Alla former av dating, del 11

[Hero]

Min senaste relation gick jag in i fast jag visste att den med största sannolikhet skulle ta slut och att jag skulle bli sjukt sårad. Det vart jag också även om det var ett bra slut till skillnad från mina tidigare förhållanden. Men jag ångrar det inte för att vi hade en fantastisk tid tillsammans och jag har många fina minnen. Låter lite dumt kanske när vi bara känt varann i typ 3-4 månader och var tillsammans i 1 månad, men vi sågs nästan varje dag.

 

[Petruska]

Väldigt bra skrivet, och jag håller helt med dig. Nu letar ju inte jag, så vet inte riktigt hur jag skulle tänka kring tillit när det kommer till en partner och hur viktigt det skulle vara. När jag dejtade under 2016 minns jag hur jag snarare hade inställningen att relationer kan leda till bakslag, och just nu är jag inte rustad för ett sådant. Det är alltså inte fel att det kan gå åt skogen, eller att en person kan svika, men jag står helt enkelt inte på en tillräckligt stabil grund för tillfället för att kunna hantera det på ett bra sätt. Så jag tar inga risker.

Jag gissar att jag faktiskt är kvar lite där. Det är inte rimligt att lita fullt ut på någon, och det är kanske som du säger inte ett ansvar som man bör lägga på någon, så jag själv måste väl bara fila på min rustning ett tag till innan jag kan ge mig in i matchen igen.

Jag tänker nog att precis som grejen med att helt förlita sig på någon är feltänkt, så är det feltänkt att tolka spruckna relationer i termer av "svek". Man sviker inte när man slutar älska, man slutar bara älska. Jag ser inte nyttan av att beskriva - och förstå - relationer i så moraliska eller etiska termer.

Sen kan jag så klart förstå att man kan vara väldigt rädd för just de känslor kraschade relationer kan ge. Men det behöver man ju ändå inte se som SVEK som skadar ens förmåga till TILLIT. Alla relationer går inte bra, bara. Det kan vara svårt att göra en bra relation. Räcker inte det, och så kan man strunta i det där med "total tillit" som riskerar att "svikas"?

 

[the_connemara]

Jag tänker nog att precis som grejen med att helt förlita sig på någon är feltänkt, så är det feltänkt att tolka spruckna relationer i termer av "svek". Man sviker inte när man slutar älska, man slutar bara älska. Jag ser inte nyttan av att beskriva - och förstå - relationer i så moraliska eller etiska termer.

Sen kan jag så klart förstå att man kan vara väldigt rädd för just de känslor kraschade relationer kan ge. Men det behöver man ju ändå inte se som SVEK som skadar ens förmåga till TILLIT. Alla relationer går inte bra, bara. Det kan vara svårt att göra en bra relation. Räcker inte det, och så kan man strunta i det där med "total tillit" som riskerar att "svikas"?

Egentligen OT men så himla mycket klokt man fått läsa av dig genom åren! Du bidrar så himla ofta med en helt ny vinkel för mig som bara är så himla bra! Tack

 

[Hyacinth]

Jag funderar på en sak. Jag som lätt blir förälskad till höger och vänster i kreti och pleti, har jag låga krav då? Tar lite vad som helst? Finns det några rester här jag kan förbarma mig över?

Sen att det är svårt att hitta nån man vill leva med, absolut, men jag har haft tre längre samborelationer som samtliga upplevdes rätt vid i alla fall någon tidpunkt.

 

[Red_Chili]

@Singoalla, även jag är lite inne på det där att jag funderar på vad som i så fall menas med "lita helt på någon".

Tidigare litade jag inte på någon, med något alls. Helt enkelt för att jag inte kunde sortera och skilja olika händelser från varandra. I grund och botten hade jag nog ett ganska svartvitt tänkande även kring människor. Antingen var allt bra, eller så var allt åt helvete, antingen kunde jag lita på folk eller så var de i princip galna massmördare eller åtminstone rejält otrevliga rövhattar. Eftersom jag inte vågade chansa heller så ledde det till att jag såg många som opålitliga, tills de visat sig vara motsatsen men min toleransnivå för diverse olika "fel" var extremt låg. Det var utan tvekan ett sätt att skydda mig själv på, men det var lugnt och jag kunde absolut fungera socialt i en mängd olika typer av situationer, få folk att tycka om mig osv. Jag "bara" undvek att låta någon lära känna mig ordentligt och ville inte vara fysiskt närgången.

