Dejtingtråden 34

Status
Stängd för vidare inlägg.
Det var min tanke att göra också, efter att ha njutit av att vara få vara själv ett bra tag efter min skilsmässa. Men så råkade jag bli kär istället 😅 dessutom vansinnigt komplicerat, men tydligen kan man inte styra över sina känslor :cautious:
Haha ja. Jag klarade mig ca 1.5 år av den typen av dejtande innan jag blev kär. Hade nog dock en crush i mitten på den tiden men sådant överlever man. 😄
 
Alltså KAN man vara nöjd som singel? Helt utan närhet resten av livet? 😅

En seriös undran för jag försöker verkligen vara nöjd men mår bara skit. 🙈🤪

Jag tror det beror på hur man är som person. Jag har alltid trivts bra ensam, redan från jag var barn så uppskattade jag att vara ensam. Har aldrig haft en massa kompisar och hittat på saker här och där, utan har haft en-två nära vänner och levt ett lugnt och stillsamt liv. Jag trivs med andra ord väldigt bra ensam, och jag saknar inte närheten alls när jag är utan partner.

Nu när jag har en partner så är det såklart jättefint och bra det med, jag känner nu att jag aldrig skulle vilja vara utan honom, men jag vet att om han lämnar mig (eller jag honom) så kommer jag klara mig superbra själv igen.

Vissa personer vill ha ett stort nätverk runt sig, och vill ha någon nära, både psykiskt och fysiskt, medans andra har det hur bra som helst utan.

Jag själv är väldigt introvert och laddar batterierna bäst när jag har min egentid, men nuvarande ger mig så pass mycket glädje och energi så det är liksom värt att vara med honom, och i slutändan så blir det alltid plus på energikontot ändå. Den dagen det tar mer än det ger så föredrar jag att vara själv igen. Det är absolut inget som skrämmer mig! Behov av närhet har jag aldrig haft, tycker det är jobbigt när folk ska kramas, står för nära och ha ögonkontakt och sånt, men det går ju såklart bra när det är någon man håller kär. Men har jag ingen sån så har jag inget behov av det alls! 😅
 
Jag trivs också bra själv och har alltid gjort. Levt också större delen av mitt liv utan ett förhållande än med plus att vara själv sedan jag var liten så inget som är speciellt jobbigt för mig. Däremot har mitt mående varit (och är) rätt skiftande periodvis så det påverkar hur ”nöjd” jag är med livet och så. Men det har förvånansvärt lite att göra med någon annan utan mer en inre strid eller hur man nu ska säga.
 
Jag tror att man kan vara nöjd om man vill vara singel och trivs med att vara själv. Annars blir det nog svårt. Man kan nog lära sig att acceptera situationen mer eller mindre dock. Men nöjd vet jag inte om det går att bli.
Alltså jag är ju hyperintrovert så jag borde älska att vara ensam vilket jag också gör. Men det är stor skillnad på alone och lonely. 😅

Det bästa jag visste i mitt förra förhållande var när han jobbade borta och jag fick göra vad jag ville i ett heeelt dygn! 😂 Men då var det okej för då hade jag mitt på det torra.
 
När jag var singel så dejtade jag bara folk som inte ville ha ett förhållande utan bara ville träffas kravlöst för att jag tyckte om att få närhet utan att vara i ett förhållande.

Det var faktiskt ett väldigt trevligt koncept. 😄 Väldigt okomplicerat tills det inte var det och då slutade man ses. 😅
Det gjorde jag med i början och det gick superbra. Tills jag blev störtkär och han hittade en annan för ”jag ville ju inte ha ett förhållande”.. 😒

Har nog fortfarande inte kommit över honom. 🤦🏻‍♀️🙄
 
Jag trivs också bra själv och har alltid gjort. Levt också större delen av mitt liv utan ett förhållande än med plus att vara själv sedan jag var liten så inget som är speciellt jobbigt för mig. Däremot har mitt mående varit (och är) rätt skiftande periodvis så det påverkar hur ”nöjd” jag är med livet och så. Men det har förvånansvärt lite att göra med någon annan utan mer en inre strid eller hur man nu ska säga.
Samma här skulle jag tro. Min mentala hälsa är inte och kommer nog aldrig vara på topp. 😅 Vissa dagar kan jag känna mig nöjd såklart men sen är det den där känslan av att ha ”failed at life” bara för att man inte har man och barn.. 🤦🏻‍♀️
 
Sen kan jag väll känna att när man blir pensionär så hade det ju varit fint att få uppleva saker med någon annan, kanske resa runt och ha det gött. Och även sitta vid frukostbordet och prata gamla minnen och planera för nya. Det är fint.

