Dejtingtråden 34

[sorbifolia]

vad många dansare du träffar! Är dans en stor grej i Norge?

Tror jag glömt svara på detta, förlåt! Nej, det är inte alls en stor grej här, och de jag dejtat som gillar att dansa har i princip uteslutande varit ej etnisk norska.

Jag har f.ö. hållit kontatkten med den här senaste 32-åringen, som ska flytta utomlands, medan vi har varit på semester, och han föreslog att vi skulle hitta på något imorgon om han inte behövde jobba. Hoppas han vill gå ut och dricka vin och dansa lite...!

 

[Eurydome]

Tror jag glömt svara på detta, förlåt! Nej, det är inte alls en stor grej här, och de jag dejtat som gillar att dansa har i princip uteslutande varit ej etnisk norska.

Jag har f.ö. hållit kontatkten med den här senaste 32-åringen, som ska flytta utomlands, medan vi har varit på semester, och han föreslog att vi skulle hitta på något imorgon om han inte behövde jobba. Hoppas han vill gå ut och dricka vin och dansa lite...!

Kul att det var han som kom med förslaget!

 

[the_connemara]

3 dagars bilsemester med gammal elbil (dvs vi fick anpassa oss helt efter den snålt tilltagna och pga oss turister överbelastade laddinfrastrukturen ) och The Guy ️

Jag blev inte ens irriterad en enda gång. Jisses. Känner mig faktiskt motiverad och modig nog att försöka ta tag i mina relationsproblem med psykologen efter semestern. Det är ju faktiskt berikande att inte alltid göra allt själv (för att man får panik av andra människor på så många sätt).

Han är verkligen den finaste När han somnade bredvid mig i bilen, alltid med handen på mitt ben, kändes det som att jag körde runt med dyrbar last (dvs som alltid när jag kör min häst). Jag kanske faktiskt kan värdesätta människor i mitt liv också

 

[Eurydome]

Känner mig faktiskt motiverad och modig nog att försöka ta tag i mina relationsproblem med psykologen efter semester.

Jag tycker du verkar grym på relationer! Du verkar t ex veta vad du mår bra av och hur du vill ha saker och ting och väldigt bra på att kommunicera dina behov.

Härligt att ni fick en fin semester!

 

[sorbifolia]

Blev tyvärr ingen dejt i går, han skulle iväg och träffa en kompis som tydligen var svår att få tag på, så jag blev nerprioriterad... Men han ville hänga i kväll, så då får han följa med ner till betet och hälsa på mina hästar. Kan bli interessant.

Även den första 32-åringen har hört av sig igen och vill ses... men tror jag får skriva till honom att jag träffat en annan som jag klickat bättre med...

 

[Ramona]

Då är jag singel igen då. Har var precis här hemma hos mig. Bad om ursäkt för att han inte får rätt känslor för mig och att han egentligen inte vet vad problemet är, men att det liksom inte händer för honom. Då är det ju så svarade jag och då finns det ju inte så mycket mer att säga. Jag bad honom åka och så gick jag in och la mig i sängen.

 

[Eurydome]

Då är jag singel igen då. Har var precis här hemma hos mig. Bad om ursäkt för att han inte får rätt känslor för mig och att han egentligen inte vet vad problemet är, men att det liksom inte händer för honom. Då är det ju så svarade jag och då finns det ju inte så mycket mer att säga. Jag bad honom åka och så gick jag in och la mig i sängen.

Åh nej vad tråkigt!! Du verkar så himla smart och cool på alla sätt! (Har jag alltid tyckt)

 

[sorbifolia]

Men fy vad otroligt ledsamt, @Ramona! Det som verkade så bra!!

 

[Ramona]

Åh nej vad tråkigt!! Du verkar så himla smart och cool på alla sätt! (Har jag alltid tyckt)

Men fy vad otroligt ledsamt, @Ramona! Det som verkade så bra!!

Mitt hjärta gick i miljontals bitar. Tillbaka på ruta ett då fast med ännu mer bagage. Suck. Jag ska inte ens försöka hitta någon igen. Blir så less på allt.

