Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?

[monster1]

Men vad kan vara viktigare än livet, i en tråd där vi pratar om lycka/nöjdhet/tillfredsställelse i ens liv? Eller menar du att man uppnår lycka genom att ta sitt liv? Jag förstår nog helt enkelt inte vad det är du är ute efter....

Man uppnår frånvaro av lidande. Då uppmuntrar jag inte någon att ta livet av sig, för det finns andra sätt att uppnå det samma. Men om du undrar varför människor tar livet av sig så är det för att de inte vill lida/må dåligt och inte ser någon annan utväg.

 

[Enya]

Jag ser väldigt få depressioner, sjukdomar och funktionshinder där det finns noll åtgärder som gör att man kan få åtminstone lite bättre förutsättningar.

Lite bättre förutsättningar är kanske inte bra nog?

Vad gör jag den dagen jag inte längre ser och inte kan jobba? Inte kan gå ut själv? Då försvinner min mening med livet. Allt som är viktigt- vara behövd, göra något meningsfullt och att klara mig själv. Att få ta en 10 minuterspromenad med en ledsagare eller släkting varannan månad är kanske inte riktigt vad jag tycker ger livet mening och vad jag skulle känna mig nöjd och glad av. Sorg och depression skulle fort ta över.

Det finns många människor som faktiskt har det dåligt, men som inte kan förändra något, där lite bättre förutsättningar inte gör någon större skillnad i det stora hela.

 

[Lobelia]

Om man känner sig nöjd skulle jag nog anse att man känner sig lycklig.

Lycka är för mig en helt annan känsla än att vara nöjd. Skulle jag ha en skala från 1-10 där 1är självmordsbenägen och 10 är euforisk så är lycka typ 9 och nöjd kanske 6 eller 7.

 

[bettysmatte]

Man uppnår frånvaro av lidande. Då uppmuntrar jag inte någon att ta livet av sig, för det finns andra sätt att uppnå det samma. Men om du undrar varför människor tar livet av sig så är det för att de inte vill lida/må dåligt och inte ser någon annan utväg.

Nä, jag undrade vad @Enya menade.

 

[Fjordfrälst]

Det har gnagt i mig i ett antal trådar att det enda viktiga i livet är tak över huvudet och mat på bordet, men att den personliga lyckan och drivet att vilja leva inte har någon betydelse.

" Det ska va gött å leva, annars kan det kvitta", jag tycker det ligger mycket i det. Det är just när man upplever att det inte är gott att leva, som man inte längre vill göra det. Men hur långt får det gå? Får man exempelvis säga att man inte kan tänka sig ett liv utan sin favorithobby, utan hästar etc?

Som svar på din fråga utifrån mitt perspektiv.. Vad vore mitt liv utan häst och allt som hör till?!? Som jag ser det nu så halvt värdelöst. Inte ett liv jag vill leva. Det är för stor del av mig och jag mår så oerhört mycket bättre av min häst; ja våra djur överhuvudtaget! ❤. Skulle inte jag kunna ha det så skulle jag överleva, men inte leva.

Men att lycka skulle vara en människlig rättighet..Man får nog till viss del ansvars för sin lycka själv men fullt ut går det ju inte så faktorer utanför faktiskt kan påverka till att förstöra möjligheten till lycka. Sen är ju lycka olika för olika individer.

 

[Motacilla]

Ni som skriver om deprimerade och deras rättigheter. Med yttersta respekt för den sjukdomen, men kan ni se att:
1) det ingår i depressionen att inte känna lycka/glädje om så staten fixade precis ALLT som den deprimerade innan sitt insjuknade någonsin kunnat tänka sig att den skulle kunna uppskatta

2) har en deprimerad person ett eget ansvar för att försöka bli bättre eller är hen ett offer i er värld?

3) kan ni se att de flesta deprimerade faktiskt blir bättre om de får behandling, depression är inte nödvändigtvis ett tillstånd som tar 10 år eller resten av livet?

4) finns det någon begränsning för hur mycket resurser ni tycker att det är okej att satsa på deprimerade och deras lycka?

I punkt 4 ber jag er särskilt beakta den juridiska principen om likabehandling, dvs alla människor har rätt till ett lika stort ekonomiskt stöd. Så om en får en dyr häst ska en annan ha något annat lika dyrt.

