@Singoalla Jag ser att diskussionen har fortsatt lite, men jag tänkte ändå erkänna att jag betett mig på ett liknande sätt en gång och berätta hur det har utvecklats efter det.
Vid det här specifika tillfället triggades nog min mycket otrevliga diss av den trevlige mannen av en kombination olika faktorer: vi skulle snart inte kunna ses längre pga flytt och allt var rätt osäkert vad som skulle hända, jag ville visa för mig själv, andra och kanske honom att jag är självständig, gör som jag vill, är fri och obunden, klarar mig utmärkt på egen hand och kan få uppmärksamhet på annat håll om jag bara vill. Alltså en sjukt egoistisk grund för agerandet, eventuellt i syfte att skydda mig själv mot att det kanske skulle göra ont när det fina vi hade haft snart skulle ta slut. Till bakgrunden hör att han redan från början var mer på än jag, jag hade satt upp (känslomässiga) spärrar och gränser för att inte bli alltför involverad, men trillade tydligen dit ändå. Jag känner också igen mig i tanken "han är för bra för mig".
Sedan pratade vi efteråt, han var arg, jag skämdes (skäms fortfarande) och bad om ursäkt, blev förlåten. Just där och då insåg jag att han uppenbarligen hade starkare band till mig än vad jag tidigare förstått/velat tro på - jag har alltid varit dålig på att förstå hintar. Jag upptäckte till min fasa att jag uppenbarligen är en person som kan gå (för) långt för att skydda mig själv (läs: mitt ego). En mycket jobbig insikt. Jag var tydlig med att jag ångrade mig, att jag gärna ville fortsätta umgås, men att han fick välja om han ville fortsätta ses.
Såhär några månader senare har vi fortfarande tät kontakt, jag och den trevlige mannen. Vi ses lite då och då, när det går att få till rent praktiskt. Känslor har vuxit fram/accepterats från båda håll, men vi fortsätter att ta det rätt casual. Det som jag tror har underlättat är att vi båda två vet (och vetat redan från början) att det är ytterst osannolikt att vi nånsin kommer att ha ett traditionellt förhållande, eftersom livssituationerna inte alls matchar. Därför tar vi det som vi kommer, njuter så länge det varar. Själv har jag kommit fram till att jag ska njuta av att ha en fantastisk person i mitt liv, känna lite pirr, lycka och trygghet, ha bra sex lite då och då och sen... skiter det sig så gör det, det värsta som händer är väl att hjärtat blöder ett tag, men även det bör ju gå över. Alltså inga förväntningar mer än att vi vill varandra väl och har kul tillsammans.
Jag vet inte om jag har så mycket tips eller om det är applicerbart på din situation, så det är en bara en tankegång och ett sett att se relationer. Jag tycker det är väldigt skönt att ha nåt slags förhållande utan några större förväntningar på framtiden, utan bara låta det utvecklas som det gör och hänga på. Det är fullt möjligt att jag kommer att vilja ha ett mer traditionellt förhållande (i betydelsen samma fas i livet, gärna samma land, kanske sambo...) när jag träffar en person som det verkar kunna funka med. Till dess gillar jag det jag har, njuter av det som livet ger och försöker att inte göra det mer komplicerat än så.