 

[parellikusken]

Är i hemstaden på semester en vecka och öppnade Tinder för att snoka lite typ. Fick se min crush i högstadiet där som jag också vet hade en crush på mig då. Vi matchade och nu skriver jag med henne. Känns häftigt då jag tänkt på henne ibland.

 

[parellikusken]

Herregud, jag ska träffa min högstadiecrush imorgon. Inte alls nervöst. Haha.

 

[lingonben]

Jag reste lite plötsligt bort några dar ihop med vännen/ex-dejten. Vi hittade på jättekul aktiviteter tillsammans, och det kändes väldigt tryggt och synkat i kommunikationen. Dagarna innan vi åkte så undrade jag iofs vad jag egentligen höll på med, om det skulle kännas stelt eller jobbigt. Men jag bestämde mig för att testa, i värsta fall fick jag väl lifta hem eller nåt Jag tycker fortfarande han är sjukt het, men vill han inte ha något mer än vänskap får det vara så det är helt enkelt.

 

[Ramona]

Hur orkar man fortsätta dejta när det är det ena nederlaget efter det andra? När ger man upp hoppet? Om jag tycker om dem så tycker inte dem om mig, och om de tycker om mig så verkar jag inte tycka om dem. Det känns som att det hela är för svårt. Jag vet att jag är lite extra bitter och sur just nu, men på riktigt. Jag har inte problem med att hitta killar att dejta, träffar massor med bra människor hela tiden, men jag verkar ju inte fastna för någon. Och när jag väl gör det så fastnar inte han för mig.

N har raggat på mig i 2,5 år och när jag tänker att jag ska ge honom en chans och faktiskt trillar dit, så har han inte alls de känslorna för mig dryga månaden in i förhållandet. Såklart vi alla är medvetna om att ett förhållande kan ta slut precis när som helst, men jag hade faktiskt förväntat mig mer av en kille som ändå varit tillräckligt envis så länge. Känns som jag är hopplöst icke-önskvärd.

 

[karamelldrottningen]

Men så pissigt! @Ramona
Känslor kan man ju inte styra över men ändå märkligt med någon som varit så enträgen och nu när ni är tillsammans sen inte alls längre är intresserad.
Stor kram

 

[Ramona]

Känslor kan man ju inte styra över men ändå märkligt med någon som varit så enträgen och nu när ni är tillsammans sen inte alls längre är intresserad.

Nej, såklart. Man kan inte tvinga någon att känna någonting den inte känner. Och jag vill ju inte vara tillsammans med någon som inte vill vara tillsammans med mig, så det är ju såhär det får blir. Men just nu känns det inte som att jag har så bra lycka över huvud taget och det är det jag blir ledsen över mer än killen. Det känns som att ingen vill ha mig. Jag vet att jag är en bra människa, ser helt okej ut för min ålder, har helt okej ekonomi, ordning och reda på skiten, rätt så stylish och social och pratsam. Ändå verkar jag inte attrahera någon förbi det initiala.

 

[sorbifolia]

Nej, såklart. Man kan inte tvinga någon att känna någonting den inte känner. Och jag vill ju inte vara tillsammans med någon som inte vill vara tillsammans med mig, så det är ju såhär det får blir. Men just nu känns det inte som att jag har så bra lycka över huvud taget och det är det jag blir ledsen över mer än killen. Det känns som att ingen vill ha mig. Jag vet att jag är en bra människa, ser helt okej ut för min ålder, har helt okej ekonomi, ordning och reda på skiten, rätt så stylish och social och pratsam. Ändå verkar jag inte attrahera någon förbi det initiala.

Igenkänningsfaktor på detta.... Jag tänkte precis samma i kväll, kommer jag någonsin få uppleva "äkta, ömsesidig kärlek"? Jag har som du inga problemer att få dejter eller att få folk interesserade, men varje gång jag blir på riktigt interesserad av någon så verkar de dra sig undan... känns som om jag skrämmer iväg dom eller något, jag vettefan...

