Spinner vidare här. Efter min depression hade jag ett halvår när jag gick runt i eufori. Ja, växlingsvis då. Det var en rocky road to recovery som det brukar kallas. Men det kändes som att livet hade ett rosa filter på sig. Jag blev helt upprymd och fick fjärilar i magen bara solen kikade fram eller morgonkaffet smakade extra gott. Jag ville typ brista ut i gråt av lycka bara av livet. Jag tolkar det som en motreaktion på det svarta år som varit, när ljuset började sippra in igen. Många pratar ju också om hur bra make up sex är, när man har varit förbannade på varandra och sedan försonats. Jag tänker alltid att sorg och lycka, smärta och njutning har en direkt koppling till varandra. I lördags natt var första gången jag såg frukostkillen arg, och i söndags ville vi inte slita oss ifrån varandra när jag var tvungen att gå upp ur sängen på morgonen. Sexet har aldrig varit bättre.
Är jag helt vriden i skallen som tänker att djupare dalar ger högre toppar i livet?