Alla former av dating, del 11

[Malibu_Stacy]

Ja precis. Min kompis sa samma sak, att det låter som att han inte varit ärlig/tydlig med vad han känner och vill. Fast även om vi skulle vara ett par och exklusiva, kan jag inte riktigt acceptera att bli ifrågasatt för att jag kramar och är trevligt mot en annan kille på krogen.

Verkligen inte! Det känns inte särskilt moget av honom alls. Det är ju bättre att han pratar med dig om det istället för att bli tjurig och sen inte ens vilja prata om det när du gav honom en chans nästa dag när ni båda nyktrat till.

 

[Aliche]

Lite obehagligt med människor som inte har förmågan att känna av stämningen och att det kanske inte alls passar med beröring och fysiska närmanden just då.
Men sjukt bra av dig att komma ut på dejt även om den inte var så fantastisk så var det säkerligen bra för dig som person att våga ta steget. Har han hört av sig?

Ja det känns jättebra att ta steget över tröskeln sas så det gör absolut ingenting att första försöket blev mindre lyckat. Om nåt käns det faktiskt ganska skönt för nu är det liksom inga förväntningar! Jag tog bort honom på Tinder imorse så jag slipper eventuella uppföljningar

 

[Malibu_Stacy]

Ja det känns jättebra att ta steget över tröskeln sas så det gör absolut ingenting att första försöket blev mindre lyckat. Om nåt käns det faktiskt ganska skönt för nu är det liksom inga förväntningar! Jag tog bort honom på Tinder imorse så jag slipper eventuella uppföljningar

Gud så skönt ändå. Jag har inte kommit iväg på någon tinderdejt ännu. Liksom inte matchat med någon jätteintressant och just nu kan jag inte tindra alls för inget känns bra nog.
Bra att du tog bort matchningen ändå. Hoppas på bättre dejt nästa gång!

 

[Bison]

Så jävla snygg!
Tyvärr levde han inte riktigt upp till sitt utseende

 

[the_connemara]

@the_connemara

Har du varit på din dejt än? Jag är nyfiken

Jag o @Aliche hade liknande upplevelser

Kände nog mest att är detta verkligen ett forum för mig? Det är ju mycket roligare att träffa folk irl och där se vilka man har intresse av?

 

[Singoalla]

Själv har jag haft ett litet bakslag den här helgen. Sorry om det här blir en uppsats nu. Jag berättade ju att jag träffade mitt ex bästa vän i fredags. Vi var väldigt nära vänner under många år. Han fanns där för mig som stöd när det var svårt med mitt ex. Tog ut mig på en öl då och då när mitt ex var omöjlig att ha att göra med, eller när han bara var så djupt nere i depressionen att jag själv fick kämpa för att hålla mig ovanför ytan i all misär. Det var så skönt att han fanns, någon som bara kunde säga "jag vet" utan att jag ens behövde öppna munnen. Men när mitt ex försökte ta sitt liv så tvärvände han, och all ilska och frustration togs ut över mig. Jag blev helt knäckt, och har nog aldrig känt mig så sviken som jag kände mig just då. Både av mitt ex som totalt svartnat och uttryckligen önskat livet ur mig, och av vår vän som i en handvändning tyckte att jag var onskan själv som skapat den här situationen som han nu måste plocka upp spillrorna ifrån.

Hur som helst, det där är bakom oss nu. Alla har förlåtit alla, och förstår att situationen var så svår för oss att vi alla hade svårt att hålla huvudet kallt. Men jag upplever att jag har blivit lämnad med en känsla av att det inte går att lita på människor. Inte för att människor är onda eller inte vill väl, men för att människor under hög press och extrema omständigheter kan skada sina närstående rejält. Sån skada som består. Vännen och jag har enbart träffats någon enstaka gång efter den här soppan, och i fredags undrade han om han fick fråga hur det fungerar för mig i relationer idag. Det fick han, och han frågade om jag upplever att det är ett problem att försöka inleda relationer idag efter det som hänt. Jag sa att jag inte visste, men uppenbarligen har det ju inte hänt. Sen kom det bara ur mig - "Man kan inte lita på människor" och han svarade att nej det kan man inte, men man måste ändå.