Men det är också något jag enbart skulle vilja göra med någon som ger mer än vad den tar, för att resa ensam funkar ju det med, och vid frukostbordet kan jag alltid sitta och snacka med hunden/katten. 😅

Jag tror absolut att många människor kan acceptera mer än vad jag som kraftig introvert och högkänslig person kan göra. Jag har ett väldigt kort intervall från när det är bra tills det börjar skava, och börjar det skava så tar det alldeles för mycket energi och då avslutar jag. Så jag resonerar nog mer att ja, det vore/är jättefint att ha någon, men skulle jag inte ha det så är det alltid lugnast så! 🙈 (Och nej, bara för det så är jag ingen ”kall” person som inte tycker om närhet med min parter, utan med honom så är jag som vilken dunderkär person som helst!)

Jag kanske hade känt annorlunda om jag inte hade varit mamma, om jag inte redan hade köpt ett hus, om jag inte redan hade rest en hel del. Då kanske jag hade känt att det saknades något, och att i många fall är det lättare att nå upp till dom målen med en partner. Jag känner mig ju liksom ”klar” med livet, nu handlar det ju om att fortsätta ta tillvara på det jag har och vara rädd om det. Med eller utan partner.
 
Alltså KAN man vara nöjd som singel? Helt utan närhet resten av livet? 😅

En seriös undran för jag försöker verkligen vara nöjd men mår bara skit. 🙈🤪
Det beror nog på hurdan man är som person, men ja vissa kan det. Jag är i alla fall nöjd med mitt liv som singel. Närhet kan jag sakna stundtals, men är rätt nöjd utan det också. Har varit singel i 14 år och kan inte tänka mig förhållande eller, ve och fasa, samboskap :nailbiting:
 
Det beror nog på hurdan man är som person, men ja vissa kan det. Jag är i alla fall nöjd med mitt liv som singel. Närhet kan jag sakna stundtals, men är rätt nöjd utan det också. Har varit singel i 14 år och kan inte tänka mig förhållande eller, ve och fasa, samboskap :nailbiting:
Nej, bo ihop med någon har jag inget behov av. 😅 Man har varsitt liv bara att man träffas och skedar ibland. Drömmen lixom! 🤩😂
 
Jag tror det beror på hur man är som person. Jag har alltid trivts bra ensam, redan från jag var barn så uppskattade jag att vara ensam. Har aldrig haft en massa kompisar och hittat på saker här och där, utan har haft en-två nära vänner och levt ett lugnt och stillsamt liv. Jag trivs med andra ord väldigt bra ensam, och jag saknar inte närheten alls när jag är utan partner.

Nu när jag har en partner så är det såklart jättefint och bra det med, jag känner nu att jag aldrig skulle vilja vara utan honom, men jag vet att om han lämnar mig (eller jag honom) så kommer jag klara mig superbra själv igen.

Vissa personer vill ha ett stort nätverk runt sig, och vill ha någon nära, både psykiskt och fysiskt, medans andra har det hur bra som helst utan.

Jag själv är väldigt introvert och laddar batterierna bäst när jag har min egentid, men nuvarande ger mig så pass mycket glädje och energi så det är liksom värt att vara med honom, och i slutändan så blir det alltid plus på energikontot ändå. Den dagen det tar mer än det ger så föredrar jag att vara själv igen. Det är absolut inget som skrämmer mig! Behov av närhet har jag aldrig haft, tycker det är jobbigt när folk ska kramas, står för nära och ha ögonkontakt och sånt, men det går ju såklart bra när det är någon man håller kär. Men har jag ingen sån så har jag inget behov av det alls! 😅
Väldigt väl formulerat! Jag är precis likadan! 😊
 
Nej, bo ihop med någon har jag inget behov av. 😅 Man har varsitt liv bara att man träffas och skedar ibland. Drömmen lixom! 🤩😂
Jag har haft turen att träffa en kille som ger mig just det. Typ en gång I månaden träffas vi, ligger och så sover vi tillsammans och skedar. Det är verkligen perfekt! Vi har träffats i 1,5 år nu, och verkar hålla det på den här nivån båda två iaf.
 
