Bryta mot normen?

[Vinur]

Jag börjar närma mig 30 och lever sedan flera år i ett mycket hetronormativt förhållande. Efter att jag och min partner gifte oss för två år sedan har jag börjat känna och reflektera över pressen från omgivningen att ta vad som ses som nästa naturliga steg i vår relation; barn.
Min partner vill inte ha barn och jag har aldrig velat ha några, men det är ändå svårt att komma ifrån trycket att det är så det "ska vara". Normer är mycket starka i min övriga familj och bara det faktum att jag och partnern levde ihop i flera år innan vi gifte oss var väl en smärre skandal och tanken att volvo, villa vovve inte är målet med mitt liv är helt främmande. När ämnet kommer upp i min omgivning och jag säger att jag inte vill ha barn möts jag nästan alltid av ett "hö,hö, det är vad du tror nu, vänta bara"
Det här sätter sig i huvudet på mig och jag kommer på mig själv med att tycka att det är min plikt att skaffa barn eftersom alla kommer bli så besvikna annars. så, hur bryter man sig loss från idén att jag borde ställa mig vid spisen pronto och börja producera ungar?

 

[Bison]

Jag har aldrig brytt mig om normer. Är 30 år nu, skilde mig i höstas eftersom jag var så uttråkad.
Bor ensam med min hund i en väldigt annorlunda lägenhet, klär mig som en tonåring och vill absolut inte skaffa barn. Laga mat kan jag inte heller
Är jättenöjd med mitt liv.

 

[Hazel]

Kanske det beror på hur man umgås? jag är 30 och lever singel utan några planer på barn alls. Mina föräldrar har aldrig haft någon uttalad längtan efter barnbarn och jag har ganska många vänner i min ålder där barn inte heller är på tapeten. Jag är fullt medveten om att det fortfarande är norm att vilja ha barn, men inom just min krets finns inte riktigt den inriktningen på livet.

 

[Vinur]

Alltså, jag är supernöjd med mitt liv och jag vet att största delen av detta finns i mitt huvud, men tanken att andra tycker att ett gäng barn borde vara meningen med mitt liv skaver.

 

[Andromedae]

Alltså, jag är supernöjd med mitt liv och jag vet att största delen av detta finns i mitt huvud, men tanken att andra tycker att ett gäng barn borde vara meningen med mitt liv skaver.

Du är lite inne på det, men: det är ditt liv. Alltså har ingen annan med det att göra, krasst talat. Om andra har så lite att bry sig om i sina egna liv att de måste försöka kidnappa ditt så är det deras problem, inte ditt.

 

[Vinur]

Som sagt är det familjen som är värst. Innan vi gifte oss var det "ska ni inte gifta er snart?", nu är det "ska ni inte ha barn snart?". Jag är den enda av syskonen som är gift och mannen är enda barnet, vilket gör att det blir ännu mer press att vi faktiskt borde fixa några barnbarn snart.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag är 34 år (idag ) och singel. Trivs bra med att bo själv, är självständig med många vänner och ett stort socialt umgänge. Är helt ointresserad av barn och tänker absolut inte skaffa några.
Jag har ganska många vänner som är liknande.
En vän 30+ flyttade precis ifrån sin man, men de har fortfarande ett förhållande. De känner bara att bägge mår bäst av att vara särbos. De har inte heller ngt intresse av barn.
En annan vän runt 40 reser jorden runt i jobbet, har också stort socialt närverk och är helt ointresserad av familj.
En annan vän är särbo med barn, de har ett förhållande och är lyckliga tillsammans men bor var för sig och har barnet varannan vecka för att samtidigt kunna ha sin egen tid, utan barn. Funkar utmärkt för dom.

 

[Raderad medlem 6459]

Grattis @tornblomma !

@Vinur Jag känner inte alla igen mig faktiskt, kanske beror på var man bor eller så? Jag blir 30 i sommar och jag känner noll press från nån att yngla av mig.

 

[Vogue]

Jag har aldrig brytt mig om normer. Är 30 år nu, skilde mig i höstas eftersom jag var så uttråkad.
Bor ensam med min hund i en väldigt annorlunda lägenhet, klär mig som en tonåring och vill absolut inte skaffa barn. Laga mat kan jag inte heller
Är jättenöjd med mitt liv.

Oj! Vad det inte du som gifte dig med "hunken" och var sådär superkär?! Ni hade väl 2 eller 3 hundar? Så det kan gå!

 

[Bison]

Oj! Vad det inte du som gifte dig med "hunken" och var sådär superkär?! Ni hade väl 2 eller 3 hundar? Så det kan gå!

Nu blandar du ihop mig med blåbäret.
Mitt ex är en bra kille och det stämmer iofs att vi hade två hundar. Vi utvecklades åt olika håll och jag ville leva mitt eget liv så jag är inte ett dugg ledsen över detta

 

[Vinur]

@niphredil Jag umgås sällan med jämnåriga, det kanske spelar in? Annars tror jag att en del sitter i huvudet på mig och resten kommer från familjen. De är rejält konservativa och att följa normen är ungefär lika med meningen med livet

 

[Andromedae]

Oj! Vad det inte du som gifte dig med "hunken" och var sådär superkär?! Ni hade väl 2 eller 3 hundar? Så det kan gå!

Fast @Bison säger ju att hon är nöjd, så förmodligen är det ingenting som hon sörjer.

Edit: Bison hann före själv

 

[Vogue]

Nu blandar du ihop mig med blåbäret.
Mitt ex är en bra kille och det stämmer iofs att vi hade två hundar. Vi utvecklades åt olika håll och jag ville leva mitt eget liv så jag är inte ett dugg ledsen över detta

Åh förlåt! Du har Ruben va?

