Bryta med ett syskon - någon med erfarenheter?

[LenaH]

Om jag förstår dig rätt,TS, så har du brutit m dina föräldrar?

Jag är ett sådant barn med. Har lämnat mina blodsbands föräldrar o syskon lite med. Psykologen rekommenderar att man INTE avvecklar relationerna helt utan man lär sig bara hålla den lite lagom i sitt liv.

Nej, TS skriver ju att hon träffar sina föräldrar i princip dagligen?

 

[ledsenfundering]

Om jag förstår dig rätt,TS, så har du brutit m dina föräldrar?

Jag är ett sådant barn med. Har lämnat mina blodsbands föräldrar o syskon lite med. Psykologen rekommenderar att man INTE avvecklar relationerna helt utan man lär sig bara hålla den lite lagom i sitt liv.

Nej, jag har mycket kontakt med mina föräldrar och den är bra när hon inte är där. När hon är där handlar allting om henne. I så fall är det snarare mer hon som har brutit med oss och helt och hållet gått upp i sambons familj/bekantskapskrets vilket på ett sätt hade varit lättare om hon hade fortsatt med det. Men efter att barnet föddes så har hon kommit ut mer och eftersom hon gör det utan förvarning så kan hon dyka upp närsomhelst eller redan vara där när jag kommer dit.

 

[karamelldrottningen]

Jag skulle helt sonika gått därifrån så fort hon visade sig i dörren och sagt rakt ut att jag kan inte vara här när du är här. Du mobbar mig alldeles fruktansvärt.
Sen bara gått därifrån. Dina föräldrar kanske kan komma hem till dig lite oftare istället?
Har du någon att bolla dessa tankar med irl? Någon nära vän eller så?

 

[Görel]

Man måste först och främst skydda sig själv. Man ska inte behöva stå ut med vad som helst från andra människor bara för att man råkar vara släkt.
Hade jag varit du hade jag berättat för mina föräldrar att jag inte accepterar att bli bemött och behandlad på det sättet. Om de vill att ni alla ska ha någon relation får de se till att dels respektera din inställning, dels försöka prata med med din syster om hur hon beter sig. Det är inte din uppgift att behöva stå ut med en massa skit för att de vill hålla ihop familjen.

 

[ledsenfundering]

Jag tror att jag skrev detta i din förra tråd också; har du provat att fråga henne om hon mår bra av att vara elak?
Alltså en direkt konfrontation av hennes dåliga beteende.
(Ett scenario efter det kan vara att hon kommer med x antal argument där hon anser att hon har rätt att säga det hon gör och då gäller det ju att bita av och svara emot även där; "Min jobbklädsel är inte ditt problem." osv.
Min erfarenhet av när "folk" bara säger "Sluta nu Lisa, nu räcker det." som era föräldrar gör, och inte konfronterar henne gör att hon troligen anser sig ÄNNU mer bekräftad, "för nu har hon minsann sagt det som alla tänker och tycker men ingen annan törs säga" osv.
Det gäller liksom att få sista ordet emot henne.
Jag har samma erfarenhet som @Badger - jag tog ett ordentligt, (visserligen lugnt och sansat) snack med min syster som betett sig illa mot mig hela vår uppväxt men ändå varit som en västanfläkt i jämförelse med din och jag är fortfarande chockad över hur normalt hon KAN bete sig mot mig!

Ja delvis. Hon brukar älska att dra upp när hon kommenterade ett par byxor jag hade (för många år sen) som hon sa var så fula att jag aldrig mer hade dem på mig, som en rolig grej. Om jag då påpekar att jag blir ledsen över att hon håller på så blir hon.... glad? Hon har liksom vunnit. Jag ska väl tillägga att jag inte lugnt och sansat reste mig och värdigt gled ut ur rummet i lördags utan skrek åt henne att hon skulle ge fan i mitt liv innan jag stormade ut, så jag har försökt ge tillbaka med samma mynt.

Jag har förstått att hon bombarderat mamma med arga sms och samtal efter det som går ut på att jag är så omogen och överreagerar och måste förstå att den enda som är viktig i familjen numera är hennes son.