Den mannen jag träffar idag då och då... Jag kan utan att tveka säga att jag litar på honom. Jag litar på att han aldrig medvetet skulle göra någonting som får mig att må dåligt, aldrig medvetet skulle pressa mig, sätta mig i någon jobbig situation eller vara för "på" rent fysiskt. De problem som kan uppstå dyker i så fall upp pga bristfällig kommunikation, men sådant går ju att jobba på om vi båda vill (och skrattretande nog är jag sämre än honom på sådant, jag brukar annars tycka att andra är dåliga på att uttrycka sig kring hur de tänker, tycker och känner). Han vill att jag ska må bra, alltid, och gör sitt bästa för att jag ska må lika bra som honom när vi umgås oavsett vad vi hittar på.

Egentligen börjar jag misstänka att folk som honom inte är speciellt ovanliga. Många vill nog väl egentligen. Men det där med kommunikation... Går det inte att prata om "vad som helst hur som helst" så går det ju inte att veta hur den andra ser på något heller, och då blir det ju svårt att lita på personen.

Själv tror jag inte på livslånga (välfungerande) parrelationer, skiter i sådant, tänker att "vi umgås nu och det är bra, vad som händer imorgon kan vi ändå inte veta, så skitsamma". Bättre då att umgås några få gånger med en fantastisk människa, få några fler roliga ögonblick att minnas och sedan blir det inte mer, än att aldrig ha haft ens de fina ögonblicken bara för att man väntar på "något som man kan lita på att fungerar i evigheter".

 

[Hero]

@Singoalla, även jag är lite inne på det där att jag funderar på vad som i så fall menas med "lita helt på någon".

Tidigare litade jag inte på någon, med något alls. Helt enkelt för att jag inte kunde sortera och skilja olika händelser från varandra. I grund och botten hade jag nog ett ganska svartvitt tänkande även kring människor. Antingen var allt bra, eller så var allt åt helvete, antingen kunde jag lita på folk eller så var de i princip galna massmördare eller åtminstone rejält otrevliga rövhattar. Eftersom jag inte vågade chansa heller så ledde det till att jag såg många som opålitliga, tills de visat sig vara motsatsen men min toleransnivå för diverse olika "fel" var extremt låg. Det var utan tvekan ett sätt att skydda mig själv på, men det var lugnt och jag kunde absolut fungera socialt i en mängd olika typer av situationer, få folk att tycka om mig osv. Jag "bara" undvek att låta någon lära känna mig ordentligt och ville inte vara fysiskt närgången.

Den mannen jag träffar idag då och då... Jag kan utan att tveka säga att jag litar på honom. Jag litar på att han aldrig medvetet skulle göra någonting som får mig att må dåligt, aldrig medvetet skulle pressa mig, sätta mig i någon jobbig situation eller vara för "på" rent fysiskt. De problem som kan uppstå dyker i så fall upp pga bristfällig kommunikation, men sådant går ju att jobba på om vi båda vill (och skrattretande nog är jag sämre än honom på sådant, jag brukar annars tycka att andra är dåliga på att uttrycka sig kring hur de tänker, tycker och känner). Han vill att jag ska må bra, alltid, och gör sitt bästa för att jag ska må lika bra som honom när vi umgås oavsett vad vi hittar på.

Egentligen börjar jag misstänka att folk som honom inte är speciellt ovanliga. Många vill nog väl egentligen. Men det där med kommunikation... Går det inte att prata om "vad som helst hur som helst" så går det ju inte att veta hur den andra ser på något heller, och då blir det ju svårt att lita på personen.

Själv tror jag inte på livslånga (välfungerande) parrelationer, skiter i sådant, tänker att "vi umgås nu och det är bra, vad som händer imorgon kan vi ändå inte veta, så skitsamma". Bättre då att umgås några få gånger med en fantastisk människa, få några fler roliga ögonblick att minnas och sedan blir det inte mer, än att aldrig ha haft ens de fina ögonblicken bara för att man väntar på "något som man kan lita på att fungerar i evigheter".