Menade inget illa, verkligen inte!

 

[Bison]

Åh förlåt! Du har Ruben va?

Menade inget illa, verkligen inte!

Javisst, kungen bor med mig

 

[Vallmo]

Jag börjar närma mig 30 och lever sedan flera år i ett mycket hetronormativt förhållande. Efter att jag och min partner gifte oss för två år sedan har jag börjat känna och reflektera över pressen från omgivningen att ta vad som ses som nästa naturliga steg i vår relation; barn.
Min partner vill inte ha barn och jag har aldrig velat ha några, men det är ändå svårt att komma ifrån trycket att det är så det "ska vara". Normer är mycket starka i min övriga familj och bara det faktum att jag och partnern levde ihop i flera år innan vi gifte oss var väl en smärre skandal och tanken att volvo, villa vovve inte är målet med mitt liv är helt främmande. När ämnet kommer upp i min omgivning och jag säger att jag inte vill ha barn möts jag nästan alltid av ett "hö,hö, det är vad du tror nu, vänta bara"
Det här sätter sig i huvudet på mig och jag kommer på mig själv med att tycka att det är min plikt att skaffa barn eftersom alla kommer bli så besvikna annars. så, hur bryter man sig loss från idén att jag borde ställa mig vid spisen pronto och börja producera ungar?

Jag tycker det är jättebra att ni båda två känner likadant. Alltså att ni inte vill skaffa barn. Som jag ser det så skulle det kunna vara en problem om den ena vill och inte den andra. Men ni är ju överens.

Det finns massor med människor som inte skulle skaffat barn men till dom är det aldrig någon som säger "varför skaffade ni barn"?

Omgivningens reaktioner är jobbiga och det är lätt att säga att man inte ska bry sig. Man bryr sig för det är jobbigt att lyssna på dom, helt enkelt.
Men det är inte deras ensak. Jag tycker det är helt ok att bita ifrån ordentligt när folk är så gränslösa och lägger sig i andras livsval.

Jag blev med barn själv rätt sent och fick utstå pikar och uppmaningar från främst min mamma ganska mycket.
Väldigt konstigt att hon tjatade mest, för hon är inte intresserad av något av sina fem barnbarn. (Alla är inte mina)

Min svåger och hans sambo har varit ett par i över 20 år. Dom lever verkligen inte som normen.
Hon kommer från en familj som dessutom är kyrkligt aktiv. Antar att det är mer press på giftemål då.
De har inga barn och de är inte gifta.
Vi har aldrig frågat dom överhuvudtaget om deras livsval. De har inte heller pratat om det och man får absolut inte känslan av att dom är ofrivilligt barnlösa heller.
Dom verkar nöjda, reser mycket, kostar på sig mycket lyx, bor centralt, båda jobbar rätt mycket mm. Den livsstilen är ju enklare att ha om man inte har två barn att försörja.
Jag förstår mycket väl deras val. Dom verkar helt enkelt fyllt sitt liv med annat och dom trivs, så varför skulle dom ändra på det om båda är nöjda.

 

[Blueberry]

Oj! Vad det inte du som gifte dig med "hunken" och var sådär superkär?! Ni hade väl 2 eller 3 hundar? Så det kan gå!

That's me!
Åtta år, två hundar och en människovalp senare are we still going strong

 

[athena_arabians]

@Vinur: Jag lever heller inte efter normen. 40+ nu och var nog länge sedd som en gammal ungmö i byn. Träffar särbo: "När ska du flytta?", "När ska han flytta hit?", "När ska ni skaffa barn?" osv. Mitt svar på allt har varit aldrig Mitt liv är mitt och jag lever det som jag vill. Kan folk inte respektera det så behöver de inte vara i mitt liv. Jag är fullt nöjd med min tillvaro som den är.

Jag försöker alltid vara artig men är det till en gräns. Tjatar någon om barn tillräckligt länge så säger jag att jag kan inte eftersom jag är väldigt sjuk och sjukdomen blev värre efter mitt tidiga missfall. Det brukar få det flesta att hålla truten (och det är sant).

 

[Vogue]

That's me!
Åtta år, två hundar och en människovalp senare are we still going strong

Whoop Whoop

 

[sjoberga]

Min partner och jag var tillsammans i 17 år innan vi gifte oss av praktiska skäl. Och då hade vi redan 5 barn tillsammans. Vi fick våra första när vi var ganska unga. Helt medvetna val. Det var också högst opassande enligt vissa. Inte döpte vi barnen heller (vilket är tämligen självklart för en icke-troende), vilket skapade missnöje. Och att vilja ha fler barn än två eller möjligtvis tre är någon form av extremism har jag fått höra. Sälja fina huset i stan (där vi inte trivdes alls i fina områrdet) och flytta till end-of-the-road ute på landet helt utan grannar, var ju definitivt inte något som passade oss enligt andra och efter ett par år skulle vi vara tillbaka i stan. Det är nu bara 13 år sedan.

Det spelar inte så stor roll hur man inte följer normen, avvikelser tycks skapa reaktioner och normalt sett sunda människor har väldigt svårt att respektera att andra vuxna resonerar annorlunda än dem själva.

Skit i normerna. Dina livsval - är just dina.

 

[AgentCarter]

Man kan inte leva för att göra andra nöjda!
Tror du att det skulle bli bättre med ett ordentligt snack med familjen?
Eller göra som en annan bukefalist gjorde med sin släkting, så fort hen började gnälla så kom den på en ursäkt och la på luren. Efter ett tag så la släktingen av, jag tycker det var skitsmart och använder mig av det i min vardag.