Ska tillägga att vi även har en bror som inte bor hemma längre och som bor längre bort. Hans sambo tycker så illa om vår syster och blir så ledsen av hennes kommentarer att hon aktivt valt att inte följa med när hon vet att hon ska komma. De står helt och hållet på min sida i det här och det gör mamma och pappa också på ett sätt, men de har väl svårare att säga till henne eftersom de själva inte vill tappa kontakten med henne och med barnet om de öppet väljer sida. Hon har inte direkt sagt något till brorsans sambo på det sättet som hon gör till oss, men hon har nästan lika många elaka kommentarer om honom som hon har om mig, men med den skillnaden att han då "åtminstone" har en sambo.

 

[Philosophia]

Jag skulle börja med att initiera samtal vid ett neutralt tillfälle. Sedan skulle jag förklara för henne att:

- Jag önskar att vi kan fortsätta besöka föräldrarna samtidigt vid högtider m.m utan bråk och att jag gärna är en del av syskonbarnets liv om barnet, du och barnets pappa också önskar det …
- Jag accepterar dock inte - och kommer aldrig acceptera - att mina livsval ifrågasätts. Jag lever ensam, har valt att inte skaffa barn och tänker inte göra annorlunda för att någon annan tycker att det skulle vara en bra idé. Jag ifrågasätter heller inte dina livsval, utan tycker bara att det är fantastiskt om du får leva det liv du själva väljer och önskar.
- Du behöver inte gilla mig. Det står dig till och med fritt att ogilla mig, men ska vi träffas så förväntar jag mig att du, för allas skull, beter dig civiliserat.
- Om du inte kan acceptera ovanstående premisser så kommer jag att bryta med dig.

 

[ledsenfundering]

Jag gissar att du vill hänga med dina föräldrar.

Att inte hänga med din syster, alls, privat känns ju som en bra lösning!
Men det vore ju skönt om ni kan ses på tex föräldrars födelsedagar. Men då prata så lite som möjligt med varandra?

Ja, det är ju något sånt som jag hade tyckt varit skönt om det hade kunnat lösas. Nu är väl i princip jul nästa tillställning som jag kan behöva träffa henne på en sån tillställning och jag hoppas att hon kommer vilja fira den hos sambons familj där det finns syskonbarn på hans sida. Men annars kommer vi ju tyvärr om inte annat behöva träffas på julafton.

 

[karamelldrottningen]

Jag får känslan av att hon är avundsjuk på dig. Att du har vågat valt ett liv som hon inte skulle våga leva. Hon behöver barn och man för att kunna förverkliga sig själv. Du behöver inte det. Du är bra precis så som du är och sticker i hennes ögon något kolossalt.
Hon kommer att bli väldigt ensam tillslut om hon inte ändrar sig. Hennes man kommer ledsna. Hennes barn kommer bryta kontakten när de är tillräckligt gamla för att göra det.

 

[ledsenfundering]

Har du någon att bolla dessa tankar med irl? Någon nära vän eller så?

Ja min bror. Eftersom han bor längre bort och hans sambo som sagt inte alls klarar av henne så har jag inte nämnt honom innan i historien och han kommer något lindrigare undan på grund av det. Men vi har mycket telefonkontakt, och eftersom han brottas med problemet att hans sambo inte ens vill åka dit om hon är med (men inte har några problem med det utan henne) så är han väl insatt i problematiken.

 

[athena_arabians]

Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett nytt försök. Lång historia kort, jag har problem med min syster som absolut inte kan acceptera andra människors livsval och gränser. Jag är nästan tio år äldre än henne, jag har ingen kärlekspartner (och har direkt aldrig haft en seriös sådan som varat under en längre tid heller) och har heller inga barn. Börjar närma mig den åldern där det även med fast partner börjar bli ont om tid om det ska hinnas med att skaffa biologiska barn, utan att ens ha en partner i sikte skulle jag säga att det inte ser speciellt ljust ut. Jag har aldrig varit särskilt barnkär och har redan tidigt egentligen ställt in mig på att jag aldrig kommer få några barn. (Vill förtydliga att jag inte direkt ogillar barn heller, men jag ser det hellre som individer jag gillar eller inte gillar, jag har aldrig förstått varför det är så stark norm på att man "ska" älska alla under typ 15 år men inte alla som är mellan 35 och 50 eller alla pensionärer eller vilken annan åldersgrupp som helst.)

