Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?

[Mia_R]

Jag vet inte riktigt vad du är ute efter. Men man kan väll säga att staterna som skrivit på har ålagt sig att göra sin befolkning så lycklig som möjligt. Det finns ju också en hel del skrivningar om jämlikhet jämställdhet osv som också handlar om att plana ut kurvan. Man vill helt enkelt inte ha samhällsklyftor eftersom hela samhället mår dåligt av det, inte bara de som har lite pengar.

Tillstora delar har man ju kommit fram till att mycket av det du tog upp på din lista leder till välbefinnande. Ju fler som upplever välbefinnande ju bättre mår samhället som helhet.

Men våra moraliska betänkligheter sätter käppar i hjulet för det här, för många tycker inte att man som mindre bemedlad har rätt till alla de där sakerna, speciellt inte om man inte har förmågan att se till att man skaffar sig dom själv. Kan man inte skaffa sig detta på egen hand ska man tiga och lida, eller ja inte lida, du ska vara nöjd och se glädjen i det lilla. Men framför allt är det bra om man håller tyst. Ungefär så tolkar jag det hela.

Om lycka är en mänsklig rättighet vill jag veta var man vänder sig om man inte är lycklig, vems fel är det om NN inte är lycklig, vem ska betala? För om lycka är en mänsklig rättighet så finns det även någon som är ansvarig.

 

[Motacilla]

Såklart! Men någonstans måste man ju dra linjen vid hur mycket som är "rättighet" ändå.
Mitt liv skulle til exempel falla samman om jag inte kunde ha husdjur, på riktigt. Det vore kört, knall och fall. Är det därmed en "rättighet" för mig att ha husdjur så till den grad att staten bör förse mig med djuren och dessutom pengar och tillsyn för deras skötsel? Nej, naturligtvis inte.

Jag har väldigt svårt för vintern och mörkret. Känner verkligen stor olust för vintermånaderna och upplever betydligt mindre lycka då.

Kan staten snälla fixa så att jag kan tillbringa tidsperioden november — mars på det södra halvklotet? Känner att min sömn mår bättre av det, jag blir mer produktiv, piggare, orkar mer än att bara arbeta etc.

Livet ska ju vara mer än jobb eller vad som nu framfördes som argument för att samhället ska betala för individens val.

 

[sjoberga]

Jag anser inte att andra ska se till att man är lycklig. Förstår inte var du och andra får det ifrån. Jag pratar om att ibland är människor bara missnöjda med sina liv, pga yttre anledningar, tex depression. Andra sjukdomar. Att få hjälp med det låter fint, men det finns människor som går genom livet deprimerade alltid.

Om det är olösbart så är det olösbart. Jag tror som sagt att det extremt sällan är det i ett välfärdsland i fred. Och då kan man ändå få hjälp i att hantera det olösbara problemet och hitta åtminstone en lite större acceptans inför omöjligheten.

 

[Enya]

Jag tänker att man då får försöka se på sin situation från ett annat perspektiv. Inte fastna i att man inte kan ta sig till en exakt specifik punkt. Man kan kanske behöva hjälp av samtalsstöd.

Jag har själv ett medfött ärftligt ryggfel som begränsar mig varje dag, som gjort att jag inte kan göra allt jag önskar. Nu har jag lärt mig att fokusera på det jag kan göra, inte det jag inte kan.

Jag förstår att det finns många olika sätt att se sitt liv på och att man får försöka hitta något som fungerar när det inte blir som tänkt eller är som tänkt.
Samtidigt har jag inte alls svårt att förstå att det för en del personer inte finns några perspektiv att utgå ifrån längre. Att det liksom är slut på sätt att anpassa/se på olika sätt/förändra/få hjälp osv.

 

[Sel]

Jag har väldigt svårt för vintern och mörkret. Känner verkligen stor olust för vintermånaderna och upplever betydligt mindre lycka då.

Kan staten snälla fixa så att jag kan tillbringa tidsperioden november — mars på det södra halvklotet? Känner att min sömn mår bättre av det, jag blir mer produktiv, piggare, orkar mer än att bara arbeta etc.

Livet ska ju vara mer än jobb eller vad som nu framfördes som argument för att samhället ska betala för individens val.

Jamen precis.

 

[Enya]

Hela frågeställningen utgår från att man är missnöjd och vill något annat. Då ser man redan något positivt, som man inte har. Och nej, jag tror inte att nästan någon är i den situationen i ett välfärdsland i fred, att det finns noll möjligheter att hitta en väg till större nöjdhet. Även om man behöver hjälp med svårigheter, att se den vägen.

Inte depressioner, sjukdomar eller funktionshinder?

