Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?

[Badger]

Frågan är faktiskt om lyckoindex inte också representerar språkens betydelse. Dvs hur indexet har översatt ordet lycka till olika språk då folk ska fylla i indexet.

 

[Lovisaleonora]

Även om jag håller med om att lycka tycker jag är korta stunder, några sekunder här och några där. (Som en bra tölt tex som någon skrev.)

Håller helt med. Lycka för mig är inget konstant tillstånd utan en liten, ilande stund. En lite längre stund om jag är nyförälskad. Att känna lyckan i sig. Och det kan jag känna helt separat från annat elände. Jag kan känna lyckan ila till när solen står på blomsterrabatten första vårfikan ute, trots att nära anhörig ligger döende på sjukhuset.

Jag tycker inte det är en mänsklig rättighet att vara lycklig, i den meningen att någon annan förväntas ha en skyldighet i sammanhanget. Jag har en rätt att vara lycklig, och jag har (iså fall) en skyldighet mot MIG SJÄLV att utan bekostnad av andra skapa mig den lyckan.

Det finns sedan grundläggande rättigheter (tak över huvudet, mat att äta etc), men lycka är inte en av de sakerna i min bok.

Jag var lycklig i min lilla etta, jag är lycklig i mitt (enligt mina mått mätt) stora hus. Lycka handlar för mig om vad JAG gör med min tillvaro. Jag inser att för egen del kan jag inte förvänta mig att någon annan fixar det, tillhandahåller grundläggande förutsättningar eller ens bidrar aktivt till att jag ska få ett lyckligt liv. Det handlar först och främst om min inställning. Patetiskt nog: är glaset halvfullt eller halvtomt?

 

[Badger]

Om lycka är en mänsklig rättighet vill jag veta var man vänder sig om man inte är lycklig, vems fel är det om NN inte är lycklig, vem ska betala? För om lycka är en mänsklig rättighet så finns det även någon som är ansvarig.

Tror det mer handlar om att man inte ska hindra folk från att vara lyckliga. Dvs inte ha regler som hindrar folk från att vara ihop med den de vill och det är inte ok att grannen försöker hindra en från att ha hund osv.

Det är väl sådant som UNHCR arbetar med i andra länder (skolgång, mat, rättigheter) en målbild så att säga. Berätta för ledare att människorna i ett land inte bara är till för ledarens nöje utan även har egen rätt att vara lyckliga för sig.

 

[Badger]

Håller helt med. Lycka för mig är inget konstant tillstånd utan en liten, ilande stund. En lite längre stund om jag är nyförälskad. Att känna lyckan i sig. Och det kan jag känna helt separat från annat elände. Jag kan känna lyckan ila till när solen står på blomsterrabatten första vårfikan ute, trots att nära anhörig ligger döende på sjukhuset.

Jag tycker inte det är en mänsklig rättighet att vara lycklig, i den meningen att någon annan förväntas ha en skyldighet i sammanhanget. Jag har en rätt att vara lycklig, och jag har (iså fall) en skyldighet mot MIG SJÄLV att utan bekostnad av andra skapa mig den lyckan.

Det finns sedan grundläggande rättigheter (tak över huvudet, mat att äta etc), men lycka är inte en av de sakerna i min bok.

Jag var lycklig i min lilla etta, jag är lycklig i mitt (enligt mina mått mätt) stora hus. Lycka handlar för mig om vad JAG gör med min tillvaro. Jag inser att för egen del kan jag inte förvänta mig att någon annan fixar det, tillhandahåller grundläggande förutsättningar eller ens bidrar aktivt till att jag ska få ett lyckligt liv. Det handlar först och främst om min inställning. Patetiskt nog: är glaset halvfullt eller halvtomt?

Exakt, och så finns såklart saker som kan sätta rejäla käppar i hjulet för folks lycka och det är sådana som anses av FN att de gärna ska bort. Dvs folk har rätt att vara lyckliga, om du ser någon som är lycklig och är en stat/eller granne så har du inte rätt att ta den lyckan från dem.