Min syster då är fortfarande ung. Ironiskt nog ganska omogen, eftersom det nu är det hon anklagar mig för att vara. Träffade en kille när hon var strax över 20 som hon var ihop med ett väldigt kort tag, vi hann aldrig träffa honom, innan han gjorde slut och då var hennes största problem att hon inte hunnit bli gravid innan han avslutade förhållandet. Blev sen tillsammans med sin nuvarande kille för lite mindre än två år sen. Han är verkligen trevlig, så ingen skugga ska på något sätt falla över honom, han försöker hela tiden sopa efter henne när hon kommer med sina idiotiska uttalanden. De flyttade ihop väldigt snabbt och det gick också undan tills hon blev gravid. Jag ska inte dra allt vad den gamla tråden handlade om men hon har egentligen ända sedan hon blev tonåring klagat på precis allt jag gör eftersom mina livsval inte överensstämmer med hennes bild av att bli vuxen (skaffa man - skaffa barn), och detta blev sju resor värre när hon blev gravid. Hon nöjer sig inte med att säga de här sakerna direkt till mig, utan pratar också vitt och brett med andra (inklusive våra gemensamma mostrar och hennes kompis som råkar vara min granne) om varför jag aldrig får tag på en karl och att jag är så misslyckad att jag inte får några barn.

Jag hade dock en svag förhoppning om att när barnet väl var fött så skulle hon få annat att tänka på än sin hopplösa syster som inte skaffar några barn. Men ack så fel jag hade. Jag ska tillägga att jag kanske är lite extra känslig för detta just nu, precis som jag skrev i den gamla tråden är det en väldigt stark barnkultur i min arbetsgrupp och jag har tidigare fått ganska mycket kommentarer i den vägen även på jobbet. När jag skrev den gamla tråden i våras hade detta lugnat ner sig, men en stundande förändring här efter sommarsemestern har gjort att den grupp som består av de värsta barnivrarna har fått större spelrum på arbetsplatsen och som leds av en person som dessutom inte gillar mig av andra skäl så hen har börjat med ren utfrysning vid fikabordet och liknande. Att komma och sätta sig med sin kaffekopp bredvid personer som inte ens säger hej och som bara fortsätter att prata om barn som att man inte var där är rätt tråkigt. Personen är dock likadan mot fler, så det är inte bara mot mig, men det har försämrat stämningen i gruppen. Jag har dock inga problem med övriga deltagare i den barnivrargruppen en och en eller när den här personen inte är med.

Men åter till min syster. Hon har blivit tio gånger värre sen barnet föddes, och barnet är sex veckor gammalt. Ett axplock av händelser som hänt bara de senaste veckorna. Min mamma jobbar inom vården och är därför ledig vissa dagar mitt i veckan eller börjar först vid 13 vissa dagar när hon jobbar kväll. Jag bor nära mina föräldrar så när jag jobbar hemifrån och mamma är hemma brukar vi äta lunch tillsammans. För någon vecka sen när jag kom dit var syrran där med barnet när jag kom. Det var, för första gången på typ hela sommaren, faktiskt varmt den veckan så jag hade bara shorts och T-shirt på mig. Vi har väldigt få möten generellt, några möten har vi bestämt att vi ska ta fysiskt på plats och det är egentligen bara möten med chefen som kräver att vi har kameran igång. Så ja, jag brukar inte direkt bry mig om vad jag har på mig när jag ändå jobbar hemifrån hela dagen. Det första syrran sa när jag kom in genom dörren var "fy fan vad du ser ut, så kan du ju inte se ut när du jobbar!" följt av att jag verkligen borde 1) klä mig i kjol, 2) gå till jobbet trots att vi får jobba hemma och hon vet att jag föredrar det och 3) om du sitter här hemma och är så där ful så kommer du aldrig få en karl och hur ska du då få barn?

Nästa händelse var någon vecka senare när mamma fyllde år. Då var sambon också med och han såg ut att vilja sjunka genom jorden när hon inledde med att säga att hon är så glad att hennes barn äntligen har konkurrerat ut mig så att jag får inse att jag inte är speciellt viktig och att ingen bryr sig om vad jag tycker. Eftersom jag inte ville förstöra mammas födelsedag gick jag bara därifrån och undvek henne för resten av kvällen.