Det var inget mer med det, en helt vanlig diskussion som inte kändes särskilt jobbig för stunden. Men igår fick jag några ångestattacker under dagen. Jag har inte fått det på Gud vet hur länge, men igår kom dom igen. Jag kan inte låta bli att dra kopplingen att det måste bero på vad som revs upp i mötet med honom, och nu känner jag mig så himla förvirrad igen. Trivs jag så bra med att vara singel för att jag (bland annat) inte behöver förlita mig på någon annan? Och om det är så, vad betyder det? Ja, ingen fråga jag förväntar mig något svar av er på, såklart. Men något jag tänker på. Hur tänker ni kring det här med att lita fullt ut på människor, kan man det? Och om man inte kan det, är det en risk man måste ta?

 

[durachiny]

Det finns människor man kan lita på och man kan lita på alla människor men det är inte nödvändigtvis så att det är en bra idé.

Det är nog ganska bekvämt för dig att vara singel, du får ut mycket positivt ur det utan att på samma sätt exponera eller riskera känslor och att lita på folk på samma sätt. Dock är det antagligen lite så att du även nu litar på att folk faktiskt menar det som sägs antingen medvetet eller undermedvetet. Det är dock inte lika stor sak om något påstår att du är en himla trevliga person bara för att få ligga som att någon man är i en nära relation vänder sig helt på en.

Det finns inget rätt eller fel när det kommer till att vara singel eller i förhållande, båda har sina fördelar och risker. Det man kan arbeta mer med är antagligen sin egna sida i det hela eftersom vad andra personer gör kan man aldrig kontrollera. På samma sätt som du kan ta det med en klackspark om någon utav dina dejts är något du inte vill ha så kanske man kan lära sig att förhålla sig till världen på samma sätt, att den är föränderlig och inte helt förutsägbar mer än att den inte skulle vara pålitlig. Kanske kan man lära sig att lita på personer tills man får anledning att omvärdera utan att det raserar allt? Jag vet inte. Rent rationellt så är väldigt få saker i världen konstant och helt oföränderliga men det är svårare att förhålla sig till på en emotionell nivå.

Jag hoppas att du hittar din väg utan att försaka dig själv singoalla. Du verkar vara en person som är en positiv influens i världen och eftersom vi alla antagligen skulle må bättre av flera singoallas snarare än färre så får vi hoppas att ditt sätt att vara du är ett sätt som är hållbart och framgångsrikt, vad det nu än må vara.

Må väl och ta hand om dig själv, du ger många andra lycka och förhoppningsvis även dig själv.

 

[tuaphua]

Själv har jag haft ett litet bakslag den här helgen. Sorry om det här blir en uppsats nu. Jag berättade ju att jag träffade mitt ex bästa vän i fredags. Vi var väldigt nära vänner under många år. Han fanns där för mig som stöd när det var svårt med mitt ex. Tog ut mig på en öl då och då när mitt ex var omöjlig att ha att göra med, eller när han bara var så djupt nere i depressionen att jag själv fick kämpa för att hålla mig ovanför ytan i all misär. Det var så skönt att han fanns, någon som bara kunde säga "jag vet" utan att jag ens behövde öppna munnen. Men när mitt ex försökte ta sitt liv så tvärvände han, och all ilska och frustration togs ut över mig. Jag blev helt knäckt, och har nog aldrig känt mig så sviken som jag kände mig just då. Både av mitt ex som totalt svartnat och uttryckligen önskat livet ur mig, och av vår vän som i en handvändning tyckte att jag var onskan själv som skapat den här situationen som han nu måste plocka upp spillrorna ifrån.

Hur som helst, det där är bakom oss nu. Alla har förlåtit alla, och förstår att situationen var så svår för oss att vi alla hade svårt att hålla huvudet kallt. Men jag upplever att jag har blivit lämnad med en känsla av att det inte går att lita på människor. Inte för att människor är onda eller inte vill väl, men för att människor under hög press och extrema omständigheter kan skada sina närstående rejält. Sån skada som består. Vännen och jag har enbart träffats någon enstaka gång efter den här soppan, och i fredags undrade han om han fick fråga hur det fungerar för mig i relationer idag. Det fick han, och han frågade om jag upplever att det är ett problem att försöka inleda relationer idag efter det som hänt. Jag sa att jag inte visste, men uppenbarligen har det ju inte hänt. Sen kom det bara ur mig - "Man kan inte lita på människor" och han svarade att nej det kan man inte, men man måste ändå.

