Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?

[SusieQ]

Och man får även vara övertygad om att det går utmärkt att leva utan en viss hobby även om det kan vara en utmaning.

Vem ska vara övertygad om vad?

Om nu jag, med professionell hjälp, förstått och insett att jag inte kan leva utan hästar i mitt liv, så är det ingen jävla övertygelse det handlar om. Utan Hästarna hade jag varit död nu, flera gånger om, om nu det nu hade varit möjligt.
Läs gärna @Roheryns inlägg här ovan (men kanske helst mitt, precis i början av tråden), så kanske du kan inse att allt inte är så enkelt som en "övertygelse" eller "ovilja att släppa ett lyxliv", att man är en bortskämd individ Helt enkelt. Det handlar om livskvalitet och ibland bara om att få leva lite och inte bara existera.

 

[SusieQ]

Och man får även vara övertygad om att det går utmärkt att leva utan en viss hobby även om det kan vara en utmaning.

Ok, mitt första inlägg var inte precis I början av tråden, inlägg #316 var det visst.

 

[Lobelia]

Man kan väl kanske få göra den bedömningen själv utan att någon annan kommer och skriver en på näsan vad man kan och inte kan tänka sig att leva utan?

Jag har inte uttalat mig om vad folk kan tänka sig eller inte tänka sig att leva utan.

Det jag skriver om är vad vi faktiskt klarar om det blir verkligt skarpt läge eller bara en förändring i livssituationen. Många gånger krävs det en hel del jobb eller en drastisk ändring av livssituationen i och för sig.

 

[Lobelia]

Vem ska vara övertygad om vad?

Om nu jag, med professionell hjälp, förstått och insett att jag inte kan leva utan hästar i mitt liv, så är det ingen jävla övertygelse det handlar om. Utan Hästarna hade jag varit död nu, flera gånger om, om nu det nu hade varit möjligt.
Läs gärna @Roheryns inlägg här ovan (men kanske helst mitt, precis i början av tråden), så kanske du kan inse att allt inte är så enkelt som en "övertygelse" eller "ovilja att släppa ett lyxliv", att man är en bortskämd individ Helt enkelt. Det handlar om livskvalitet och ibland bara om att få leva lite och inte bara existera.

Roheryns inlägg stärker bara min övertygelse. Det är mest bara en bekräftelse på det jag försöker få fram. Den som hamnar i en situation som den sängliggande har förmodligen aldrig trott att denne skull vara nöjd med livet och ändå går det att anpassa sig.

Det är för mig en helt annan situation att välja att inte förlänga livet genom att äta cellgifter och i stället lva fullt ut så länge det går, men även det är att anpassa sig.

 

[Lobelia]

För många av oss så är det faktiskt så att det suger att leva utan vissa av de där sakerna som här lättvindigt kallas hobbyer. Grattis om det funkar för dig, men det är rätt magstarkt att utifrån det hävda att alla andra minsann också kan om de bara anstränger sig tillräckligt.

Men så anser jag också att det är en mänsklig rättighet att få känna sig glad och tillfreds, om inte alltid så i alla fall större delen av tiden. Överlever gör man ofta vare sig man vill eller inte. Men är det tillräckligt? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Man måste ha något som gör att man vill hänga kvar på jorden, och det är väldigt individuellt vad det kan vara, inget är mer korrekt än något annat.

Ja man kan leva utan hobbies, åtminstone utan en viss och jag rekommenderar verkligen att jobba på sig själv så att man inte tror att lyckan hänger på att göra en viss sak. Det blir så jobbigt om den rycks från en. Det är dock långt ifrån samma sak som att jag skulle tycka att folk ska avstå från sina hobbies.

Vem anser du har skyldighet att göra dig lycklig och känna dig tillfreds? Om det nu är en rättighet då behövs det någon som förväntas ge dig det du behöver annars är det poänglöst att tala om rättigheter

 

[Roheryn]

Roheryns inlägg stärker bara min övertygelse. Det är mest bara en bekräftelse på det jag försöker få fram. Den som hamnar i en situation som den sängliggande har förmodligen aldrig trott att denne skull vara nöjd med livet och ändå går det att anpassa sig.

