Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?

[Enya]

LIVET är väl ändå det allra viktigaste vi har ??

Varför? För vissa är det en enda lång kamp?

 

[Sel]

Väl talat!

Alla, exakt alla människor har motgångar, sorger och besvikelser.

Men det är inte det som syns utåt alla gånger. Så folk är väl i varierande grad fjärmade från tanken på att andra också upplever dessa tankar och känslor.

Precis ALLT materiellt välstånd vänjer man sig vid på ungefär ett år (det finns studier på folk som vunnit på Lotto). Efter det blir även förmögenhet en grå vardag.

Exakt så!

Frågade du mig just den dagen skulle jag absolut svara rungande JA dock!

 

[Nahar]

Vilka länder har skrivit på en resolution och tagit på sig ansvaret och skyldigheten att tillhandahålla sina medborgares lycka?

Tvivlar (tolkas som "tror inte ett piss") på att något land tagit på sig ansvar för att alla medborgare ska ha just den känslan och om så vore, så har ALLA dessa -fiktiva- länder misslyckats kapitalt.

https://en.wikipedia.org/wiki/Gross_National_Happiness?wprov=sfti1

 

[Motacilla]

Exakt så!

Frågade du mig just den dagen skulle jag absolut svara rungande JA dock!

Ja samma här! Men 367 dagar senare tror jag att jag är tillbaka i samma lunk igen.

 

[monster1]

Väl talat!

Alla, exakt alla människor har motgångar, sorger och besvikelser.

Men det är inte det som syns utåt alla gånger. Så folk är väl i varierande grad fjärmade från tanken på att andra också upplever dessa tankar och känslor.

Precis ALLT materiellt välstånd vänjer man sig vid på ungefär ett år (det finns studier på folk som vunnit på Lotto). Efter det blir även förmögenhet en grå vardag.

Det finns forskning som visar på att mycket pengar inte gör en lycklig men att brist på pengar ofta gör människor olyckliga.

Man bör alltså ha tillräckligt med pengar för att vara "lycklig".

 

[sjoberga]

Gör den, så har inte jag uppfattat det. Snarare som att det finns lägen då man inte har rätt till de delar av livet som kan ge lycka/välbefinnande om man inte har resurserna att tillskapa dessa delar själv.

Ja, det är min uppfattning att man inte kan kräva av andra att de ska tillsätta resurser för att uppfylla ens egna drömmar om ett bättre liv. Men det är inte helt svartvitt, jag tycker att vi har ett ansvar att hjälpa varandra så att frihet kan finnas även om man har svårigheter. Att utjämna förutsättningarna. Men inte kräva att få drömmar serverade.

 

[Jenka]

Jag förstår inte tråden riktigt. Om man inte är lycklig, men har tak över huvudet och mat på bordet, så får man inte vara missnöjd ändå? Eftersom det inte är en personlig rättighet att vara lycklig?

Jag tolkar också "rättighet" snarare som att nån har skyldighet att tillgodose det.

Man har såklart rätt att vara missnöjd med betydligt mer än så. Man har alltid rätt till sina känslor och drömmar.

 

[monster1]

Ja, det är min uppfattning att man inte kan kräva av andra att de ska tillsätta resurser för att uppfylla ens egna drömmar om ett bättre liv. Men det är inte helt svartvitt, jag tycker att vi har ett ansvar att hjälpa varandra så att frihet kan finnas även om man har svårigheter. Att utjämna förutsättningarna. Men inte kräva att få drömmar serverade.

Om man har en funktionsnedsättning och därför inte anses anställningsbar av arbetsgivare, har man då rätt till att få drömmen om mat och husrum samt delaktighet finansierad av samhället?
Vad är dröm och vad är behov, hur lite ska samhället bidra med när det kommer till personer i utsatthet?

 

[Youma]

Gör den, så har inte jag uppfattat det. Snarare som att det finns lägen då man inte har rätt till de delar av livet som kan ge lycka/välbefinnande om man inte har resurserna att tillskapa dessa delar själv.

Det är så jag menar i trådstart, ja.

 

[Sel]

Jag menar faktiskt i stunden inte alltid. Alltså om jag just nu inte känner mig nedstämd/apatisk utan känner mig relativt nöjd, då anser jag att jag är lycklig. Den där bubblande känslan som man kan få när något är "fantastiskt" skulle jag nog säga är eufori.

Men ja, ofta likställs lycka och välbefinnande, välbefinnande kanske är lättare att relatera till än lycka som mer känns som en hollywood klyscha.

Men då blir det ju ännu mer abstrakt. Hur ska det kunna vara någon slags rättighet att tio minuter om dagen kunna känna lycka? Det enda samhället kan erbjuda är ju rent krasst att täcka basbehov, eventuellt tillgång till stimulerande aktiviteter och stöd om/när du är sjuk. Fysiskt och psykiskt.
Jag tycker förstås att alla människor borde få känna sig bekväma och nöjda till stor del i sin vardag, men samtidigt förstår jag inte hur det på något vis kan bli en "rättighet". En del människor blir ju aldrig nöjda eller belåtna oavsett men eller medel, har då samhället svikit dem?

 

[sjoberga]

Om man har en funktionsnedsättning och därför inte anses anställningsbar av arbetsgivare, har man då rätt till att få drömmen om mat och husrum samt delaktighet finansierad av samhället?
Vad är dröm och vad är behov, hur lite ska samhället bidra med när det kommer till personer i utsatthet?