Tex det här med förälskelse och man då känner lite extra lycka. Men det blir ju mycket smolk i bägaren om man är förälskad i en av samma kön där det är förbjudet tex.

Eller lycka över en trädgård och sin växande squash, den lyckan blir ju kortare om grannen eller regeringen tar din trädgård om squashen eller träden ser för bra ut.

(känner själv att lyckokänsla lite kan provoceras fram genom att bara gå ut och suga in natur eller sol.)

 

[WhoIsItAgain]

Tyskland var faktiskt mitt go-to framför Svea om det skulle skita sig med Brexit, så vem vet. Jag jobbar ju gärna kvällar och helger, men inom hospitality ger det ju som tidigare nämnt inget extra och det är synd... men det tuffar på ungefär som för dig tror jag.

och kl*
Oavsett känner jag som någon nämnde tidigare att det är en rättighet att vara tillfreds med livet såtillvida att ingen bör hindra en från att vara det inom rimliga gränser, men det är inte en rättighet att få det serverat. Det är helt orimligt.

Jag får i alla fall extra betalt, det är det som är bra med kvällsjobb. Inte så högt ob som i Sverige men definitivt så mycket man märker en skillnad mot när jag enbart jobbade dag+helg (som jag gjorde de första åren här).

 

[Lovisaleonora]

Exakt, och så finns såklart saker som kan sätta rejäla käppar i hjulet för folks lycka och det är sådana som anses av FN att de gärna ska bort. Dvs folk har rätt att vara lyckliga, om du ser någon som är lycklig och är en stat/eller granne så har du inte rätt att ta den lyckan från dem.

Tex det här med förälskelse och man då känner lite extra lycka. Men det blir ju mycket smolk i bägaren om man är förälskad i en av samma kön där det är förbjudet tex.

Eller lycka över en trädgård och sin växande squash, den lyckan blir ju kortare om grannen eller regeringen tar din trädgård om squashen eller träden ser för bra ut.

(känner själv att lyckokänsla lite kan provoceras fram genom att bara gå ut och suga in natur eller sol.)

Då pratar vi om helt olika saker.

För mig handlar det om förutsättningar runt situationen, det du beskriver. Inte lyckan i sig.

 

[BornAgain]

Men alltså, behovshierarki.

Om tak över huvudet och mat på bordet är hotat bryr man sig rätt lite om vilken sorts dahlior man ska odla i år eller vilken stam nästa häst ska ha.

En spännande sak är att Maslow inte verkar funka - människor skapar t.ex konst även i t.ex. koncentrationsläger

 

[Mia_R]

Okej! Inget som helst utrymme för lycka i denna?

"Var och en har rätt till en levnadsstandard
tillräcklig för den egna och familjens hälsa och
välbefinnande"

Men asså jag förstår dig, det beror ju helt på vad man menar med lycka. Om lycka är mer som lyx och eufori än välbefinnande så finns ju inget om lycka i FNs deklaration.

Tanken om att rättigheter bokstavligt ska kunna krävas av någon har lyfts av flera i tråden, det blev dig jag citerde.

Det betyder ju inte att någon är lycklig?

 

[Lobelia]

En spännande sak är att Maslow inte verkar funka - människor skapar t.ex konst även i t.ex. koncentrationsläger

Nej Maslows behovstrappa funkar inte i alla lägen alltid, men den är ganska träffsäker. Mängden konst skapad i koncentrationsläger är inte så överväldigande direkt. Det finns alltid undantag.

 

[BornAgain]

Nej Maslows behovstrappa funkar inte i alla lägen alltid, men den är ganska träffsäker. Mängden konst skapad i koncentrationsläger är inte så överväldigande direkt. Det finns alltid undantag.