Min sängliggande vän är inte nöjd med sitt liv. Däremot är hon bitvis lycklig för att hon har en fin man som hon älskar och som älskar henne, för att hon har sin familj osv. Men nöjd? Nej. Däremot anser hon livet värt att leva, eftersom det trots allt finns glädjeämnen och lycka i det. För henne.

Det är för mig en helt annan situation att välja att inte förlänga livet genom att äta cellgifter och i stället lva fullt ut så länge det går, men även det är att anpassa sig.

Oavsett vad du försöker få fram eller hur olika du tycker att situationerna är, så ville min mamma inte leva utan hund och hästar utan valde att låta sitt liv ta slut tidigare istället för att ge upp sina "hobbyer". Man har rätten att fatta den sortens beslut om sig själv och sitt liv.

 

[Roheryn]

Ja man kan leva utan hobbies, åtminstone utan en viss och jag rekommenderar verkligen att jobba på sig själv så att man inte tror att lyckan hänger på att göra en viss sak. Det blir så jobbigt om den rycks från en. Det är dock långt ifrån samma sak som att jag skulle tycka att folk ska avstå från sina hobbies.

Min häst gör mig på riktigt lycklig. Han är min "once-in-a-lifetime"-häst och ger mig en känsla som ingen annan lyckats med. Det kommer såklart att bli jättejobbigt den dag han försvinner, och det kommer ju hända för även om jag har honom resten av hans liv så är sannolikheten stor att han dör före mig. Men jag tänker faktiskt inte alls jobba med mig själv för att inse att jag skulle kunna vara lycklig utan honom, jag tänker istället ta vara på varenda sekund jag har med den hästen oavsett vilken sorg som kommer sedan. Precis som jag gör med relationer till människor, exempelvis.

 

[Lobelia]

Min häst gör mig på riktigt lycklig. Han är min "once-in-a-lifetime"-häst och ger mig en känsla som ingen annan lyckats med. Det kommer såklart att bli jättejobbigt den dag han försvinner, och det kommer ju hända för även om jag har honom resten av hans liv så är sannolikheten stor att han dör före mig. Men jag tänker faktiskt inte alls jobba med mig själv för att inse att jag skulle kunna vara lycklig utan honom, jag tänker istället ta vara på varenda sekund jag har med den hästen oavsett vilken sorg som kommer sedan. Precis som jag gör med relationer till människor, exempelvis.

Så härligt det låter att ha hittat just DEN hästen.

Och varför skulle du jobba på dig själv för att inse något du redan insett? Om du däremot känt att du skulle dö eller vara evigt deprimerad om något ryktes ifrån dig så är det ju bättre att jobba på att inte hänga upp livet på en viss sak innan det sker, i synnerhet om du har ångest inför det. Givetvis är det naturligt att sörja en förlust men också att "resa" sig och gå vidare när det värsta lagt sig.

 

[Raderad medlem 120709]

Vem anser du har skyldighet att göra dig lycklig och känna dig tillfreds? Om det nu är en rättighet då behövs det någon som förväntas ge dig det du behöver annars är det poänglöst att tala om rättigheter

Alltså va? Läs om och läs rätt. Jag har ingenstans sagt att någon har skyldigheter mot mig personligen. Nu halmgubbar du riktigt ordentligt, och jag tänker inte fortsätta att diskutera med dig om du ska bete dig på det viset.

 

[athena_arabians]

Jag kan inte säga att jag tycker lycka är en mänsklig rättighet, för som bla @Mia_R säger, vem ska hållas ansvarig om jag inte är lycklig?

Lycka är också något väldigt subjektivt som det inte går att skapa något regelverk för.