Slutklämmen kom i helgen. Då träffades vi igen för lunch, men pappa hade åkt iväg på ett ärende och mamma skulle jobba sen så hon stod i duschen. Jag satt på ovanvåningen och läste när hon kom uppklampande för trappan och röt åt mig att det borde finnas andra saker att göra än att sitta med näsan i en bok. När jag frågade om hon hade något förslag i och med att vi skulle äta det första pappa kom tillbaka och sen skulle jag till stallet så snäste hon att jag kunde väl åtminstone gå ner och leka med min systerson istället för att sitta där med boken. Sen fortsatte hon mala medan vi satte oss till bords om att jag fick skärpa mig, jag kunde inte hålla på och vara så konstig, jag var tvungen att engagera mig i barnet istället för att hålla på som jag alltid gjort, jag måste inse att jag är helt oviktig i allas liv och det är barnet som är det viktiga nu. Mamma och pappa försökte både få henne att sluta, få henne att inse att hon inte kan hålla på så och hysteriskt försöka prata om något annat, men hon gav sig inte utan bara gafflade på. Till slut fick jag bara nog, reste mig upp och åkte hem.

Vi har inte pratat sen dess. Jag vill ärligt talat inte det heller. Mamma och pappa har jag dock pratat med, de tycker självklart att hon betedde sig illa men vill samtidigt att vi ska bli sams. Jag förstår att de inte ska behöva välja sida, och jag vill att de ska kunna glädjas för det här barnbarnet de har fått. Innan helgens skrapa hade jag velat att jag hade fått finnas i pojkens liv på ett sätt som jag hade valt och känt mig bekväm med, jag tycker ärligt talat inte det är så roligt med en sån liten men att det så klart kan ändras när han blir äldre och man kan leka med honom på ett annat sätt. Det är varken pojkens eller hans pappas fel att det är som det är, det är helt och hållet syrrans giftiga kommentarer som är problemet. Å ena sidan har jag haft de kommentarerna runt mig i åtminstone i tio år, men förut var det mer kring hur jag såg ut och var klädd eller varför jag inte slutade med hästarna som normalt folk. Nu är det regelrätta utskällningar och kommentarer om hur misslyckad jag är. När jag gick i helgen stod hon och skrek åt mamma hur hon kunde skälla på henne när hon har ett baaaaaaaaaaarn.

Jag känner mer och mer att jag nog faktiskt inte vill ha någon kontakt med henne överhuvudtaget. Hade det varit en kompis eller en kollega hade jag brutit helt, för hon dränerar mig på all energi och får mig bara att känna mig precis lika värdelös som hon säger att jag är. Men hon är min syster och våra föräldrar kommer bli väldigt sårade om vi inte har någon kontakt. Någon som har erfarenhet av att bryta kontakten med ett syskon eller annan närstående person? Eller som har andra tips på hur man kan hantera giftkommentarerna när de uppendagar sig? Ska tillägga att jag bor några kilometer ifrån våra föräldrar och vi träffas så gott som dagligen. Min syster bor 3,5 mil bort och innan barnet föddes var hon ute hos mamma och pappa kanske max några gånger per år förutom födelsedagar och typ mors/farsdag (jul har hon firat med sambons familj de senaste två åren och alla andra högtider med kompisar), men efter att pojken föddes har hon kommit desto mer.

Be henne dra åt ett varmare ställe och bryt sedan kontakten. Ingen behöver tolerera att bli behandlas som skit oavsett om det är en släkting eller ej.

 

[RedQueen]

Ja, det är ju något sånt som jag hade tyckt varit skönt om det hade kunnat lösas. Nu är väl i princip jul nästa tillställning som jag kan behöva träffa henne på en sån tillställning och jag hoppas att hon kommer vilja fira den hos sambons familj där det finns syskonbarn på hans sida. Men annars kommer vi ju tyvärr om inte annat behöva träffas på julafton.

Om ni nu behöver träffas vid familjetillställningar, ignorera henne eller bara svara svävande på tilltal, typ "mhm, jaja.." och gå iväg för att göra något annat. Lägg ingen energi på att gå in i en diskussion utan se till att du har det bra och att du håller på dina gränser. Det finns inget som människor med hennes personlighet(sstörning?) älskar mer än att se hur någon tar illa vid sig eller börjar bråka, så mitt tips är alltid låtsas som om att personen inte existerar eller att dennes "åsikter" inte är värda något.

 

[anonymys22]

Jag hade sagt åt henne på skarpen att om du säger så här till mig mer så pratar jag inte med dig. Förvarnat henne bara och om det inte fungerar brutit helt.

Jag hade sedan sagt att dina föräldrar får komma till dig eftersom att hon verkar dyka upp oannonserat hos dem.

