Barn som får utbrott

[Energi]

Jag tänkte först skaffa ett anonymt konto, men jag orkar inte. Det är ju heller inget att skämmas för tänker jag (försöker jag tänka).

Jag har ett barn som är ganska nyss fyllda fem. Vi har länge misstänkt asperger men det är först nu som vi upplever det som ett problem. Vi har bett BVC om hjälp men det är en lång väg till att få tid till utredning och psykologkontakt.

Barnet är väldigt verbal, världens finaste, snällaste mest underbara unge i världen, såklart. Hen har ganska nyligen fått ett syskon och visar ingen avundsjuka alls, hen älskar sitt nya syskon.

Det vi har problem med är hens utbrott. Det blir total härdsmälta och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera detta. Barnet är väldigt blygt och har aldrig fått utbrott på förskolan eller mot andra vuxna eller barn, utan det är bara mot mig och pappan.

Idag har hen varit irriterad hela dagen. Det är som att hen låser sig totalt och inte vet hur hen ska ta sig ur det. Det börjar med att vi ställer krav eller försöker få med oss hen på något.
"Ska vi gå ut och sparka fotboll?"
"jag vet inte"
"okej, men tänk på det en stund så kan vi bestämma senare då"
"neeeeej"
"men då går vi ut då?"

Och där är härdsmälta igång. Hen skriker, slår på döda ting, skriker otrevliga saker osv osv. Väl i utbrottet står jag helt handfallen. Om jag försöker prata så skriker hen "JAG VET!!!" innan jag ens sagt två ord. Sitter jag bara stilla och försöker rida ut stormen så blir hen provocerad och hotar fysiskt med att slå mig. Frågar jag vad hen vill så skriker hen att hen inte vet. Om jag går ifrån följer hen efter och riktar slag.

Det är ytterst sällan hen verkligen slår mig eller pappan, det händer bara om vi tappar tålamodet och höjer rösten tillbaka.

Ikväll så var den värsta härdsmältan på länge. Det närmade sig läggdags och vi förberedde hen för det. "5 minuter kvar. 3 minuter kvar. 1 minut kvar."
Hen är med på det hela tiden. Svarar glatt okej! Sen är det dags och utbrottet är ett faktum. Hen skriker elaka saker, slår hårt i dörrglaset osv. Hen tar tag i dörrhandtaget och gör sig illa och skriker då att det är jag som slagit hen, att jag är en bajskorv (japp, en femåring värsta förolämpning) och sen säger hen "jag ska säga till fröken att ringa polisen och säga att du skriker åt mig så jag får en ny mamma!".

Och där någonstans blir jag så förtvivlat ledsen och börjar faktiskt gråta. Hens reaktion på det är "DET VAR DET JAG VILLE!".

Jag säger att jag behöver få en paus, jag är så ledsen, så jag stänger in mig på toaletten i några minuter medan hen slår i badrumsdörren.

När jag kommer ut igen så har hen börjat lugna sig. Först då får jag röra vid hen, väldigt försiktigt. Klappa försiktigt på ryggen. Till slut kryper hen in i min famn och blir så liten och så otroligt ledsen. Vi kramas, jag berättar att jag gör så gott jag kan. Att jag alltid älskar hen och vill att hen ska må bra, men vi måste hjälpas åt att hitta ett sätt så det inte blir såhär. Hen nickar. Jag frågar hur hen känner.
"jag vet inte vad jag ska säga när vi bråkar"
"jag vet inte heller älskling. Jag vet inte hur du vill att jag ska göra när du blir sådär arg."
"jag vill att du kramar mig"
"okej, ska jag fråga innan om jag får det?"
"mm"
"om du säger nej då? Vad ska jag göra då?"
"pussa mig, för det vill jag alltid"

Det låter så fint men det funkar ju inte. Hen har bett om det förut, att bli kramad när hen blir arg. Men hen blir ju ÄNNU argare av att bli kramad eller pussad väl i situationen.