Det var inget mer med det, en helt vanlig diskussion som inte kändes särskilt jobbig för stunden. Men igår fick jag några ångestattacker under dagen. Jag har inte fått det på Gud vet hur länge, men igår kom dom igen. Jag kan inte låta bli att dra kopplingen att det måste bero på vad som revs upp i mötet med honom, och nu känner jag mig så himla förvirrad igen. Trivs jag så bra med att vara singel för att jag (bland annat) inte behöver förlita mig på någon annan? Och om det är så, vad betyder det? Ja, ingen fråga jag förväntar mig något svar av er på, såklart. Men något jag tänker på. Hur tänker ni kring det här med att lita fullt ut på människor, kan man det? Och om man inte kan det, är det en risk man måste ta?

Jag kan lite relatera till din känsla.
Jag hade första kärleken som dog i en olycka. Andra och första sambo hände också en jättegrej.

Jag var jäkligt sargad efter båda gångerna och framför allt gång 2 när båda sakerna skett.
Det var mer saker som skedde som gjorde att jag absolut inte släppte in någon.
Jag vet att jag gärna fick folk intresserade av mig för att få någon bekräftelse. Men jag släppte inte in någon fullt på ett tag.
Och jag bytte några år typ av kille efter det när jag sen väl blev tillsammans med någon igen. Det var killar jag kunde styra och förutse vad de gjorde.

Idag är jag igen tillbaks i att vilja ha män jag inte blir uttråkad av(vilket jag blir av de flesta). Det är inte safe men jag släpper in helt och fullt.

Jag har nästan alltid varit i förhållande och tog en period när jag var singel för att kolla så jag faktiskt klarade mig själv och inte hade ngt knepigt issue.

Det är ju inte konstigt om man blir bränd efter extrema händelser.
Och att man ”överkorrigerar” ett tag efter.

Om du nu gör det: Gör det egentligen något? Kan inte tiden få ha sin gilla gång och du utvecklas av ditt liv?

 

[Gnist]

Hur tänker ni kring det här med att lita fullt ut på människor, kan man det? Och om man inte kan det, är det en risk man måste ta?

Enligt mig, så nej! det kan man inte men jag har ovanan att göra det ändå Fast jag har med åren blivit mer och mer ovillig att släppa in folk tillräckligt nära.

Så ja, det är en risk man måste/bör ta om man inte vill bli som mig när man blir halvgammal

 

[Singoalla]

Det finns människor man kan lita på och man kan lita på alla människor men det är inte nödvändigtvis så att det är en bra idé.

Det är nog ganska bekvämt för dig att vara singel, du får ut mycket positivt ur det utan att på samma sätt exponera eller riskera känslor och att lita på folk på samma sätt. Dock är det antagligen lite så att du även nu litar på att folk faktiskt menar det som sägs antingen medvetet eller undermedvetet. Det är dock inte lika stor sak om något påstår att du är en himla trevliga person bara för att få ligga som att någon man är i en nära relation vänder sig helt på en.

Det finns inget rätt eller fel när det kommer till att vara singel eller i förhållande, båda har sina fördelar och risker. Det man kan arbeta mer med är antagligen sin egna sida i det hela eftersom vad andra personer gör kan man aldrig kontrollera. På samma sätt som du kan ta det med en klackspark om någon utav dina dejts är något du inte vill ha så kanske man kan lära sig att förhålla sig till världen på samma sätt, att den är föränderlig och inte helt förutsägbar mer än att den inte skulle vara pålitlig. Kanske kan man lära sig att lita på personer tills man får anledning att omvärdera utan att det raserar allt? Jag vet inte. Rent rationellt så är väldigt få saker i världen konstant och helt oföränderliga men det är svårare att förhålla sig till på en emotionell nivå.