Problemet är att till en del är det individuellt och situationsbundet vad som är livets nödtorft.. Vilket bland annat gör det väldigt svårt för oss att hjälpa varandra

 

[Lobelia]

Problemet är att till en del är det individuellt och situationsbundet vad som är livets nödtorft.. Vilket bland annat gör det väldigt svårt för oss att hjälpa varandra

Det håller jag inte med om - inte när vi talar om livets nödtorft, steg ett minus sex (det är snare en önskan än ett verkligt behov, man dör inte av brist på sex på samma vis som brist på mat och vatten) och delar steg två (någonstans att bo). Hur mycket mat som är rimligt (en tonårspojke äter mer än en 2-åring), vad för bostad/kläder som kan vara aktuellt är i och för sig beroende av geografisk plats (man klarar sig dåligt med tält och sommarkläder i Sverige) och enstaka har individuella behov (fysiska tillstånd/sjukdomar kan kräva extrainsatser och medicin) men för de flesta är de basala behoven mycket likartade.


Om sen någon blir deprimerad av att inte få en häst, inte få åka på semester, upplever inkvarteringen som torftig, inte har råd med TV dator, smink eller märkeskläder, mobil mm så handlar det inte om livets nödtorft.


Det jag ser som mer problematiskt med trappan är de tre översta stegen. Jag upplever dem som mer integrerade och inte att de behöver komma i exakt den ordningen.

 

[Roheryn]

Ni som skriver om deprimerade och deras rättigheter. Med yttersta respekt för den sjukdomen, men kan ni se att:
1) det ingår i depressionen att inte känna lycka/glädje om så staten fixade precis ALLT som den deprimerade innan sitt insjuknade någonsin kunnat tänka sig att den skulle kunna uppskatta

Ja, självklart! För mig är det väldigt mycket bilden av depression - att inte förmå uppskatta det man under normala omständigheter skulle uppskatta.

2) har en deprimerad person ett eget ansvar för att försöka bli bättre eller är hen ett offer i er värld?

Jag anser att alla personer har ett eget ansvar för sin hälsa och sitt välbefinnande. Det gäller även deprimerade, funktionshindrade, cancersjuka osv, även om jag också anser att alla de kategorierna bör få någon hjälp från samhället i fråga om behandling, stöd etc.

3) kan ni se att de flesta deprimerade faktiskt blir bättre om de får behandling, depression är inte nödvändigtvis ett tillstånd som tar 10 år eller resten av livet?

Ja, absolut. Depression är en behandlingsbar sjukdom för det mesta.

4) finns det någon begränsning för hur mycket resurser ni tycker att det är okej att satsa på deprimerade och deras lycka?

Jag tycker att samhället bör satsa de resurser som krävs för att bota eller lindra sjukdom (inklusive depression). Lycka är människor själva ansvariga för.

I punkt 4 ber jag er särskilt beakta den juridiska principen om likabehandling, dvs alla människor har rätt till ett lika stort ekonomiskt stöd. Så om en får en dyr häst ska en annan ha något annat lika dyrt.

Det är väl ändå ingen som får en häst av samhället?? Dessutom anser jag inte att det mest rättvisa nödvändigtvis är att alla människor får resurser motsvarande exakt samma värde. Tar jag mig själv som exempel så har nog jag som individ betalat mer i skatt än vad jag "fått tillbaka" i form av t.ex. sjukvård, helt enkelt därför att jag aldrig varit sjuk på ett vårdkrävande sätt. Det är självklart helt okej, och även en förutsättning för att vi ska kunna bekosta riktigt dyr och avancerad vård för dem som behöver. Och på samma sätt har ju barnlösa skattebetalare varit med och betalat mitt barns barnomsorg och skola under hennes uppväxt. Också helt okej ur rättvisesynpunkt anser jag. Hästarna har jag dock betalat helt själv och skulle aldrig drömma om att förvänta mig något annat!

 

[Lobelia]

Jag tycker att samhället bör satsa de resurser som krävs för att bota eller lindra sjukdom (inklusive depression). Lycka är människor själva ansvariga för.

Det är väl ändå ingen som får en häst av samhället?? Dessutom anser jag inte att det mest rättvisa nödvändigtvis är att alla människor får resurser motsvarande exakt samma värde. Tar jag mig själv som exempel så har nog jag som individ betalat mer i skatt än vad jag "fått tillbaka" i form av t.ex. sjukvård, helt enkelt därför att jag aldrig varit sjuk på ett vårdkrävande sätt. Det är självklart helt okej, och även en förutsättning för att vi ska kunna bekosta riktigt dyr och avancerad vård för dem som behöver. Och på samma sätt har ju barnlösa skattebetalare varit med och betalat mitt barns barnomsorg och skola under hennes uppväxt. Också helt okej ur rättvisesynpunkt anser jag. Hästarna har jag dock betalat helt själv och skulle aldrig drömma om att förvänta mig något annat!

