Är ni också hjärntvättade?

[kryddelydd]

Men herregud gott folk.

JA, SAMHÄLLET SÄGER.
Är ni lika blinda för rasism också, för att ni inte upplever den själva? Är ni lika blinda för kvinnohat och patriarkatet, för att ni inte upplever den själva?

Newsflash: fenomen kan existera utanför er egen upplevelsesfär.

Vi kan göra en väldigt enkel övning till att börja med. Gå in på valfri Pressbyrå och räkna antalet smala vs tjocka människor på omslaget. Sen räknar ni antalet rubriker som handlar om att tappa i vikt, och de rubriker som handlar om att öka i vikt eller vara nöjd med sin kropp som den är (senaste har jag aldrig sett men mirakel kan ju ske).

Är du mellan 15-40 år kan du också kika runt i dina egna sociala medier. Förekommer hashtags som #fredagsfysförefredagsmys? #strongisthenewskinny? Lägger folk hellre upp bilder på när de utför en fysisk aktivitet än när de sitter och äter en chokladkaka? För en vill ju inte misstas för att vara en karaktärslös tjockis. Tänker du själv att du kan äta den där chokladkakan, "för det är du värd"? Grattis, då är även du drabbad av smalhetsnormen.

Många i den här tråden har svårt att se bortom deras egna privilegium, att redan tillhöra normen. "Det är ju bara att äta mindre", "var inte martyr", "tjockisar är ohälsosamma". Wow. Det är så jag skäms åt er när jag läser.

Hehe.
I mitt fb-flöde är det nog vanligare med fredagsmys före fys-bilder.
Jag har nog tre träningsintensiva personer, som ibland lägger ut bilder på det (eftersom det är deras hobbyer med bergsklättring respektive cykling).
Desto fler som lägger ut bilder på smarriga måltider och efterrätter och godis.

Jag är överviktig och äter den där chokladkakan för att jag tycker att den är god. Trots bättre vetande. Jag är lika smart eller korkad som de flesta andra överviktiga personer; det vill säga jag - och de flesta andra - vet vad som vore bättre men väljer ändå att göra det som är lockande för stunden.

Men som sagt: mina överviktsrelaterade problem äger jag själv, och det handlar inte om någons attityd eller bemötande. Förutom en bekant som kommenterade att "du är inte så smal" vilket var helt OK. Själv uttrycker jag att jag "har fläskat på mig". Lite negativt laddat sätt att uttrycka mig, kanske, men illustrerar min insikt i att det vore bättre för mig att inte väga så mycket.

"smalhetsnorm".
Tja.
Eller det faktum att väldigt många människor är överviktiga och det vore bättre för många av dem - inte utifrån normer men utifrån hälsa - att inte vara så överviktiga.
Och, än en gång, det gäller även mig och min övervikt.

 

[kryddelydd]

Alltså, en PT har ju som jobb att förmedla och inspirera till hälsosammare livsstil, skulle man då inte med logiken "fetthat" tycka att en överviktig PT kanske "borde leva som den lär, så skulle den ju inte vara överviktig"?
Eller "hur kan den, som själv är tjock, lära mig något?"

Nej, så tror jag inte att det fungerar.
Rent generellt kan jag förstå hur du tänker.
Men om vi går till sjukvården (igen, eftersom det är där jag är verksam och därifrån jag kan resonera), så ser man ju många överviktiga läkare och sjuksköterskor och diabetessköterskor. Som alltså ger går om fysisk aktivitet och viktnedgång till personer som kanske inte är tyngre än rådgivaren själv är.
Även om jag också kan tycka att trovärdigheten sjunker lite.
Precis som trovärdigheten hos den rökande lungläkaren som rekommenderar rökstopp sjunker lite.

 

[mandalaki]

Problemet med föraktet mot fetma är väl att fetma signalerar brist på kontroll. Medelklassen tränar, kontrollerar kost och håller igen för att slankhet signalerar kontroll (och klass).

