Dejtingtråden nr 30!

[Fibusen]

Wow, vilken reflektion. Jag har lärt mig ytterligare saker om mig själv. Precis så är det. Vad beror det på, tror du?
För mig handlar det helt klart om eget grubbleri och försvar. Jag trodde först att det handlade om att jag blivit needy och sökte bekräftelse. Blev då rädd och tänkte att det jag känner dör ut om det inte underhålls. Så har jag gått runt och tänkt att det är bra att vi inte ses, då kommer mitt liv enklare tillbaka till vardagen när han väl meddelar mig att han tröttnat...
Jag har nu kommit fram till, tror jag, att det beror på att jag har så många monologer och dialoger med mig själv och alla tänkbara ev scenarion... att jag blir utbränd. Jag kan inte lämna saker där de lämnades, jag går vidare i eget huvud. Jag blir arg för saker jag tolkar in honom i utifrån hur mina resonemang med mig själv sett ut under de dagar som gått mellan att vi setts. Galet. Han har ju inte ens varit delaktig, utan det är ju jag som spelat båda rollerna. Herregud så stört. Skäms ju lite när jag inser det. Vilken jäkla tur att jag bara erkänt det här på buke

Det är samma här, drar igång saker i mitt huvud så jag blir alldeles knäpp och slut tillslut. Det blir så rörigt så jag kreverar!

Läste ett citat någonstans typ att en övertänkare behöver någon som verkligen kan kommunicera... Och det är nog så. Och snickaren kan det inte och därför blir det jättefel och jättefrustrerande i mitt huvud.

Jag börjar komma till insikt med att 70% av kaoset säkert beror på mitt eget huvud, men faktist så är det resterande något som är konstigt på riktigt. Han är lite ”berg och dalbana” och det påverkar mig MYCKET! Jag vet att han har mycket med egna intressen, men just att det svajar så väldigt får mitt huvud att dra igång en jäkla massa scenarion. Ena stunden hörs vi av jättemycket, kommer nått random sms att han tänker på mig osv, sen plötsligt så blir det tyst en period. Kan dröja timmar innan han svarar när jag skickar och då med något kortare svar. Då sätter ju hjärnan igång direkt och jag tänker alla möjliga saker, att han typ har flickvän (jodå, det har jag varit med om! Efter 4 månaders dejtning kom det fram...) att han bara inte vill mer, att han dejtar fler osv.

Men det sjuka är att jag skulle nog inte ens bli ledsen om han skulle säga att han inte vill ses mer. För jag tycker nog att det är dessa känslostormar som är så jävla jobbiga, och jag har ju redan gått igenom i mitt huvud hundra gånger att han sätter stopp, så det skulle inte bli någon chock ens. På ett sätt så hade det varit skönt nästan faktist!

Just nu så är jag okej med vad det än blir. Känner mig lugn och likgiltig. Vi pratade om att ses i måndags men det krockade, vi får se om det blir något denna vecka, jag jobbar ju som jag gör så några dagar går ju bort helt. Han vet när jag är ledig så han får höra av sig då det var han som fick lov att avboka i måndags.

Har varit EXTREMT mycket för mig på jobbet nu så känner mig ganska trött och slutkörd rent allmänt också, kanske därför jag känner mig så totalt likgiltig också? Jaja, det får bli som det blir.

Man är bra duktig på att ställa till det för sig själv!

 

[zarmino]

Jag är lite lätt less på män just nu, antingen så vill de bara ligga, utan att göra något annat överhuvudtaget, eller så är de superseriösa och kan absolut inte tänka sig att dejta utan att ha giftermål och samboskap som mål... Jag vill ju bara ha något mellanting, ska det vara så jävla svårt?! De värsta är väl de som spaltar upp önskvärda egenskaper, som jag inte alls passar in på, ändå gillar mig och när jg berättar att jag inte har någon av de egenskaperna så gör ju inte det något, för de vill ju ändå bara ligga... Jag hatar att vara den där kvinnan som funkar att ligga med, men aldrig att dejta.

 

[Nahar]

Jag har funderat över hur det gick för dig, just pga detta du beskriver här. Skitsvårt ju. Ni kan inte ta en promenad ute på behörigt avstånd eller något? Finns ju fina julpyntade grejer i städerna nu så att man kan ses på en offentlig plats och ändå ha saker att titta på.

Jag hade hört av mig och kollat av om det fortfarande fanns någon feeling för att träffas och typ föreslagit en promenad. Promenad känns pisstråkigt för mig själv, men det är ju bättre med en promenad än att missa en potentiellt trevlig person.

