Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?

[Motacilla]

Ja det är ju en svår fråga, lite som hur unga foster ska vi egentligen rädda och får ett liv kosta vad som helst, en del behandlingar mot livshotande sjukdomar är ju väldigt dyra idag. Vi kan rädda fler men det kostar också mer, kanske är det bättre om vi låter de svårast sjuka dö, istället för att behandla med dyra läkemedel?

Vänligen låt inte diskussionen glida in på något annat om du inte vill svara.

 

[Trasten]

Om det är en mänsklig rättighet måste någon vara ansvarig för rättigheten och se till att den efterlevs, annars är det ju ingen rättighet.

FN uttrycker det så här också när det gäller just mänskliga rättigheter:
"Vid utövandet av sina rättigheter och friheter får en
person endast underkastas sådana inskränkningar
som har fastställts i lag och enbart i syfte att
trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras
rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett
demokratiskt samhälles berättigade krav på moral,
allmän ordning och allmän välfärd."

Det finns alltså långtgående möjligheter att strunta i folks rättigheter så länge det sker enligt lag och av rimliga skäl.

På samma sätt kan man ju se det som att ifall lycka är en mänsklig rättighet har samhället skydlighetbatt ge medborgarna möjlighet till vad de själva anser vara lycka och inte godtyckligt hindra någon utan endast när det är nödvändigt och då med hjälp av lagen som behandlar alla lika.

Att varje männsika har rätt att anse sitt liv meningslöst om de inte får ha häst eller en viss partner eller ett visst arbete, är dock enligt mig en grundläggande rättighet som måste finnas i en demokrati.

 

[Thaliaste]

1)Enligt gällande lagstiftning och annat vi skrivit på som nation ja.
Min egen åsikt, absolut.

2)Individens ansvar är att vara så snäll mot sig själv och andra den bara kan och göra sitt bästa med den förmåga den för tillfället. Samhällets ansvar är att ta vid där individens förmågor tar slut samt att verka för en bra helhet i samhället.

3) Vad innebär självhjälp för dig? Vad innebär att få allt serverat?

Själv har jag fått allt serverat jag föddes i Sverige som vit kvinna, i ett medelklass hem av föräldrar med god inkomst som varit friska och kunnat stötta mig genom min skolgång och uppmuntrat mig att studera vidare. Deras stabila ekonomi har gjort att jag kunnat känna mig trygg även när jag själv haft låga inkomster. Jag har ett väletablerat kontaktnät med flertalet vänner. Jag hade turen att ha ett kapital som en buffert i mitt liv som även det gör mig trygg och ger mig valmöjligheter. Eftersom jag pratar ren svenska, är av medelklass och blivit stöttat och uppmuntrad i studier har jag ett helt ok jobb med en helt ok lön. Så silverfat här, tack och bock.

Det som blir motsägelsefullt för mig i dina resonemang är att du å ena sidan säger att det enligt svensk lag är Sveriges skyldighet att uppfylla rättigheten till lycka för sina medborgare. När du exemplifierar hänvisar du å andra sidan till - med svenska mått mätt - rätt basala saker, att man ska uppnå "nöjdhet" och du själv verkar vara nöjd/lycklig över ditt "ok" jobb med "ok" lön.

Men det intressanta för frågeställningen blir ju när någon annan inte är nöjd med sin lön, sitt boende, sina arbetstider, sin brist på häst, husvagn eller resor till en varm plats. Till vilken grad har samhället få skyldighet att säkerställa alla medborgares nöjdhet/lycka?

 

[Mia_R]

Allt har ju en gräns, men att dra gränsen vid just vanliga, inte särskilt dyra husdjur är väldigt kortsiktigt.

Det är ändå många med existensminimum som har husdjur, oavsett att de egentligen inte har pengar till det, annars skulle de känna sig allt annat än lyckliga.
Det finns otaliga studier att exempelvis hundägande förbättrar hälsan både fysiskt och mentalt på många punkter. Alltså så är det samhällsekonomiskt fördelaktigt att skjuta till medel för hundägare med samhällstöd av något slag, för att det faktiskt betalar sig tillbaka.

Jag betalar hellre Tant Agdas hund än antidepressiva, om det ska komma till kritan. Eller bägge och, om det behövs. Det är grymt att bli berövad sin ofta närmaste vän bara man blir sjuk eller kommer in på hem etc.