I artiklarna som @gul_zebra länkade till förklarades fetas sämre möjligheter att få jobb med att det associerades med produktivitet. En tjockis skulle alltså befaras vara mindre produktiv, vilket ju är BS. Det finns inget som säger den slutsatsen är välgrundad. Alltså gissar jag att tankefiguren är fet --> ingen kontroll --> mindre produktiv.

 

[kryddelydd]

För att det är något som behöver normaliseras. Det är mer accepterat att vara smal. Det bara är så. Varför har jag ingen aning om, det får du fråga dig själv och många många andra av våra medmänniskor samt många här på Buke.

"lätt" eller "normal" övervikt är redan normaliserat.
Många personer som vi med blicken uppfattar som ganska normalviktiga, visar sig vara överraskande tunga när man ställer dem på vågen.

Kraftig övervikt är det - fortfarande, herrejösses vad jag är tjatig - inte så bra att normalisera.

Jag funderar också.

Om du upplever problem med din övervikt.
Varför väljer du då att vilja behålla den och normalisera den i stället för att kämpa (och jo, jag är medveten om att det inte är "bara att") för att minska den?

Eller menar du att du inte har problem med din övervikt men att andra människor har det?

 

[GotAsecret]

Ja alltså, det är ju inte JAG som har bestämt att det är så. Du ser ju till och med här hur folk dömer en tjock PT som att vara sämre än en smal och vältränad. Du är ju till och med en av dom? Det ska inte vara någon skillnad på om en PT är tjock eller smal. Huvudsaken att hen kan göra sitt jobb bra så spelar det väl för helvete ingen roll hur många kilon hen har på kroppen!?

Personligheten sitter inte i fettet!

Vad snackar du om?
Jag har inte sett någon som skulle döma en överviktig PT. (Annat än det om "det kanske är svårare att ta råd från ett PT som väger 200 kg om man vill gå ner i vikt" vilket var ett exempel, inget dömande)
Och exakt vart har jag dömt och skrivit skrivit att JAG tycker att en "större" PT skulle vara sämre än en vältränad? Ingenstans.
För att jag vet att det inte är så.

 

[kryddelydd]

Jag tror att många inte alls skulle bry sig om att få kostråd av en som väger 200 kg. Dom som tror att en person som är tjock automatiskt inte kan ett dugg om träning och kost är nog väldigt väldigt korkade...

Jag tror ju att personer med övervikt oftast vet mer om kost och motion än de som är normalviktiga. Svårigheten sitter i att lyckas tillämpa sina kunskaper.
Många normalviktiga - de som är normalviktiga utan att behöva "anstränga sig" för det - reflekterar sannolikt mindre kring kost och motion.

 

[Lampan]

Fast det handlar ju om att hålla size 0 och vara "modesmal" .
Jag tycker inte det känns bra. Och det är min åsikt. Just att om en individ måste för evigt kontrollera sitt matintag så mycket bara för att hålla den där vikten i lägsta normalspannet så verkar det inte vara den vikt kroppen vill ha.

Att hålla jämn vikt på 1200 size 0 är inget hälsoproblem.

Jag tror vi har förlorat perspektivet för hur mycket mat som är "normalt" att äta på en dag mtp den låga förbränningen människor har med stillasittande.

 

[Ray]

Att hålla jämn vikt på 1200 size 0 är inget hälsoproblem.

Jag tror vi har förlorat perspektivet för hur mycket mat som är "normalt" att äta på en dag mtp den låga förbränningen människor har med stillasittande.

Vi tycker olika. Jag tycker size 0 är ett osunt ideal som dessutom bara gäller tjejer. Killar ska vara pumpade och tjejer ska ha klyfta mellan låren.
Att ha storlek 38-40 är heller inget hälsoproblem. Däremot skapar det onödigt psykiskt lidande för folk som tvunget vill vara som idealet istället för att vara en storlek 38. En viktnedgång som ger absolut noll i hälsovinster.