Personligen kan jag väl inte säga att mina mänskliga rättigheter i sig ger mig lycka, snarare tacksamhet. Sedan har jag naturligtvis med stöd av bla de mänskliga rättigheterna möjlighet att söka min lycka men det är ju fortfarande något som måste komma från mig själv. Sedan kan orsaker till lycka förändras, även om jag inte trodde det som tonåring så är mitt liv mycket lyckligt utan att ha häst. Jag kan också fortfarande vara lycklig även om jag förlorat mina föräldrar.

Så för mig kokar det väl ner till att de mänskliga rättigheterna ska ge mig möjlighet att söka lycka (inom lagens råmärken och inte skada någon annan).

 

[Lobelia]

Alltså va? Läs om och läs rätt. Jag har ingenstans sagt att någon har skyldigheter mot mig personligen. Nu halmgubbar du riktigt ordentligt, och jag tänker inte fortsätta att diskutera med dig om du ska bete dig på det viset.

Du skrev

Men så anser jag också att det är en mänsklig rättighet att få känna sig glad och tillfreds, om inte alltid så i alla fall större delen av tiden. Överlever gör man ofta vare sig man vill eller inte. Men är det tillräckligt? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Man måste ha något som gör att man vill hänga kvar på jorden, och det är väldigt individuellt vad det kan vara, inget är mer korrekt än något annat.

Och min fråga är då vem som du anser är skyldig att ge dig detta. Jag sätter bara in ditt krav på mänskliga rättigheter i ett kontext. Mig veterligt är du liksom alla andra här en del av mänskligheten och då bör du ju även du personligen, som en del av mänskligheten ha rättigheten att känna dig glad och tillfreds.

Fungerar det bättre för dig så kan jag ändra frågan, vem är skyldig att se till att svenska folket är lyckliga/tillfredsställda eftersom det enligt dig är en mänsklig rättighet?

 

[Lobelia]

Jag kan inte säga att jag tycker lycka är en mänsklig rättighet, för som bla @Mia_R säger, vem ska hållas ansvarig om jag inte är lycklig?

Lycka är också något väldigt subjektivt som det inte går att skapa något regelverk för.

Personligen kan jag väl inte säga att mina mänskliga rättigheter i sig ger mig lycka, snarare tacksamhet. Sedan har jag naturligtvis med stöd av bla de mänskliga rättigheterna möjlighet att söka min lycka men det är ju fortfarande något som måste komma från mig själv. Sedan kan orsaker till lycka förändras, även om jag inte trodde det som tonåring så är mitt liv mycket lyckligt utan att ha häst. Jag kan också fortfarande vara lycklig även om jag förlorat mina föräldrar.

Så för mig kokar det väl ner till att de mänskliga rättigheterna ska ge mig möjlighet att söka lycka (inom lagens råmärken och inte skada någon annan).

@Invicta

@athena_arabians utrycker det jag menar på ett annat sätt. JAg ställde frågan om vem du ansåg skulle göra dig lycklig. Mitt svar är du själv och då blir det svårt att tala om mänskliga rättigheter. Ett annat sätt att uttrycka det är som i det gamla ordspråket

"Envar sin egen lyckas smed"

 

[SusieQ]

Jag har inte uttalat mig om vad folk kan tänka sig eller inte tänka sig att leva utan.

Det jag skriver om är vad vi faktiskt klarar om det blir verkligt skarpt läge eller bara en förändring i livssituationen. Många gånger krävs det en hel del jobb eller en drastisk ändring av livssituationen i och för sig.

Men skarp läge är ju en helt annan situation, då har en oftast inget val, utan måste anpassa sig/ge upp saker i livet (been there, done that, got the t-shirt).

Roheryns inlägg stärker bara min övertygelse. Det är mest bara en bekräftelse på det jag försöker få fram. Den som hamnar i en situation som den sängliggande har förmodligen aldrig trott att denne skull vara nöjd med livet och ändå går det att anpassa sig.

Det är för mig en helt annan situation att välja att inte förlänga livet genom att äta cellgifter och i stället lva fullt ut så länge det går, men även det är att anpassa sig.