Otrolig konstigt att det ska bli så för vissa (oss), men inte för andra... Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle gå i 5 år efter min separation utan att ha lyckats få till ett enda "riktigt" förhållande.

Oavsett, ville bara säga att jag känner med dig! Och angående hur man ska orka fortsätta så för min del är det nog mest att jag är otroligt envis samt obotlig optimist.... Men man hör ju om folk som träffar "den rätte" när dom egentligen gett opp och slutat dejta, då kanske det är större chans att man blir lite mera avslappnad till det hela?

 

[sorbifolia]

Jag var ju på "dejt" i går med snygga 32-åringen, dvs. han följde med mig ner till betet och tog inn hästarna. Dvs två timmar i bilen och kanske en halvtimme vid stallet/betet. Otroligt trevligt och bra sällskap, han verkade gilla hästarna, hjälpte till med dom och med att bära hö, och gudars vad bra han ser ut! När vi kom hem så ville han sitta i bilen och prata vidare, men så upptäckte vi att klockan var kvart i ett och han skulle jobba i dag, så då frågade han istället om när vi skulle ses igen. Bestämde ingen eksakt tid, men sa en eftermiddag nu i veckan och sedan gå och dansa till helgen. Så långt allt frid och fröjd.


Men - det är så klart några men.... Punkt 1 är ju att han mest troligen kommer flytta till England om bara några månader. Vilket gör ett långvarigt förhållande extremt osannolikt. Dessutom så kom det fram under vårat samtal att han är troende katolik - vilket potensiellt kan betyda att vi inte har samma värderingar om en hel del saker som är viktiga för mig... måste gräva lite mera i detta, men samtidigt vet jag inte hur stor vikt jag ska lägga vid det om det nu bara blir en kortare "fling" oavsett? Funderar på om jag bara helt sonika ska ta på mitt Pride-armband vid nästa dejt och se hur han reagerar? För om han t.ex. inte accepterar att jag är bi, så känns det som en dealbreaker oavsett.... Så håll tummarna för att han är en "progressiv" katolik, eller något...!

 

[Ramona]

Igenkänningsfaktor på detta.... Jag tänkte precis samma i kväll, kommer jag någonsin få uppleva "äkta, ömsesidig kärlek"? Jag har som du inga problemer att få dejter eller att få folk interesserade, men varje gång jag blir på riktigt interesserad av någon så verkar de dra sig undan... känns som om jag skrämmer iväg dom eller något, jag vettefan...

Jag tror inte att jag är skrämmande på något vis. Eller är jag det? Jag är rätt så chill tycker jag själv, men det är väl den dumme i gänget som inte förstår att den är dum typ.

Detta med äkta, ömsesidig kärlek är väl vad alla vill åt tänker jag. Men har jag ett annat mindset? Jag tänker att även idioter och massmördare har ärliga, äkta kärleksrelationer där någon tycker att de är värda att fightas för. Mig har ingen fightats för! Mig är lätt att släppa. Någon sa till mig igår eller om det var idag att jag ju heller aldrig fightats för att behålla någon. Men jag tycker att jag gjort det. Jag tycker att jag fightats och jobbat på relationerna jag varit i men inte fått något gehör tillbaka. Jag lämnade M efter 8 år ihop eftersom livet inte utvecklades med honom. Han ville ingenting och han hindrade mig från att utmana och utveckla mig själv! Han ville resa och se världen, men han hade inget behov av någon personlig utveckling. Med P lämnade jag honom efter 9 år för att han inte ville ha sex. Vårt förhållande var som bästa vänner, men det är ju inte bara en bästa vän jag vill ha, då kan jag ju lika gärna flytta ihop med någon av mina bästa vänner och ha det chill utan sex. Jag vill ju ha hela paketet! Jag vill bli kär! De kortare förhållanden (1-2,5 år långa) jag haft efter det har alla slutat i att de träffat nya, gift sig och skaffat barn. Att jag liksom varit en språngbräda in i vuxenlivet på något vis. Och nu när jag träffade N så har ju han redan gjort allt det där. Det är ju så i vår ålder. Han har nästan vuxet barn. Nä, då dög jag inte ändå, trots att vi egentligen vill samma saker i livet och har väldigt kul ihop.

