Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?

[Thaliaste]

Jag skulle uppleva det otroligt stressigt om jag gick omkring och ständigt försökte göra andra lyckliga. Det är verkligen inte min uppgift eller ambition.

Nä, man kan inte ta på sig ansvaret att det är jag som ska se till att människorna i min omgivning ska vara lyckliga.

Men om man vänder på steken så tror jag mycket skulle vara vunnet om så många som möjligt åtminstone reflekterar över att deras agerande påverkar andra och hur, och att man då undviker att göra andra människor olyckliga i sin brist på självmedvetenhet.

 

[Grazing]

Det har gnagt i mig i ett antal trådar att det enda viktiga i livet är tak över huvudet och mat på bordet, men att den personliga lyckan och drivet att vilja leva inte har någon betydelse.

" Det ska va gött å leva, annars kan det kvitta", jag tycker det ligger mycket i det. Det är just när man upplever att det inte är gott att leva, som man inte längre vill göra det. Men hur långt får det gå? Får man exempelvis säga att man inte kan tänka sig ett liv utan sin favorithobby, utan hästar etc?

Har inte läst hela tråden nu men jag tror mycket på det som min läkare säger att lycka inte är någonting som man ska sträva efter, lycka upplever man korta stunder pga saker och ting. Däremot så är det viktigt vara tillfreds med sitt liv och sitt mående. Det innebär inte att allting är som man vill att det ska vara. Det tycker jag nog är en mänsklig rättighet faktiskt, det gäller dock för var och en att förstå sig själva såpass att dom kan vara tillfreds.

 

[Lobelia]

Har inte läst hela tråden nu men jag tror mycket på det som min läkare säger att lycka inte är någonting som man ska sträva efter, lycka upplever man korta stunder pga saker och ting. Däremot så är det viktigt vara tillfreds med sitt liv och sitt mående. Det innebär inte att allting är som man vill att det ska vara. Det tycker jag nog är en mänsklig rättighet faktiskt, det gäller dock för var och en att förstå sig själva såpass att dom kan vara tillfreds.

Kanske en rättighet att få förutsättningar att vara tillfreds, som du konstaterat så är det för många en del jobb att komma dit.

 

[Fruentimber]

Men om man vänder på steken så tror jag mycket skulle vara vunnet om så många som möjligt åtminstone reflekterar över att deras agerande påverkar andra och hur, och att man då undviker att göra andra människor olyckliga i sin brist på självmedvetenhet.

Givetvis, det säger jag inte emot?

 

[Thaliaste]

Givetvis, det säger jag inte emot?

Nej, och jag säger inte emot dig heller Jag höll med, och la till en tanke.

 

[Grazing]

Kanske en rättighet att få förutsättningar att vara tillfreds, som du konstaterat så är det för många en del jobb att komma dit.

Precis, det borde vara en rättighet att få en möjlighet att komma till det läget. Men det är ju sen ett val huruvida man vill/orkar eller inte.

 

[Lobelia]

Precis, det borde vara en rättighet att få en möjlighet att komma till det läget. Men det är ju sen ett val huruvida man vill/orkar eller inte.

Och går man tillbaks till om häst är en rättighet eller kanske till och med en förutsättning för att må bra så är mitt svar nej.

Ingen varken behöver en häst eller har rätt till en. För många ser det ut som en oöverkomlig utmaning att någonsin må bra utan häst ( eller något annat värdsligt). Jag är övertygad om att ingen fötts med oförmågan att vara tillfreds utan häst (hund/motorcykel/villa/förmögenhet/gourmetmat....) utan det är något inlärt och man kan lära sig att vara tillfreds utan. Att sen många inte vill det eller har stora utmaningar att hitta "rätt" utan är en helt annan sak.

 

[Grazing]

Och går man tillbaks till om häst är en rättighet eller kanske till och med en förutsättning för att må bra så är mitt svar nej.