Fast problemet är att jag måste ta kollektivtrafik in till stan om jag ska ses. Själva träffandet är alltså inte problemet, utan resan dit och hem, så jag kommer helt enkelt inte kunna träffas på ett bra tag

 

[Fetaost]

Liten upptatering från mig.
Nu har det gått 10 mån sen jag och särbon träffades. Varannan vecka bor jag hos honom och varannan vecka är jag hemma och är tonårsmorsa osv. Allt rullar på väldigt bra på alla sätt. Men jag har börjat tycka att det är lite jobbigt att flacka fram och tillbaka, bo i en väska typ. Av jobbskäl kan vi inte bo hos mig mer än vissa helger så det blir jag som åker fram och tillbaka mestadels. Särbon ser till att fixa och anpassa så mycket det går för att det ska gå så smidigt som möjligt för mig men ändå....man känner sig lite hemlös nästan.

I vår går tonåringen ur skolan här och flyttar för nya studier. Då finns det inget som egentligen binder mig till orten. Varken jobb, barn eller partner finns här. Bara en SVINDYR lya som jag knappt är i. Så nu har jag och särbon börjat skissa på att då bli sambos. Om inget oförutsätt händer så säger jag upp min lya och flyttar till honom i Juni.

 

[sorbifolia]

Kan relatera till det här med att man blir extremt nojjig när man inte hör från dejten (eller vad det nu är) på ett tag - även om jag absolut INTE är en person som övertänker i normala fall. Jag har dessutom bra självkänsla i övrigt, men just vad gäller dejting så blir man liksom extra "sårbar", särskilt om man gillar någon.... Men ja, det att gå tillbaks i chatten som @the_connemara gjorde och se vad som faktiskt skrivits av positiva saker innan brukar funka, det är något jag gör mer eller mindre regelbundet! Lite confidence-boost sådär.

J hörde äntligen av sig igen i måndags, han hade tydligen varit i stugan förra veckan. Sa till honom att jag var nära att ge upp/tröttna nu, och sedan dess har vi chattat rätt så intensivt igen, skickat bilder etc. Han är dock förkyld nu så han kan inte träffas IRL, och nästa vecka ska han ha sin son igen.... Men håller tummarna att det blir av innan nyår iaf. Vi har skrivit om så mkt personligt nu så det känns som att det kommer bli "värre" att träffas ju längre vi väntar, förväntningarna blir liksom högre och högre och även risken för ett riktigt platt fall om vi inte klickar IRL....

Jag berättade även för honom om tjejgruppen som jag gått med i och att jag träffade några därifrån i helgen, vilket han var mkt positiv och stöttande till. Vi har pratat lite om att vi kanske inte behöver ha en monogam relation om det skulle bli något mellan oss, men vi får se, ingen av oss har testat poly innan så det kanske inte är aktuellt alls.... Men gillar att han är så öppensinnad, även om jag känner litegrann på rädslan att det ska bli som @zarmino säger, att jag endast ses på som en potensiell sexpartner..... Så j*a tråkigt att man ska behöva känna så, förhoppningsvis är han inte en sådan person alls.

 

[Nepenthe]

Liten upptatering från mig.
Nu har det gått 10 mån sen jag och särbon träffades. Varannan vecka bor jag hos honom och varannan vecka är jag hemma och är tonårsmorsa osv. Allt rullar på väldigt bra på alla sätt. Men jag har börjat tycka att det är lite jobbigt att flacka fram och tillbaka, bo i en väska typ. Av jobbskäl kan vi inte bo hos mig mer än vissa helger så det blir jag som åker fram och tillbaka mestadels. Särbon ser till att fixa och anpassa så mycket det går för att det ska gå så smidigt som möjligt för mig men ändå....man känner sig lite hemlös nästan.

I vår går tonåringen ur skolan här och flyttar för nya studier. Då finns det inget som egentligen binder mig till orten. Varken jobb, barn eller partner finns här. Bara en SVINDYR lya som jag knappt är i. Så nu har jag och särbon börjat skissa på att då bli sambos. Om inget oförutsätt händer så säger jag upp min lya och flyttar till honom i Juni.

Va roligt

 

[the_connemara]

Det är samma här, drar igång saker i mitt huvud så jag blir alldeles knäpp och slut tillslut. Det blir så rörigt så jag kreverar!

Läste ett citat någonstans typ att en övertänkare behöver någon som verkligen kan kommunicera... Och det är nog så. Och snickaren kan det inte och därför blir det jättefel och jättefrustrerande i mitt huvud.

