Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?

[Thaliaste]

Nja det är väl upp dill var och en om de vill sträva efter lycka eller inte, jag skulle vilja byta ut ska mot kan. Kanske en petitess men för mig är det en stor skillnad.

Ja, det är en stor skillnad där. Och det leder in på den närbesläktade frågan, som jag tror att en del egentligen är inne på när man pratar förbi varandra i tråden - har man en skyldighet att känna sig lycklig när man har det ok, och långt över vad de flesta människor runt jorden har?

Nej, säger jag. Jag tycker inte att samhället har en skyldighet att tillgodose allas önskemål som de menar gör dem lyckliga, men jag avkräver inte heller de som önskar sig något en känsla av lycka med hänvisning till att de ändå har så mycket.

Lycka/depression är inte binärt för mig, det är flera mil mellan ändarna, och frånvaro av lycka eller dödslängtan ger inte automatiskt det andra.

 

[Trasten]

Jag menar att lycka är ingen mänsklig rättighet. Det står ingenstans i FN:s deklarationer att lycka är en mänsklig rättighet. Det står om människors lika värde, kvinnor och barns rättigheter mm, men inget om att lycka är en mänsklig rättighet. Så jag vidhåller, lycka är ingen mänsklig rättighet.

Okej! Inget som helst utrymme för lycka i denna?

"Var och en har rätt till en levnadsstandard
tillräcklig för den egna och familjens hälsa och
välbefinnande"

Men asså jag förstår dig, det beror ju helt på vad man menar med lycka. Om lycka är mer som lyx och eufori än välbefinnande så finns ju inget om lycka i FNs deklaration.

Tanken om att rättigheter bokstavligt ska kunna krävas av någon har lyfts av flera i tråden, det blev dig jag citerde.

 

[Thaliaste]

De flesta människor önskar rätt basala saker för att känna välbefinnande.

I din nedre mening så blandar du stora och små saker tillexempel så har de flesta människor ett behov av ekonomisk trygghet, det betyder ju att man behöver ha en tillräckligt stor lön för att täcka de räkningar man har och det finns normer för det framtagna. Swedbank hade lagt sig på 10520 kr + bostadskostnad, med det kändes ju högt för mig, men vad vet jag. Det blir ju i varje fall runt 15 000 kr för ett singelhushåll efter skatt som man behöver få ut. Sitt boende påverkar såklart jättemycket eftersom man spenderar en hel del tid där, det är väll därför vi lägger så mycket tid och pengar på att skaffa oss boenden vi trivs med. Arbetstiderna påverkar såklart, vissa har ju väldigt svårt för att jobba natt tex och det påverkar dessutom hälsan, man har större risk för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom om man arbetar nätter, så det är helt klart en stress för kroppen. Delade turer äter ju upp ens liv.

Egen häst, längre semesterresor och husvagn är kanske sådant som har mindre påverkan på allmäntillståndet över längre sikt.

Närhet till djur och natur har däremot positiv påverkan på hälsan. Det är ju bland annat därför grönrehab har blivit en grej. Så det kan ju vara extremt viktigt för någon som mår psykiskt eller fysiskt dåligt.

Du pratar runt kärnfrågan hela tiden och tar upp okontroversiella saker. En arbetslös person som önskar en häst (som i sin tur behöver en stallplats), en fd sjöman med låg inkomst som önskar ha ett hus med havsutsikt att bo i på äldre dar, en vintertrött tjänsteman som vill kunna ta ledigt och bo på spanska solkusten ett par månader om året - bör samhället bekosta detta som de behöver för att må bra?

 

[monster1]

Vänligen låt inte diskussionen glida in på något annat om du inte vill svara.

Jag kan inte sätta en prislapp på ett liv, men jag tror inte heller att hästägande botar depression i någon större utsträckning, snarare tvärtom. Men däremot så kanske umgänget med hästar kan bota depression och då är det ju det man ska hjälpa till med. Anser jag att vi borde bli bättre på att jobba med dylika faktorer för att öka folkhälsan och primärt inom psykiatrin, ja. Det finns många lyckosamma satsningar på just detta faktiskt. Det är helt enkelt en beprövad metod. Framförallt handlar det om att fånga upp individens eget intresse och försöka arbeta utifrån det för att skapa meningsfullhet.