Jag hittar nu inget om nationellt stöd för hemlösas hundar i englad, men mycket med välgörenhetsorganisationer och veterinärer som tar emot gratis etc. Här i sverige skulle man säga att har du inte råd med veterinär så är du en dålig människa om du skaffar eller ger inte bort ditt husdjur. Det är lite olika syn på sånt, även här i väst.

Säg den hemlöse som skulle få behålla sin hund i Sverige.

 

[Lobelia]

Allt har ju en gräns, men att dra gränsen vid just vanliga, inte särskilt dyra husdjur är väldigt kortsiktigt.

Det är ändå många med existensminimum som har husdjur, oavsett att de egentligen inte har pengar till det, annars skulle de känna sig allt annat än lyckliga.
Det finns otaliga studier att exempelvis hundägande förbättrar hälsan både fysiskt och mentalt på många punkter. Alltså så är det samhällsekonomiskt fördelaktigt att skjuta till medel för hundägare med samhällstöd av något slag, för att det faktiskt betalar sig tillbaka.

Jag betalar hellre Tant Agdas hund än antidepressiva, om det ska komma till kritan. Eller bägge och, om det behövs. Det är grymt att bli berövad sin ofta närmaste vän bara man blir sjuk eller kommer in på hem etc.

Jag hittar nu inget om nationellt stöd för hemlösas hundar i englad, men mycket med välgörenhetsorganisationer och veterinärer som tar emot gratis etc. Här i sverige skulle man säga att har du inte råd med veterinär så är du en dålig människa om du skaffar eller ger inte bort ditt husdjur. Det är lite olika syn på sånt, även här i väst.

Det är väl umgänget med djur som förbättrar hälsan, inte det faktum att man äger djuret kan jag tänka.

Det är mycket annat som kan bidra till bättre hälsa som är mycket billigare än att ha hund. Exempelvis att vistas i naturen, träna eller att meditera. Jag har svårt att tänka mig att ha ett djur är enda sättet att vara lycklig eller få ett bra liv. Den som har vant sig vid ett djur har i och för sig en del att arbeta med för att komma över saknaden och känslan. Alla vill kanske inte det, men det går.

 

[Enya]

Allt har ju en gräns, men att dra gränsen vid just vanliga, inte särskilt dyra husdjur är väldigt kortsiktigt.

Det är ändå många med existensminimum som har husdjur, oavsett att de egentligen inte har pengar till det, annars skulle de känna sig allt annat än lyckliga.
Det finns otaliga studier att exempelvis hundägande förbättrar hälsan både fysiskt och mentalt på många punkter. Alltså så är det samhällsekonomiskt fördelaktigt att skjuta till medel för hundägare med samhällstöd av något slag, för att det faktiskt betalar sig tillbaka.

Jag betalar hellre Tant Agdas hund än antidepressiva, om det ska komma till kritan. Eller bägge och, om det behövs. Det är grymt att bli berövad sin ofta närmaste vän bara man blir sjuk eller kommer in på hem etc.

Jag hittar nu inget om nationellt stöd för hemlösas hundar i englad, men mycket med välgörenhetsorganisationer och veterinärer som tar emot gratis etc. Här i sverige skulle man säga att har du inte råd med veterinär så är du en dålig människa om du skaffar eller ger inte bort ditt husdjur. Det är lite olika syn på sånt, även här i väst.

Jag har hund trots att jag inte borde kanske. Jag gjorde som man inte ska, köpte hunden på Blocket.... en omplacering. Jag har alltid haft hund i hela livet, så dog den sista i raden efter 12 år, fick en valp med hjärtfel som tyvärr dog och det tog så jädrans hårt..... och insåg efter ett år att jag inte fixar ett liv utan hund. Det viktiga var då en unghund eller vuxen hund, utan olater eller större problem. Ras mindre viktigt- hund viktigast eftersom jag mådde dåligt. Så blev det därav min husky köpt på Blocket, utan olater eller problem, dock i slyngelålder.

Mer djur till folket för hälsans skull!

 

[Lobelia]

Varför? För vissa är det en enda lång kamp?

Eller så väljer en del inte att utforska andra sätt att leva livet utan fortsätter att kämpa.