Som jag nämnde ovan, hamnar en i den situationen har en ofta inget val mer än att "gilla läget", jag tror att flertalet människor i en sådan situation inte är vare sig nöjda eller lyckliga i den.
Skulle en sån människa, trots allt, hitta en aktivitet de kan utföra bort från sängen. Kan jag lova dig att de skulle göra det så mkt de bara orkade/tilläts.

Jag kan inte direkt se hur att anpassa sig efter livssituationen innebär att man kommer närmare någon slags lycka, eller att en ens måste avstå den helt per automatik.
Självklart finns det individer som det är stört omöjligt för att fortsätta med något alls, de kan t.ex. ha fullt upp med att bara bara andas.

Jag har träffat många som av olika anledningar fått livet vänt uppochner genom åren och jag tror inte att någon av dem sett det som att de måste sluta med saker de älskar, som fortfarande är möjliga att göra (om än kanske med lite hjälp eller stöd).

Jag har de senaste 20 åren på grund av en förvärvad hjärnskada anpassat mig och åter anpassat mig, för att sedan anpassa mig lite till. Nej, det är inte jag som ändrat mig, det är myndigheter som inte gör livet lätt för funktionshindrade, vi måste anpassa oss efter deras nycker.

En sak jag kan säga är att jag inte har kommit närmare någon lycka i livet, jag har snarare blivit bittrare och mer nedstämd genom åren. Det finns dock EN
sak som ändå gjort mitt liv värt att leva och det har varit och är hästarna, och det av så många anledningar att det kan bli en egen tråd.
Jo, jag har anpassat mig även där.
När jag skadade mig hade jag två tävlingshästar i hoppning och fälttävlan.
Den ena förolyckades tyvärr strax efter min skada och den andra tävlade min hovslagare i flera år, jag red lite på den också, anpassningen här var att jag nu endast kunde rida dressyr, men hon visade tydligt att hon inte gillade min ridning och såldes till en här på buke.
Sen köpte jag en ny, vi tävlade upp till ParaSM. Hon blev gammal och höll inte mer, köpte en ny häst.
Den visade sig bli min sista. Jag fick, mot ganska många odds barn. Hästen fick stå åt sidan (anpassning) och såldes. De år utan häst som följde kraschade mitt psykiska mående Och när jag tyckte att ta mitt och min dotters liv (jag ville inte lämna henne) var den bästa lösningen. Fick jag hjälp. Och det var då, genom terapi, vi insåg att mitt välmående är starkt kopplat till hästarna.
Jag började på ridskola och det plus medicinering, håller mig på rätt sida av avgrunden.
Jag har kämpat mot allt möjligt och omöjligt (enligt läkaren skulle jag varken kunna gå eller rida någonsin efter min skada).
Jag har kämpat och kämpar med att fungera i samhället, detta för att när du blir av med din högra frontallob och lite till tappar du i princip förmågan att förstå och läsa människors kroppsspråk och en massa annat viktigt.
DEN ENDA gången i mitt nuvarande liv, med en delvis förlamad kropp en ganska väl fungerande hjärna inom vissa områden, inom andra inte så fungerande, som jag kan känna mig som en hel människa och tom kan ses som en "hel" människa är när jag rider.
Visst det är tillfälligt. Men när jag sitter på en häst behöver jag inte kämpa mot något alls.
Bara det är ovärderligt.
Till sist
Jag förstår mycket väl att man avstår behandling för att få LEVA sista tiden i sitt liv. Jag hade gjort det alla dagar i veckan året runt. Men ALDRIG att jag släpper hästarna, inte levande iaf.

 

[SusieQ]

En liten uppdatering till mitt förra inlägg. Tydligen har man inte rätt till att må hyfsat ens. Kommunen ringde just och meddelade att de inte längre tänker bevilja mig hjälp i stallet 2 timmar/vecka... yay livet leker.

 

[Lobelia]

Men skarp läge är ju en helt annan situation, då har en oftast inget val, utan måste anpassa sig/ge upp saker i livet (been there, done that, got the t-shirt).