Jag vänder mig dock emot hur du formulerar frågan, hur mycket ska man satsa på deprimerade och deras lycka. Strävan måste väll vara att alla människor (eller så många som möjligt) ska känna välmående till större delen. Även om man har andra lidanden så bör man ju känna att livet är meningsfullt. Varför skulle depression vara en sjukdom där man inte har rätt till det?

 

[Motacilla]

@monster1 ett diagnoskriterium i depression är att livet känns meningslöst.
Då blir det ett cirkelresonemang att en deprimerad person ska känna att tillvaron är meningsfull.

Nånstans ska gränsen dras, även när det gäller vad sjukvård kostar. Tyvärr. Någon ska sy ihop den budgeten också.
Och eftersom det kom en rad inlägg om hur deprimerade personer behöver få sina hobbyer subventionerade av staten vill jag fråga: hur mycket är de som förespråkar detta beredda att betala?

Och var går gränsen generellt för vad staten ska betala för medborgarnas subjektiva upplevelse av livskvalitet?

 

[Lobelia]

Fast vem är det som avgör att situationen är totalt opåverkbar? För någon som mår skit kan situationen vara opåverkbar, och man kan uttrycka sig med missnöje över sin situation och blir då ibland (tex här på buke) avsnäst med att det är ingen mänsklig rättighet ditt eller datt och att man själv ska si eller så. Ja, men man kan fortfarande ha väldigt väldigt svårt för att se att situationen kan påverkas och man klagade kanske bara/gav uttryck över sorgen för att man mår skit och inte har det man vill ha i livet.

I och för sig har vi alla en egen verklighet, hur vi som individer ser på saker och ting å andra sidan finns det något mer objektivt där gemeneman är ganska enig om vad som är möjligt och inte (och så en massa gråzoner givetvis) om en person fastnar i att en situation är opåverkbar så är det rimligt att gå till vad folk i allmänhet anser om situationen.

Säg att någon anser att det är en mänsklig rättighet att ha en häst och att hen inte kan bli lycklig utan att få en häst som någon annan betalar för och den åsikten är en absolut sanning för personen. Den den objektiva "sanningen" att det faktiskt går, massor av människor är lyckliga utan att ha häst. Därmed är chansen att få en häst bara så där minimal. Hade personen ansett att hen inte blir lycklig om hen inte får hjälp upp ur sängen varje morgon hade allmänheten däremot i stort hållit med och chansen att få stöd från samhället där stor.

 

[Lobelia]

@monster1 ett diagnoskriterium i depression är att livet känns meningslöst.
Då blir det ett cirkelresonemang att en deprimerad person ska känna att tillvaron är meningsfull.

Nånstans ska gränsen dras, även när det gäller vad sjukvård kostar. Tyvärr. Någon ska sy ihop den budgeten också.
Och eftersom det kom en rad inlägg om hur deprimerade personer behöver få sina hobbyer subventionerade av staten vill jag fråga: hur mycket är de som förespråkar detta beredda att betala?

Och var går gränsen generellt för vad staten ska betala för medborgarnas subjektiva upplevelse av livskvalitet?

Och ska staten betala en häst för alla som menar att de får bättre livskvalitet om man får en häst? Ett hus vid havet och två månader i Karibien om året,. (jag tar gärna emot allt det där och lite till).

 

[monster1]

Du pratar runt kärnfrågan hela tiden och tar upp okontroversiella saker. En arbetslös person som önskar en häst (som i sin tur behöver en stallplats), en fd sjöman med låg inkomst som önskar ha ett hus med havsutsikt att bo i på äldre dar, en vintertrött tjänsteman som vill kunna ta ledigt och bo på spanska solkusten ett par månader om året - bör samhället bekosta detta som de behöver för att må bra?

Om samhället har definierat en summa man ska kunna klara sig på så har tycker jag att de har rätt att spendera pengarna som de önskar. Jag tycker att ersättningar/stöd ska ge så mycket pengar att man kan ha en dräglig tillvaro och någon form av fritid, de ska alltså inte enbart täcka kost, kläder och bostad. Vad det innebär i pengar beror ju på hur priserna ligger, jag har ingen riktigt uppfattning vad månadskostnaden för att gå på gym eller andra dylika aktiviteter är.