 

[Keb71]

Ja delvis. Hon brukar älska att dra upp när hon kommenterade ett par byxor jag hade (för många år sen) som hon sa var så fula att jag aldrig mer hade dem på mig, som en rolig grej. Om jag då påpekar att jag blir ledsen över att hon håller på så blir hon.... glad? Hon har liksom vunnit. Jag ska väl tillägga att jag inte lugnt och sansat reste mig och värdigt gled ut ur rummet i lördags utan skrek åt henne att hon skulle ge fan i mitt liv innan jag stormade ut, så jag har försökt ge tillbaka med samma mynt.

Jag har förstått att hon bombarderat mamma med arga sms och samtal efter det som går ut på att jag är så omogen och överreagerar och måste förstå att den enda som är viktig i familjen numera är hennes son.

Ska tillägga att vi även har en bror som inte bor hemma längre och som bor längre bort. Hans sambo tycker så illa om vår syster och blir så ledsen av hennes kommentarer att hon aktivt valt att inte följa med när hon vet att hon ska komma. De står helt och hållet på min sida i det här och det gör mamma och pappa också på ett sätt, men de har väl svårare att säga till henne eftersom de själva inte vill tappa kontakten med henne och med barnet om de öppet väljer sida. Hon har inte direkt sagt något till brorsans sambo på det sättet som hon gör till oss, men hon har nästan lika många elaka kommentarer om honom som hon har om mig, men med den skillnaden att han då "åtminstone" har en sambo.

OK.
Men jag är ändå nyfiken på hennes svar vid en direkt fråga/konfrontation, ber om ursäkt om du skrivit om det och jag missat.

 

[Lingon]

Jag skulle börja med att initiera samtal vid ett neutralt tillfälle. Sedan skulle jag förklara för henne att:

- Jag önskar att vi kan fortsätta besöka föräldrarna samtidigt vid högtider m.m utan bråk och att jag gärna är en del av syskonbarnets liv om barnet, du och barnets pappa också önskar det …
- Jag accepterar dock inte - och kommer aldrig acceptera - att mina livsval ifrågasätts. Jag lever ensam, har valt att inte skaffa barn och tänker inte göra annorlunda för att någon annan tycker att det skulle vara en bra idé. Jag ifrågasätter heller inte dina livsval, utan tycker bara att det är fantastiskt om du får leva det liv du själva väljer och önskar.
- Du behöver inte gilla mig. Det står dig till och med fritt att ogilla mig, men ska vi träffas så förväntar jag mig att du, för allas skull, beter dig civiliserat.
- Om du inte kan acceptera ovanstående premisser så kommer jag att bryta med dig.

Det här tror jag på! Sagt med en lugn men bestämd röst oavsett hur hon beter sig.

 

[ledsenfundering]

Det här tror jag på! Sagt med en lugn men bestämd röst oavsett hur hon beter sig.

Det kan ju vara nästa steg nästa gång hon är elak (för ja, det kommer att komma en nästa gång). Nu kommer hon säkert sitta hemma hos sig och tjura ett bra tag för att hon blev så "illa behandlad" alternativt häcka hos sambons mamma för att sen kunna säga att hon bryr sig så mycket mer om barnet än vad mamma och pappa gör. (Barnets farmor bor på samma ort som dem så det är ju inte så konstigt att de kanske träffar henne mer.) Men det första hon slickat såren tillräckligt kommer det garanterat komma nya giftiga kommentarer, så då kanske jag faktiskt ska fråga henne rakt ut om hon mår bra av att vara elak.

Men när det kommit upp tidigare har hon sagt kommentarer som "hon måste ju tåla skoj" alternativt "hon måste ju tåla kritik" eller "hon måste ju tåla jargong", att jag "måste vakna" och inse att jag inte kan skjuta barnalstrandet på framtiden längre, att jag inte kan vara så "kräsen" i mitt val av män som hon tycker att jag är för då kommer jag aldrig träffa någon = kommer aldrig få barn eller bara att jag ska växa upp och sluta se mig själv som viktigast i livet, för det är och kommer alltid vara hennes barn...

 

[Squie]

Det kan ju vara nästa steg nästa gång hon är elak (för ja, det kommer att komma en nästa gång). Nu kommer hon säkert sitta hemma hos sig och tjura ett bra tag för att hon blev så "illa behandlad" alternativt häcka hos sambons mamma för att sen kunna säga att hon bryr sig så mycket mer om barnet än vad mamma och pappa gör. (Barnets farmor bor på samma ort som dem så det är ju inte så konstigt att de kanske träffar henne mer.) Men det första hon slickat såren tillräckligt kommer det garanterat komma nya giftiga kommentarer, så då kanske jag faktiskt ska fråga henne rakt ut om hon mår bra av att vara elak.