Eller vinna något helt annat

Som jag nämnde ovan, hamnar en i den situationen har en ofta inget val mer än att "gilla läget", jag tror att flertalet människor i en sådan situation inte är vare sig nöjda eller lyckliga i den.
Skulle en sån människa, trots allt, hitta en aktivitet de kan utföra bort från sängen. Kan jag lova dig att de skulle göra det så mkt de bara orkade/tilläts.

Jag förstår inte var du får det ifrån att jag vill att folk skulle sluta göra saker de kan och har möjlighet till? Men ja väldigt många lever ett fullgott och givande liv även i svåra situationen och accepterar livet såsom det är även men med bruten rygg, svåra dödliga sjukdomar och annat elände. De har det betydligt bättre än de som inte accepterar sin situationen.

Jag kan inte direkt se hur att anpassa sig efter livssituationen innebär att man kommer närmare någon slags lycka, eller att en ens måste avstå den helt per automatik.
Självklart finns det individer som det är stört omöjligt för att fortsätta med något alls, de kan t.ex. ha fullt upp med att bara bara andas.

Alternativen till att anpassa sig är att välja att dö eller att inte anpassa sig och bli arg och bitter, jag skulle i situationen där jag bara hade smärta, lidande och dör framför mig välja att ta mitt liv. Kan jag inte eller det inte är så illa så hoppas innerligt att jag accepterar situationen det skulle göra mitt liv mycket lättare än att inte göra det.

Jag har träffat många som av olika anledningar fått livet vänt uppochner genom åren och jag tror inte att någon av dem sett det som att de måste sluta med saker de älskar, som fortfarande är möjliga att göra (om än kanske med lite hjälp eller stöd).

Varför i hela fridens namn skulle folk sluta göra saker de älskar och göra om de har möjlighet? Det vore ju bara korkat.

Jag har de senaste 20 åren på grund av en förvärvad hjärnskada anpassat mig och åter anpassat mig, för att sedan anpassa mig lite till. Nej, det är inte jag som ändrat mig, det är myndigheter som inte gör livet lätt för funktionshindrade, vi måste anpassa oss efter deras nycker.

Ja man kan välja och se det som att myndigheterna gör det svårt för folk med funktionsvariationer eller så kan man se hur mycket som görs och hur lyckligt lottad man är som är född i en tid där man har rätt till hjälp och faktiskt får en hel del. Det läggs mycket energi och pengar för att underlätta för de som behöver assistans. Sen kan man om man så önskar jobba för att det avsätts ännu mer resurser till de med funktionsvariationer. Nej jag vet att att det inte är perfekt och det finns brister inom många områden.

En sak jag kan säga är att jag inte har kommit närmare någon lycka i livet, jag har snarare blivit bittrare och mer nedstämd genom åren. Det finns dock EN
sak som ändå gjort mitt liv värt att leva och det har varit och är hästarna, och det av så många anledningar att det kan bli en egen tråd.
Jo, jag har anpassat mig även där.
När jag skadade mig hade jag två tävlingshästar i hoppning och fälttävlan.
Den ena förolyckades tyvärr strax efter min skada och den andra tävlade min hovslagare i flera år, jag red lite på den också, anpassningen här var att jag nu endast kunde rida dressyr, men hon visade tydligt att hon inte gillade min ridning och såldes till en här på buke.
Sen köpte jag en ny, vi tävlade upp till ParaSM. Hon blev gammal och höll inte mer, köpte en ny häst.
Den visade sig bli min sista. Jag fick, mot ganska många odds barn. Hästen fick stå åt sidan (anpassning) och såldes. De år utan häst som följde kraschade mitt psykiska mående Och när jag tyckte att ta mitt och min dotters liv (jag ville inte lämna henne) var den bästa lösningen. Fick jag hjälp. Och det var då, genom terapi, vi insåg att mitt välmående är starkt kopplat till hästarna.
Jag började på ridskola och det plus medicinering, håller mig på rätt sida av avgrunden.
Jag har kämpat mot allt möjligt och omöjligt (enligt läkaren skulle jag varken kunna gå eller rida någonsin efter min skada).
Jag har kämpat och kämpar med att fungera i samhället, detta för att när du blir av med din högra frontallob och lite till tappar du i princip förmågan att förstå och läsa människors kroppsspråk och en massa annat viktigt.
DEN ENDA gången i mitt nuvarande liv, med en delvis förlamad kropp en ganska väl fungerande hjärna inom vissa områden, inom andra inte så fungerande, som jag kan känna mig som en hel människa och tom kan ses som en "hel" människa är när jag rider.
Visst det är tillfälligt. Men när jag sitter på en häst behöver jag inte kämpa mot något alls.
Bara det är ovärderligt.
Till sist
Jag förstår mycket väl att man avstår behandling för att få LEVA sista tiden i sitt liv. Jag hade gjort det alla dagar i veckan året runt. Men ALDRIG att jag släpper hästarna, inte levande iaf.