Jag talar inte om resor till Pyrenéerna eller lyxiga bostäder. Jag talar om rätten att få bo kvar i sin bostad om den har en normal prisnivå på ca 4000-6000 kr i månaden. Att inte tvingas ta arbete som man blir sjuk av. Att ingen ska kunna lägga sig i om jag väljer att äta billig mat själv för att kunna utfodra min hund eller katt samt ta den till veterinären.

 

[Enya]

Det är en tuff situation, men det är inget likhetstecken mellan att vara blind och arbetslös , inte kunna göra något meningsfullt eller bara kunna gå ut med ledsagare.

Det finns blinda människor som är lyckliga och finner stor mening med livet.

Jag har slutat att gå i debatt med dig, men gör ett undantag och svarar på detta eftersom det är rätt tröttsamt med attityden.....

Det är SJÄLVKLART att det finns blinda lyckliga människor! Det vet jag verkligen, men jag vet också att det psykiska måendet är sämre hos blinda än hos gemena man. Självmord är hög. Men visst, ingen regel utan undantag, den blinda lyckliga finns ju förstås. Jag vet också att man inte behöver vara arbetslös alls, tro mig, det har jag full koll på, men ändå är tror det är ca 50 % av blinda arbetslösa. Och DET beror sällan på att den blinde inte kan arbeta utan på att samhället har en hel del fördomar.....
Och det där med att bara kunna gå ut med ledsagare är vanligare än du tror, mycket mycket vanligare, samhället är inte så tillgängligt som det tror sig vara, jag lovar. Många stannar hemma av rädsla för att gå vilse, förvirra bort sig, skada sig osv. Färdtjänst är inte speciellt lätt att få, inte heller ledsagar till den nivå man alltid behöver, förstås.

Du svarade på ett inlägg där jag skrev om mitt liv. Om du dessutom läst tidigare inlägg från mig så hade du förstått att i mitt liv är mitt jobb meningen med livet. Alltså det som får mig att känna att jag bidrar, är meningsfull. Så, ja, det finns blinda människor som är lyckliga och finner stor mening med livet, som inte är arbetslösa och som går ut själv osv. Men många många många fler har inte det så. Men i mitt inlägg pratade jag om mig, mitt jobb är mitt allt, inte vilket jävla skitjobb som helst man kan sätta en blind på till slut, utan MITT jobb, det jag har nu, jag älskar det, det ger mig mening. Att klara mig själv är viktigt, att gå någonstans, att handla utan hjälp, att åka kollektivt osv, allt det där är viktigt, även om jag skulle vara blind. Mitt mål i livet är att fortsätta så även som blind, jag vill inte fastna hemma, för det skulle vara döden för mig, men jag VET hur vanligt det är för blinda personer att hamna där, speciellt om man inte har familj som hjälper, utan är beroende av utomstående som ska hjälpa.

Men visst, det finns inga likhetstecken med det jag skrev och blinda, men det påstod jag ju inte alls, jag skrev ju om mig och mitt liv och mina känslor om det. Lite skillnad.

 

[monster1]

@monster1 ett diagnoskriterium i depression är att livet känns meningslöst.
Då blir det ett cirkelresonemang att en deprimerad person ska känna att tillvaron är meningsfull.

Nånstans ska gränsen dras, även när det gäller vad sjukvård kostar. Tyvärr. Någon ska sy ihop den budgeten också.
Och eftersom det kom en rad inlägg om hur deprimerade personer behöver få sina hobbyer subventionerade av staten vill jag fråga: hur mycket är de som förespråkar detta beredda att betala?

Och var går gränsen generellt för vad staten ska betala för medborgarnas subjektiva upplevelse av livskvalitet?

Jag vet inte hur jag ska bemöta det här. Men jag antar att du försöker driva med mig.