Ingen varken behöver en häst eller har rätt till en. För många ser det ut som en oöverkomlig utmaning att någonsin må bra utan häst ( eller något annat värdsligt). Jag är övertygad om att ingen fötts med oförmågan att vara tillfreds utan häst (hund/motorcykel/villa/förmögenhet/gourmetmat....) utan det är något inlärt och man kan lära sig att vara tillfreds utan. Att sen många inte vill det eller har stora utmaningar att hitta "rätt" utan är en helt annan sak.

Nej en häst är ingen rättighet, att ha häst innebär att offra mycket i livet och man kan inte begära att få både och. Klart det är en viss sorg att inse att man kanske inte har råd eller ork med häst och allt annat man behöver i livet men livet är inte rättvist.

Tror det handlar mycket om att inse sina begränsningar och sen forma livet efter dom. Det går ju trots allt ofta att hitta sätt att umgås och spendera tid med hästar utan att äga en. Hundar har dom flesta råd med med lite prioritering men om det är så att man inte kan prioritera det så får man tyvärr umgås med hundar på annat sätt.

Man måste acceptera sina begränsningar, det går trots allt att leva ett bra liv på en lägre nivå även ifall det är en liten sorg att inse vad man måste ge upp för att klara livet. Sålänge man kämpar emot sig själv så tror jag det är omöjligt att komma till känslan tillfreds, tyvärr. Jag menar givetvis inte att man inte ska fortsätta att försöka utveckla sig och ge upp men man får utveckla sig inom ramarna för vad man klarar av helt enkelt som person. Inte jämföra sig med andra.

 

[Lobelia]

Nej en häst är ingen rättighet, att ha häst innebär att offra mycket i livet och man kan inte begära att få både och. Klart det är en viss sorg att inse att man kanske inte har råd eller ork med häst och allt annat man behöver i livet men livet är inte rättvist.

Tror det handlar mycket om att inse sina begränsningar och sen forma livet efter dom. Det går ju trots allt ofta att hitta sätt att umgås och spendera tid med hästar utan att äga en. Hundar har dom flesta råd med med lite prioritering men om det är så att man inte kan prioritera det så får man tyvärr umgås med hundar på annat sätt.

Man måste acceptera sina begränsningar, det går trots allt att leva ett bra liv på en lägre nivå även ifall det är en liten sorg att inse vad man måste ge upp för att klara livet. Sålänge man kämpar emot sig själv så tror jag det är omöjligt att komma till känslan tillfreds, tyvärr. Jag menar givetvis inte att man inte ska fortsätta att försöka utveckla sig och ge upp men man får utveckla sig inom ramarna för vad man klarar av helt enkelt som person. Inte jämföra sig med andra.

Jag är övertygad om att man kan leva ett lika bra och lyckligt liv utan att äga en häst. Det är snarare en annan nivå än en lägre som jag ser det. Den som hänger upp sin lycka/tillfredsställelse på ägande oavsett om det är en häst eller ett hus mår troligen inte bra i grunden oberoende av ägandet. Sen kan ett djur givetvis ge mycket glädje och vara en enklare väg.

Som talesättet (vet inte ursprunget) “Pengar köper inte lycka, men hellre gråta i en Ferrari än en Skoda” det kunde man översätta till “Pengar köper inte lycka, men hellre gråta ridande drömhäst än gråta med en käpphäst”

 

[SusieQ]

Och går man tillbaks till om häst är en rättighet eller kanske till och med en förutsättning för att må bra så är mitt svar nej.

Ingen varken behöver en häst eller har rätt till en. För många ser det ut som en oöverkomlig utmaning att någonsin må bra utan häst ( eller något annat värdsligt). Jag är övertygad om att ingen fötts med oförmågan att vara tillfreds utan häst (hund/motorcykel/villa/förmögenhet/gourmetmat....) utan det är något inlärt och man kan lära sig att vara tillfreds utan. Att sen många inte vill det eller har stora utmaningar att hitta "rätt" utan är en helt annan sak.