Jag hoppas att du hittar din väg utan att försaka dig själv singoalla. Du verkar vara en person som är en positiv influens i världen och eftersom vi alla antagligen skulle må bättre av flera singoallas snarare än färre så får vi hoppas att ditt sätt att vara du är ett sätt som är hållbart och framgångsrikt, vad det nu än må vara.

Må väl och ta hand om dig själv, du ger många andra lycka och förhoppningsvis även dig själv.

Tack för fina ord! Det är nog som du säger, att det är bekvämt just nu. Inga risker och inga insatser, och ändå rätt bra utdelning. Rent rationellt tänker jag ju att kort också är vackert. Relationer, händelser, tillfällen osv. Min relation med mitt ex är ju inte skräp bara för att det slutade som det gjorde. Vi hade flera fina år ihop. Men just nu tror jag att jag skyddar mig själv lite mot att behöva gå igenom en sådan sak igen. Det tog mig ett år att komma ur relationen, och ytterligare ett kunna gå vidare. Nu leker livet. Jag vill liksom inte sätta det jag har på spel. På något sätt alls.

 

[stjarnhimmel]

Själv har jag haft ett litet bakslag den här helgen. Sorry om det här blir en uppsats nu. Jag berättade ju att jag träffade mitt ex bästa vän i fredags. Vi var väldigt nära vänner under många år. Han fanns där för mig som stöd när det var svårt med mitt ex. Tog ut mig på en öl då och då när mitt ex var omöjlig att ha att göra med, eller när han bara var så djupt nere i depressionen att jag själv fick kämpa för att hålla mig ovanför ytan i all misär. Det var så skönt att han fanns, någon som bara kunde säga "jag vet" utan att jag ens behövde öppna munnen. Men när mitt ex försökte ta sitt liv så tvärvände han, och all ilska och frustration togs ut över mig. Jag blev helt knäckt, och har nog aldrig känt mig så sviken som jag kände mig just då. Både av mitt ex som totalt svartnat och uttryckligen önskat livet ur mig, och av vår vän som i en handvändning tyckte att jag var onskan själv som skapat den här situationen som han nu måste plocka upp spillrorna ifrån.

Hur som helst, det där är bakom oss nu. Alla har förlåtit alla, och förstår att situationen var så svår för oss att vi alla hade svårt att hålla huvudet kallt. Men jag upplever att jag har blivit lämnad med en känsla av att det inte går att lita på människor. Inte för att människor är onda eller inte vill väl, men för att människor under hög press och extrema omständigheter kan skada sina närstående rejält. Sån skada som består. Vännen och jag har enbart träffats någon enstaka gång efter den här soppan, och i fredags undrade han om han fick fråga hur det fungerar för mig i relationer idag. Det fick han, och han frågade om jag upplever att det är ett problem att försöka inleda relationer idag efter det som hänt. Jag sa att jag inte visste, men uppenbarligen har det ju inte hänt. Sen kom det bara ur mig - "Man kan inte lita på människor" och han svarade att nej det kan man inte, men man måste ändå.

Det var inget mer med det, en helt vanlig diskussion som inte kändes särskilt jobbig för stunden. Men igår fick jag några ångestattacker under dagen. Jag har inte fått det på Gud vet hur länge, men igår kom dom igen. Jag kan inte låta bli att dra kopplingen att det måste bero på vad som revs upp i mötet med honom, och nu känner jag mig så himla förvirrad igen. Trivs jag så bra med att vara singel för att jag (bland annat) inte behöver förlita mig på någon annan? Och om det är så, vad betyder det? Ja, ingen fråga jag förväntar mig något svar av er på, såklart. Men något jag tänker på. Hur tänker ni kring det här med att lita fullt ut på människor, kan man det? Och om man inte kan det, är det en risk man måste ta?

Jag har funderat en hel del liknande. Framförallt efter min förra relation då jag insåg hur lätt det är att bli manipulerad och hamna i relAtioner som inte är bra för en. Jag har varit singel nu i ca ett och ett halvt år. Och har har precis nu börjat jobba mig lite mer redo. Men jag tycker det är läskigt att släppa in någon. Det är läskigt då jag vet hur ont det kan göra och hur det kan bli.