 

[sjoberga]

Lite bättre förutsättningar är kanske inte bra nog?

Vad gör jag den dagen jag inte längre ser och inte kan jobba? Inte kan gå ut själv? Då försvinner min mening med livet. Allt som är viktigt- vara behövd, göra något meningsfullt och att klara mig själv. Att få ta en 10 minuterspromenad med en ledsagare eller släkting varannan månad är kanske inte riktigt vad jag tycker ger livet mening och vad jag skulle känna mig nöjd och glad av. Sorg och depression skulle fort ta över.

Det finns många människor som faktiskt har det dåligt, men som inte kan förändra något, där lite bättre förutsättningar inte gör någon större skillnad i det stora hela.

För mig var det inte det tråden handlade om. Jag ser ingen begränsning i rätten att känna sorg över att saker och ting inte är som man vill.

Hur ser du själv på att kombinera en ”mänsklig rättighet om lycka” med en totalt opåverkbar situation? Då spelar det ingen roll vad någon i hela universum gör, så kvarstår situationen och då är hela begreppet rättighet värdelöst också.

 

[Youma]

För att någonstans måste det finnas en gräns. Nästa människa kanske inte kan leva utan en häst, utan en vattenskoter, utan en resa till Bahamas varje år.... det blir ju larvigt.
Det är rimligt att staten tillhandahåller basbehov samt tillgång till vård och en "plattform till ett bra liv" tycker jag. Min hund och alla andra diverse individer jag delar livet med är inte en rättighet, och det hoppas jag att de aldrig blir.

Tillägg: resurserna som skulle krävas för att se till att den som inte har råd/förmåga att själva skaffa och se efter sina djur tar hand om dem på rätt sätt, ser till att de får adekvat vård etc kostar säkert likvärdigt med diverse medikamenter.

Allt har ju en gräns, men att dra gränsen vid just vanliga, inte särskilt dyra husdjur är väldigt kortsiktigt.

Det är ändå många med existensminimum som har husdjur, oavsett att de egentligen inte har pengar till det, annars skulle de känna sig allt annat än lyckliga.
Det finns otaliga studier att exempelvis hundägande förbättrar hälsan både fysiskt och mentalt på många punkter. Alltså så är det samhällsekonomiskt fördelaktigt att skjuta till medel för hundägare med samhällstöd av något slag, för att det faktiskt betalar sig tillbaka.

Jag betalar hellre Tant Agdas hund än antidepressiva, om det ska komma till kritan. Eller bägge och, om det behövs. Det är grymt att bli berövad sin ofta närmaste vän bara man blir sjuk eller kommer in på hem etc.

Jag hittar nu inget om nationellt stöd för hemlösas hundar i englad, men mycket med välgörenhetsorganisationer och veterinärer som tar emot gratis etc. Här i sverige skulle man säga att har du inte råd med veterinär så är du en dålig människa om du skaffar eller ger inte bort ditt husdjur. Det är lite olika syn på sånt, även här i väst.

 

[Lobelia]

Hur gör man det om man är deprimerad och inte har förmågan? Man har viljan att göra något åt sitt liv, att få lycka, men saknar förmågan och kan alltså inte göra annat än känna sig missnöjd. Hur förändrar man?

Det är ett hårt jobb, mycket att jobba med, men ingen kan ge någon förmågan att vara lycklig.

 

[Motacilla]

1)Enligt gällande lagstiftning och annat vi skrivit på som nation ja.
Min egen åsikt, absolut.

2)Individens ansvar är att vara så snäll mot sig själv och andra den bara kan och göra sitt bästa med den förmåga den för tillfället. Samhällets ansvar är att ta vid där individens förmågor tar slut samt att verka för en bra helhet i samhället.

3) Vad innebär självhjälp för dig? Vad innebär att få allt serverat?

Själv har jag fått allt serverat jag föddes i Sverige som vit kvinna, i ett medelklass hem av föräldrar med god inkomst som varit friska och kunnat stötta mig genom min skolgång och uppmuntrat mig att studera vidare. Deras stabila ekonomi har gjort att jag kunnat känna mig trygg även när jag själv haft låga inkomster. Jag har ett väletablerat kontaktnät med flertalet vänner. Jag hade turen att ha ett kapital som en buffert i mitt liv som även det gör mig trygg och ger mig valmöjligheter. Eftersom jag pratar ren svenska, är av medelklass och blivit stöttat och uppmuntrad i studier har jag ett helt ok jobb med en helt ok lön. Så silverfat här, tack och bock.