På sätt och vis är jag betydligt sämre lottad än du, jag har aldrig haft råd och möjlighet att två tävlingshästar, utan "bara" en vanlig häst utan någon större tävlingskapacitet och enormt många har inte råd med det en gång. Vissa har inte råd med ridskola heller. Jag förstår mycket väl att hästar kan vara till en enorm hjälp men jag önskar att du mått bättre så att du kunde tänka dig ett liv utan hästar, inte för att du skulle avstå från dem när du har möjlighet utan för att inte vara beroende av dem.

 

[SusieQ]

Eller vinna något helt annat

När hela ditt liv som du känner det förstörts, ser du inte mycket av det som en vinst.

Jag förstår inte var du får det ifrån att jag vill att folk skulle sluta göra saker de kan och har möjlighet till? Men ja väldigt många lever ett fullgott och givande liv även i svåra situationen och accepterar livet såsom det är även men med bruten rygg, svåra dödliga sjukdomar och annat elände. De har det betydligt bättre än de som inte accepterar sin situationen.

Det kan ju vara det att du i många inlägg påpekat att man i princip skall glömma sina hobbys, speciellt om de innefattar häst, för det är en lyx.

Jo, jag är mer än väl medveten om att många med allvarliga skador eller diagnoser lever det du kallar "fullgoda" liv. Har de accepterat dem? Inte helt säkert. Är de nöjda? Långt ifrån alla är nöjda med sitt liv.
Att man inte accepterar situationen kan lika gärna betyda att man inte bara säger att ok, så här är det visst nu, bäst att anpassa mig, utan att man med allt man har, vilket kanske inte ärmycket, försöker förbättra sin situation och kanske, kanske kan få en ngt bättre situation.

Alternativen till att anpassa sig är att välja att dö eller att inte anpassa sig och bli arg och bitter, jag skulle i situationen där jag bara hade smärta, lidande och dör framför mig välja att ta mitt liv. Kan jag inte eller det inte är så illa så hoppas innerligt att jag accepterar situationen det skulle göra mitt liv mycket lättare än att inte göra det.

Så kan man se på det.
Nu anser ju jag att självmord är bland det fegaste man kan göra, det var bara när jag mådde som allra sämst, som jag ens övervägde att köra över mina egna principer och det satt långt inne.

Varför i hela fridens namn skulle folk sluta göra saker de älskar och göra om de har möjlighet? Det vore ju bara korkat.

Exakt.

Ja man kan välja och se det som att myndigheterna gör det svårt för folk med funktionsvariationer eller så kan man se hur mycket som görs och hur lyckligt lottad man är som är född i en tid där man har rätt till hjälp och faktiskt får en hel del. Det läggs mycket energi och pengar för att underlätta för de som behöver assistans. Sen kan man om man så önskar jobba för att det avsätts ännu mer resurser till de med funktionsvariationer. Nej jag vet att att det inte är perfekt och det finns brister inom många områden.

