Hur det går för mig:
Pratat länge med en kille på Tinder, t.o.m. innan jag träffade D, men vi har aldrig pratat om att sets faktist, utan bara lallat på, trots att vi bor i samma håla! Av förklarliga skäl så tog jag ju bort Tinder när jag träffade D, men sen matchade jag och denna kille igen nu när jag startade upp .
I dag av alla dagar så stöter jag på tinderkillen på affären, jag har flottigt hår, svettig efter att ha stressat hem från jobbet för att hinna posta en grej som jag sålt, stirrögon fortfarande efter att jag hade tappat bort nyckeln till mitt skåp på jobbet så jag hade sprungit och letat efter den i 45 min för att ens komma åt mina kläder, bilnycklar, hemnycklar osv, det var svinkallt i morse så jag hoppade i några jättetjocka, fula mjukisbyxor som bygger på mitt redan rejäla höftomfång med minst en decimeter,
och såklart NOLL smink på mig som döljer mina mörka ringar under ögonen och alla miljoner småplitor runt munnen efter ett konstant bärande av munskydd.
Jag skulle som sagt posta paket, det är en liten förbutik på några kvm, och tanten innan hade krångel med kortet. Såklart kommer denna tinderkillen in. Ställer sig bakom mig i kön. Vi pratar säkert om 10 minuter vi står där på rad och jag vågar inte säga ett ljud. Om jag fick önska en nedsjunkning genom golvet nån gång så var det då!
Nu har han dessutom skrivit till mig på Tinder och jag vågar inte öppna.
Jag är så socialt handikappad alltså…
Pratat länge med en kille på Tinder, t.o.m. innan jag träffade D, men vi har aldrig pratat om att sets faktist, utan bara lallat på, trots att vi bor i samma håla! Av förklarliga skäl så tog jag ju bort Tinder när jag träffade D, men sen matchade jag och denna kille igen nu när jag startade upp .
I dag av alla dagar så stöter jag på tinderkillen på affären, jag har flottigt hår, svettig efter att ha stressat hem från jobbet för att hinna posta en grej som jag sålt, stirrögon fortfarande efter att jag hade tappat bort nyckeln till mitt skåp på jobbet så jag hade sprungit och letat efter den i 45 min för att ens komma åt mina kläder, bilnycklar, hemnycklar osv, det var svinkallt i morse så jag hoppade i några jättetjocka, fula mjukisbyxor som bygger på mitt redan rejäla höftomfång med minst en decimeter,
och såklart NOLL smink på mig som döljer mina mörka ringar under ögonen och alla miljoner småplitor runt munnen efter ett konstant bärande av munskydd.
Jag skulle som sagt posta paket, det är en liten förbutik på några kvm, och tanten innan hade krångel med kortet. Såklart kommer denna tinderkillen in. Ställer sig bakom mig i kön. Vi pratar säkert om 10 minuter vi står där på rad och jag vågar inte säga ett ljud. Om jag fick önska en nedsjunkning genom golvet nån gång så var det då!
Nu har han dessutom skrivit till mig på Tinder och jag vågar inte öppna.
Jag är så socialt handikappad alltså…