Snälla hjälp! Jag känner mig som världens sämsta mamma, på riktigt. Jag försöker verkligen, jag ser att hen lider av dessa utbrott. Hen är liksom världens mest underbara unge och jag försöker att göra rätt, ge trygghet och vara lugn och möta hens behov. Men vad fan ska jag göra? Jag går sönder av att se hur dåligt hen mår av de här utbrotten.
En kväll sa hen "jag är orolig, att du ska tycka att jag är så dum så du vill flytta"
Jag försökte förklara att hen inte alls är dum, att hen gör dumma saker ibland som alla människor, men det betyder inte att hen är dum. Och att jag älskar hen även när vi blir arga på varandra.

Jag märker ju att hen får otroligt dåligt samvete efter ett utbrott, men det är som att hen låser sig och "behöver" (missförstå mig rätt) pressa bråken över yttersta gränsen.

Tankar?

 

[Kattennizze]

Du är inte ensam, vi är många som lever med barn med liknande utbrott. För mig funkar bara låg affektivt bemötande, kan tipsa om det. Med det tänket backar jag ofta från krav, försöker ligga steget före hela tiden för att minimera härdsmältor. Jag försöker snabbt se om kraven är rimliga just idag, kan vara en dålig dag t ex. Framförallt när utbrotten kommer är jag lugn och föreslår saker min son kan slå på, t ex en kudde så han både slår sig mindre och vi får mer hela möbler.
Nu är min son snart 11 och det blir bättre med tiden faktiskt! Hoppas du får hjälp nånstans.

 

[Killaloe]

Det är ju heller inget att skämmas för tänker jag (försöker jag tänka).

Snälla hjälp! Jag känner mig som världens sämsta mamma, på riktigt.

Jag vill bara säga att det absolut inte är något att skämmas för och att du absolut ingen är en dålig mamma!

Det låter som du bryr dig så otroligt mycket om ditt barn och verkligen vill att det ska bli bra! Och att du försöker vara lugn, trygg och möta barnets behov är en jätteviktig och bra grej, även om det inte alltid hjälper i stunden.

I övrigt har jag inga jättebra tips att komma med (önskar att jag hade det) men jag hoppas att ni kan få hjälp från BVC och hitta något som fungerar för er!

 

[_Zvea_]

Jag tänkte först skaffa ett anonymt konto, men jag orkar inte. Det är ju heller inget att skämmas för tänker jag (försöker jag tänka).

Jag har ett barn som är ganska nyss fyllda fem. Vi har länge misstänkt asperger men det är först nu som vi upplever det som ett problem. Vi har bett BVC om hjälp men det är en lång väg till att få tid till utredning och psykologkontakt.

Barnet är väldigt verbal, världens finaste, snällaste mest underbara unge i världen, såklart. Hen har ganska nyligen fått ett syskon och visar ingen avundsjuka alls, hen älskar sitt nya syskon.

Det vi har problem med är hens utbrott. Det blir total härdsmälta och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera detta. Barnet är väldigt blygt och har aldrig fått utbrott på förskolan eller mot andra vuxna eller barn, utan det är bara mot mig och pappan.

Idag har hen varit irriterad hela dagen. Det är som att hen låser sig totalt och inte vet hur hen ska ta sig ur det. Det börjar med att vi ställer krav eller försöker få med oss hen på något.
"Ska vi gå ut och sparka fotboll?"
"jag vet inte"
"okej, men tänk på det en stund så kan vi bestämma senare då"
"neeeeej"
"men då går vi ut då?"

Och där är härdsmälta igång. Hen skriker, slår på döda ting, skriker otrevliga saker osv osv. Väl i utbrottet står jag helt handfallen. Om jag försöker prata så skriker hen "JAG VET!!!" innan jag ens sagt två ord. Sitter jag bara stilla och försöker rida ut stormen så blir hen provocerad och hotar fysiskt med att slå mig. Frågar jag vad hen vill så skriker hen att hen inte vet. Om jag går ifrån följer hen efter och riktar slag.

Det är ytterst sällan hen verkligen slår mig eller pappan, det händer bara om vi tappar tålamodet och höjer rösten tillbaka.