 

[Lobelia]

Om samhället har definierat en summa man ska kunna klara sig på så har tycker jag att de har rätt att spendera pengarna som de önskar. Jag tycker att ersättningar/stöd ska ge så mycket pengar att man kan ha en dräglig tillvaro och någon form av fritid, de ska alltså inte enbart täcka kost, kläder och bostad. Vad det innebär i pengar beror ju på hur priserna ligger, jag har ingen riktigt uppfattning vad månadskostnaden för att gå på gym eller andra dylika aktiviteter är.

Jag talar inte om resor till Pyrenéerna eller lyxiga bostäder. Jag talar om rätten att få bo kvar i sin bostad om den har en normal prisnivå på ca 4000-6000 kr i månaden. Att inte tvingas ta arbete som man blir sjuk av. Att ingen ska kunna lägga sig i om jag väljer att äta billig mat själv för att kunna utfodra min hund eller katt samt ta den till veterinären.

Det är väl ungefär där vi är i Sverige idag, inte sjutton gör det folk direkt lyckliga i och för sig. En parantes, det är en orimligt låg hyra du pekar på.

Det där med att tvingas ta ett jobb man blir sjuk av är också knepigt, hur avgör man det om det inte är ett rent hälsovådligt jobb som ingen ska jobba med? Ska man bara kunna peka och säga jag klarar inte av X, Y och Z? Jag skulle må skit av att jobba på doken, som säljare eller i hemtjänsten, och sommaren jag var tidningsbud mådde jag skit men rent fysiskt klarar jag av jobben. Har jag då rätt att tacka nej till alla jobb jag anser mig må dåligt av?

 

[Enya]

Om samhället har definierat en summa man ska kunna klara sig på så har tycker jag att de har rätt att spendera pengarna som de önskar. Jag tycker att ersättningar/stöd ska ge så mycket pengar att man kan ha en dräglig tillvaro och någon form av fritid, de ska alltså inte enbart täcka kost, kläder och bostad. Vad det innebär i pengar beror ju på hur priserna ligger, jag har ingen riktigt uppfattning vad månadskostnaden för att gå på gym eller andra dylika aktiviteter är.

Jag talar inte om resor till Pyrenéerna eller lyxiga bostäder. Jag talar om rätten att få bo kvar i sin bostad om den har en normal prisnivå på ca 4000-6000 kr i månaden. Att inte tvingas ta arbete som man blir sjuk av. Att ingen ska kunna lägga sig i om jag väljer att äta billig mat själv för att kunna utfodra min hund eller katt samt ta den till veterinären.

Jag känner en som har skuldsanering av kronofogden, och som äger bostadsrätt. Efter undersökning kom de fram till att det var mer ekonomiskt att hon fick bo kvar i bostaden hon redan ägde och bor i än att hon tvingades att flytta till en hyreslägenhet. Man kom fram till att vid en sådan flytt skulle en skuldsanering inte vara möjlig då hon inte skulle kunna betala något alls.

 

[Thaliaste]

Om samhället har definierat en summa man ska kunna klara sig på så har tycker jag att de har rätt att spendera pengarna som de önskar. Jag tycker att ersättningar/stöd ska ge så mycket pengar att man kan ha en dräglig tillvaro och någon form av fritid, de ska alltså inte enbart täcka kost, kläder och bostad. Vad det innebär i pengar beror ju på hur priserna ligger, jag har ingen riktigt uppfattning vad månadskostnaden för att gå på gym eller andra dylika aktiviteter är.

Jag talar inte om resor till Pyrenéerna eller lyxiga bostäder. Jag talar om rätten att få bo kvar i sin bostad om den har en normal prisnivå på ca 4000-6000 kr i månaden. Att inte tvingas ta arbete som man blir sjuk av. Att ingen ska kunna lägga sig i om jag väljer att äta billig mat själv för att kunna utfodra min hund eller katt samt ta den till veterinären.

Men då är du på samma linje som de flesta andra verkar vara, och jag förstår inte då dina tidigare invändningar. Samhället ger stöd till en dräglig tillvaro, inklusive möjlighet till att prioritera hobbies, djur osv om det ryms i budgeten. Men om någon medborgare inte är lycklig med den nivån så har samhället inte en skyldighet att gå in och bekosta den dyrare hobby eller resor som just de medborgarna mår bra av.