Antingen så har inte haft mycket kontakt med myndigheter angående stöd av diverse slag, eller så jobbar du med det och försöker få det att se bättre ut än vad det är.
Visst är jag tacksam för eventuell hjälp.
Men jag har fanimej inte fått någonting, allt måste kämpas för, hur absurt det än låter. Och om man har rätt till någon hjälp, så ser alltid ansvarig myndighet till att man förstår vilken oerhörd uppoffring de gör för din skull.

På sätt och vis är jag betydligt sämre lottad än du, jag har aldrig haft råd och möjlighet att två tävlingshästar, utan "bara" en vanlig häst utan någon större tävlingskapacitet och enormt många har inte råd med det en gång. Vissa har inte råd med ridskola heller. Jag förstår mycket väl att hästar kan vara till en enorm hjälp men jag önskar att du mått bättre så att du kunde tänka dig ett liv utan hästar, inte för att du skulle avstå från dem när du har möjlighet utan för att inte vara beroende av dem.

Ja, just det, jag glömde bort att två färdiga och bra tävlingshästar ramlade ner i mitt knä och sen betalade de för sig själva, så att jag kunde fortsätta leva mitt priviliegrade liv i lyx.
Nej, det är mycket hårt arbete och en hel drös med uppoffringar för att de där två fanns i mitt liv. Den ena ägde inte jag, men jag betalade alla kostnader för den. Den blev tyvärr heller aldrig någon färdig tävlingshäst som det var tänkt, eftersomden bara blev 7.
Nej, det tog många år att komma dit för mig och jag hade nästan aldrig någon färdig häst eftersom jag bara hade råd med unghästar och gjorde allt jobb själv, redan på ponny.
Jag har aldrig unnat mig något, pengarna har gått till hästarna. Jag jobbade i ladugården och mjölkpaket kor på stället som hade stallet där hästarna var uppstallade och fick det lite billigare.
Jag vet att många inte har råd med häst och relaterade aktiviteter, men för att använda din logik, kanske de skulle ta och äta lite billigare mat och skippa nya kläder , så kanske de får råd.
Man får offra enormt mycket annat om man inte är rik.
Det är inte så att jag valt att må dåligt för att det är coolt eller något.
Om jag mår bättre av att rida (vilket även är i princip den enda träning jag kan utöva med min kropp), så fortsätter jag med det och jag ser det inte som ett beroende. Så dumt att ens antyda.

 

[Lobelia]

När hela ditt liv som du känner det förstörts, ser du inte mycket av det som en vinst.

Det kan ju vara det att du i många inlägg påpekat att man i princip skall glömma sina hobbys, speciellt om de innefattar häst, för det är en lyx.

Jo, jag är mer än väl medveten om att många med allvarliga skador eller diagnoser lever det du kallar "fullgoda" liv. Har de accepterat dem? Inte helt säkert. Är de nöjda? Långt ifrån alla är nöjda med sitt liv.
Att man inte accepterar situationen kan lika gärna betyda att man inte bara säger att ok, så här är det visst nu, bäst att anpassa mig, utan att man med allt man har, vilket kanske inte ärmycket, försöker förbättra sin situation och kanske, kanske kan få en ngt bättre situation.

Så kan man se på det.
Nu anser ju jag att självmord är bland det fegaste man kan göra, det var bara när jag mådde som allra sämst, som jag ens övervägde att köra över mina egna principer och det satt långt inne.

Exakt.


Antingen så har inte haft mycket kontakt med myndigheter angående stöd av diverse slag, eller så jobbar du med det och försöker få det att se bättre ut än vad det är.
Visst är jag tacksam för eventuell hjälp.
Men jag har fanimej inte fått någonting, allt måste kämpas för, hur absurt det än låter. Och om man har rätt till någon hjälp, så ser alltid ansvarig myndighet till att man förstår vilken oerhörd uppoffring de gör för din skull.