 

[Youma]

Såklart! Men någonstans måste man ju dra linjen vid hur mycket som är "rättighet" ändå.
Mitt liv skulle til exempel falla samman om jag inte kunde ha husdjur, på riktigt. Det vore kört, knall och fall. Är det därmed en "rättighet" för mig att ha husdjur så till den grad att staten bör förse mig med djuren och dessutom pengar och tillsyn för deras skötsel? Nej, naturligtvis inte.

Varför inte egentligen? Är/var det inte england som hade bidrag för hund, som socialbidrag eller bidrag för hemlösa, jag måste kolla upp det faktiskt.

Mina marsvin är troligtvis mycket billigare än anidepressiva och akutpsyk iaf.

 

[sjoberga]

Inte depressioner, sjukdomar eller funktionshinder?

Jag ser väldigt få depressioner, sjukdomar och funktionshinder där det finns noll åtgärder som gör att man kan få åtminstone lite bättre förutsättningar.

 

[monster1]

Jag har väldigt svårt för vintern och mörkret. Känner verkligen stor olust för vintermånaderna och upplever betydligt mindre lycka då.

Kan staten snälla fixa så att jag kan tillbringa tidsperioden november — mars på det södra halvklotet? Känner att min sömn mår bättre av det, jag blir mer produktiv, piggare, orkar mer än att bara arbeta etc.

Livet ska ju vara mer än jobb eller vad som nu framfördes som argument för att samhället ska betala för individens val.

Nej det kan staten inte, men den kan hjälpa dig med vård för din nedstämdhet, tillexempel ljusterapi. Är du sjukpensionär har du rätt att flytta utomlands och ändå få ut din sjukpension och pension. Nu är inte jag så insatt i själva ljusterapi delen och tyvärr är ju just psykiatrin i Sverige en av de vårddelar som fungerar mindre bra. Framförallt är det ju bra att ingen tvingar dig att flytta till Treriksröset.

 

[Trasten]

Jag tycker inte att samhället ska ge folk det de förtjänar egentligen. Det handlar inte bara om vilka rättigheter folk har utan vilket samhälle man vill leva i.
Vissa förtjänar kanske tortyr i mina ögon men jag vill inte leva i ett samhälle där folk utsätts för det.

Vissa borde kanske skylla sig själva att de skadat sig och har inte bidragit med nått för att "förtjäna" vård men jag vill inte leva i ett samhälle där folk lämnas utan vård så jag tycker att alla ska få den vård de behöver. Osv.

 

[Mia_R]

Om det räcker med att ge någon mat och tak över huvudet för att de ska vara nöjda så kan man ju stoppa in dem på en institution de får gröt och en säng, men de kommer knappast vara lyckliga.

 

[Tonto]

Bådar det inte ganska illa för autister? Är de dömda att vara olyckliga?

Bara för att man är autist så betyder det inte att man inte kan ändra på sig. Det kanske är svårare för vissa individer och man behöver rutiner, men livet ändras och vi autister får ständigt anpassa oss, samhället kommer inte att göra det efter autister.

 

[Enya]

Om livet inte finns kan vi ju inte diskutera någonting här? Att livet existerar är basen för allt annat. Hur ska vi kunna diskutera lycka/välbefinnande/nöjdhet i någons liv, om livet överhuvudtaget inte finns?

Fast du utgår ifrån att det är någon slags regel att alla tycker att livet är det viktigaste vi har. Tycker alla det?

 

[Trasten]

Om lycka är en mänsklig rättighet vill jag veta var man vänder sig om man inte är lycklig, vems fel är det om NN inte är lycklig, vem ska betala? För om lycka är en mänsklig rättighet så finns det även någon som är ansvarig.

Fungerar rättigheter så att någon annan ska servera dem till en?

 

[Sel]

Varför inte egentligen? Är/var det inte england som hade bidrag för hund, som socialbidrag eller bidrag för hemlösa, jag måste kolla upp det faktiskt.

Mina marsvin är troligtvis mycket billigare än anidepressiva och akutpsyk iaf.

För att någonstans måste det finnas en gräns. Nästa människa kanske inte kan leva utan en häst, utan en vattenskoter, utan en resa till Bahamas varje år.... det blir ju larvigt.
Det är rimligt att staten tillhandahåller basbehov samt tillgång till vård och en "plattform till ett bra liv" tycker jag. Min hund och alla andra diverse individer jag delar livet med är inte en rättighet, och det hoppas jag att de aldrig blir.

Tillägg: resurserna som skulle krävas för att se till att den som inte har råd/förmåga att själva skaffa och se efter sina djur tar hand om dem på rätt sätt, ser till att de får adekvat vård etc kostar säkert likvärdigt med diverse medikamenter.

 

[Motacilla]

Nej det kan staten inte, men den kan hjälpa dig med vård för din nedstämdhet, tillexempel ljusterapi. Är du sjukpensionär har du rätt att flytta utomlands och ändå få ut din sjukpension och pension. Nu är inte jag så insatt i själva ljusterapi delen och tyvärr är ju just psykiatrin i Sverige en av de vårddelar som fungerar mindre bra. Framförallt är det ju bra att ingen tvingar dig att flytta till Treriksröset.