Jag börjar komma till insikt med att 70% av kaoset säkert beror på mitt eget huvud, men faktist så är det resterande något som är konstigt på riktigt. Han är lite ”berg och dalbana” och det påverkar mig MYCKET! Jag vet att han har mycket med egna intressen, men just att det svajar så väldigt får mitt huvud att dra igång en jäkla massa scenarion. Ena stunden hörs vi av jättemycket, kommer nått random sms att han tänker på mig osv, sen plötsligt så blir det tyst en period. Kan dröja timmar innan han svarar när jag skickar och då med något kortare svar. Då sätter ju hjärnan igång direkt och jag tänker alla möjliga saker, att han typ har flickvän (jodå, det har jag varit med om! Efter 4 månaders dejtning kom det fram...) att han bara inte vill mer, att han dejtar fler osv.

Men det sjuka är att jag skulle nog inte ens bli ledsen om han skulle säga att han inte vill ses mer. För jag tycker nog att det är dessa känslostormar som är så jävla jobbiga, och jag har ju redan gått igenom i mitt huvud hundra gånger att han sätter stopp, så det skulle inte bli någon chock ens. På ett sätt så hade det varit skönt nästan faktist!

Just nu så är jag okej med vad det än blir. Känner mig lugn och likgiltig. Vi pratade om att ses i måndags men det krockade, vi får se om det blir något denna vecka, jag jobbar ju som jag gör så några dagar går ju bort helt. Han vet när jag är ledig så han får höra av sig då det var han som fick lov att avboka i måndags.

Har varit EXTREMT mycket för mig på jobbet nu så känner mig ganska trött och slutkörd rent allmänt också, kanske därför jag känner mig så totalt likgiltig också? Jaja, det får bli som det blir.

Man är bra duktig på att ställa till det för sig själv!

Hmm, det kanske är därför jag tycker det är så enkelt med The Guy. Han är verkligen en fena på att vara öppen och rak och jag sa också det direkt i början att jag måste ha det så, jag fattar inget annat och blir galen av outtalade förväntningar. Måste fundera mera på detta, hittills har jag bara tänkt att vi klickar bra på många plan men inte riktigt förstår mer än så. Eller är det nu jag ska ge fan I att övertänka och leta långa perfekta svar på allt

Med all respekt för dig o dina känslor men åh, situationen låter inte alls bra för Dig med snickarens sätt att vara. Känslostormar är så jobbiga Var rädd om dig ❤

 

[the_connemara]

@Fetaost Jag är så himla, himla jätteglad för er skull (han ska vara så glad för dig ), vilken härlig uppdatering ❤

 

[the_connemara]

@sorbifolia Jag inser dessutom att jag behöver ju fan inte ens scrolla, det står ju där svart på vitt hela jävla tiden vad är det för fel på mig liksom

Vilket härligt snack du o J ändå verkar ha! Hoppas ni kan ses snart!!

 

[Red_Chili]

Det är samma här, drar igång saker i mitt huvud så jag blir alldeles knäpp och slut tillslut. Det blir så rörigt så jag kreverar!

Läste ett citat någonstans typ att en övertänkare behöver någon som verkligen kan kommunicera... Och det är nog så. Och snickaren kan det inte och därför blir det jättefel och jättefrustrerande i mitt huvud.

Jag börjar komma till insikt med att 70% av kaoset säkert beror på mitt eget huvud, men faktist så är det resterande något som är konstigt på riktigt. Han är lite ”berg och dalbana” och det påverkar mig MYCKET! Jag vet att han har mycket med egna intressen, men just att det svajar så väldigt får mitt huvud att dra igång en jäkla massa scenarion. Ena stunden hörs vi av jättemycket, kommer nått random sms att han tänker på mig osv, sen plötsligt så blir det tyst en period. Kan dröja timmar innan han svarar när jag skickar och då med något kortare svar. Då sätter ju hjärnan igång direkt och jag tänker alla möjliga saker, att han typ har flickvän (jodå, det har jag varit med om! Efter 4 månaders dejtning kom det fram...) att han bara inte vill mer, att han dejtar fler osv.

Men det sjuka är att jag skulle nog inte ens bli ledsen om han skulle säga att han inte vill ses mer. För jag tycker nog att det är dessa känslostormar som är så jävla jobbiga, och jag har ju redan gått igenom i mitt huvud hundra gånger att han sätter stopp, så det skulle inte bli någon chock ens. På ett sätt så hade det varit skönt nästan faktist!

Just nu så är jag okej med vad det än blir. Känner mig lugn och likgiltig. Vi pratade om att ses i måndags men det krockade, vi får se om det blir något denna vecka, jag jobbar ju som jag gör så några dagar går ju bort helt. Han vet när jag är ledig så han får höra av sig då det var han som fick lov att avboka i måndags.