Så bra sagt.
Tänker precis som du .

 

[vallhund]

@Singoalla, även jag är lite inne på det där att jag funderar på vad som i så fall menas med "lita helt på någon".

Tidigare litade jag inte på någon, med något alls. Helt enkelt för att jag inte kunde sortera och skilja olika händelser från varandra. I grund och botten hade jag nog ett ganska svartvitt tänkande även kring människor. Antingen var allt bra, eller så var allt åt helvete, antingen kunde jag lita på folk eller så var de i princip galna massmördare eller åtminstone rejält otrevliga rövhattar. Eftersom jag inte vågade chansa heller så ledde det till att jag såg många som opålitliga, tills de visat sig vara motsatsen men min toleransnivå för diverse olika "fel" var extremt låg. Det var utan tvekan ett sätt att skydda mig själv på, men det var lugnt och jag kunde absolut fungera socialt i en mängd olika typer av situationer, få folk att tycka om mig osv. Jag "bara" undvek att låta någon lära känna mig ordentligt och ville inte vara fysiskt närgången.

Den mannen jag träffar idag då och då... Jag kan utan att tveka säga att jag litar på honom. Jag litar på att han aldrig medvetet skulle göra någonting som får mig att må dåligt, aldrig medvetet skulle pressa mig, sätta mig i någon jobbig situation eller vara för "på" rent fysiskt. De problem som kan uppstå dyker i så fall upp pga bristfällig kommunikation, men sådant går ju att jobba på om vi båda vill (och skrattretande nog är jag sämre än honom på sådant, jag brukar annars tycka att andra är dåliga på att uttrycka sig kring hur de tänker, tycker och känner). Han vill att jag ska må bra, alltid, och gör sitt bästa för att jag ska må lika bra som honom när vi umgås oavsett vad vi hittar på.

Egentligen börjar jag misstänka att folk som honom inte är speciellt ovanliga. Många vill nog väl egentligen. Men det där med kommunikation... Går det inte att prata om "vad som helst hur som helst" så går det ju inte att veta hur den andra ser på något heller, och då blir det ju svårt att lita på personen.

Själv tror jag inte på livslånga (välfungerande) parrelationer, skiter i sådant, tänker att "vi umgås nu och det är bra, vad som händer imorgon kan vi ändå inte veta, så skitsamma". Bättre då att umgås några få gånger med en fantastisk människa, få några fler roliga ögonblick att minnas och sedan blir det inte mer, än att aldrig ha haft ens de fina ögonblicken bara för att man väntar på "något som man kan lita på att fungerar i evigheter".

Mina föräldrar (födda -14 resp -26) gifte sig 1950. Att deras äktenskap varade livet ut berodde förmodligen på att de oftast levde o verkade på olika kontinenter eller i olika länder. De delade då o då älskarinnor/älskare i förhållanden som var fleråriga eller t o m livslånga.

 

[Bison]

@Singoalla, även jag är lite inne på det där att jag funderar på vad som i så fall menas med "lita helt på någon".

Tidigare litade jag inte på någon, med något alls. Helt enkelt för att jag inte kunde sortera och skilja olika händelser från varandra. I grund och botten hade jag nog ett ganska svartvitt tänkande även kring människor. Antingen var allt bra, eller så var allt åt helvete, antingen kunde jag lita på folk eller så var de i princip galna massmördare eller åtminstone rejält otrevliga rövhattar. Eftersom jag inte vågade chansa heller så ledde det till att jag såg många som opålitliga, tills de visat sig vara motsatsen men min toleransnivå för diverse olika "fel" var extremt låg. Det var utan tvekan ett sätt att skydda mig själv på, men det var lugnt och jag kunde absolut fungera socialt i en mängd olika typer av situationer, få folk att tycka om mig osv. Jag "bara" undvek att låta någon lära känna mig ordentligt och ville inte vara fysiskt närgången.

Den mannen jag träffar idag då och då... Jag kan utan att tveka säga att jag litar på honom. Jag litar på att han aldrig medvetet skulle göra någonting som får mig att må dåligt, aldrig medvetet skulle pressa mig, sätta mig i någon jobbig situation eller vara för "på" rent fysiskt. De problem som kan uppstå dyker i så fall upp pga bristfällig kommunikation, men sådant går ju att jobba på om vi båda vill (och skrattretande nog är jag sämre än honom på sådant, jag brukar annars tycka att andra är dåliga på att uttrycka sig kring hur de tänker, tycker och känner). Han vill att jag ska må bra, alltid, och gör sitt bästa för att jag ska må lika bra som honom när vi umgås oavsett vad vi hittar på.

Egentligen börjar jag misstänka att folk som honom inte är speciellt ovanliga. Många vill nog väl egentligen. Men det där med kommunikation... Går det inte att prata om "vad som helst hur som helst" så går det ju inte att veta hur den andra ser på något heller, och då blir det ju svårt att lita på personen.

Själv tror jag inte på livslånga (välfungerande) parrelationer, skiter i sådant, tänker att "vi umgås nu och det är bra, vad som händer imorgon kan vi ändå inte veta, så skitsamma". Bättre då att umgås några få gånger med en fantastisk människa, få några fler roliga ögonblick att minnas och sedan blir det inte mer, än att aldrig ha haft ens de fina ögonblicken bara för att man väntar på "något som man kan lita på att fungerar i evigheter".

Alltså det sista är så jävla sant.
Jag tror inte på livslång kärlek, vet inte om jag tror på kärlek alls ens.
Men jag tror på att umgås med människor som får en att må bra.

Har bestämt mig för att träffa den snygga en gång till.
Han gillade mig och vill gärna ses igen och han kan ju faktiskt växa.

 

[Red_Chili]

Mina föräldrar (födda -14 resp -26) gifte sig 1950. Att deras äktenskap varade livet ut berodde förmodligen på att de oftast levde o verkade på olika kontinenter eller i olika länder. De delade då o då älskarinnor/älskare i förhållanden som var fleråriga eller t o m livslånga.

Låter ungefär som en vän till mig och hennes partner. De har varit ihop i många år nu, men jobbar för det mesta olika tider och säger båda två att de tycker mycket om när den andra är på jobbet De trivs utmärkt ihop, får lättare att klara vardagen tack vare delat boende, inte så mycket ensamtid för hundarna osv, men de hinner inte heller tröttna på varandra och har gott om tid för sina egna intressen.

Första gången en av dem sa till mig att det är bra att den andra är borta mycket så tyckte jag att det lät galet, varför vara ihop med någon för att sedan bara åka iväg från den hela tiden? Men de har hittat en variant på förhållande som fungerar utmärkt för dem, åtminstone nu.

 

[prallan]

Jag tänker nog att precis som grejen med att helt förlita sig på någon är feltänkt, så är det feltänkt att tolka spruckna relationer i termer av "svek". Man sviker inte när man slutar älska, man slutar bara älska. Jag ser inte nyttan av att beskriva - och förstå - relationer i så moraliska eller etiska termer.

Sen kan jag så klart förstå att man kan vara väldigt rädd för just de känslor kraschade relationer kan ge. Men det behöver man ju ändå inte se som SVEK som skadar ens förmåga till TILLIT. Alla relationer går inte bra, bara. Det kan vara svårt att göra en bra relation. Räcker inte det, och så kan man strunta i det där med "total tillit" som riskerar att "svikas"?

Men är det att själva kärleksrelationen som tar slut som ses som ett svek egentligen? Jag tänker att om en människa känner sig sviken så är det så mycket mer bakom än enbart en avslutad kärleksrelation. Kan vara lögner, löften som inte hålls, planerade projekt som uteblir, partnern reser iväg typ arbetsrelaterat för att sen ringa hem och "göra slut", psykisk och/el fysikt våld osv osv. Och jag skulle anta att det är ett sådant beteende som gör människor rädda för att lita på andra, inte för att relationen är över.

 

[Bison]

Älskar mina kompisars reaktioner när jag visar bild på el snyggo.
Holy fuckpotato!
Hur kunde du träffa honom utan att dö?
Jösses! Så jävla snygg!

Men jag tror faktiskt inte han har en jävla aning om det själv faktiskt

 

[Singoalla]

Jag tänker nog att precis som grejen med att helt förlita sig på någon är feltänkt, så är det feltänkt att tolka spruckna relationer i termer av "svek". Man sviker inte när man slutar älska, man slutar bara älska. Jag ser inte nyttan av att beskriva - och förstå - relationer i så moraliska eller etiska termer.

Sen kan jag så klart förstå att man kan vara väldigt rädd för just de känslor kraschade relationer kan ge. Men det behöver man ju ändå inte se som SVEK som skadar ens förmåga till TILLIT. Alla relationer går inte bra, bara. Det kan vara svårt att göra en bra relation. Räcker inte det, och så kan man strunta i det där med "total tillit" som riskerar att "svikas"?

Ja, alltså.. jag menar inte alls att en sprucken relation betyder svek! Eller att det är ett svek att sluta älska. Det är inte alls det jag menade. Såg att du skrivit om det också @Red_Chili när det kommer till livslånga fungerande parrelationer. Jag tycker inte alls att göra slut är ett svek, eller att kärleken slocknar. Eller ens att bli lämnad för någon annan. Jag menar precis som @prallan skriver, riktiga svek alltså. Lögner, psykisk eller fysisk misshandel, manipulation, att bli rentav elak osv. Sånt som gör ordentlig skada när man haft förtroende för någon och kanske även bestående sådan. Inte som sagt för att jag tror att människor går och är onda, men för att vi har brister.

 

[athena_arabians]

Låter ungefär som en vän till mig och hennes partner. De har varit ihop i många år nu, men jobbar för det mesta olika tider och säger båda två att de tycker mycket om när den andra är på jobbet De trivs utmärkt ihop, får lättare att klara vardagen tack vare delat boende, inte så mycket ensamtid för hundarna osv, men de hinner inte heller tröttna på varandra och har gott om tid för sina egna intressen.

Första gången en av dem sa till mig att det är bra att den andra är borta mycket så tyckte jag att det lät galet, varför vara ihop med någon för att sedan bara åka iväg från den hela tiden? Men de har hittat en variant på förhållande som fungerar utmärkt för dem, åtminstone nu.

Jag är särbo... och vi har testat att nästan bo ihop och det är ingen bra idé

 

[AraSlei]

@Malibu_Stacy Jag tycker du sköter det här så snyggt!
Jag och P träffades när jag var i samma situation som tjejen du träffar. Jag och dåvarande sambon hade det inte särskilt dåligt, men det fanns ingen gnista kvar och ingen kärlek annat än på vänskaplig nivå.
När jag träffade P blev det fyrverkeri och konfetti, så efter typ två veckors ångest gjorde jag och exet slut.
Och ptja, nu sitter jag och P här med nyrenoverat hus och en hund till. Så kan det gå

 

[Petruska]

Egentligen OT men så himla mycket klokt man fått läsa av dig genom åren! Du bidrar så himla ofta med en helt ny vinkel för mig som bara är så himla bra! Tack

 

[cirkus]

Bättre då att umgås några få gånger med en fantastisk människa, få några fler roliga ögonblick att minnas och sedan blir det inte mer, än att aldrig ha haft ens de fina ögonblicken bara för att man väntar på "något som man kan lita på att fungerar i evigheter".

Ja och man vet ju inte förrän efteråt om det fungerade i evigheter.

 

[Petruska]

Men är det att själva kärleksrelationen som tar slut som ses som ett svek egentligen? Jag tänker att om en människa känner sig sviken så är det så mycket mer bakom än enbart en avslutad kärleksrelation. Kan vara lögner, löften som inte hålls, planerade projekt som uteblir, partnern reser iväg typ arbetsrelaterat för att sen ringa hem och "göra slut", psykisk och/el fysikt våld osv osv. Och jag skulle anta att det är ett sådant beteende som gör människor rädda för att lita på andra, inte för att relationen är över.

Kanske. Men jag skulle även i det fallet tycka att ord som lita på och svek, är fel ute. Att man lägger sin energi på fel saker om det är den vägen man går med sina känslor och sin tolkning av dem.

Om vi tänker på alla dina exempel ute fysiskt/psykiskt våkd, så, ja. Sånt händer. Varken relationer eller människor är bättre än så, stor del av tiden. Det har så klart sina sidor att leva med den vetskapen, men vad är alternativen? Det alternativ jag ser är att helt enkelt inte hänga upp sig på sin stackars partner till den grad att hen har sådan makt över en. Att ett projekt inte blir av, nä vars, så kan det gå. Varför är det svårt att leva med? Att löften bryts- ja, själv föredrar jag att vi inte ger några löften. Vi är med varandra för att vi vill, inte för att vi förbundit oss till det genom att åta oss plikter via löften. Låter vi bli att lova, slipper vi bryta löften.

Våld och taskighet är något annat. Det är ju avsiktligt. Det tar så klart ett tag att lära känna någon så pass att man kan bedöma den risken, och iaf fysiskt våld är ju ett problemområde bland män. De är tyvärr en rätt våldsam grupp.

 

[prallan]

Kanske. Men jag skulle även i det fallet tycka att ord som lita på och svek, är fel ute. Att man lägger sin energi på fel saker om det är den vägen man går med sina känslor och sin tolkning av dem.

Om vi tänker på alla dina exempel ute fysiskt/psykiskt våkd, så, ja. Sånt händer. Varken relationer eller människor är bättre än så, stor del av tiden. Det har så klart sina sidor att leva med den vetskapen, men vad är alternativen? Det alternativ jag ser är att helt enkelt inte hänga upp sig på sin stackars partner till den grad att hen har sådan makt över en. Att ett projekt inte blir av, nä vars, så kan det gå. Varför är det svårt att leva med? Att löften bryts- ja, själv föredrar jag att vi inte ger några löften. Vi är med varandra för att vi vill, inte för att vi förbundit oss till det genom att åta oss plikter via löften. Låter vi bli att lova, slipper vi bryta löften.

Våld och taskighet är något annat. Det är ju avsiktligt. Det tar så klart ett tag att lära känna någon så pass att man kan bedöma den risken, och iaf fysiskt våld är ju ett problemområde bland män. De är tyvärr en rätt våldsam grupp.

Självklart, men det finns grader i helvetet

I början är väl de flesta relationer "perfekta". Men sedan kan beteenden ändras.

Säg projekt till exempel, de ska renovera huset, men då tar partnern de sparade pengarna och köper häst/bil what ever till sig själv. Löften som bryts om och om igen, tex ses på stan och inte dyker upp el hör av sig ena veckan, äta middag tillsammans så dyker partnern hem mätt för den åt ute veckan efter, veckan efter ska du ut och träffa dina kompisar och partnern ska vara hemma med barnen, partnern ringer och säger att den är någon annan stans. Någonstans tar ens "tålamod"?? slut, om saker som dessa sker om och om igen.

Jag tycker att det finns hur många exempel som helst, och att man faktiskt har rätt att känns sig besviken om man har haft en rövhatt till partner.

 

[Malibu_Stacy]

@Malibu_Stacy Jag tycker du sköter det här så snyggt!
Jag och P träffades när jag var i samma situation som tjejen du träffar. Jag och dåvarande sambon hade det inte särskilt dåligt, men det fanns ingen gnista kvar och ingen kärlek annat än på vänskaplig nivå.
När jag träffade P blev det fyrverkeri och konfetti, så efter typ två veckors ångest gjorde jag och exet slut.
Och ptja, nu sitter jag och P här med nyrenoverat hus och en hund till. Så kan det gå

Åh tack! Det är så himla jobbigt när jag inte kan påverka situationen, jag har ett visst kontrollbehov och mycket av ångesten jag upplever är nog för att jag inte kan göra mycket mer än jag gör. I slutändan kommer det ju vara hennes val om vad som sker.
Minns när du skrev här i tråden om P, det märktes verkligen hur kär du var. Kommer dock inte ihåg att du fortfarande var tillsammans med din dåvarande sambo då. Så glad att det löste sig för er till slut ändå

Vi ska ses efter jobbet ikväll och då lär vi väl prata igen om situationen. Längtar verkligen efter att träffa henne.

 

[Houdinie]

Så jävla snygg!
Tyvärr levde han inte riktigt upp till sitt utseende

Har bestämt mig för att träffa den snygga en gång till.
Han gillade mig och vill gärna ses igen och han kan ju faktiskt växa.

På vilket sätt "levde han inte upp till sitt utseende"?