Det är väl ingen i tråden som ansett att äga en häst är en rättighet eller ens frågat om det, I trådstarten frågade dock TS om man fick säga att man inte kan leva utan sin favorithobby (i det här fallet hästar), jag anser att man får det, yttrandefrihet och allt, om det sen går att tillgodose är en annan femma. Sen tror jag inte att det bara är att "lära sig" vissa saker.
Jag vet att jag lätt skulle kunna skippa allt det du nämner, men utan hästar i mitt liv mår jag inte bra, jag har, som redan nämnts i tråden, testat och misslyckats.

 

[Voeux]

Jag har haft både mycket och lite i livet, och varit både lycklig och olycklig. Det har dock inte funnits en röd tråd mellan att ha mycket och vara lycklig.

Jag tassar in på det känsliga området att lycka är en förmåga som vissa har, och andra har svårare att hitta. Vissa har en tendens att hitta det fina i precis allting och andra hittar det ingenstans. Jag skulle säga att det är samhällets ansvar att ge goda förutsättningar för medborgarna att finna lycka, och det är varje individs ansvar att försöka hitta det för en själv och inte lägga precis allt på yttre omständigheter.

 

[SusieQ]

Jag har haft både mycket och lite i livet, och varit både lycklig och olycklig. Det har dock inte funnits en röd tråd mellan att ha mycket och vara lycklig.

Jag tassar in på det känsliga området att lycka är en förmåga som vissa har, och andra har svårare att hitta. Vissa har en tendens att hitta det fina i precis allting och andra hittar det ingenstans. Jag skulle säga att det är samhällets ansvar att ge goda förutsättningar för medborgarna att finna lycka, och det är varje individs ansvar att försöka hitta det för en själv och inte lägga precis allt på yttre omständigheter.

Jag tror faktiskt att du har rätt i det jag markerat, vissa är mer predisponerade att vara lyckliga, medan andra inte är det, (jag hamnar här, helt klart) inte för att de inte vill, utan för att det helt enkelt är svårare för dem att definiera vad det ens är och därmed hittar de det inte heller. Men om de hittar något som får dem att åtminstone må lite bättre, tycker jag att de ska få hålla fast vid det i den mån det är möjligt.

 

[Voeux]

Jag tror faktiskt att du har rätt i det jag markerat, vissa är mer predisponerade att vara lyckliga, medan andra inte är det, (jag hamnar här, helt klart) inte för att de inte vill, utan för att det helt enkelt är svårare för dem att definiera vad det ens är och därmed hittar de det inte heller. Men om de hittar något som får dem att åtminstone må lite bättre, tycker jag att de ska få hålla fast vid det i den mån det är möjligt.

Det kan ju vara personlighet eller psykisk ohälsa som påverkar. Av var man efter förmåga, åt var man efter behov osv.

 

[Lobelia]

Det är väl ingen i tråden som ansett att äga en häst är en rättighet eller ens frågat om det, I trådstarten frågade dock TS om man fick säga att man inte kan leva utan sin favorithobby (i det här fallet hästar), jag anser att man får det, yttrandefrihet och allt, om det sen går att tillgodose är en annan femma. Sen tror jag inte att det bara är att "lära sig" vissa saker.
Jag vet att jag lätt skulle kunna skippa allt det du nämner, men utan hästar i mitt liv mår jag inte bra, jag har, som redan nämnts i tråden, testat och misslyckats.

Det låter som klart begränsande att ha övertygelsen av att inte må bra om du inte har hästar i livet.

Jag menar inte att du ska skippa dem på något vis, ger det dig lycka/välbefinnaden är det ju fantastiskt, men att jobba på att må bra oavsett om man har tillgång till hästar eller inte skulle åtminstone få mig att känna mig friare än att hänga upp mitt välmående på hästar som kanske i vissa lägen är ouppnåeligt.

Konstigt att du dissar trådstarten rubriken ger ju temat för tråden , jag uppfattar det definitivt trådstarten som en existentiell fråga om värdet av hästar och om det är en mänsklig rättighet att vara lycklig om det nu är hästar som krävs (och tar det som ett exempel, det kunde för mig lika gärna vara en motorcykel eller en aktivitet som fallskärmshoppning). Jag ser det mer som att TS @Youma inbjuder till en diskussion än att hen ställer det som något ultimatum eller ett krav.