Har varit EXTREMT mycket för mig på jobbet nu så känner mig ganska trött och slutkörd rent allmänt också, kanske därför jag känner mig så totalt likgiltig också? Jaja, det får bli som det blir.

Man är bra duktig på att ställa till det för sig själv!

Jag har alltid sett mig som en som "övertänker" saker och ting. Det är först nu när jag umgås med unga klättraren som det inte känns som om jag gör det, just för att vi kommunicerar så bra och mycket. Han är nog också den första jag träffat som inte tycker att jag är för mycket på något sätt, eller har för mycket tankar och idéer om allt möjligt, och han hänger med lätthet med när jag hoppar mellan samtalsämnen eller pratar om "konstiga" saker. Jag kommer aldrig igen försöka nöja mig med något mindre än så, för herregud så skönt det är att bara kunna vara och inte behöva fundera på hur något uppfattas, hur den andra tänker osv.

Men ja, att det är svårt att vara pepp på saker och ting när du är allmänt slutkörd är ju inte konstigt alls. Ta hand om dig! Försök återhämta dig, varva ner och göra sådant du mår bra av.

 

[Red_Chili]

Liten upptatering från mig.
Nu har det gått 10 mån sen jag och särbon träffades. Varannan vecka bor jag hos honom och varannan vecka är jag hemma och är tonårsmorsa osv. Allt rullar på väldigt bra på alla sätt. Men jag har börjat tycka att det är lite jobbigt att flacka fram och tillbaka, bo i en väska typ. Av jobbskäl kan vi inte bo hos mig mer än vissa helger så det blir jag som åker fram och tillbaka mestadels. Särbon ser till att fixa och anpassa så mycket det går för att det ska gå så smidigt som möjligt för mig men ändå....man känner sig lite hemlös nästan.

I vår går tonåringen ur skolan här och flyttar för nya studier. Då finns det inget som egentligen binder mig till orten. Varken jobb, barn eller partner finns här. Bara en SVINDYR lya som jag knappt är i. Så nu har jag och särbon börjat skissa på att då bli sambos. Om inget oförutsätt händer så säger jag upp min lya och flyttar till honom i Juni.

Jösses, när jag läste första stycket hann jag tänka "NEJ! De får inte sluta träffas bara för att de bor på olika orter!" Åh så kul att ni istället ska bli sambos! Hoppas verkligen att allt går underbart bra för er

 

[the_connemara]

Jag har alltid sett mig som en som "övertänker" saker och ting. Det är först nu när jag umgås med unga klättraren som det inte känns som om jag gör det, just för att vi kommunicerar så bra och mycket. Han är nog också den första jag träffat som inte tycker att jag är för mycket på något sätt, eller har för mycket tankar och idéer om allt möjligt, och han hänger med lätthet med när jag hoppar mellan samtalsämnen eller pratar om "konstiga" saker. Jag kommer aldrig igen försöka nöja mig med något mindre än så, för herregud så skönt det är att bara kunna vara och inte behöva fundera på hur något uppfattas, hur den andra tänker osv.

Men ja, att det är svårt att vara pepp på saker och ting när du är allmänt slutkörd är ju inte konstigt alls. Ta hand om dig! Försök återhämta dig, varva ner och göra sådant du mår bra av.

Intressant!! Och eg helt självklart ju men ja, man ska ju förstå det själv också.

Fan vad denna tråden är bra btw! Så många insikter och så mycket utveckling åtm jag fått ta del av tack vare alla er här

 

[the_connemara]

Jösses, när jag läste första stycket hann jag tänka "NEJ! De får inte sluta träffas bara för att de bor på olika orter!" Åh så kul att ni istället ska bli sambos! Hoppas verkligen att allt går underbart bra för er

Lite samma här först

 

[Red_Chili]

Intressant!! Och eg helt självklart ju men ja, man ska ju förstå det själv också.

Fan vad denna tråden är bra btw! Så många insikter och så mycket utveckling åtm jag fått ta del av tack vare alla er här

Ja alltså, jag är 30 år gammal nu och har i hela mitt liv fått höra från alla runtomkring mig att jag övertänker, att jag "krånglar till saker" osv. Allt jag alltid velat är att kunna kommunicera ordentligt, men alla försök har lett till att jag ses som jobbig, för mycket, för ifrågasättande eller bara allmänt konstig. Inte så att jag öser allt över helt nya bekantskaper, utan jag försöker vara vanligt socialt kompetent med folk. Att ha ytliga kontakter är plättlätt för mig, det är mest sedan det inte fungerat, förrän nu då.