Men varför inte, ifall det nu framförs åsikter om att samhället ska stå för hobbyer?

Varför är hobbyer mer värda än mitt behov av att vistas på södra halvklotet? Levnadskostnaderna är dessutom lägre där än i Sverige.

Jag behöver inte psykiatrins tjänster, jag är inte kliniskt deprimerad men känner definitivt av mörkret och tröttheten. Dvs har sänkt livskvalitet.

 

[Lobelia]

Jag vet inte riktigt vad du är ute efter. Men man kan väll säga att staterna som skrivit på har ålagt sig att göra sin befolkning så lycklig som möjligt. Det finns ju också en hel del skrivningar om jämlikhet jämställdhet osv som också handlar om att plana ut kurvan. Man vill helt enkelt inte ha samhällsklyftor eftersom hela samhället mår dåligt av det, inte bara de som har lite pengar.

Tillstora delar har man ju kommit fram till att mycket av det du tog upp på din lista leder till välbefinnande. Ju fler som upplever välbefinnande ju bättre mår samhället som helhet.

Men våra moraliska betänkligheter sätter käppar i hjulet för det här, för många tycker inte att man som mindre bemedlad har rätt till alla de där sakerna, speciellt inte om man inte har förmågan att se till att man skaffar sig dom själv. Kan man inte skaffa sig detta på egen hand ska man tiga och lida, eller ja inte lida, du ska vara nöjd och se glädjen i det lilla. Men framför allt är det bra om man håller tyst. Ungefär så tolkar jag det hela.

Du kommer till slutsatsen att staterna ålagt sig att göra sin befolkning lycklig som möjligt. Jag förstår inte riktigt hur du fått till det slutsatsen.

Hur definierar du lycka egentligen? För mig är det en känsla, en känsla som man enligt min erfarenhet kan ha tillgång till helt oberoende om man är rik eller fattig. Det underlättar klart om man har livets nödtorft (mat, kläder och tak över huvudet) men känslan av lycka kan jag få både genom en härlig ökad tölt, en god måltid ett innerligt samtal/kram, genom att meditera eller rätt och slätt tänka på ett tillfälle jag var lycklig och återknyta till känslan. För mig blir det absurt att en stat ska ansvara för min lycka, men okej förutsättningarna att jag kan vara lycklig (det är svårt om jag svälter, fryser och är rädd) men inte själva känslan lycka. Då kan man ju bara sätta sig på en stol och tjura tills man får som man vill och sen när man fått det börja om.

 

[bettysmatte]

Fast du utgår ifrån att det är någon slags regel att alla tycker att livet är det viktigaste vi har. Tycker alla det?

Men vad kan vara viktigare än livet, i en tråd där vi pratar om lycka/nöjdhet/tillfredsställelse i ens liv? Eller menar du att man uppnår lycka genom att ta sitt liv? Jag förstår nog helt enkelt inte vad det är du är ute efter....

 

[Mia_R]

Fungerar rättigheter så att någon annan ska servera dem till en?

Om det är en mänsklig rättighet måste någon vara ansvarig för rättigheten och se till att den efterlevs, annars är det ju ingen rättighet.

 

[monster1]

Förstås. Men är det samhällets uppgift att stå för mer än det som är absolut nödvändigt för överlevnaden?

Det är väl det som är knäckfrågan här: var går individens ansvar och var går samhällets ansvar.

Personligen gillar jag hjälp till självhjälp. Inte att vuxna människor ska få allt serverat.

1)Enligt gällande lagstiftning och annat vi skrivit på som nation ja.
Min egen åsikt, absolut.

2)Individens ansvar är att vara så snäll mot sig själv och andra den bara kan och göra sitt bästa med den förmåga den för tillfället. Samhällets ansvar är att ta vid där individens förmågor tar slut samt att verka för en bra helhet i samhället.

3) Vad innebär självhjälp för dig? Vad innebär att få allt serverat?

Själv har jag fått allt serverat jag föddes i Sverige som vit kvinna, i ett medelklass hem av föräldrar med god inkomst som varit friska och kunnat stötta mig genom min skolgång och uppmuntrat mig att studera vidare. Deras stabila ekonomi har gjort att jag kunnat känna mig trygg även när jag själv haft låga inkomster. Jag har ett väletablerat kontaktnät med flertalet vänner. Jag hade turen att ha ett kapital som en buffert i mitt liv som även det gör mig trygg och ger mig valmöjligheter. Eftersom jag pratar ren svenska, är av medelklass och blivit stöttat och uppmuntrad i studier har jag ett helt ok jobb med en helt ok lön. Så silverfat här, tack och bock.