 

[Motacilla]

Jag vet inte hur jag ska bemöta det här. Men jag antar att du försöker driva med mig.

Jag tror inte att vi kommer längre.

Vi ser så olika på frågan så det är bäst att bara enas om att vara oense.

Min poäng fortsätter vara att jag tycker att man som vuxen människa har en skyldighet att enligt bästa förmåga försörja sig själv.
Blir man sjukskriven eller sjukpensionerad behöver man givetvis inte jobba.

Att däremot tänka sig att man inte behöver ta en del jobb för att man kanske kommer att må psykiskt dåligt av att ens testa, det är för mig att se ned på de människor som faktiskt försörjer sig genom att utföra de jobben.

 

[Lobelia]

Jag har slutat att gå i debatt med dig, men gör ett undantag och svarar på detta eftersom det är rätt tröttsamt med attityden.....

Det är SJÄLVKLART att det finns blinda lyckliga människor! Det vet jag verkligen, men jag vet också att det psykiska måendet är sämre hos blinda än hos gemena man. Självmord är hög. Men visst, ingen regel utan undantag, den blinda lyckliga finns ju förstås. Jag vet också att man inte behöver vara arbetslös alls, tro mig, det har jag full koll på, men ändå är tror det är ca 50 % av blinda arbetslösa. Och DET beror sällan på att den blinde inte kan arbeta utan på att samhället har en hel del fördomar.....
Och det där med att bara kunna gå ut med ledsagare är vanligare än du tror, mycket mycket vanligare, samhället är inte så tillgängligt som det tror sig vara, jag lovar. Många stannar hemma av rädsla för att gå vilse, förvirra bort sig, skada sig osv. Färdtjänst är inte speciellt lätt att få, inte heller ledsagar till den nivå man alltid behöver, förstås.

Du svarade på ett inlägg där jag skrev om mitt liv. Om du dessutom läst tidigare inlägg från mig så hade du förstått att i mitt liv är mitt jobb meningen med livet. Alltså det som får mig att känna att jag bidrar, är meningsfull. Så, ja, det finns blinda människor som är lyckliga och finner stor mening med livet, som inte är arbetslösa och som går ut själv osv. Men många många många fler har inte det så. Men i mitt inlägg pratade jag om mig, mitt jobb är mitt allt, inte vilket jävla skitjobb som helst man kan sätta en blind på till slut, utan MITT jobb, det jag har nu, jag älskar det, det ger mig mening. Att klara mig själv är viktigt, att gå någonstans, att handla utan hjälp, att åka kollektivt osv, allt det där är viktigt, även om jag skulle vara blind. Mitt mål i livet är att fortsätta så även som blind, jag vill inte fastna hemma, för det skulle vara döden för mig, men jag VET hur vanligt det är för blinda personer att hamna där, speciellt om man inte har familj som hjälper, utan är beroende av utomstående som ska hjälpa.

Men visst, det finns inga likhetstecken med det jag skrev och blinda, men det påstod jag ju inte alls, jag skrev ju om mig och mitt liv och mina känslor om det. Lite skillnad.

Nej jag har mycket dålig koll på dig då jag har dig på ignore så jag läser bara vad du skriver de gånger jag väljer att läsa de jag ignorerat så jag vet mycket lite om dig och ditt liv. Jag ska försöka komma ihåg att inte svara på sina inlägg i fortsättningen då du både tycks missförstå mig, ta allt personligt och dessutom förutsätta att jag har koll på det du skriver.

Det jag menar är att man kan göra ett val och vara kvar i föreställningen om att allt kommer att gå åt helvete (och det oavsett vad sakfrågan är eller vad man har för problem) eller att välja att jobba med sig själv och sin inställning. Det är inte lätt för någon att möta sina demoner, men det går.

 

[Youma]

Men då är du på samma linje som de flesta andra verkar vara, och jag förstår inte då dina tidigare invändningar. Samhället ger stöd till en dräglig tillvaro, inklusive möjlighet till att prioritera hobbies, djur osv om det ryms i budgeten. Men om någon medborgare inte är lycklig med den nivån så har samhället inte en skyldighet att gå in och bekosta den dyrare hobby eller resor som just de medborgarna mår bra av.