Ikväll så var den värsta härdsmältan på länge. Det närmade sig läggdags och vi förberedde hen för det. "5 minuter kvar. 3 minuter kvar. 1 minut kvar."
Hen är med på det hela tiden. Svarar glatt okej! Sen är det dags och utbrottet är ett faktum. Hen skriker elaka saker, slår hårt i dörrglaset osv. Hen tar tag i dörrhandtaget och gör sig illa och skriker då att det är jag som slagit hen, att jag är en bajskorv (japp, en femåring värsta förolämpning) och sen säger hen "jag ska säga till fröken att ringa polisen och säga att du skriker åt mig så jag får en ny mamma!".

Och där någonstans blir jag så förtvivlat ledsen och börjar faktiskt gråta. Hens reaktion på det är "DET VAR DET JAG VILLE!".

Jag säger att jag behöver få en paus, jag är så ledsen, så jag stänger in mig på toaletten i några minuter medan hen slår i badrumsdörren.

När jag kommer ut igen så har hen börjat lugna sig. Först då får jag röra vid hen, väldigt försiktigt. Klappa försiktigt på ryggen. Till slut kryper hen in i min famn och blir så liten och så otroligt ledsen. Vi kramas, jag berättar att jag gör så gott jag kan. Att jag alltid älskar hen och vill att hen ska må bra, men vi måste hjälpas åt att hitta ett sätt så det inte blir såhär. Hen nickar. Jag frågar hur hen känner.
"jag vet inte vad jag ska säga när vi bråkar"
"jag vet inte heller älskling. Jag vet inte hur du vill att jag ska göra när du blir sådär arg."
"jag vill att du kramar mig"
"okej, ska jag fråga innan om jag får det?"
"mm"
"om du säger nej då? Vad ska jag göra då?"
"pussa mig, för det vill jag alltid"

Det låter så fint men det funkar ju inte. Hen har bett om det förut, att bli kramad när hen blir arg. Men hen blir ju ÄNNU argare av att bli kramad eller pussad väl i situationen.

Snälla hjälp! Jag känner mig som världens sämsta mamma, på riktigt. Jag försöker verkligen, jag ser att hen lider av dessa utbrott. Hen är liksom världens mest underbara unge och jag försöker att göra rätt, ge trygghet och vara lugn och möta hens behov. Men vad fan ska jag göra? Jag går sönder av att se hur dåligt hen mår av de här utbrotten.
En kväll sa hen "jag är orolig, att du ska tycka att jag är så dum så du vill flytta"
Jag försökte förklara att hen inte alls är dum, att hen gör dumma saker ibland som alla människor, men det betyder inte att hen är dum. Och att jag älskar hen även när vi blir arga på varandra.

Jag märker ju att hen får otroligt dåligt samvete efter ett utbrott, men det är som att hen låser sig och "behöver" (missförstå mig rätt) pressa bråken över yttersta gränsen.

Tankar?

Jag har absolut ingenting konstruktivt att säga. Mitt barn är 4.5 månader och jag kan omöjligt sätta mig in i din problematik. Men jag blev lite blöt i ögat när jag läste ditt inlägg och vill bara säga att du låter som en helt fantastisk mamma. Tänk om alla barn med ditt barns eventuella diagnos hade fått ha en så kommunikativ och öppen vuxen att tillgå. Du kommer fixa det här.

 

[TinyWiny]

Jag håller med @Kattennizze i att lågaffektivt bemötande kan vara en väg. Det är tufft som tusan med sådana utbrott för alla parter. Sedan, du är verkligen ingen dålig mamma. Slå genast bort de tankarna. En dålig mamma hade inte gjort som du. Inte tänkt som du.

Vad händer om du inte frågar utan bara säger att ni ska gå ut och göra det eller detta om x-antal minuter?

 

[Javan]

Har du läst explosiva barn av Bo Heljskov? Den beskriver hur man kan bemöta framförallt med att förebygga så utbrott inte sker. Lågaffektivt bemötande som kattennizze tipsade om.

 

[Araminta]

Först: kram!

Sen: tror jag att du själv är inne på rätt spår när du pratar om krav. Kravkänslighet är vanligt och för många barn så kan just verbala frågor och val bli det som får bägaren att rinna över i känsliga situationer. Även om barnet är långt framme i sin språkutveckling och vet vad hen vill i vanliga fall, så kan båda de förmågorna rasa när känslorna bubblar över. Att minimera krav på att välja och minska verbal input i lägen där det håller på att tippa kan hjälpa. Vissa barn fungerar bättre med visuell kommunikation i det läget. Antingen lägga fram tandborsten/fotbollen istället för att verbalt be/fråga, eller om man vill jobba mer strukturerat med bilder/tecken. Fördelen med just bildstöd är att man kan använda bilderna även förberedande i scheman etc.

