Jag håller med dig. Jag är bara rädd för att min olycka kommer att komma i en långsam normaliseringsprocess. Inte främst att det kommer att gå åt skogen. Att bli bränd känns inte hälften så läskigt som en att fastna i någonting som inte gör mig lycklig, och som jag kommer hänga kvar i p.g.a brist på bättre vetande. Det är också svårt att ge någonting en ärlig chans när varenda liten cell skriker "fly" så fort han håller om mig lite för länge, och jag kan som sagt inte alls skilja på om känslan kommer från ren rädsla eller att det faktiskt inte känns helt rätt