 

[Mia_R]

På samma sätt kan man ju se det som att ifall lycka är en mänsklig rättighet har samhället skydlighetbatt ge medborgarna möjlighet till vad de själva anser vara lycka och inte godtyckligt hindra någon utan endast när det är nödvändigt och då med hjälp av lagen som behandlar alla lika.

Vem klagar jag hos då om jag inte är lycklig? Regeringen, riksdagen, FN? Samhället blir för luddigt, jag vill hitta den skyldige som kan ställas till ansvar för min lycka om jag inte är lycklig om det är min mänskliga rättighet.

 

[Scata]

Svaret på frågan som ts ställer är kort och gott "nej".

 

[Lobelia]

Ja, det är min uppfattning att man inte kan kräva av andra att de ska tillsätta resurser för att uppfylla ens egna drömmar om ett bättre liv. Men det är inte helt svartvitt, jag tycker att vi har ett ansvar att hjälpa varandra så att frihet kan finnas även om man har svårigheter. Att utjämna förutsättningarna. Men inte kräva att få drömmar serverade.

Precis och dessutom så blir det nog ofta platt fall med drömmen om man får allt serverat. Risken är ju att man börjar drömma om något annat, om man bara hade det så skulle man vara lycklig.

 

[Enya]

För mig var det inte det tråden handlade om. Jag ser ingen begränsning i rätten att känna sorg över att saker och ting inte är som man vill.

Hur ser du själv på att kombinera en ”mänsklig rättighet om lycka” med en totalt opåverkbar situation? Då spelar det ingen roll vad någon i hela universum gör, så kvarstår situationen och då är hela begreppet rättighet värdelöst också.

Fast vem är det som avgör att situationen är totalt opåverkbar? För någon som mår skit kan situationen vara opåverkbar, och man kan uttrycka sig med missnöje över sin situation och blir då ibland (tex här på buke) avsnäst med att det är ingen mänsklig rättighet ditt eller datt och att man själv ska si eller så. Ja, men man kan fortfarande ha väldigt väldigt svårt för att se att situationen kan påverkas och man klagade kanske bara/gav uttryck över sorgen för att man mår skit och inte har det man vill ha i livet.

 

[Lobelia]

Jag anser inte att andra ska se till att man är lycklig. Förstår inte var du och andra får det ifrån. Jag pratar om att ibland är människor bara missnöjda med sina liv, pga yttre anledningar, tex depression. Andra sjukdomar. Att få hjälp med det låter fint, men det finns människor som går genom livet deprimerade alltid.

Jag tror faktiskt inte någon föds deprimerad, så alltid kanske är ett relativt begrepp.

 

[Mia_R]

Det är väl umgänget med djur som förbättrar hälsan, inte det faktum att man äger djuret kan jag tänka.

Det är mycket annat som kan bidra till bättre hälsa som är mycket billigare än att ha hund. Exempelvis att vistas i naturen, träna eller att meditera. Jag har svårt att tänka mig att ha ett djur är enda sättet att vara lycklig eller få ett bra liv. Den som har vant sig vid ett djur har i och för sig en del att arbeta med för att komma över saknaden och känslan. Alla vill kanske inte det, men det går.

För den som lever helt ensam utan vänner eller anhöriga av olika orsaker så är nog en hund eller en katt betydligt viktigare för välmåendet än att träna en stund om dagen. Den fysiska kontakten och villkorslösa kärleken hos ett djur kan inte ersättas med meditation.

 

[Trasten]

Vem klagar jag hos då om jag inte är lycklig? Regeringen, riksdagen, FN? Samhället blir för luddigt, jag vill hitta den skyldige som kan ställas till ansvar för min lycka om jag inte är lycklig om det är min mänskliga rättighet.

Så du menar att de mänskliga rättigheter i FNs förklaring av de mänskliga rättigheterna som du som individ inte kan kräva av någon myndighet (t.ex. arbete och fritt val av sysselsättning) inte är mänskliga rättigheter enligt dig?

Helt ok i så fall, det är ju inte du som skrev under.

Men termen mänskliga rättigheter används inte vanligtvis i betydelsen att någon är ansvarig för att servera dig.