 

[vinkelina]

Jag känner igen mig i din dotter faktist. Blir jag arg blir jag arg. Låser mig vid för många ”val” tex jag har tråkigt och inte lust att göra nått. Börjar folk då ge förslag som gå ut och gå, baka kaka mm blir jag bara irriterad. För jag vet faktist inte vad jag vill göra och det bara kliar i kroppen av myror typ. Har en mycket snabbt satt adhd diagnos. (Psykiatern satte diagnos på 45 min första träffen. För jag var så solklar. Gjordes i vuxen ålder)

För mig fungerar det best med att låta mig vara. Ge mig en möjlighet att gå undan (fast jag går efter och ”söker” bråk) tex att hon får slå på en kudde och du bara sitter passiv i andra soffan eller går ut i köket? För mig triggas jag bara om man försöker reda ut saker när jag är inne i det

 

[SaraXX]

Min äldsta hade också en massa utbrott. Jättejobbigt för alla! Också en känslig, reflekterande och helt underbar person
Nu är han 8 och det är längesen det var något inser jag.

Kram

 

[lillamy73]

Kanske ingen tröst men det blir bättre.
Har själv ett explosivt barn (Hen har asberger och är nu 17 år)
Vår strategi är lågaffektivt beteende. Och att hen får gå till sitt rum och lugna ner sig.
När hen är lugn pratar vi igenom det som gjort hen upprörd.

 

[Kattennizze]

Kom på att jag glömde att skriva, du är inte en dålig förälder på nåt sätt.

 

[Energi]

Du är inte ensam, vi är många som lever med barn med liknande utbrott. För mig funkar bara låg affektivt bemötande, kan tipsa om det. Med det tänket backar jag ofta från krav, försöker ligga steget före hela tiden för att minimera härdsmältor. Jag försöker snabbt se om kraven är rimliga just idag, kan vara en dålig dag t ex. Framförallt när utbrotten kommer är jag lugn och föreslår saker min son kan slå på, t ex en kudde så han både slår sig mindre och vi får mer hela möbler.
Nu är min son snart 11 och det blir bättre med tiden faktiskt! Hoppas du får hjälp nånstans.

Skönt på något sätt att höra att man inte är ensam, jag känner mig väldigt ensam efter dessa härdsmältor.

Vi har verkligen försökt minska på alla krav och det har ju såklart också minskat på utbrotten. De situationer som fortfarande inte fungerar är speciellt vid sänggående, och där vet jag inte riktigt hur vi ska göra.

Vi har pratat om att fixa ett bildschema och se om det kan hjälpa. Vi har sänkt kraven på tandborstning osv med hen är väldigt fäst vid rutiner så även fast vi märker att hen är trött så behöver hen få göra det som vi brukar.
Borsta tänder, kissa, dricka vatten, läsa, sova.

Vi försöker förbereda innan och det går bra fram tills att det är dags att påbörja rutinen. Där vet jag inte alls hur jag ska göra.

 

[Energi]

Jag håller med @Kattennizze i att lågaffektivt bemötande kan vara en väg. Det är tufft som tusan med sådana utbrott för alla parter. Sedan, du är verkligen ingen dålig mamma. Slå genast bort de tankarna. En dålig mamma hade inte gjort som du. Inte tänkt som du.

Vad händer om du inte frågar utan bara säger att ni ska gå ut och göra det eller detta om x-antal minuter?

Tack!

Det funkar ibland, men väldigt ofta kommer ett lillgammalt "men mamma, du kan faktiskt inte bestämma vad JAG ska göra. Jag är jag och jag bestämmer över min kropp!".
Hen har väldigt stark integritet och behöver få känna sig delaktig i beslut.

 

[Kattennizze]

Skönt på något sätt att höra att man inte är ensam, jag känner mig väldigt ensam efter dessa härdsmältor.