 

[Petruska]

Problemet med föraktet mot fetma är väl att fetma signalerar brist på kontroll. Medelklassen tränar, kontrollerar kost och håller igen för att slankhet signalerar kontroll (och klass).

I artiklarna som @gul_zebra länkade till förklarades fetas sämre möjligheter att få jobb med att det associerades med produktivitet. En tjockis skulle alltså befaras vara mindre produktiv, vilket ju är BS. Det finns inget som säger den slutsatsen är välgrundad. Alltså gissar jag att tankefiguren är fet --> ingen kontroll --> mindre produktiv.

Jag tycker att man ser en massa tecken som visar ganska exakt den kopplingen.

Och en massa tecken på att folk har synpunkter på vad och hur överviktiga "borde" äta.

Jag tycker också att det ofta återkommande talet om övervikt som ohälsosamt (och därför helt legitimt att problematisera), är ett av många tecken på att vi numera också moraliserar över hälsa. Vikt och hälsa och personens (moraliska) karaktär kopplas ihop på moraliserande vis.

 

[mandalaki]

Fast det handlar ju om att hålla size 0 och vara "modesmal" .
Jag tycker inte det känns bra. Och det är min åsikt. Just att om en individ måste för evigt kontrollera sitt matintag så mycket bara för att hålla den där vikten i lägsta normalspannet så verkar det inte vara den vikt kroppen vill ha.

Håller med. 1200 kcal som viktminskning och omläggning till bättre vanor är kanske ok. Men att ständiga ligga på 1200 för att inte gå upp - det gränsar till ätstörning för mig. Dessutom vore det för tråkigt. Mat är gott, roligt och socialt, mat är kultur.

 

[kryddelydd]

Vi tycker olika. Jag tycker size 0 är ett osunt ideal som dessutom bara gäller tjejer. Killar ska vara pumpade och tjejer ska ha klyfta mellan låren.
Att ha storlek 38-40 är heller inget hälsoproblem. Däremot skapar det onödigt psykiskt lidande för folk som tvunget vill vara som idealet istället för att vara en storlek 38. En viktnedgång som ger absolut noll i hälsovinster.

Beroende på hur lång man är.

När jag är normalviktig, har jag storlek 38 i byxor. Jag är ca 170 cm lång. Jag ser det som ett rimligt ideal - att vara normalviktig.

I blusar et c har jag aldrig storlek 38 eftersom jag har för långa armar.

 

[mandalaki]

Jag tycker att man ser en massa tecken som visar ganska exakt den kopplingen.

Och en massa tecken på att folk har synpunkter på vad och hur överviktiga "borde" äta.

Jag tycker också att det ofta återkommande talet om övervikt som ohälsosamt (och därför helt legitimt att problematisera), är ett av många tecken på att vi numera också moraliserar över hälsa. Vikt och hälsa och personens (moraliska) karaktär kopplas ihop på moraliserande vis.

Precis. Visst är det ett folkhälsoproblem att varannan svensk är överviktig eller fet. Men föraktet mot feta är också ett problem, det är problematiskt med alla associationer det ger och problematiskt att fältet verkar ligga öppet för hur folk har synpunkter på andras vanor.

 

[Ray]

Beroende på hur lång man är.

När jag är normalviktig, har jag storlek 38 i byxor. Jag är ca 170 cm lång. Jag ser det som ett rimligt ideal - att vara normalviktig.

I blusar et c har jag aldrig storlek 38 eftersom jag har för långa armar.

Finns ju variationer och jag tycker inte 36 eller 42 är något konstigt heller. Utan just att späka sig för att vara mini.
Sen ser jag inget av det i min umgängeskrets. Känner ingen som är så smal alls faktiskt med mening. Några unga långbenta tjejer som inte blir grövre, nån som tränar långdistanslöpning och är så smal för att hon springer jämt. Men ingen som räknar kalorier för att vara mindre än normalstor.