Annars så talar man inom filosofin om positiva pch negativa rättigheter.
En positiv rättighet kan krävas av någon och en negativ rättighet är mer att ingen har rätt att hindra dig.

Jag kan väl tycka att lycka är en negativ rättighet och att den endast bör inskränkas för att skydda andras rättigheter.

Men som sagt, menar inte att argumentera för lycka som rättighet. Men formulerar man om till att jag har rätt att försöka uppnå lycka och att behovet för lycka ska respekteras, då tycker jag absolut att det är en rättighet.

 

[Youma]

Vad menar @Youma som startade tråden?

Det är så klar omöjligt att definiera vad lycka ska vara för alla, och det är inte heller meningen.

Jag tänker att det måste vara någonting som får en att vilja att stiga upp ur sängen på morgonen. Så tak över huvudet, mat i kylen och ett trist jobb att gå till, sen komma hem från, för att äta trist mat som är allt man har råd med, kommer vara för det mesta svårt att vara lycklig i, om man inte lägger till mänskliga relationer eller något annat utöver. En del kan hitta det i sig själva, genom titta på lite fåglar på vägen hem, fin solnedgång, ta några foton etc.
Men även det kräver att man hittar det man gillar, där man är. Har haft en vän som klarade av högst en halv dag i stockholm, i brist på träd och gräs och natur. Skulle man tvinga denna människa att "flytta bara och ta ett jobb i stan" så skulle hen inte bli långvarig på jorden.

Jag har bott på ställen där när jag har vaknat, fullkomligen saknade all anledning till att gå upp ur sängen. Jag hade inte mina ritgrejer, inget hobby att pyssla med, ingen som väntade på mig, inget planerat att se fram emot, bara måsten och ärenden.
Det var verkligen en anti-lycka, även om jag varken var hungrig, frös eller var nämnbart sjuk (men blev det med tiden, undra varför). Men inte heller direkt olycklig. Man kan ju vara både hungrig och sjuk och fortfarande vara lycklig.

Så lycka i min mening är att man ändå har något att stiga upp ur sängen för, som inte är tvång. Om det är så ens barn, husdjur, hobby, jobb vad som, så länge det finns något man vill göra. Skär man bort den delen, så blir man i min erfarenhet, sjuk förr eller senare. Men det kan vara olika saker, och olika många saker också, det varierar från person till person och även det samhälle man lever i, vad som är normen.

 

[monster1]

Det som blir motsägelsefullt för mig i dina resonemang är att du å ena sidan säger att det enligt svensk lag är Sveriges skyldighet att uppfylla rättigheten till lycka för sina medborgare. När du exemplifierar hänvisar du å andra sidan till - med svenska mått mätt - rätt basala saker, att man ska uppnå "nöjdhet" och du själv verkar vara nöjd/lycklig över ditt "ok" jobb med "ok" lön.

Men det intressanta för frågeställningen blir ju när någon annan inte är nöjd med sin lön, sitt boende, sina arbetstider, sin brist på häst, husvagn eller resor till en varm plats. Till vilken grad har samhället få skyldighet att säkerställa alla medborgares nöjdhet/lycka?

De flesta människor önskar rätt basala saker för att känna välbefinnande.

I din nedre mening så blandar du stora och små saker tillexempel så har de flesta människor ett behov av ekonomisk trygghet, det betyder ju att man behöver ha en tillräckligt stor lön för att täcka de räkningar man har och det finns normer för det framtagna. Swedbank hade lagt sig på 10520 kr + bostadskostnad, med det kändes ju högt för mig, men vad vet jag. Det blir ju i varje fall runt 15 000 kr för ett singelhushåll efter skatt som man behöver få ut. Sitt boende påverkar såklart jättemycket eftersom man spenderar en hel del tid där, det är väll därför vi lägger så mycket tid och pengar på att skaffa oss boenden vi trivs med. Arbetstiderna påverkar såklart, vissa har ju väldigt svårt för att jobba natt tex och det påverkar dessutom hälsan, man har större risk för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom om man arbetar nätter, så det är helt klart en stress för kroppen. Delade turer äter ju upp ens liv.

Egen häst, längre semesterresor och husvagn är kanske sådant som har mindre påverkan på allmäntillståndet över längre sikt.