Vi har verkligen försökt minska på alla krav och det har ju såklart också minskat på utbrotten. De situationer som fortfarande inte fungerar är speciellt vid sänggående, och där vet jag inte riktigt hur vi ska göra.

Vi har pratat om att fixa ett bildschema och se om det kan hjälpa. Vi har sänkt kraven på tandborstning osv med hen är väldigt fäst vid rutiner så även fast vi märker att hen är trött så behöver hen få göra det som vi brukar.
Borsta tänder, kissa, dricka vatten, läsa, sova.

Vi försöker förbereda innan och det går bra fram tills att det är dags att påbörja rutinen. Där vet jag inte alls hur jag ska göra.

Nä jag förstår verkligen. Rita bilder brukar funka ibland men ibland inte. När det var som värst var det bara att lugnt kämpa sig igenom det och försöka se till att barnet inte skadade sig själv och andra för mycket.

 

[Energi]

Först: kram!

Sen: tror jag att du själv är inne på rätt spår när du pratar om krav. Kravkänslighet är vanligt och för många barn så kan just verbala frågor och val bli det som får bägaren att rinna över i känsliga situationer. Även om barnet är långt framme i sin språkutveckling och vet vad hen vill i vanliga fall, så kan båda de förmågorna rasa när känslorna bubblar över. Att minimera krav på att välja och minska verbal input i lägen där det håller på att tippa kan hjälpa. Vissa barn fungerar bättre med visuell kommunikation i det läget. Antingen lägga fram tandborsten/fotbollen istället för att verbalt be/fråga, eller om man vill jobba mer strukturerat med bilder/tecken. Fördelen med just bildstöd är att man kan använda bilderna även förberedande i scheman etc.

Att prova lägga fram tandborsten ska jag verkligen prova! Ofta i situationer där hen är blyg eller inte orkar prata så kommunicerar hen själv med eget teckenspråk.

Jag inser nu, efter ditt inlägg, att hen ju också är känslig för tonfall och röstläge. Ibland säger hen att jag skriker, när jag inte alls gör det. Ofta funkar det bättre om jag viskar.

 

[Monifa]

Inte läst alla svar men: du är inte ensam och det är så så tufft.

Lågaffektivt bemötande som du fått tips om innan sen slår jag ett slag för följande böcker:
- Bo Hejlskov Elvén "Barn som bråkar"
- Ross W. Greene "Att bemöta explosiva barn"

Dessa har varit till enorm hjälp för oss med den snart 8 årige explosiva herren hemma.

Sen timer (antingen mobil, äggklocka eller timstock) och förbereda lång tid innan. Också tydlig nedvarvning. Kan vara värt att gå o borsta tänderna och byta till pyjamas typ en timme innan läggdags och sen titta på tv eller läsa bok tillsammans fram tills det är dags att gå och lägga sig.

Vi har sällan härdsmältor längre och de gånger det blir är det vi vuxna som brister. Har blivit väldigt tydligt när härdsmältorna är så få. Aldrig aldrig röra vid honom när det brakar (utom när man behöver flytta honom för att man bedömer en fara för honom och eftersom att han inte vet vad han gör) men oftast är det lättare att flytta på typ syskon, hund etc).

Minns som mellan 3-5 år nästan var värst sedan började det vända. Nu blir det lättare desto äldre han blir även fast han ännu inte kommit så långt att han kan börja arbeta fram hållbara strategier (som kommer vara nödvändigt senare i livet).

Välj striderna är också ett tips. Nu har grabben hemma ADHD och antar att det skiljer sig lite mot asperger men det har hjälpt mycket att förstå att han har låg impulskontroll och han blir inte arg för att han vill. Till vis del är ilska närmsta känslan (blir arg när han egentligen har ont och är ledsen exempelvis när han slagit sig). Förenkla, typ skärmtid på platta etc så den slutar fungera en vis tid eller efter en vis tids användande. Eltandborste har varit världens bästa grej hemma hos oss också. Vi kör med Ica Matkassen också - då kan han se på bild vad vi ska äta i veckan/för dagen.