I stor utsträckning så är människor själv ansvariga för sin hälsa. Då menar jag inte att man inte ska få hjälp och stöd, men om en med diabetes äter en massa socker och vägrar att ta insulin eller en deprimerad vägrar medicin och behandling så är det upptill dem själva. Folk måste vilja bli friska och jobba en del själv för att bli symptomfria för att lyckas många gånger.

Angående rättvisa kan man kräva ganska mycket av den varan när det gäller saker som går utöver livets nödtorft som att ha djur, däremot så gäller inte rättvisan sjukvård etc, där ska det vara behovet som styr.

 

[monster1]

Det håller jag inte med om - inte när vi talar om livets nödtorft, steg ett minus sex (det är snare en önskan än ett verkligt behov, man dör inte av brist på sex på samma vis som brist på mat och vatten) och delar steg två (någonstans att bo). Hur mycket mat som är rimligt (en tonårspojke äter mer än en 2-åring), vad för bostad/kläder som kan vara aktuellt är i och för sig beroende av geografisk plats (man klarar sig dåligt med tält och sommarkläder i Sverige) och enstaka har individuella behov (fysiska tillstånd/sjukdomar kan kräva extrainsatser och medicin) men för de flesta är de basala behoven mycket likartade.


Om sen någon blir deprimerad av att inte få en häst, inte få åka på semester, upplever inkvarteringen som torftig, inte har råd med TV dator, smink eller märkeskläder, mobil mm så handlar det inte om livets nödtorft.


Det jag ser som mer problematiskt med trappan är de tre översta stegen. Jag upplever dem som mer integrerade och inte att de behöver komma i exakt den ordningen.

Utan mobiltelefon kommer man inte långt i ett samhället som monterat ned den fasta telefonin, det är inte en lyx utan en nödvändighet.

 

[sjoberga]

Utan mobiltelefon kommer man inte långt i ett samhället som monterat ned den fasta telefonin, det är inte en lyx utan en nödvändighet.

Tur att det är så mycket billigare med mobiltelefon än fast då!

Med tanke på att så mycket myndigheter digitaliserats tycker jag att en telefon som klarar de viktigaste av dessa tjänster är en rättighet, och bör fixas med av staten om någon inte kan göra det själv.

 

[Roheryn]

I stor utsträckning så är människor själv ansvariga för sin hälsa. Då menar jag inte att man inte ska få hjälp och stöd, men om en med diabetes äter en massa socker och vägrar att ta insulin eller en deprimerad vägrar medicin och behandling så är det upptill dem själva. Folk måste vilja bli friska och jobba en del själv för att bli symptomfria för att lyckas många gånger.

Det håller jag med om. Jag skriver också i den delen av mitt inlägg som du väljer att inte citera: "Jag anser att alla människor har ett eget ansvar för sin hälsa och sitt välbefinnande".

Angående rättvisa kan man kräva ganska mycket av den varan när det gäller saker som går utöver livets nödtorft som att ha djur, däremot så gäller inte rättvisan sjukvård etc, där ska det vara behovet som styr.

Ja, sådant som samhället bekostar för sina medborgare bör vara behovsstyrt snarare än rättvisestyrt. Men jag anser ju att det gäller mer än sjukvård. Exempelvis är jag absolut beredd att via skattsedeln bidra till att gamla tant Asta ska ha möjlighet att behålla sin hund, samtidigt som samhället självklart inte ska bidra med en spänn för MIN hund, som jag är fullt kapabel att betala för och ta hand om själv. Asta behöver hjälpen, det gör inte jag.