 

[Cosinus]

Hur orkar man fortsätta dejta när det är det ena nederlaget efter det andra? När ger man upp hoppet? Om jag tycker om dem så tycker inte dem om mig, och om de tycker om mig så verkar jag inte tycka om dem. Det känns som att det hela är för svårt. Jag vet att jag är lite extra bitter och sur just nu, men på riktigt. Jag har inte problem med att hitta killar att dejta, träffar massor med bra människor hela tiden, men jag verkar ju inte fastna för någon. Och när jag väl gör det så fastnar inte han för mig.

N har raggat på mig i 2,5 år och när jag tänker att jag ska ge honom en chans och faktiskt trillar dit, så har han inte alls de känslorna för mig dryga månaden in i förhållandet. Såklart vi alla är medvetna om att ett förhållande kan ta slut precis när som helst, men jag hade faktiskt förväntat mig mer av en kille som ändå varit tillräckligt envis så länge. Känns som jag är hopplöst icke-önskvärd.

Jag förstår precis vad du menar. Jag har inte heller några problem att få dejter eller män som är intresserade, men det där äkta, genuina är totalt omöjligt att hitta. Jag trodde verkligen att jag skulle få allt det där med den nygamle, för himmel vilken start vi fick, men den relationen störtdök nästan direkt. Efter den här våren tappade jag helt sugen på att dejta, så nu är det L eller ingen, för jag orkar inte lägga tiden på att lära känna någon ny.

Med L vågar jag dock knappt hoppas. Det började SÅ bra med mycket känslor och attraktion, för att jag sedan skulle placeras i KK-facket och mitt intresse svajade ordentligt under hösten, för att nu ha det väldigt bra. Men, allt fint han säger till mig tar jag med en hel näve salt. Jag vågar inte riktigt tro på det. Jag förväntar mig att han snart kommer att trycka upp ett ”Du har missförstått. Jag tycker verkligen om dig - men …” i ansiktet på mig igen om jag släpper in honom för mycket, eller att det ska bli som med den nygamle.

Jag skulle verkligen önska att det fick bli min tur att få ha lite flyt med kärleken. Det är det enda jag saknar i dagsläget och igår kändes det hopplöst igen. När jag träffar L nästa gång är planen att han ska få träffa min bästa vän, vilket har känts jättekul, men så är det sådana här plumpa saker han kan yttra som sårar mig lite. Jag bara väntar på att allt ska gå åt skogen igen. Jag känner mig som ett hopplöst fall, så jag blir alltid så glad när det kommer positiva uppdateringar i dessa trådar.

(Jag orkar inte bry mig om jag inte är helt anonym)

 

[Modest]

Hur orkar man fortsätta dejta när det är det ena nederlaget efter det andra? När ger man upp hoppet? Om jag tycker om dem så tycker inte dem om mig, och om de tycker om mig så verkar jag inte tycka om dem. Det känns som att det hela är för svårt. Jag vet att jag är lite extra bitter och sur just nu, men på riktigt. Jag har inte problem med att hitta killar att dejta, träffar massor med bra människor hela tiden, men jag verkar ju inte fastna för någon. Och när jag väl gör det så fastnar inte han för mig.

N har raggat på mig i 2,5 år och när jag tänker att jag ska ge honom en chans och faktiskt trillar dit, så har han inte alls de känslorna för mig dryga månaden in i förhållandet. Såklart vi alla är medvetna om att ett förhållande kan ta slut precis när som helst, men jag hade faktiskt förväntat mig mer av en kille som ändå varit tillräckligt envis så länge. Känns som jag är hopplöst icke-önskvärd.

Det är inget fel på dig.
Men angående ditt sista stycke - en person som är intresserad under så pass lång tid av någon som inte visar intresse tillbaka dras sannolikt till otillgänglighet. När du sedan inte är otillgänglig längre så blir han ointresserad, det har inget med dig att göra.