, har inte så mycket emot det, men har varit en hel del sliskiga komplimanger på sista tiden.

Men finns hur mycket som helst att prata om i alla fall och det är viktigt för mig, och han har inget emot mina konstiga morbida samtalsämnen.

För mig är det väldigt viktigt att inte få massa kommentarer om utseendet! Jag gillar varken att ens se det på andra eller bli sedd om min utsida liksom.

 

[pepp]

Blir nog en liten paus med 95an en vecka men troligen längre nyopererad med världens största bandage på huvudet.

Känns trist, men what to do. Det är ju om han bara skulle vilja komma och hänga men tvivlar på det Han är ju min ena klick utanför hushållet jag träffar nu.

 

[SaraXX]

Wow, vilken reflektion. Jag har lärt mig ytterligare saker om mig själv. Precis så är det. Vad beror det på, tror du?
För mig handlar det helt klart om eget grubbleri och försvar. Jag trodde först att det handlade om att jag blivit needy och sökte bekräftelse. Blev då rädd och tänkte att det jag känner dör ut om det inte underhålls. Så har jag gått runt och tänkt att det är bra att vi inte ses, då kommer mitt liv enklare tillbaka till vardagen när han väl meddelar mig att han tröttnat...
Jag har nu kommit fram till, tror jag, att det beror på att jag har så många monologer och dialoger med mig själv och alla tänkbara ev scenarion... att jag blir utbränd. Jag kan inte lämna saker där de lämnades, jag går vidare i eget huvud. Jag blir arg för saker jag tolkar in honom i utifrån hur mina resonemang med mig själv sett ut under de dagar som gått mellan att vi setts. Galet. Han har ju inte ens varit delaktig, utan det är ju jag som spelat båda rollerna. Herregud så stört. Skäms ju lite när jag inser det. Vilken jäkla tur att jag bara erkänt det här på buke

Oj. Det här är ju jag också.
Nu har jag lite att fundera på.

 

[pepp]

Wow, vilken reflektion. Jag har lärt mig ytterligare saker om mig själv. Precis så är det. Vad beror det på, tror du?
För mig handlar det helt klart om eget grubbleri och försvar. Jag trodde först att det handlade om att jag blivit needy och sökte bekräftelse. Blev då rädd och tänkte att det jag känner dör ut om det inte underhålls. Så har jag gått runt och tänkt att det är bra att vi inte ses, då kommer mitt liv enklare tillbaka till vardagen när han väl meddelar mig att han tröttnat...
Jag har nu kommit fram till, tror jag, att det beror på att jag har så många monologer och dialoger med mig själv och alla tänkbara ev scenarion... att jag blir utbränd. Jag kan inte lämna saker där de lämnades, jag går vidare i eget huvud. Jag blir arg för saker jag tolkar in honom i utifrån hur mina resonemang med mig själv sett ut under de dagar som gått mellan att vi setts. Galet. Han har ju inte ens varit delaktig, utan det är ju jag som spelat båda rollerna. Herregud så stört. Skäms ju lite när jag inser det. Vilken jäkla tur att jag bara erkänt det här på buke

Det där är exakt jag med!
Men är fan livrädd, har ju bara stött på ickebra killar de senaste åren.
Med S så trodde jag det var i mitt eget huvud, men det var det ju tyvärr inte..