Gällande hälsovinster har jag lärt mig att det är sundare att ligga lite högre på BMI men vara aktiv än att ligga väldigt lågt och sitta still. Och just att hoppa ur soffan och röra sig mer känns som en bra hölsovinst!

 

[mandalaki]

Finns ju variationer och jag tycker inte 36 eller 42 är något konstigt heller. Utan just att späka sig för att vara mini.
Sen ser jag inget av det i min umgängeskrets. Känner ingen som är så smal alls faktiskt med mening. Några unga långbenta tjejer som inte blir grövre, nån som tränar långdistanslöpning och är så smal för att hon springer jämt. Men ingen som räknar kalorier för att vara mindre än normalstor.

Gällande hälsovinster har jag lärt mig att det är sundare att ligga lite högre på BMI men vara aktiv än att ligga väldigt lågt och sitta still. Och just att hoppa ur soffan och röra sig mer känns som en bra hölsovinst!

Det sista stämmer. Bättre att vara rund och motionera än att vara smal och inte göra det. Det har jag läst och hört ett otal gånger.

 

[Tassetass]

Du svarar inte på min fråga, om hur ett träningsupplägg skulle se ut, för en vanlig, rimligt frisk person, för att bli av med fett och bygga muskler, i synnerhet efter fyllda 35-40 år.
Alltså inte hur en ung person som har alla möjligheter att göra träning till sin huvudsakliga hobby ska göra, utan en helt vanlig person som dessutom har ett jobb att sköta, och är del av en familj.
Och vad som händer om man slutar träna, eller inte håller på tillräckligt länge.

Har du några som helst referenser till dina påståenden, eller är dessa enbart anekdotiska?

Du förenklar överlag. Och verkar tycka att folk bara ska ta sig i kragen och skärpa sig.

Precis som någon annan här gjorde. Innan jag fyllde 45, så trodde jag också att det var enkelt att träna, och bränna fett och göra om till muskler. Jag har blivit tvungen att omvärdera det.

Om det var enkelt, så skulle få personer ha problem med övervikt, ingen skulle ägna sig åt jojo-bantning, leta efter den ena modedieten efter den andra, köpa gymkort och gå dit ett par gånger, börja på gympa och snart ge upp, eller sluta jogga efter ett par veckor.
Att ändra livsstil verkar ursvårt, och verka kräva hjälp för de allra flesta. Alltså insatser i form av KBT, träning i grupp, flertal samtal med dietister med mera.

Observera att jag själv inte har problem med övervikt, men har varit involverad i behandling för bl.a. smärtrelaterade problem, och då syns det mycket tydligare hur svåra livsstilsförändringar är.

Jag uppfattade aldrig den frågeställningen i ditt första inlägg. Jag är förvisso bara 34, studerar heltid (verkligen heltid) och har ett barn hemma. Jag tränar tidiga morgnar eller på lunchen. I regel fyra dagar i veckan, föredrar lite kortare pass istället för tre längre. Fokuserar på några få tung basövningar (marklyft, knäböj, bänkpress, chins/pullups och militärpress) per pass och kör utöver det ett par komplementövningar. Använder i princip bara fria vikter och sällan lättare vikter än 55-60% av vad jag maximalt klarar (1RM). Periodiserar träningen så varierar mellan lättare vikter och fler repetitioner och tyngre vikt och färre repetitioner. Mitt upplägg är ganska likt detta: http://www.styrkelabbet.se/traningsprogram-over-under/

Om man slutar träna kommer musklerna försvinna till den grad de inte används och om man inte tränar tillräckligt länge uppnår man kanske inte de resultat man vill ha. Den där frågeställningen förstår jag inte alls din poäng med?

Jag har många källor, men att ta fram de är tidskrävande och då får jag be dig att vänta till söndag. Måste beta av en omtenta först. Vill du roa dig på egen hand så är Styrkelabbet och Träningslära två bra sidor där de är noga med att hänvisa till studier, böcker, artiklar etc.