Och skönt att det funkar bra på förskolan! Det är ta mig tusan det största problemet i vårat fall. Att skolan har så lite kunskap och där av kör med så sjuka lösningar (jag som läser till lärare är obeskrivligt glad över att vi iallafall får läsa en del specialpedagogik även fast det är för lite). Det är tröttsamt att hela tiden behöva kriga för barnets rätt till vettig utbildning.

Lycka till

Tillägg: jättebra att ni pratar så mycket. Det är viktigt. Även att prata om hur det känns i kroppen, innan under och efter härdsmältan. Idag kanske han inte vet - men med tiden.

 

[Elo]

Skulle också rekommendera en titt på Hejlskov och det lågaffektiva bemötandet.

Men också, när barnet får härdsmälta på kvällen, när det är dags att bryta aktivitet för att börja läggandet ; vad gör det? Om det tex är så att det spelar spel eller tittar på Youtube kan det vara bättre att varna med 'nästa gång du dör/nästa save point/när filmen är slut' osv för att få ett mer naturligt avslut på aktiviteten.

 

[TinyWiny]

Tack!

Det funkar ibland, men väldigt ofta kommer ett lillgammalt "men mamma, du kan faktiskt inte bestämma vad JAG ska göra. Jag är jag och jag bestämmer över min kropp!".
Hen har väldigt stark integritet och behöver få känna sig delaktig i beslut.

Ja och känna sig delaktig ska hen självklart göra! Du har ett klokt barn och du är en klok förälder som har lärt ditt barn att hen bestämmer över sig själv. Mer att vid irritationsdagar kan det vara bättre att inte ge valsituationer som kan kännas övermäktiga då. Att hen självklart kan välja att inte spela fotboll men att det är spela fotboll ni ska göra, att inte fråga utan konstatera. Att förbereda är a och o, att veta vad som ska hända härnäst och att veta att vissa saker alltid är som de brukar vara skapar trygghet även om det är en jobbig dag. Det är lätt att man som förälder tänker att vi skippar det och detta för att underlätta men det kan ge motsatt effekt just för att barnet då blir vilse utan rutinerna.

Ett bildschema tycker jag låter toppen!

Sedan är det bara så att ibland är det sämre dagar än annars och du får försöka hitta tryggheten i att du gör det du kan för ditt barn och mer kan du inte göra. Man får gråta av frustration, sorg och ilska över att man inte alltid kan hjälpa och få det jobbiga att försvinna. Det är hjärtskärande men att du finns där för ditt barn är tillräckligt. Det är inte "bra nog" utan fullkomligt tillräckligt även om det inte känns så just då.

 

[Monkie]

Jag tänkte först skaffa ett anonymt konto, men jag orkar inte. Det är ju heller inget att skämmas för tänker jag (försöker jag tänka).

Jag har ett barn som är ganska nyss fyllda fem. Vi har länge misstänkt asperger men det är först nu som vi upplever det som ett problem. Vi har bett BVC om hjälp men det är en lång väg till att få tid till utredning och psykologkontakt.

Barnet är väldigt verbal, världens finaste, snällaste mest underbara unge i världen, såklart. Hen har ganska nyligen fått ett syskon och visar ingen avundsjuka alls, hen älskar sitt nya syskon.

Det vi har problem med är hens utbrott. Det blir total härdsmälta och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera detta. Barnet är väldigt blygt och har aldrig fått utbrott på förskolan eller mot andra vuxna eller barn, utan det är bara mot mig och pappan.

Idag har hen varit irriterad hela dagen. Det är som att hen låser sig totalt och inte vet hur hen ska ta sig ur det. Det börjar med att vi ställer krav eller försöker få med oss hen på något.
"Ska vi gå ut och sparka fotboll?"
"jag vet inte"
"okej, men tänk på det en stund så kan vi bestämma senare då"
"neeeeej"
"men då går vi ut då?"

Och där är härdsmälta igång. Hen skriker, slår på döda ting, skriker otrevliga saker osv osv. Väl i utbrottet står jag helt handfallen. Om jag försöker prata så skriker hen "JAG VET!!!" innan jag ens sagt två ord. Sitter jag bara stilla och försöker rida ut stormen så blir hen provocerad och hotar fysiskt med att slå mig. Frågar jag vad hen vill så skriker hen att hen inte vet. Om jag går ifrån följer hen efter och riktar slag.