 

[monster1]

Ja, sådant som samhället bekostar för sina medborgare bör vara behovsstyrt snarare än rättvisestyrt. Men jag anser ju att det gäller mer än sjukvård. Exempelvis är jag absolut beredd att via skattsedeln bidra till att gamla tant Asta ska ha möjlighet att behålla sin hund, samtidigt som samhället självklart inte ska bidra med en spänn för MIN hund, som jag är fullt kapabel att betala för och ta hand om själv. Asta behöver hjälpen, det gör inte jag.

Det är väll trots allt så det är tänkt att det sociala skyddsnätet ska fungera, att stötta de som inte klarar av det själva av någon anledning.

 

[Lobelia]

Ja, sådant som samhället bekostar för sina medborgare bör vara behovsstyrt snarare än rättvisestyrt. Men jag anser ju att det gäller mer än sjukvård. Exempelvis är jag absolut beredd att via skattsedeln bidra till att gamla tant Asta ska ha möjlighet att behålla sin hund, samtidigt som samhället självklart inte ska bidra med en spänn för MIN hund, som jag är fullt kapabel att betala för och ta hand om själv. Asta behöver hjälpen, det gör inte jag.

Där går våra åsikter isär. Asta ska givetvis får stöd på samma vis som andra till ett drägligt liv om hon inte har en inkomst som räcker. Om hon sen använder stödet till att ha hund eller flyga modellflygplan spelar mig ingen roll om nu pengarna räcker till det. Jag kan däremot inte se att Asta för att hon vill behålla sin hund ska få mer stöd än Bengt som vill spela golf, Stina som vill skaffa katt eller Ture som vill till Mallorca.

Samhället ska ge samma minimiutrymme, sen får man använda pengarna som man vill. Jag kan liksom inte se att Astas hund är viktigare än andras önskemål om det lilla extra i livet. Om du sen vill skänka pengar till en organisation (om det nu finns) som finansierar djur åt mindre bemedlade så är det fint. När det gäller allmänna medel är alla lika värdefulla.

 

[monster1]

Där går våra åsikter isär. Asta ska givetvis får stöd på samma vis som andra till ett drägligt liv om hon inte har en inkomst som räcker. Om hon sen använder stödet till att ha hund eller flyga modellflygplan spelar mig ingen roll om nu pengarna räcker till det. Jag kan däremot inte se att Asta för att hon vill behålla sin hund ska få mer stöd än Bengt som vill spela golf, Stina som vill skaffa katt eller Ture som vill till Mallorca.

Samhället ska ge samma minimiutrymme, sen får man använda pengarna som man vill. Jag kan liksom inte se att Astas hund är viktigare än andras önskemål om det lilla extra i livet. Om du sen vill skänka pengar till en organisation (om det nu finns) som finansierar djur åt mindre bemedlade så är det fint. När det gäller allmänna medel är alla lika värdefulla.

Man kan ju utgå från att beräkningsmodellen för hur den här minimiutrymmets ska utgå från vilka faktorer som leder till hälsa. Ungefär som man då gjort i tex försörjningstödet även om det där även ingår att man själv inte få äga något.

Det är väll lite där vi är oense i tråden, vart går gränsen.. Vad ska ingå, vad anses vara värdigt och meningsfullt liv, är det ens något som ska betänkas eller räcker det helt enkelt med liv, när man måste nyttja samhällets stöd?

Har man rätt till skinka på mackan eller räcker det med att äta spannmål, potatis, ärtor och kål?

När vi tittar på djurskyddslagstiftningen så har man ju rätt så långtgående krav på djurets välbefinnande, bör det vara samma för människan som är beroende av vårt samhälleliga stöd. Eller räcker det att personen överlever.

Rent filosofiskt kan man ju ta det här vidare till andra skattefinansierade samhällsresurser. Ska man tex bekosta knäoperationer för personer som inte producerar? De överlever ju trots allt utan? Ska vi begränsa vården till överlevnad och produktivitet? Allt utöver det får man själv finansiera.

 

[Lobelia]

Utan mobiltelefon kommer man inte långt i ett samhället som monterat ned den fasta telefonin, det är inte en lyx utan en nödvändighet.

Nu är det Marshlows behovstrappa jag skriver om här. Vilket steg menar du att mobilen hör hemma på?