Och ja, på gruppnivå generaliserar jag, det måste man kunna göra i en allmänt hållen diskussion. Rent krasst ÄR det ganska "enkelt" att bygga muskler. Lyft något tungt och ställ ner det. MEN! Jag vet mycket, mycket väl att det inte är så enkelt i praktiken, på individnivå. Jag är nog en av de absolut sista som skulle säga åt någon att skärpa sig, ta sig i kragen eller liknande. Jag har själv kämpat bort en stor övervikt (ligger just nu någonstans i mitten mellan mitt mål och mitt gamla max efter att ha gått upp en del under graviditeten) och har all jävla respekt i världen för att det är INTE lätt att gå ner i vikt, lägga om kosten, börja träna och dessutom hålla i det i det långa loppet. Efter totalt sex års kämpande kan jag konstatera att träningsvanan, DEN har jag numer skriven i sten, men kosten kämpar jag fortfarande med. Så kom inte och säg att jag förenklar eller att jag hör till "ta dig i kragen"-folket, för det är helt enkelt inte sant.

 

[Tassetass]

Det sista stämmer. Bättre att vara rund och motionera än att vara smal och inte göra det. Det har jag läst och hört ett otal gånger.

Hörde nyligen (fritt citerat) "Det är inte nödvändigtvis bättre att vara smalfet än tjockstark". Jag kan tycka att ett större fokus på fettprocent och procent fettfri massa (främst muskler) i kroppen är betydligt mer intressant än den faktiska vikten.

 

[fejt]

Jag har en flicka som är smal (enligt norm) och en som är överviktig men absolut inte fet (enligt norm). De är 16 respektive 12 år. De äter samma och liknande mängd mat (jag kan iofs inte kontrollera portioner i skolan) men 12-åringen är rundlagd.
Hennes upplevelse av sin vikt och sin kropp är skrämmande negativ. Hon klär sig för att dölja sin vikt, hon hatar att byta om på idrotten och hon jämför sig med sin syster. Hennes vikt har dessutom
problematiserats av släktingar som undrat om hon "går i skåpen" (där vi för övrigt inte har någonting direkt onyttigt om man inte räknar typ honung och sirap. Ingen juice, ingen oboy, inga kakor).
Min smala 16-åring har aldrig någonsin upplevt skam eller ifrågasättande av sin vikt. Tvärtom- hon får ofta komplimanger.
Egentligen är jag helt emot att använda sig av personliga erfarenheter för att förklara strukturella problem men jag tycker ändå att mina flickor är ett illustrerande exempel på hur olika vi värderar olika kroppstyper.
Dessutom är jag övertygad om att den typen av övervikt som TS talar om. Dvs 10-30 kg inte alls är lika problematiskt för män. Jag har inget statistiskt bevis för det påståendet men jag tror att om vi alla tänker efter så är det mycket mer ok att vara lite av en "livsnjutare" som man. Inte alls lika provokativt som om det gäller en kvinna.

 

[athena_arabians]

Jag har en flicka som är smal (enligt norm) och en som är överviktig men absolut inte fet (enligt norm). De är 16 respektive 12 år. De äter samma och liknande mängd mat (jag kan iofs inte kontrollera portioner i skolan) men 12-åringen är rundlagd.
Hennes upplevelse av sin vikt och sin kropp är skrämmande negativ. Hon klär sig för att dölja sin vikt, hon hatar att byta om på idrotten och hon jämför sig med sin syster. Hennes vikt har dessutom
problematiserats av släktingar som undrat om hon "går i skåpen" (där vi för övrigt inte har någonting direkt onyttigt om man inte räknar typ honung och sirap. Ingen juice, ingen oboy, inga kakor).
Min smala 16-åring har aldrig någonsin upplevt skam eller ifrågasättande av sin vikt. Tvärtom- hon får ofta komplimanger.
Egentligen är jag helt emot att använda sig av personliga erfarenheter för att förklara strukturella problem men jag tycker ändå att mina flickor är ett illustrerande exempel på hur olika vi värderar olika kroppstyper.
Dessutom är jag övertygad om att den typen av övervikt som TS talar om. Dvs 10-30 kg inte alls är lika problematiskt för män. Jag har inget statistiskt bevis för det påståendet men jag tror att om vi alla tänker efter så är det mycket mer ok att vara lite av en "livsnjutare" som man. Inte alls lika provokativt som om det gäller en kvinna.