Ja, just det, jag glömde bort att två färdiga och bra tävlingshästar ramlade ner i mitt knä och sen betalade de för sig själva, så att jag kunde fortsätta leva mitt priviliegrade liv i lyx.
Nej, det är mycket hårt arbete och en hel drös med uppoffringar för att de där två fanns i mitt liv. Den ena ägde inte jag, men jag betalade alla kostnader för den. Den blev tyvärr heller aldrig någon färdig tävlingshäst som det var tänkt, eftersomden bara blev 7.
Nej, det tog många år att komma dit för mig och jag hade nästan aldrig någon färdig häst eftersom jag bara hade råd med unghästar och gjorde allt jobb själv, redan på ponny.
Jag har aldrig unnat mig något, pengarna har gått till hästarna. Jag jobbade i ladugården och mjölkpaket kor på stället som hade stallet där hästarna var uppstallade och fick det lite billigare.
Jag vet att många inte har råd med häst och relaterade aktiviteter, men för att använda din logik, kanske de skulle ta och äta lite billigare mat och skippa nya kläder , så kanske de får råd.
Man får offra enormt mycket annat om man inte är rik.
Det är inte så att jag valt att må dåligt för att det är coolt eller något.
Om jag mår bättre av att rida (vilket även är i princip den enda träning jag kan utöva med min kropp), så fortsätter jag med det och jag ser det inte som ett beroende. Så dumt att ens antyda.

Du verkar verkligen missuppfatta mig totalt. Hur många gånger ska jag skriva att jag inte ser något som helst hinder att för någon att utöva vilken hobby de själv önskar så länge de har möjlighet. Och jag har skrivit det flera gånger.

Jag syftar på inställningen till livet, att vara så beroende av något som en viss hobby att man verkligen ser det som det enda som kan ge livet en mening är tragiskt. Det går att ändra på om man vill och många gör det när man väl ställs inför ett faktum, sen är det inte lätt alla gånger.

Sen är det priviligerat att ha två hästar, många sliter lika mycket som du utan att ha råd med en även om man får den till skänks. Det finns en hel del som inte har råd med ridlektioner en gång.

Och ja som sagt självmord är inte fegt, i många situationer är det inte önskvärt och en tragisk följd av ohälsa - framförallt psykisk, men när det gäller att undvika en utdragen plågsam död vid livshotande allvarlig sjukdom så anser jag att folk borde få bestämma själv.

Angående stöd till de med funktionsvariation så är det inte optimalt på något vis men samhället avsätter faktiskt mycket pengar, mycket mer än många andra länder. Man kan vara glad för att det finns eller missnöjd med att man får för lite. Även om du fått kämpa för det har du fått sjukvård, rehab och fram till nu assistans med ridning. Det är inte länge sedan, budgeten på 1800-talet var väl ca 0 riksdaler så du inte fått någon hjälp alls.

Och en sak till att var nöjd och tillfreds med livet innebär på intet sätt att man inte kan arbeta på att förändra situationen. Det är få som inte vill må ännu bättre och en del jobbar aktivt på det.

 

[GoldieII]

Life, liberty and the pursuit of happiness (liv, frihet och strävan efter lycka)
Strävan efter, lycka är aldrig garanterad.

 

[Mineur]

Jag har brutit ut diskussionen om självmord. Den fortsätter här: https://www.bukefalos.se/threads/sj...sklig-raettighet-att-fa-vara-lycklig.1508283/

/Mod

 

[Trasten]

Jag har brutit ut diskussionen om självmord. Den fortsätter här: https://www.bukefalos.se/threads/sj...sklig-raettighet-att-fa-vara-lycklig.1508283/

/Mod

" Det ska va gött å leva, annars kan det kvitta", jag tycker det ligger mycket i det. Det är just när man upplever att det inte är gott att leva, som man inte längre vill göra det. Men hur långt får det gå? Får man exempelvis säga att man inte kan tänka sig ett liv utan sin favorithobby, utan hästar etc?

Jag har en ordningsfråga: Är det meningen att vi ska fortsätta diskutera denna frågan, men helt utan att blanda in självmord? Eller är det okej att starta en ny diskussion om självmord i denna tråden, relaterat till trådstarten?