Har tre killar jag pratar med som är intressanta.
Två ja lärt känna lite mer som bor lantligt o gillar hundar
Sen har de barn. De ser inte jag som ett problem men en av dem har 3st.
Han har jag dock suttit o skrivit med o asgarvat så vill lära känna honom ändå.
En har frågat om att ses o då märkte jag hur hjärnspökena kom direkt. Jag har gått upp i vikt o är inte bekväm.
Borde kanske inte alls dejta när jag känner så?
Jag har börjat dra ner på allt gotte och rör mig mer så de är work in progress
Ja dejta!
Men jag fattar grejen med att inte vara bekväm i kroppen och hur det stökar med en när man ska träffa nya människor.
Jag började ju typ vid den här tiden förra året och har hunnit beta av ett gäng människor och det har ju gått bra.
Det mesta släppte någon gång runt årsskiftet (tack till mig själv, H och E skulle jag säga). Min inställning till mig själv är grunden men att få bekräftelse av andra puttar iaf mig i rätt riktning.
För mig har det snarare varit tvärtom! Som ung och osäker drogs jag till stora starka "manliga" män, men med ålder och x antal avklarade relationer och dejtinghistorier har dels utseende och kroppstyp generellt blivit mindre relevant (vilket också har att göra med en större acceptans av min egen kropp/vikt/utseende), och dels har den typen av "manlighet" blivit så kopplat till destruktiva könsnormer och annat att jag vill hålla mig så långt ifrån det som möjligt.
) men den intressanta sidoeffekten för mig av att dejta helt andra typer av män är att jag senaste åren för första gången i livet endast haft positiva dejtingupplevelser och välfungerande relationer. Jag har inte skrivit i den här tråden (eller på buke alls sen jag skaffade nytt nick) men det är en fascinerande upplevelse att som 40-nånting plötsligt vara i ett förhållande där allt bara fungerar och är okomplicerat och verkligen endast gör livet bättre. 
Kopplar ihop det med alla mina ex och jag orkar bara inte en vända till 
Han är snygg trots att han inte är dränkt i tatueringar 