Jämna ut förutsättningarna så att man kan få delaktighet och möjligheter. Inte servera drömmar. Som grundprincip.

 

[monster1]

Rent ekonomiskt är det en förlust för samhället att ha olyckliga människor. De kostar i vård och de är inte produktiva, dör tidigt också efter att man bekostat deras utbildning. Total förlustaffär faktiskt.

 

[sjoberga]

Rent ekonomiskt är det en förlust för samhället att ha olyckliga människor. De kostar i vård och de är inte produktiva, dör tidigt också efter att man bekostat deras utbildning. Total förlustaffär faktiskt.

Jag tror att det är kontraproduktivt att servera saker. Att det är bättre att hjälpa till att undanröja hinder och förbättra förutsättningarna för att hitta en egen väg.

 

[monster1]

Men då blir det ju ännu mer abstrakt. Hur ska det kunna vara någon slags rättighet att tio minuter om dagen kunna känna lycka? Det enda samhället kan erbjuda är ju rent krasst att täcka basbehov, eventuellt tillgång till stimulerande aktiviteter och stöd om/när du är sjuk. Fysiskt och psykiskt.
Jag tycker förstås att alla människor borde få känna sig bekväma och nöjda till stor del i sin vardag, men samtidigt förstår jag inte hur det på något vis kan bli en "rättighet". En del människor blir ju aldrig nöjda eller belåtna oavsett men eller medel, har då samhället svikit dem?

Det går såklart inte att garantera att alla människor ska vara lyckliga/känna välbefinnande alltid. Men det går att mäta vilka parametrar som gör "de flesta" mestadels lyckliga/nöjda med sina liv. Anledningen till att man har börjat mäta detta är ju att lyckliga/nöjda människor är billigare i drift och producerar bättre. Nedstämda människor drabbas av sjukdomar, belastar vården, producerar dåligt och dör (då menar jag inte bara suicid utan även hjärt och kärlsjukdomar är vanliga).

Parametrarna man tagit fram är de som är beskrivna i FNs mänskliga rättigheter. Lite som med djurens välbefinnande, de har behov fysiska och psykiska uppfylls de mår djuret bra och känner välbefinnande. Vi är djur uppfylls våra behov mår vi bra och känner välbefinnande.

 

[monster1]

Jag tror att det är kontraproduktivt att servera saker. Att det är bättre att hjälpa till att undanröja hinder och förbättra förutsättningarna för att hitta en egen väg.

Man behöver kanske inte tillskapa hindren heller.

 

[grodan21]

LIVET är väl ändå det allra viktigaste vi har ??

Jag kan verkligen inte se många fördelar med livet

 

[bettysmatte]

Varför? För vissa är det en enda lång kamp?

Om livet inte finns kan vi ju inte diskutera någonting här? Att livet existerar är basen för allt annat. Hur ska vi kunna diskutera lycka/välbefinnande/nöjdhet i någons liv, om livet överhuvudtaget inte finns?

 

[Motacilla]

Det finns forskning som visar på att mycket pengar inte gör en lycklig men att brist på pengar ofta gör människor olyckliga.

Man bör alltså ha tillräckligt med pengar för att vara "lycklig".

Förstås. Men är det samhällets uppgift att stå för mer än det som är absolut nödvändigt för överlevnaden?

Det är väl det som är knäckfrågan här: var går individens ansvar och var går samhällets ansvar.

Personligen gillar jag hjälp till självhjälp. Inte att vuxna människor ska få allt serverat.

 

[Sel]

Det går såklart inte att garantera att alla människor ska vara lyckliga/känna välbefinnande alltid. Men det går att mäta vilka parametrar som gör "de flesta" mestadels lyckliga/nöjda med sina liv. Anledningen till att man har börjat mäta detta är ju att lyckliga/nöjda människor är billigare i drift och producerar bättre. Nedstämda människor drabbas av sjukdomar, belastar vården, producerar dåligt och dör (då menar jag inte bara suicid utan även hjärt och kärlsjukdomar är vanliga).

Parametrarna man tagit fram är de som är beskrivna i FNs mänskliga rättigheter. Lite som med djurens välbefinnande, de har behov fysiska och psykiska uppfylls de mår djuret bra och känner välbefinnande. Vi är djur uppfylls våra behov mår vi bra och känner välbefinnande.

Såklart! Men någonstans måste man ju dra linjen vid hur mycket som är "rättighet" ändå.
Mitt liv skulle til exempel falla samman om jag inte kunde ha husdjur, på riktigt. Det vore kört, knall och fall. Är det därmed en "rättighet" för mig att ha husdjur så till den grad att staten bör förse mig med djuren och dessutom pengar och tillsyn för deras skötsel? Nej, naturligtvis inte.

 

[Enya]

Genom att få den hjälp man behöver för att hantera sjukdomen tänker jag. Men det finns inget magiskt recept. Fortfarande kommer inte själva ansvaret att se till att förmåga och ambition möts på ett sätt man kan acceptera hamna någon annanstans för vuxna. Även om man har rätt till hjälp att hantera sin sjukdom.

Jag anser inte att andra ska se till att man är lycklig. Förstår inte var du och andra får det ifrån. Jag pratar om att ibland är människor bara missnöjda med sina liv, pga yttre anledningar, tex depression. Andra sjukdomar. Att få hjälp med det låter fint, men det finns människor som går genom livet deprimerade alltid.