Jag har haft turen att träffa en kille som ger mig just det. Typ en gång I månaden träffas vi, ligger och så sover vi tillsammans och skedar. Det är verkligen perfekt! Vi har träffats i 1,5 år nu, och verkar hålla det på den här nivån båda två iaf.
En gång i månaden är för lite, men annars låter det bra. 😉
 
Jag tror det beror på hur man är som person. Jag har alltid trivts bra ensam, redan från jag var barn så uppskattade jag att vara ensam. Har aldrig haft en massa kompisar och hittat på saker här och där, utan har haft en-två nära vänner och levt ett lugnt och stillsamt liv. Jag trivs med andra ord väldigt bra ensam, och jag saknar inte närheten alls när jag är utan partner.

Nu när jag har en partner så är det såklart jättefint och bra det med, jag känner nu att jag aldrig skulle vilja vara utan honom, men jag vet att om han lämnar mig (eller jag honom) så kommer jag klara mig superbra själv igen.

Vissa personer vill ha ett stort nätverk runt sig, och vill ha någon nära, både psykiskt och fysiskt, medans andra har det hur bra som helst utan.

Jag själv är väldigt introvert och laddar batterierna bäst när jag har min egentid, men nuvarande ger mig så pass mycket glädje och energi så det är liksom värt att vara med honom, och i slutändan så blir det alltid plus på energikontot ändå. Den dagen det tar mer än det ger så föredrar jag att vara själv igen. Det är absolut inget som skrämmer mig! Behov av närhet har jag aldrig haft, tycker det är jobbigt när folk ska kramas, står för nära och ha ögonkontakt och sånt, men det går ju såklart bra när det är någon man håller kär. Men har jag ingen sån så har jag inget behov av det alls! 😅

+1 på den <3
 
Jag fattar inte just nu hur jag ska kunna fokusera på nytt jobb och att skapa en ny vardag med den här senaste veckan i bagaget... Vi sågs en gång till innan jag åkte, bara för att inte vara så känslosamma i vårt avsked som det blev i tisdags. Det var bra, vi tog en promenad med hunden och han förklarade på ett mer balanserat vis hur han tänkte och kände. Alltså människan <3 Jag blir rörd men samtidigt helt stum, vet inte om jag ska våga tänka mer på den här grejen men vet inte heller hur jag skulle kunna låta bli. Jag bad honom backa lite och låta mig tänka, för jag hänger inte med riktigt och jag vet att risken är att då kommer jag försvinna... Ska man tänka att det är för bra för att vara sant, eller ska man tänka att det kan vara nu det är min tur? Vet inte. Dock löser ju geografin det mesta åt oss nu, och inget kan hända på länge. Och han har sitt att ordna upp och det vill jag inte ens vara delaktig i så på så vis är det bra att jag är långt borta. Men i alla andra avseenden, hade jag gärna varit där :banghead:
 
Jag har funderat lite på detta med just sambo. Vi bor på olika håll. Han vill gärna flytta ihop med mig till gården. Men alltså rent praktiskt hur ska vi få plats med alla hans möbler också å herregud 😂😳🙈
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Hemmet Jag håller på att "flytta hemifrån" och funderar på hur jag ska tänka med placering av TVn. Dvs vilken höjd man vill ha den. Min nya...
Svar
14
· Visningar
568
Senast: pepp
·
Relationer Alltså jag spricker! Jag träffade precis en kille som va sååå söt! Hade jag inte varit i en monogam relation hade jag definitivt velat...
2
Svar
35
· Visningar
2 442
Senast: Palermo
·
Relationer Eller rättare sagt, var och med vilka? Och hur planeras det? Samma varje år eller olika? Är alla nöjda med upplägget eller kan det...
6 7 8
Svar
144
· Visningar
7 135
Senast: Mirre
·
Relationer Skapade ett nytt nick för detta inlägg för att inte outa mannen. Jag har kommit till insikt om att jag lever i en, för mig, toxisk...
4 5 6
Svar
116
· Visningar
8 908

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp