Äntligen, ÄNTLIGEN!

[Rosett]

Alltså seriöst! Jag orkar inte mer! Känner att vad jag än säger så går det inte in, ingen idé att forstätta.

Jag gjorde tråden för att jag ville veta hur det var för andra när dom fick sin diagnos. Jag var superglad att jag äntligen fått min diagnos. Och så får jag mest bara skit ändå. Det är som vanligt.

Kram

 

[avslutat medlemskap]

Om ens operativsystem fungerar på ett visst sätt är det väldigt svårt att göra på ett annat sätt.

Med andra ord, som att dom flesta gräsklippare startar direkt med ett par ryck i snöret medans andra både behöver startgas, svordomar och full choke samtidigt för att öht. tända till.

 

[Björk]

Jag tycker liksom Philosophia att tråden spårat ur en hel del.... Det känns som frustrationens högborg när några går igång så enormt och ifrågasätter på grund av tidigare trådar som TS skrivit. Jag kan förstå frustration; ni har säkerligen gjort mängder med saker för att försöka hjälpa TS förut (been there, done that.... inte här, men i andra sammanhang).

MEN; TS frågade inte om bukes hjälp, råd eller tips, hon delgav sin reaktion på att hon fått sin diagnos. Hon är glad för det och hoppas kunna få ett bättre liv. Låt det vara därvid. Låt bli att svara om ni känner att ni gett allt ni kan utan att få något synbart "resultat" från TS. (För övrigt: även när någon säger emot "ja, det låter bra, MEN...." och sen kör någon "ursäkt" i ens egna ögon så KAN det vara så att det skapar tankar, idéer, reflektioner som vi inte ser. En gång jobbade jag med arbetslösa i ett projekt. En del av dem var långtidsarbetslösa och vissa av dem kunde göra mig och kollegor ganska frustrerade. Det kändes som att inget man sa eller gjorde kunde väcka dem.

En gång sa en kollega i frustration något i stil med "men herregud, vad ska jag GÖRA för er? Ni är inte intresserade av NÅGONTING! Och verkar inte lyssna på en enda lösning, ni ser bara problem! Det HÄNDER ju inget!!"
En person i gruppen sa "du ser kanske att inget händer, men du vet inte vad som händer inuti oss".

Vi såg ett mönster bland dessa personer. I 8-9 veckor av totalt 12 som man var inskriven i projektet så gick dessa personer runt och verkade vantrivas, gjorde vad de måste men annars var de mest omotiverade. De sista 3-4 veckorna var det säkert 95% som liksom kickade igång. Så pass lång tid tog det för dem för att ta in vårt budskap (du är här för din skull, gör något av denna tid som kan göra att du slipper bli inskriven igen, nyttja oss för att hitta en väg framåt mot ett framtida arbete). Eller också handlade det om att tiden började ebba ut. Vissa av dem kom liksom inte igång förrän då. Och då var de i projektet 35 h/vecka. Många ville också fortsätta i projektet när de kom igång och en del fick också fortsatt tid. Visst kan det ha funnits personer med diagnoser (som ingen visste om i så fall) men de allra flesta var unga vuxna som gått arbetslösa alldeles för lång tid. Och med självkänsla och självförtroende i marknivå.)

Till dig Saeta: lycka till! Jag önskar dig all framgång i ditt fortsatta arbete mot ett bättre liv!

 

[Björk]

Apropå bekräftelse så fick jag nyss en notis:

"Du har fått en trofé - 20 gillanden".

Jag finns och syns och 20 stycken har gillat något jag skrivit!

Jag håller med den som tidigare skrev att det är fullständigt normalt att vilja bli bekräftad. Bekräftad som i sedd och lyssnad på. Det är ju inte för inte som människor känner sig mobbade om de blir totalt ignorerade av människor omkring sig.

 

[Saeta]

Jag kanske kan svara på det här.
När personer utan ADD ska göra något så kan de tänka framåt och få en tillfredsställelse innan de gjort det de ska. Det sker en kemisk reaktion i hjärnan som ger tillfredsställelse innan man utfört en uppgift.
Personer med ADD får inte denna kemiska reaktion så vi blir inte tilfredsställda på samma sätt. Vi måste gå igenom idé-motivation-handling utan att få den kemiska reaktionen som ni andra får redan innan ni utfört en uppgift.
(Om jag förstått det rätt).

Man kan säga att vi har ett annat operativsystem. Om ens operativsystem fungerar på ett visst sätt är det väldigt svårt att göra på ett annat sätt.

Det var bra förklarat faktiskt

@Thera

Förlåt jag missade dina frågor. Ska försöka svara så gott jag kan.
Är dock inte så bra på att förklara så att andra än jag själv förstår.

Jag som inte hängt med undrar lite varför du inte anser att du kan sköta ett jobb?
Det beror ju såklart helt på vad det är för slags jobb, vad för arbetsuppgifter det är osvosvosv. Men de jobb (praktik i mitt fall) jag provat på hittils har på ett eller annat sätt inte fungerat till 100%. Den praktik som fungerat bäst var när jag var i en blomsterbutik. Jag var där ett helt år och fick den praktikplatsen speciellt vald just för mina behov. Då hade jag ju ingen diagnos (det var ca 8 år sen) men alla svårigheter fanns ju såklart. Jag fick då skjuts till och från praktiken under ett års tid pga extrem bussfobi och socialfobi. Detta tränade jag på som en dåre och har nu kommit över båda.

Men, det som gör att jag inte anser mig kunna sköta ett jobb fullt ut är detta:

Vad är det som gör att du inte alltid kommer dyka upp? Var på vägen brister det?
Jag brukar förklara som så att "min startknapp är rostig och inte alltid fungerar som den ska. Motorn är trög och startar inte alltid på första (eller 10e) försöket". Det här har jag haft stora problem med hela mitt liv. De gånger jag fick hjälp (då mamma gick upp samtidigt som mig och vi hade sällskap till buss/skola/jobb) så fungerade allt felfritt. Då hade jag ju någon som hjälpte mig att liksom komma igång. Men hade jag inte den hjälpen så var det oerhört svårt. Jag var aldrig morgontrött eller så utan hade inga problem att gå upp pga trötthet. Men att just ta klivet framåt, DET var svårt.

Detta är alltså något jag än idag har svårt för. Det gäller såklart inte bara tråkiga saker som skola osv utan även mina fritidsintressen. Jag hade den turen att allt som oftast få skjuts till saker jag sysslade med. Jag red flera dagar i veckan i olika stall (innan jag skaffade egna hästar) och jag spelade både piano och cello. Jag var väldigt aktiv och var sällan hemma. Både ridningen och musiken var något jag brann för (än idag såklart!), men det var ändå oerhört jobbigt OFTA att ta sig iväg. Att komma igång. Komma ihåg att packa grejer, klä på sig rätt kläder, ta med regnkläder om det skulle behövas. Det är saker som är så självklara för dom flesta, men som inte är självklart för mig. Eller alltså jag vet ju att det är vardagliga saker som man bör tänka på, men det fanns liksom inte med i min skalle.

Jag menar, du styr väl ändå din kropp? De flesta människor skulle nog välja att ligga kvar i sängen vissa morgnar, men man masar sig upp för man är så illa tvungen om man vill ha sitt jobb kvar.
Ja självklart styr jag min egna kropp. Det är just den här biten som så många verkar ha svårt för. För dom flesta är det ju bara att kanske skvätta lite kallt vatten i ansiktet för att "vakna till" och starta dagen eller det som står på schemat. För mig är det så mycket mer än att bara sätta ner fötterna på golvet och gå iväg dit jag ska. Det krävs så mycket mer planering. Och för att planeringen ska göras måste jag självklart komma ihåg det också. Och för att komma ihåg att planera måste jag sätta lappar och larm. Och för att sätta lappar och larm måste jag hitta på något ytterligare som gör att jag kommer ihåg att sätta lappar och larm. Ja, det kräver alltså så mycket mer ansträngning och energi = jag blir alldeles förvirrad, trött och det leder till ångest och allt vad det nu kan vara.


Ett annat exempel är när jag kommer på en idé, börjar med något nytt eller liknande. Jag tar exemplet som några kanske minns från en annan tråd. Jag fick ett erbjudande att åka till en närliggande stad (Gävle) där jag skulle vara på en stor islandshästgård samtidigt som jag skulle prata med en kvinna som utbildar sig och jag erbjöd mig att vara hennes "testkanin". Detta såg jag så himla himla positivt på. Tänkte att NU ska jag ge mig fan på att klara detta.
Detta skulle också innebära oerhört tidiga dagar (kl 04.45 gick jag upp) och jag var inte hemma för ens runt 18-19 varje dag. Det var långa intensiva dagar. Varje torsdag var det. I början gick det riktigt bra. Jag var full med energi och sprang nästan iväg till tåget på morgonen. Veckan efter var jag lite tröttare, men kände ändå en glädjande energi så jag åkte iväg ändå.
Denna energin jag kände tonades ner extremt. Tillslut orkade jag inte längre. Jag blev sjuk och fick avboka nästkommande vecka och veckan efter då jag var frisk igen så hade jag ingen energi alls.

Det slutade med att jag inte kunde fortsätta att åka dit. För dom planerade ju deras dag utefter mig och mina tåg dit och hem. Det blev ju alltså helt fel om jag inte dök upp. Så tyvärr avslutade vi det. För mig var det en enorm besvikelse och uppgivenhet. Jag kände ju såklart det som ett stort misslyckande. Ändå förstår jag självklart att det inte fungerar när jag inte kommer vissa dagar. Så jag kan ju sätta mig in i deras situation också och det var säkert jobbigt för dom att säga det till mig. Det är oerhört varma, förstående och empatiska människor som jag fortfarande har bra kontakt med.

Detta är något jag ofta är med om. När jag börjar med något nytt går jag in med 100% och det slår tillbaka så att jag tappar fokus efter ett litet tag. Det behöver inte heller innebära stora grejer som att åka iväg till en annan stad, börja på en ny skola, börja träna eller så utan det handlar även om att jag har svårt att fullfölja så simpla grejer som att städa rummet. Jag blir distraherad, har lätt att komma av mig och tappar koncentration och fokus på det jag gjorde.

Jag kräver ett lugn omkring mig. Ingen stressig och stökig miljö. Då kryper jag helst ihop i ett hörn och håller för öronen och blundar. Att bara skriva det här har tagit mig nästan 2 timmar. Jag har kommit av mig för varje litet ljud jag hört. Bilar utanför, familjemedlemmar som pratar med varandra. Någon som frågar mig något. Toalettbesök osv.

Det är ju självklart saker som jag VET att jag kommer kunna lösa, med lite hjälp. Och det är den hjälpen jag kommer få nu. Den hjälpen fanns inte innan jag hade fått min diagnos. Men nu när jag har fått den har jag alltså tillgång till nya möjligheter, fler hjälpmedel som kan fösa mig i rätt riktning. Troligtvis ska jag få prova medicin också som jag ser positivt på.

För en utomstående människa kan nog detta ses som ren och skär lathet. Det förstår jag också. Men det har inte ett dugg att göra om att jag är lat, inte vill eller inte orkar.

Hur påverkar ADD:n detta?
Det tror jag säger sig självt.

Eller är det mer att du har så låga tankar om dig själv att du lika gärna kan fortsätta misslyckas, av gammal vana? (Nu till på köpet med en diagnos som är bra att hänvisa till när man misslyckats...)
Nej verkligen inte! Tvärt om! Jag gör nya försök på försök hela tiden. Går in till 100% men får ett bakslag. Sen ska jag också tillägga att även om jag går in med 100% så syns det troligtvis inte utåt. Jag har alltid setts som duktig utifrån med det jag gjort. Jag är noggrann, alltid i tid osv. Ibland kan jag till och med vara drivande. Men jag har alltid den här gnagande känslan i mig. Frustration, lättdistraherad. Tappar fokus för minsta lilla. Känslorna åker berg-och-dalbana och allt bara snurrar runt i mig. Och motorn är rostig.

 

[Saeta]

Tusen tack @Björk och du skriver så bra!!

 

[Teilani]

Lång tid tog det hoppas att det kan gå lättare härifrån. Kommer den doktorn som gav dig diagnosen att vara den som behandlar dig också, eller blir du remitterad någon annan stans?

 

[bettysmatte]

De gånger jag fick hjälp (då mamma gick upp samtidigt som mig och vi hade sällskap till buss/skola/jobb) så fungerade allt felfritt. Då hade jag ju någon som hjälpte mig att liksom komma igång. Men hade jag inte den hjälpen så var det oerhört svårt. Jag var aldrig morgontrött eller så utan hade inga problem att gå upp pga trötthet. Men att just ta klivet framåt, DET var svårt.

Men någon annan i ditt hushåll måste väl kunna vara "mamma" nu? Sambon - kan inte han kliva upp samtidigt som du (eller du samtidigt som sambon) och så kan väl han stötta dig i att göra dig i ordning och komma iväg?

 

[mandalaki]

@Björk För mig känns det inte som om frustrationen betyder att folk blir arga för att deras hjälp och råd inte duger - det ser man inte sällan i trådar annars, folk biter sig fast i sina råd, kör dem in absurdum och kräver att TS ska bekräfta dem.

Men jag har inte sett någon här under åren som mött så mycket tålamod, hjälp och kloka råd som just Saeta inne på ÄU. Jag har läst och varit imponerad av hur folk orkat. Därför tror jag att det de skriver nu egentligen mest är ett konstaterande om att deras råd inte kommer att anammas den här gången heller. Och visst, då borde man kanske inte skriva - men efter oceaner av tålamod så förstår jag ändå varför de gör det.

 

[bettysmatte]

Men någon annan i ditt hushåll måste väl kunna vara "mamma" nu? Sambon - kan inte han kliva upp samtidigt som du (eller du samtidigt som sambon) och så kan väl han stötta dig i att göra dig i ordning och komma iväg?

Alternativt, strunta i att komma upp och iväg på bestämda tider och satsa din energi på ditt bloggande och ditt företag (?) som designar bloggar åt andra. För det gör du väl, eller har jag fattat fel?

Då spelar det ju mindre roll om du är vaken till 4 på morgonen, sover till kl 13 och sedan kliver upp och jobbar. Om det är en dygnsrytm som fungerar bättre för dig, menar jag.

 

[Saeta]

Lång tid tog det hoppas att det kan gå lättare härifrån. Kommer den doktorn som gav dig diagnosen att vara den som behandlar dig också, eller blir du remitterad någon annan stans?

Tack, det hoppas verkligen jag med. Nej jag kommer få träffa en ny läkare, psykolog och hela köret. Lite tråkigt då jag verkligen gillade han som gav mig diagnosen.

 

[Björk]

@Björk För mig känns det inte som om frustrationen betyder att folk blir arga för att deras hjälp och råd inte duger - det ser man inte sällan i trådar annars, folk biter sig fast i sina råd, kör dem in absurdum och kräver att TS ska bekräfta dem.

Men jag har inte sett någon här under åren som mött så mycket tålamod, hjälp och kloka råd som just Saeta inne på ÄU. Jag har läst och varit imponerad av hur folk orkat. Därför tror jag att det de skriver nu egentligen mest är ett konstaterande om att deras råd inte kommer att anammas den här gången heller. Och visst, då borde man kanske inte skriva - men efter oceaner av tålamod så förstår jag ändå varför de gör det.

Ja, det ska ärligt sägas att jag har inte läst alla de tidigare trådar som det pratas om.

Men läst ur just det perspektivet så blir det ganska nedslående och faktiskt rätt taskigt mot TS. Så ser det ut för en som inte läst dessa mängder trådar där tålamod visats. Här har det inte visats. Det har väl tagit slut kanske. Men strunt i att skriva då så slipper det bli taskigt.

 

[sjoberga]

Man kan säga att vi har ett annat operativsystem. Om ens operativsystem fungerar på ett visst sätt är det väldigt svårt att göra på ett annat sätt.

Och då måste man ju hitta konstruktiva vägar för att ändå kunna fungera, och hitta det stöd man behöver för att ta sig vidare - installera nya drivrutiner och hjälpprogram. Inte bara konstatera att operativsystemet är ruttet och att det finns en benämning för det (typ som Mac OS X eller iOS).

 

[Rosett]

Och då måste man ju hitta konstruktiva vägar för att ändå kunna fungera, och hitta det stöd man behöver för att ta sig vidare - installera nya drivrutiner och hjälpprogram. Inte bara konstatera att operativsystemet är ruttet och att det finns en benämning för det (typ som Mac OS X eller iOS).

Vem har påstått att operativsystemet är ruttet? Annorlunda- ja men inte ruttet.

 

[sjoberga]

Vem har påstått att operativsystemet är ruttet? Annorlunda- ja men inte ruttet.

Ok, då, ruttet i förhållande till att exempelvis försörja sig själv i dagens samhälle. Vilket är en ganska viktig detalj.

 

[monster1]

Ok, då, ruttet i förhållande till att exempelvis försörja sig själv i dagens samhälle. Vilket är en ganska viktig detalj.

Det är ju också upp till samhället att se till att det finns plats för ALLA. Det gör det inte idag, så det ligger ju inte enbart på individen att lösa "sin" situation. Vi som samhälle har skapat det här utanförskapet, då får vi också delta i lösningen.

 

[sjoberga]

Det är ju också upp till samhället att se till att det finns plats för ALLA. Det gör det inte idag, så det ligger ju inte enbart på individen att lösa "sin" situation. Vi som samhälle har skapat det här utanförskapet, då får vi också delta i lösningen.

Håller helt och fullt med, både individ och samhälle måste mötas i lösningar. Det är en av de största problemen med dagens arbetsmarknad, att normen 100% och full prestation sitter så hårt att det är svårt att utnyttja alla som kan arbeta! Och handen på hjärtat; det är bara någon enstaka halv procent därute som är helt arbets-o-föra. De allra, allra flesta har en arbetsförmåga i intervallet 10-150%.

 

[Saeta]

Haha, helt ärligt fattar jag ingenting längre vad tråden handlar om :P

 

[mandalaki]

Men strunt i att skriva då så slipper det bli taskigt.

I den bästa av världar, visst. Men de som skriver utan att bara stryka medhårs - de kanske också känner att medhårsstrykandet faktiskt inte är nyttigt. En av baksidorna med internet är att där är väldigt lätt att underhålla beteenden som inte är nyttiga för en. För att uttrycka det lagom kryptiskt.

 

[Lavinia]

Hej!

Härligt att du äntligen fått din diagnos! Ibland är det skönt att veta att man inte bara är "dum i huvudet".

Nu är det upp till dig att kämpa vidare, trots din diagnos. Nu har du förklaringen till vissa saker, men det kommer inte lösa alla dina problem. Jag hoppas du får den hjälp du behöver och att du är modig nog att ta emot den hjälpen!

Lycka till!

/Lavinia, lever med kronisk huvudvärk och jobbar ändå 40 h/vecka och har häst. Har bara dragit ner på saker som inte känns lika viktiga, typ städning...