 

[Fetaost]

Jösses, när jag läste första stycket hann jag tänka "NEJ! De får inte sluta träffas bara för att de bor på olika orter!" Åh så kul att ni istället ska bli sambos! Hoppas verkligen att allt går underbart bra för er

Det var inget lätt beslut för mig att ta. De tidigare erfarenheterna och vikten av självständighet gjorde mig först osäker på vad jag ville. Men med tiden så landade jag i ett självklart "ja men gud, klart jag vill detta!!" tack vare att särbon är så mjuk och lyhörd samt förstår mig. Dessutom är jag trött på att jag fortfarande efter nära 2 år anpassar mitt liv och mina val pga ett svinigt ex.
Jag är värd den här fina mannen och vill ha ett liv ihop med honom

 

[the_connemara]

Ja alltså, jag är 30 år gammal nu och har i hela mitt liv fått höra från alla runtomkring mig att jag övertänker, att jag "krånglar till saker" osv. Allt jag alltid velat är att kunna kommunicera ordentligt, men alla försök har lett till att jag ses som jobbig, för mycket, för ifrågasättande eller bara allmänt konstig. Inte så att jag öser allt över helt nya bekantskaper, utan jag försöker vara vanligt socialt kompetent med folk. Att ha ytliga kontakter är plättlätt för mig, det är mest sedan det inte fungerat, förrän nu då.

Känner så igen mig fast +5 år här.

 

[the_connemara]

Det var inget lätt beslut för mig att ta. De tidigare erfarenheterna och vikten av självständighet gjorde mig först osäker på vad jag ville. Men med tiden så landade jag i ett självklart "ja men gud, klart jag vill detta!!" tack vare att särbon är så mjuk och lyhörd samt förstår mig. Dessutom är jag trött på att jag fortfarande efter nära 2 år anpassar mitt liv och mina val pga ett svinigt ex.
Jag är värd den här fina mannen och vill ha ett liv ihop med honom

Får fan tårar I ögonen ❤

 

[Fetaost]

Får fan tårar I ögonen ❤

Men hjärtat! Flåt

 

[Fibusen]

Jag har alltid sett mig som en som "övertänker" saker och ting. Det är först nu när jag umgås med unga klättraren som det inte känns som om jag gör det, just för att vi kommunicerar så bra och mycket. Han är nog också den första jag träffat som inte tycker att jag är för mycket på något sätt, eller har för mycket tankar och idéer om allt möjligt, och han hänger med lätthet med när jag hoppar mellan samtalsämnen eller pratar om "konstiga" saker. Jag kommer aldrig igen försöka nöja mig med något mindre än så, för herregud så skönt det är att bara kunna vara och inte behöva fundera på hur något uppfattas, hur den andra tänker osv.

Men ja, att det är svårt att vara pepp på saker och ting när du är allmänt slutkörd är ju inte konstigt alls. Ta hand om dig! Försök återhämta dig, varva ner och göra sådant du mår bra av.

Ja, jag är ju en orolig själ, tar åt mig alldeles för mycket, tänker alldeles för mycket, och försöker säkert alldeles för mycket i bland också. Önskar jag bara kunde vara lite mer chill över saker!

Jobbar med människor så det tar man ju tyvärr med sig hem också...

Fast just nu så är jag chill som fan gällande snickaren iaf, känner att jag orkar inte hålla på att fundera mer på det!

Som du säger så kanske det handlar om fel person, att ”vi” måste ha någon som är mer som oss... Fast kruxet är att dom har en tendens att bli för på istället, då backar jag pga det! Jag vill verkligen inte ses varje dag, men jag vill ju gärna att vi hörs varje dag liksom? Känns som om det kanske finns 2% av Sveriges män som jag skulle passa ihop med! Eller ja, som skulle stå ut med mig.

Sen tänker jag också att jag trivs ju sjukt bra själv, men lite närhet ibland hade ju inte skadat... Då hade det ju varit bra med snickaren då vi ses ibland. OM det inte vore för att det var känslor inblandade...

Jaja, nu har jag duschat, satt på mig pyjamas, handlat hem så jag kan göra en tacosallad, och invänta bonde söker fru kl 20.00, så skulle han mot förmodan fråga om att ses ikväll så är jag fan upptagen alltså! Jag ska sitta och vara ful i min ensamhet och käka tacosallad!

 

[Martin72]

Äntligen ute ur karantän! Även jag åkte såklart på coronan Jag och Mr Nice Guy har hela tiden haft fortsatt kontakt via messenger och ska ses nu på fredag igen