Jag tror det beror på hur man är som person. Jag har alltid trivts bra ensam, redan från jag var barn så uppskattade jag att vara ensam. Har aldrig haft en massa kompisar och hittat på saker här och där, utan har haft en-två nära vänner och levt ett lugnt och stillsamt liv. Jag trivs med andra ord väldigt bra ensam, och jag saknar inte närheten alls när jag är utan partner.
Nu när jag har en partner så är det såklart jättefint och bra det med, jag känner nu att jag aldrig skulle vilja vara utan honom, men jag vet att om han lämnar mig (eller jag honom) så kommer jag klara mig superbra själv igen.
Vissa personer vill ha ett stort nätverk runt sig, och vill ha någon nära, både psykiskt och fysiskt, medans andra har det hur bra som helst utan.
Jag själv är väldigt introvert och laddar batterierna bäst när jag har min egentid, men nuvarande ger mig så pass mycket glädje och energi så det är liksom värt att vara med honom, och i slutändan så blir det alltid plus på energikontot ändå. Den dagen det tar mer än det ger så föredrar jag att vara själv igen. Det är absolut inget som skrämmer mig! Behov av närhet har jag aldrig haft, tycker det är jobbigt när folk ska kramas, står för nära och ha ögonkontakt och sånt, men det går ju såklart bra när det är någon man håller kär. Men har jag ingen sån så har jag inget behov av det alls!