 

[SusieQ]

Det låter som klart begränsande att ha övertygelsen av att inte må bra om du inte har hästar i livet.

Jag menar inte att du ska skippa dem på något vis, ger det dig lycka/välbefinnaden är det ju fantastiskt, men att jobba på att må bra oavsett om man har tillgång till hästar eller inte skulle åtminstone få mig att känna mig friare än att hänga upp mitt välmående på hästar som kanske i vissa lägen är ouppnåeligt.

Konstigt att du dissar trådstarten rubriken ger ju temat för tråden , jag uppfattar det definitivt trådstarten som en existentiell fråga om värdet av hästar och om det är en mänsklig rättighet att vara lycklig om det nu är hästar som krävs (och tar det som ett exempel, det kunde för mig lika gärna vara en motorcykel eller en aktivitet som fallskärmshoppning). Jag ser det mer som att TS @Youma inbjuder till en diskussion än att hen ställer det som något ultimatum eller ett krav.

Det är inte en övertygelse, det är så det är. Jag har löst den biten i mitt liv, så det funkar bra, tackar som frågar. Ja, mitt liv är ganska kraftigt, begränsat (som jag redan nämnt) och det är ju där som hästarna kommer in (vilket jag också nämnt).

Jag dissar inte trådstarten, jag har redan svarat vad jag tycker om det i mitt tidigare inlägg och det är att det inte är en mänsklig rättighet att få vara lycklig.
Men kan kan helt klart få påpeka och klargöra för andra att man inte klarar av att leva utan t.ex. sin hobby, (i trådstarten nämns hästar). Om det är lösbart är en annan sak.

 

[Lobelia]

Det är inte en övertygelse, det är så det är. Jag har löst den biten i mitt liv, så det funkar bra, tackar som frågar. Ja, mitt liv är ganska kraftigt, begränsat (som jag redan nämnt) och det är ju där som hästarna kommer in (vilket jag också nämnt).

Jag dissar inte trådstarten, jag har redan svarat vad jag tycker om det i mitt tidigare inlägg och det är att det inte är en mänsklig rättighet att få vara lycklig.
Men kan kan helt klart få påpeka och klargöra för andra att man inte klarar av att leva utan t.ex. sin hobby, (i trådstarten nämns hästar). Om det är lösbart är en annan sak.

Och man får även vara övertygad om att det går utmärkt att leva utan en viss hobby även om det kan vara en utmaning.

 

[Roheryn]

Det låter som klart begränsande att ha övertygelsen av att inte må bra om du inte har hästar i livet.

Jag menar inte att du ska skippa dem på något vis, ger det dig lycka/välbefinnaden är det ju fantastiskt, men att jobba på att må bra oavsett om man har tillgång till hästar eller inte skulle åtminstone få mig att känna mig friare än att hänga upp mitt välmående på hästar som kanske i vissa lägen är ouppnåeligt.

Konstigt att du dissar trådstarten rubriken ger ju temat för tråden , jag uppfattar det definitivt trådstarten som en existentiell fråga om värdet av hästar och om det är en mänsklig rättighet att vara lycklig om det nu är hästar som krävs (och tar det som ett exempel, det kunde för mig lika gärna vara en motorcykel eller en aktivitet som fallskärmshoppning). Jag ser det mer som att TS @Youma inbjuder till en diskussion än att hen ställer det som något ultimatum eller ett krav.

Svarar dig, @Lobelia men egentligen är svaret kanske bredare och riktat till flera i tråden, även trådstarten.