Självhjälp = man får det man behöver för att överleva.
Man får en utbildning för att få en utkomst.
Det finns någonstans att vända sig när man behöver fråga råd eller be om hjälp (diverse myndigheters rådgivningstjänster, t.ex).
Det finns sjukvård så man kan få hjälp med sina sjukdomar och besvär.

Att vänta sig att nån ska fixa allt = sitta hemma och tycka lite synd om sig själv, inte lyfta ett finger för att ta reda vilka vägar framåt det finns eller hur man skulle kunna göra för att få det bättre. Man väntar att någon annan ska fixa allt åt en, om det så är blanketter eller tidsbokningar.

Såhär några punkter jag kom på.

 

[monster1]

Men varför inte, ifall det nu framförs åsikter om att samhället ska stå för hobbyer?

Varför är hobbyer mer värda än mitt behov av att vistas på södra halvklotet? Levnadskostnaderna är dessutom lägre där än i Sverige.

Jag behöver inte psykiatrins tjänster, jag är inte kliniskt deprimerad men känner definitivt av mörkret och tröttheten. Dvs har sänkt livskvalitet.

Samhället står redan för hobbyer kan det ju vara bra att veta, dels genom olika föreningsbidrag, dels genom andra olika stöd och satsningar och då genom försörjningsstödet där fritid är en del i det som det betalas ut till de som behöver försörjningsstöd. Så samhället som sådant verkar anse att hobbys/fritidsaktivitet är något som ingår i det basala behovet. Sen är summan som sådan säkerligen inte särskilt stor och täcker nog inte in din resa, men det är inte upp tillsamhället att bestämma vad du ska göra med de pengar du får, det får du göra själv. Så om du har guldfiskar kan du använda ditt försörjningsstöd till att köpa mat till dom, ingen kommer och tar guldfiskarna i från dig.

 

[Lobelia]

Okej för mig är nog lycka snarare frånvaron av nedstämdhet/apati, typ att känna sig nöjd, känna att livet är okej.

Det är inte riktigt den gängse definitionen. För mig är att känna sig nöjd just att känna sig nöjd.

 

[Enya]

Men vad kan vara viktigare än livet, i en tråd där vi pratar om lycka/nöjdhet/tillfredsställelse i ens liv? Eller menar du att man uppnår lycka genom att ta sitt liv? Jag förstår nog helt enkelt inte vad det är du är ute efter....

Du pratar om att livet är det viktigaste vi har och jag pratar om tex deprimerade personer som inte ens besitter förmågan att ta itu med att förändra något för sig själv, de ser ju inte alltid att livet är det viktigaste vi har, de ser det som otroligt jobbigt. Om man inte ens kan förändra sin känsla av missnöjdhet till att se vad man kan göra för att få det bättre, hur ska man kunna se att livet är det viktigaste vi har? Att se det är en förmåga man har när man inte är så pass under isen, när man inte är så långt ner på botten.
Av den anledningen tyckte jag ditt uttalande var lite kategoriskt. När folk pratar om " det är bara att..." eller "ingen serverar vuxna människor det eller det" eller "du måste acceptera hur du har det" så tänker jag att man missar den gruppen av människor som inte ens kan se att livet är något att ha, utan att själva livet är ett stort berg man kämpar uppför varje dag. För om man inte kan se att livet är viktigt, hur kan man se att det finns andra sätt att nå något som gör ens liv bättre?

Förlåt för att jag är rörig, svårt att uttrycka mig vettigt känner jag.

 

[monster1]

Lycka är för mig en helt annan känsla än att vara nöjd. Skulle jag ha en skala från 1-10 där 1är självmordsbenägen och 10 är euforisk så är lycka typ 9 och nöjd kanske 6 eller 7.

Vad menar @Youma som startade tråden?

 

[Jenka]

Ni som skriver om deprimerade och deras rättigheter. Med yttersta respekt för den sjukdomen, men kan ni se att:
1) det ingår i depressionen att inte känna lycka/glädje om så staten fixade precis ALLT som den deprimerade innan sitt insjuknade någonsin kunnat tänka sig att den skulle kunna uppskatta

2) har en deprimerad person ett eget ansvar för att försöka bli bättre eller är hen ett offer i er värld?

