Jag har en tanke, som jag själv tycker är helt absurd, men som vägrar släppa taget om mig. Så nu måste jag ventilera den tanken lite. Min stora kärlek gick igenom utbrändhet för 2-3 år sedan, med terapi och medicinering och kom snabbt tillbaka till arbetet. Men han är fortfarande inte sig själv och äter fortfarande medicin. Vi har inte många problem i vårt förhållande, men de problem vi har är direkt kopplade till sjukdomen. Får jag tillbaka honom som han var innan han blev sjuk så är det mannen jag vill spendera resten av mitt liv med. Men fortsätter det så här, vet jag inte om jag vill fortsätta tillsammans alls.
Idag är jag 31 år och vi har inga barn. Ingen av oss känner någon riktig längtan, men har sagt att vi båda vill ha barn i framtiden. Min rädsla är att jag om några år ger upp på att få min stora kärlek tillbaka och att det då kan vara för sent att hitta en ny kärlek och skapa en familj.
Min absurda tanke som vägrar släppa mig är att jag ställer ultimatumet barn nu eller slut. Skulle han gå med på att skaffa barn kanske han skulle kunna koppla bort arbetet och prioritera annorlunda. Om han inte skulle prioritera annorlunda och vi ändå separerar efter barnet har kommit, så har jag i alla fall ett barn. Man kan finna kärleken även om man har barn sedan tidigare och även om jag inte skulle göra det, så skulle jag i alla fall ha ett barn. Vill han inte ha barn så kan jag gå vidare i livet och har några år på mig att finna en ny kärlek att kanske eller kanske inte skapa familj med.
Nu låter det som att jag verkligen längtar efter barn, men hade det varit så hade frågan varit enkel för mig. Jag känner mig inte alls redo för barn och är inte alls sugen på att göra de förändringar som krävs. Men om jag ska vänta på att den känslan ska infinna sig kanske det är allt för sent. Kanske måste man bara fatta beslutet att nu är det dags.
Hade jag haft all tid i världen hade jag velat vänta så länge jag orkade med förhoppningen om att min sambo åter skulle bli den man jag vet att han är innerst inne. Men jag har lite panik över att tiden håller på att ta slut.
Vad gör jag?
Idag är jag 31 år och vi har inga barn. Ingen av oss känner någon riktig längtan, men har sagt att vi båda vill ha barn i framtiden. Min rädsla är att jag om några år ger upp på att få min stora kärlek tillbaka och att det då kan vara för sent att hitta en ny kärlek och skapa en familj.
Min absurda tanke som vägrar släppa mig är att jag ställer ultimatumet barn nu eller slut. Skulle han gå med på att skaffa barn kanske han skulle kunna koppla bort arbetet och prioritera annorlunda. Om han inte skulle prioritera annorlunda och vi ändå separerar efter barnet har kommit, så har jag i alla fall ett barn. Man kan finna kärleken även om man har barn sedan tidigare och även om jag inte skulle göra det, så skulle jag i alla fall ha ett barn. Vill han inte ha barn så kan jag gå vidare i livet och har några år på mig att finna en ny kärlek att kanske eller kanske inte skapa familj med.
Nu låter det som att jag verkligen längtar efter barn, men hade det varit så hade frågan varit enkel för mig. Jag känner mig inte alls redo för barn och är inte alls sugen på att göra de förändringar som krävs. Men om jag ska vänta på att den känslan ska infinna sig kanske det är allt för sent. Kanske måste man bara fatta beslutet att nu är det dags.
Hade jag haft all tid i världen hade jag velat vänta så länge jag orkade med förhoppningen om att min sambo åter skulle bli den man jag vet att han är innerst inne. Men jag har lite panik över att tiden håller på att ta slut.
Vad gör jag?