Närhet till djur och natur har däremot positiv påverkan på hälsan. Det är ju bland annat därför grönrehab har blivit en grej. Så det kan ju vara extremt viktigt för någon som mår psykiskt eller fysiskt dåligt.

 

[monster1]

Säg den hemlöse som skulle få behålla sin hund i Sverige.

Det är många hemlösa som har hund. Man har ingen rätt att ta ifrån en hemlös person sitt husdjur om personen sköter det och inte bryter mot djurskyddslagstiftningen.

 

[Mia_R]

Så du menar att de mänskliga rättigheter i FNs förklaring av de mänskliga rättigheterna som du som individ inte kan kräva av någon myndighet (t.ex. arbete och fritt val av sysselsättning) inte är mänskliga rättigheter enligt dig?

Helt ok i så fall, det är ju inte du som skrev under.

Men termen mänskliga rättigheter används inte vanligtvis i betydelsen att någon är ansvarig för att servera dig.

Annars så talar man inom filosofin om positiva pch negativa rättigheter.
En positiv rättighet kan krävas av någon och en negativ rättighet är mer att ingen har rätt att hindra dig.

Jag kan väl tycka att lycka är en negativ rättighet och att den endast bör inskränkas för att skydda andras rättigheter.

Men som sagt, menar inte att argumentera för lycka som rättighet. Men formulerar man om till att jag har rätt att försöka uppnå lycka och att behovet för lycka ska respekteras, då tycker jag absolut att det är en rättighet.

Jag menar att lycka är ingen mänsklig rättighet. Det står ingenstans i FN:s deklarationer att lycka är en mänsklig rättighet. Det står om människors lika värde, kvinnor och barns rättigheter mm, men inget om att lycka är en mänsklig rättighet. Så jag vidhåller, lycka är ingen mänsklig rättighet.

 

[MJLee]

Använder man Maslow's hierarchy of needs så upplever man säkert lycka varje gång man flyttar sig från en del till en annan. Tex är de ukrainare som med stor säkerhet lyckats fly, lyckliga att vara i säkerhet. Staten/Myndigheter ska och bör absolut vara ansvariga för de två första bitarna. Sedan kan man diskutera statens ansvar för nästa tre (där jag skulle räkna in tex depression och andra fysiska och psykiska sjukdomar). Däremot de tre sista är upp till individen och prioriteringar. Även om ekonomiska omständigheter ändå inte gör att man kan resa utomlands.

Många blir deprimerade och olyckliga av mörker och kyla. Att staten på något sätt skulle sponsra eller subventionera resor till soligare klimat för att göra individer lyckliga är självklart inte acceptabelt för de flesta. Att ha husdjur gör många lyckliga men inte heller där har staten något ansvar. Att bo på ett visst sätt är inte heller samhällets ansvar. Att bo i en lägenhet i storstan gör mig kanske olycklig, men om det är där jobben finns då är det inte statens fel att jag inte får bo som jag vill.

Lycka kan vara att tända ett ljus i mörkret och krypa upp i soffan med en kopp te. En promenad i sommarregnet. Det behöver inte vara konstant utan kan vara små enstaka ögonblick. Även människor med kognitiva eller fysiska nedsättningar behöver inte vara konstant olyckliga. Ibland gör merparten av ditt liv dig lycklig, ibland får man nöja sig med små stunder. Inget av detta är statens fel eller ansvar.

 

[Lobelia]

Lite bättre förutsättningar är kanske inte bra nog?

Vad gör jag den dagen jag inte längre ser och inte kan jobba? Inte kan gå ut själv? Då försvinner min mening med livet. Allt som är viktigt- vara behövd, göra något meningsfullt och att klara mig själv. Att få ta en 10 minuterspromenad med en ledsagare eller släkting varannan månad är kanske inte riktigt vad jag tycker ger livet mening och vad jag skulle känna mig nöjd och glad av. Sorg och depression skulle fort ta över.

Det finns många människor som faktiskt har det dåligt, men som inte kan förändra något, där lite bättre förutsättningar inte gör någon större skillnad i det stora hela.

Det är en tuff situation, men det är inget likhetstecken mellan att vara blind och arbetslös , inte kunna göra något meningsfullt eller bara kunna gå ut med ledsagare.

Det finns blinda människor som är lyckliga och finner stor mening med livet.