3) kan ni se att de flesta deprimerade faktiskt blir bättre om de får behandling, depression är inte nödvändigtvis ett tillstånd som tar 10 år eller resten av livet?

4) finns det någon begränsning för hur mycket resurser ni tycker att det är okej att satsa på deprimerade och deras lycka?

I punkt 4 ber jag er särskilt beakta den juridiska principen om likabehandling, dvs alla människor har rätt till ett lika stort ekonomiskt stöd. Så om en får en dyr häst ska en annan ha något annat lika dyrt.

Det rimliga är väl att en deprimerad får vård och hjälp att må bättre.
Ang punkt 4: så är det väl inte? Låter orimligt. Rimligt är att alla får det stöd de behöver (för att bli friska, klara skolan osv) men inte att jag som frisk ska ha motsvarande summa.

 

[Motacilla]

@monster1 men det var ju nån som ansåg att häst var det som krävs för att vara lycklig.

Ska samhället stå för hästar om det är det som krävs för att inte vara nedstämd?

Jag menar inte bidrag till föreningar, jag menar att man ska kunna köpa en häst och skicka räkningen till staten om man blir lycklig av det?

 

[sjoberga]

Lycka är för mig en helt annan känsla än att vara nöjd. Skulle jag ha en skala från 1-10 där 1är självmordsbenägen och 10 är euforisk så är lycka typ 9 och nöjd kanske 6 eller 7.

Jag tänker att det är så extremt individuellt vad som krävs för att känna nöjdhet eller lycka att det aldrig går att kombinera med en ”rättighet”. Blir syntax error direkt.

Men man är på god väg om man lätt kan hitta sätt att känna sig nöjd, som är anpassad till den förmåga man har.

 

[Lobelia]

Vad menas med rättighet?

Givetvis ska man sträva efter lycka och givetvis ska man själv få välja vad man prioriterar i livet.
MEN de flesta av oss har ju nån begränsning i vad vi kan göra (tid, pengar, fysik...).
Du kan vilja ha hästar tex, men bara om du kan betala dem själv och klarar av att sköta dem.

Nja det är väl upp dill var och en om de vill sträva efter lycka eller inte, jag skulle vilja byta ut ska mot kan. Kanske en petitess men för mig är det en stor skillnad.

 

[Motacilla]

Det rimliga är väl att en deprimerad får vård och hjälp att må bättre.
Ang punkt 4: så är det väl inte? Låter orimligt. Rimligt är att alla får det stöd de behöver (för att bli friska, klara skolan osv) men inte att jag som frisk ska ha motsvarande summa.

Jag menade: om det vore så att den som bedöms behöva t.ex en häst för att bli frisk från sin depression, den har ett ekonomiskt behov på ganska många tusen.

Om samhället ska täcka den här kostnaden, borde det rimligtvis reserveras samma belopp för nästa person med samma sjukdom, som kan använda det till någonting annat. Det är ju det som blir orimligt.

 

[monster1]

Ni som skriver om deprimerade och deras rättigheter. Med yttersta respekt för den sjukdomen, men kan ni se att:
1) det ingår i depressionen att inte känna lycka/glädje om så staten fixade precis ALLT som den deprimerade innan sitt insjuknade någonsin kunnat tänka sig att den skulle kunna uppskatta

2) har en deprimerad person ett eget ansvar för att försöka bli bättre eller är hen ett offer i er värld?

3) kan ni se att de flesta deprimerade faktiskt blir bättre om de får behandling, depression är inte nödvändigtvis ett tillstånd som tar 10 år eller resten av livet?

4) finns det någon begränsning för hur mycket resurser ni tycker att det är okej att satsa på deprimerade och deras lycka?

I punkt 4 ber jag er särskilt beakta den juridiska principen om likabehandling, dvs alla människor har rätt till ett lika stort ekonomiskt stöd. Så om en får en dyr häst ska en annan ha något annat lika dyrt.

Ja det är ju en svår fråga, lite som hur unga foster ska vi egentligen rädda och får ett liv kosta vad som helst, en del behandlingar mot livshotande sjukdomar är ju väldigt dyra idag. Vi kan rädda fler men det kostar också mer, kanske är det bättre om vi låter de svårast sjuka dö, istället för att behandla med dyra läkemedel?