Men när det kommit upp tidigare har hon sagt kommentarer som "hon måste ju tåla skoj" alternativt "hon måste ju tåla kritik" eller "hon måste ju tåla jargong", att jag "måste vakna" och inse att jag inte kan skjuta barnalstrandet på framtiden längre, att jag inte kan vara så "kräsen" i mitt val av män som hon tycker att jag är för då kommer jag aldrig träffa någon = kommer aldrig få barn eller bara att jag ska växa upp och sluta se mig själv som viktigast i livet, för det är och kommer alltid vara hennes barn...

Fråga henne gärna om varför det är så viktigt att du får barn, för henne. Hade varit intressant o veta.

 

[MidnightSoul]

Det kan ju vara nästa steg nästa gång hon är elak (för ja, det kommer att komma en nästa gång). Nu kommer hon säkert sitta hemma hos sig och tjura ett bra tag för att hon blev så "illa behandlad" alternativt häcka hos sambons mamma för att sen kunna säga att hon bryr sig så mycket mer om barnet än vad mamma och pappa gör. (Barnets farmor bor på samma ort som dem så det är ju inte så konstigt att de kanske träffar henne mer.) Men det första hon slickat såren tillräckligt kommer det garanterat komma nya giftiga kommentarer, så då kanske jag faktiskt ska fråga henne rakt ut om hon mår bra av att vara elak.

Men när det kommit upp tidigare har hon sagt kommentarer som "hon måste ju tåla skoj" alternativt "hon måste ju tåla kritik" eller "hon måste ju tåla jargong", att jag "måste vakna" och inse att jag inte kan skjuta barnalstrandet på framtiden längre, att jag inte kan vara så "kräsen" i mitt val av män som hon tycker att jag är för då kommer jag aldrig träffa någon = kommer aldrig få barn eller bara att jag ska växa upp och sluta se mig själv som viktigast i livet, för det är och kommer alltid vara hennes barn...

Men egentligen vad är fel med att du är den viktigaste personen i ditt liv? Jag är den viktigaste personen i mitt liv. Det är absolut inget fel med det.

 

[ameo]

Men när det kommit upp tidigare har hon sagt kommentarer som "hon måste ju tåla skoj" alternativt "hon måste ju tåla kritik" eller "hon måste ju tåla jargong", att jag "måste vakna" och inse att jag inte kan skjuta barnalstrandet på framtiden längre, att jag inte kan vara så "kräsen" i mitt val av män som hon tycker att jag är för då kommer jag aldrig träffa någon = kommer aldrig få barn eller bara att jag ska växa upp och sluta se mig själv som viktigast i livet, för det är och kommer alltid vara hennes barn..

Det hon håller på med är varken skoj eller jargong, det är regelrätt mobbning och kränkningar.
Det är DIN ENSAK och ingen annans om du vill vara kräsen vad gäller partner (det får man SJÄLVKLART vara!! man ska ju liksom LEVA ihop med partnern ifråga!) och hon ska rent ut sagt SKITA I om du tänker skaffa barn eller inte.
Och, som sagt..
DU ÄR VIKTIGAST i ditt liv! Hennes barn är hennes ensak!

 

[Shaggy]

OK.
Men jag är ändå nyfiken på hennes svar vid en direkt fråga/konfrontation, ber om ursäkt om du skrivit om det och jag missat.

Jag tror inte det ger något. Troligen blir svaret "nej varför frågar du det?". I det läget måste man ju ställa följdfrågan "men varför är du då konstant elak?" och får antagligen svaret "jag är inte elak jag är rak och inte rädd för konflikter" eller liknande.
Den här typen av människor har liksom ingen bottennivå utan kan hitta miljoner ursäkter för sitt usla beteende och lägger alltid ansvaret på någon annan.

 

[Keb71]

Jag tror inte det ger något. Troligen blir svaret "nej varför frågar du det?". I det läget måste man ju ställa följdfrågan "men varför är du då konstant elak?" och får antagligen svaret "jag är inte elak jag är rak och inte rädd för konflikter" eller liknande.
Den här typen av människor har liksom ingen bottennivå utan kan hitta miljoner ursäkter för sitt usla beteende och lägger alltid ansvaret på någon annan.

Jamen exakt, jag försökte hitta på något sätt att få systern att ta lite eget j-a ansvar för sina uttalanden...