Det är ytterst sällan hen verkligen slår mig eller pappan, det händer bara om vi tappar tålamodet och höjer rösten tillbaka.

Ikväll så var den värsta härdsmältan på länge. Det närmade sig läggdags och vi förberedde hen för det. "5 minuter kvar. 3 minuter kvar. 1 minut kvar."
Hen är med på det hela tiden. Svarar glatt okej! Sen är det dags och utbrottet är ett faktum. Hen skriker elaka saker, slår hårt i dörrglaset osv. Hen tar tag i dörrhandtaget och gör sig illa och skriker då att det är jag som slagit hen, att jag är en bajskorv (japp, en femåring värsta förolämpning) och sen säger hen "jag ska säga till fröken att ringa polisen och säga att du skriker åt mig så jag får en ny mamma!".

Och där någonstans blir jag så förtvivlat ledsen och börjar faktiskt gråta. Hens reaktion på det är "DET VAR DET JAG VILLE!".

Jag säger att jag behöver få en paus, jag är så ledsen, så jag stänger in mig på toaletten i några minuter medan hen slår i badrumsdörren.

När jag kommer ut igen så har hen börjat lugna sig. Först då får jag röra vid hen, väldigt försiktigt. Klappa försiktigt på ryggen. Till slut kryper hen in i min famn och blir så liten och så otroligt ledsen. Vi kramas, jag berättar att jag gör så gott jag kan. Att jag alltid älskar hen och vill att hen ska må bra, men vi måste hjälpas åt att hitta ett sätt så det inte blir såhär. Hen nickar. Jag frågar hur hen känner.
"jag vet inte vad jag ska säga när vi bråkar"
"jag vet inte heller älskling. Jag vet inte hur du vill att jag ska göra när du blir sådär arg."
"jag vill att du kramar mig"
"okej, ska jag fråga innan om jag får det?"
"mm"
"om du säger nej då? Vad ska jag göra då?"
"pussa mig, för det vill jag alltid"

Det låter så fint men det funkar ju inte. Hen har bett om det förut, att bli kramad när hen blir arg. Men hen blir ju ÄNNU argare av att bli kramad eller pussad väl i situationen.

Snälla hjälp! Jag känner mig som världens sämsta mamma, på riktigt. Jag försöker verkligen, jag ser att hen lider av dessa utbrott. Hen är liksom världens mest underbara unge och jag försöker att göra rätt, ge trygghet och vara lugn och möta hens behov. Men vad fan ska jag göra? Jag går sönder av att se hur dåligt hen mår av de här utbrotten.
En kväll sa hen "jag är orolig, att du ska tycka att jag är så dum så du vill flytta"
Jag försökte förklara att hen inte alls är dum, att hen gör dumma saker ibland som alla människor, men det betyder inte att hen är dum. Och att jag älskar hen även när vi blir arga på varandra.

Jag märker ju att hen får otroligt dåligt samvete efter ett utbrott, men det är som att hen låser sig och "behöver" (missförstå mig rätt) pressa bråken över yttersta gränsen.

Tankar?

Du verkar vara en jättebra mamma!

Vi fick gå en bra kurs via BUP, Strategi. Man kan ställa frågor, få förklarat för sig och träffa andra föräldrar i samma sits. De hade uppdelat för små barn och tonåringar, jag gick på den för tonåringar.

De rekommenderade också Bo Hejlskov, samt lågaffektivt bemötande och försöka undvika tjat.

 

[Mois]

Du skriver att det är först nu ni upplever det som ett problem. Barnet säger att hen vill ha ny mamma, kanske måste flytta etc. För mig är allt det kopplat till syskonet. Det är en stor omställning att få syskon och de flesta reagerar på något sätt. Jag tänker att de situationer ni upplever nu är en reaktion på det. När vi fick syskon så var det först när jag såg tillbaka på tiden som jag faktiskt insåg att mycket av det förändrade beteendet hos det nya storasyskonet berodde på lillasyskonet. Det fanns ingen uttalad avundsjuka och storasyskonet var såpass stor (4,5 år) att de inte reagerade på de ”vanliga” sätt som man hör 2-3-åringarna gör. Hen var ALLTID omtänksam och fin mot sitt syskon.