Exakt, det gamla spöket att kvinnor ska kontrolleras på något sätt (tex med korsetter historiskt sett)

Min man har flera kilon för mycket vilket gör mig lite orolig av hälsoskäl (jag har alltid gillat att ha mina män lite större men han har gått upp mer och är inte 20 längre). Han är definitivt attraktiv för andra kvinnor ändå, det är ofta de flörtar med honom. Hade jag haft motsvarande övervikt tvivlar jag på att jag hade fått liknande positiv uppmärksamhet.

 

[Ray]

Jag har en flicka som är smal (enligt norm) och en som är överviktig men absolut inte fet (enligt norm). De är 16 respektive 12 år. De äter samma och liknande mängd mat (jag kan iofs inte kontrollera portioner i skolan) men 12-åringen är rundlagd.
Hennes upplevelse av sin vikt och sin kropp är skrämmande negativ. Hon klär sig för att dölja sin vikt, hon hatar att byta om på idrotten och hon jämför sig med sin syster. Hennes vikt har dessutom
problematiserats av släktingar som undrat om hon "går i skåpen" (där vi för övrigt inte har någonting direkt onyttigt om man inte räknar typ honung och sirap. Ingen juice, ingen oboy, inga kakor).
Min smala 16-åring har aldrig någonsin upplevt skam eller ifrågasättande av sin vikt. Tvärtom- hon får ofta komplimanger.
Egentligen är jag helt emot att använda sig av personliga erfarenheter för att förklara strukturella problem men jag tycker ändå att mina flickor är ett illustrerande exempel på hur olika vi värderar olika kroppstyper.
Dessutom är jag övertygad om att den typen av övervikt som TS talar om. Dvs 10-30 kg inte alls är lika problematiskt för män. Jag har inget statistiskt bevis för det påståendet men jag tror att om vi alla tänker efter så är det mycket mer ok att vara lite av en "livsnjutare" som man. Inte alls lika provokativ som om det gäller en kvinna.

Killar är nog bättre på att skryta över sina bilringar. Öl och pizza byggde denna kropp typ
Men att vara en tunn och mager kille kan vara precis så knäckande som att vara en rund tjej. Killar ska ha muskler annars är man klen.
Vet 40 åriga män som fortfarande har komplex över sin kropp för att de blivit hånade som klena under skoltiden.
I vuxen ålder är det nog mer ok med ölmage på en karl men inte under tonåren tror jag?

 

[athena_arabians]

Killar är nog bättre på att skryta över sina bilringar. Öl och pizza byggde denna kropp typ
Men att vara en tunn och mager kille kan vara precis så knäckande som att vara en rund tjej. Killar ska ha muskler annars är man klen.
Vet 40 åriga män som fortfarande har komplex över sin kropp för att de blivit hånade som klena under skoltiden.
I vuxen ålder är det nog mer ok med ölmage på en karl men inte under tonåren tror jag?

Säkert, generellt är ju tonåren ett helvete om man inte passar in i rådande norm.

 

[fejt]

Säkert, generellt är ju tonåren ett helvete om man inte passar in i rådande norm.

Absolut är det så att tonåren är en extra känslig period så det kanske var ett dåligt exempel. Jag vill dock hävda att de ideal som tonåringar strävar efter att leva upp till är normer som präglar hela samhället.