Jag har en god vän som har ME, som är otroligt handikappande för henne. Hon tillbringar kanske 20 av 24 av dygnets timmar i sängen och har på riktigt fått omdefiniera både vad lycka är (hon anser sig lycklig, åtminstone i vissa aspekter av livet) och vad en persons värde är (här har hon betydligt svårare att se sitt eget värde eftersom hon sällan kan GÖRA något, varken för sig själv eller andra). Hon blev ganska provocerad av en fb-tråd där människor hävdade att deras liv inte skulle vara värda att leva om de inte fick spela tennis, segla, resa eller vad som nu var deras favoritsysselsättning. Hon kan ju inte något av det där och kände det som att dessa personer tyckte att hennes liv inte var värt att leva. Men för henne är det ju det, och jag kan tycka att var och en själv måste få definiera vad som gör livet värt att leva och/eller vad som gör en lycklig. För min vän är det istället relationer - till sin man, sina föräldrar, syskon, syskonbarn osv - som gör henne lycklig.

Ett annat exempel är min mamma. Hon var under hela sitt liv en mycket aktiv person, och djur, framförallt hästar och hundar, var hennes stora intresse - hon hade flera hundar under sitt liv och red regelbundet flera gånger i veckan. Hon drabbades av en kronisk form av leukemi som till en början kunde hållas i schack med "milda" cellgifter, men som i längre framskridet stadium skulle kräva medicinering som skulle göra henne så infektionskänslig att hon i så fall skulle behöva göra sig av med hunden och sluta rida. Hon tackade nej till den behandlingen, för hon ville inte bara hållas vid liv utan också leva - och hon kunde inte tänka sig livet utan sina hundpromenader och ridturer. Hon gick bort 60 år gammal. Kanske hade hon blivit 70 om hon tackat ja till behandlingen, kanske inte. Och om de åren hade varit värda att leva (utan djur), det kan ju varken hon eller någon annan veta. Men beslutet var ju hennes, och det respekterar jag.

Jag kan känna stor förståelse för både min vän med ME och min mamma med leukemi. De har ju gjort helt olika val, men var och en måste få leva sitt liv och definiera lycka på sitt eget vis. Det är, tycker jag, ingen mänsklig rättighet att få vara lycklig, men det är en mänsklig rättighet att få försöka bli det på det sätt man själv definierar (så länge det inte skadar någon annan, såklart).

 

[Roheryn]

Och man får även vara övertygad om att det går utmärkt att leva utan en viss hobby även om det kan vara en utmaning.

Man kan väl kanske få göra den bedömningen själv utan att någon annan kommer och skriver en på näsan vad man kan och inte kan tänka sig att leva utan?

 

[sjoberga]

Jag har haft både mycket och lite i livet, och varit både lycklig och olycklig. Det har dock inte funnits en röd tråd mellan att ha mycket och vara lycklig.

Jag tassar in på det känsliga området att lycka är en förmåga som vissa har, och andra har svårare att hitta. Vissa har en tendens att hitta det fina i precis allting och andra hittar det ingenstans. Jag skulle säga att det är samhällets ansvar att ge goda förutsättningar för medborgarna att finna lycka, och det är varje individs ansvar att försöka hitta det för en själv och inte lägga precis allt på yttre omständigheter.

Och så har man också olika krav på hur mycket fint och hur mycket lycka man måste känna för att inte känna sig olycklig och hur väl man klarar att anpassa den tröskeln till det liv man klarar av inom sin kapacitet, finansiellt och på andra vis. Det är ju synd om man inte klarar att anpassa tröskeln till en nivå man inte klarar själv och som samhället finner orimlig som grundläggande nivå vi hjälper varandra till.

 

[Raderad medlem 120709]

Och man får även vara övertygad om att det går utmärkt att leva utan en viss hobby även om det kan vara en utmaning.

För många av oss så är det faktiskt så att det suger att leva utan vissa av de där sakerna som här lättvindigt kallas hobbyer. Grattis om det funkar för dig, men det är rätt magstarkt att utifrån det hävda att alla andra minsann också kan om de bara anstränger sig tillräckligt.

Men så anser jag också att det är en mänsklig rättighet att få känna sig glad och tillfreds, om inte alltid så i alla fall större delen av tiden. Överlever gör man ofta vare sig man vill eller inte. Men är det tillräckligt? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Man måste ha något som gör att man vill hänga kvar på jorden, och det är väldigt individuellt vad det kan vara, inget är mer korrekt än något annat.