Problemet är att samhället faktiskt inte alltid står för den drägliga tillvaron , inklusive möjlighet till att prioritera hobbies etc.
exempelvis så har man ingen rätt till bostad, utan bara tak över huvudet. Där ingår det vandrarhem. Får mina marsvin vara där?

 

[Enya]

Nej jag har mycket dålig koll på dig då jag har dig på ignore så jag läser bara vad du skriver de gånger jag väljer att läsa de jag ignorerat så jag vet mycket lite om dig och ditt liv. Jag ska försöka komma ihåg att inte svara på sina inlägg i fortsättningen då du både tycks missförstå mig, ta allt personligt och dessutom förutsätta att jag har koll på det du skriver.

Det jag menar är att man kan göra ett val och vara kvar i föreställningen om att allt kommer att gå åt helvete (och det oavsett vad sakfrågan är eller vad man har för problem) eller att välja att jobba med sig själv och sin inställning. Det är inte lätt för någon att möta sina demoner, men det går.

Du har uppenbart läst mina inlägg i den här tråden, eftersom du envisats med att svara på dem- och ändå lyckades du missa att jag pratade om mig i just inlägget du svarade på. Det var vad jag menade, inte att du har koll på mig genom andra trådar. Och svarar man på ett inlägg bör man ha koll på VAD man svarar på, vilket du uppenbart inte hade.

Jag missförstod inte. Du skrev att det visst finns lyckliga blinda människor som känner meningsfullhet. Jag svarade att det är självklart att de finns, något annat har jag inte påstått, men i inlägget du citerade handlade det inte om att de inte finns, utan där var jag exemplet och mina känslor.

 

[monster1]

Det är väl ungefär där vi är i Sverige idag, inte sjutton gör det folk direkt lyckliga i och för sig. En parantes, det är en orimligt låg hyra du pekar på.

Det där med att tvingas ta ett jobb man blir sjuk av är också knepigt, hur avgör man det om det inte är ett rent hälsovådligt jobb som ingen ska jobba med? Ska man bara kunna peka och säga jag klarar inte av X, Y och Z? Jag skulle må skit av att jobba på doken, som säljare eller i hemtjänsten, och sommaren jag var tidningsbud mådde jag skit men rent fysiskt klarar jag av jobben. Har jag då rätt att tacka nej till alla jobb jag anser mig må dåligt av?

Vilken hyra är det jag pekar på? Jag tyckte jag lade mig lite högt angående boendekostnad, men allt är ju relativt. Då blir ju det ändå mer orimligt att man ska tvingas bort från sitt ägda boende som ligger lågt i månadskostnad bara för att tvingas in en dyrare hyra.

Det finns ju ganska enkla mått tillexempel att tvingas ta ett stressfyllt arbete om man precis tillfrisknat från utmattning eller att arbeta på en plats där allergener finns när man är allergisk, att jobba med tunga lyft när man har dålig rygg eller liknande kroppsliga problem, att ta anställning på hunddagis om man är rädd för hundar osv osv. Är man över medelålder har man ju trots allt testat sig själv en del och har en uppfattning om hur man fungerar, har man dessutom varit sjuk vet om hur lätt det är att gå sönder och vad det kostar, då är det helt rimligt att sortera mer nogrant än när man var 20 och precis ramlat ut i arbetslivet piggögd och med stark kropp.

 

[Görel]

Problemet är att samhället faktiskt inte alltid står för den drägliga tillvaron , inklusive möjlighet till att prioritera hobbies etc.
exempelvis så har man ingen rätt till bostad, utan bara tak över huvudet. Där ingår det vandrarhem. Får mina marsvin vara där?

Alla kommuner har inte ens tak-över-huvudet-garanti.

 

[monster1]

Problemet är att samhället faktiskt inte alltid står för den drägliga tillvaron , inklusive möjlighet till att prioritera hobbies etc.
exempelvis så har man ingen rätt till bostad, utan bara tak över huvudet. Där ingår det vandrarhem. Får mina marsvin vara där?

Nej det där med bostad har helt fallerat idag tyvärr . Det är ju därför det är så himla osäkert att överge det man har, har man svag ekonomi så är det lätt att hamna i hemlöshet.