 

[tuaphua]

Tack för fina ord! Det är nog som du säger, att det är bekvämt just nu. Inga risker och inga insatser, och ändå rätt bra utdelning. Rent rationellt tänker jag ju att kort också är vackert. Relationer, händelser, tillfällen osv. Min relation med mitt ex är ju inte skräp bara för att det slutade som det gjorde. Vi hade flera fina år ihop. Men just nu tror jag att jag skyddar mig själv lite mot att behöva gå igenom en sådan sak igen. Det tog mig ett år att komma ur relationen, och ytterligare ett kunna gå vidare. Nu leker livet. Jag vill liksom inte sätta det jag har på spel. På något sätt alls.

Jag ångrar ingen av mina två första riktiga relationer som båda slutade i kaos.
De var fina till dess och har både gett mig mycket glädje och format mig till den jag är idag.

Jag ångrar en relation.

De andra utom nuvarande har ju alla tagit slut. Ingen ångrar jag utom just den enda som jag gick in i på fel grunder.

Så längd/slut etc tycker inte jag är avgörande för om det var värt det eller ej.

 

[Singoalla]

Det är ju inte konstigt om man blir bränd efter extrema händelser.
Och att man ”överkorrigerar” ett tag efter.

Om du nu gör det: Gör det egentligen något? Kan inte tiden få ha sin gilla gång och du utvecklas av ditt liv?

Jo, jag håller helt med dig. Pratade precis med min KK i telefon om allt möjligt och tog bland annat upp det här. Diskussionen landade väl lite i att det inte är någon brådska med att börja trassla i det här. Om jag om 10 år vill ha en kärleksrelation och fortfarande känner såhär så kanske det skulle vara rimligt att prata med någon professionell om det. Men just nu tror jag att jag nöjer mig med att låta tiden ticka på, ha kul på vägen och parera små ångestattacker som dyker upp då och då. Trots allt är ju inte livet en dans på rosor varje dag, och lite trust issues och ångest-dippar känns som att komma ganska lindrigt undan i det stora hela.

 

[Singoalla]

Enligt mig, så nej! det kan man inte men jag har ovanan att göra det ändå Fast jag har med åren blivit mer och mer ovillig att släppa in folk tillräckligt nära.

Så ja, det är en risk man måste/bör ta om man inte vill bli som mig när man blir halvgammal

Haha, jag känner igen mig När jag blev kär i M innan sommaren så tänkte jag bara - "Det här kommer göra så jävla ont, men nu kör vi!" Och ont gjorde det. Men det var också lite mysigt att få känna sig kär igen. Det var länge sen!

Vem vet, du kanske är nåt på spåret Det kanske är vi andra som är knäppa som väljer att ta oss fram i livet genom en taggbuske i stället för att ta stigen.

 

[Pancakes]

Jag o @Aliche hade liknande upplevelser

Kände nog mest att är detta verkligen ett forum för mig? Det är ju mycket roligare att träffa folk irl och där se vilka man har intresse av?

Då var det i alla fall inte helt bortslösat tänker jag. Framförallt med tanke på detta:

Men nu är den första liksom ur vägen och jag insåg att jag är fan både rolig och charmig!

Jag träffar hellre folk IRL också, men eftersom min bekantskapskrets inte utökas för tillfället lär det inte bli så spännande Nåja, jag är inte där än i vilket fall som helst.

 

[Singoalla]

Jag har funderat en hel del liknande. Framförallt efter min förra relation då jag insåg hur lätt det är att bli manipulerad och hamna i relAtioner som inte är bra för en. Jag har varit singel nu i ca ett och ett halvt år. Och har har precis nu börjat jobba mig lite mer redo. Men jag tycker det är läskigt att släppa in någon. Det är läskigt då jag vet hur ont det kan göra och hur det kan bli.

Jag håller verkligen med dig. Det är ju så himla lätt hänt att det blir snett. Man hamnar i en destruktiv relation och har svårt att få grepp om situationen själv. Idag är jag lycklig. Jag är fullkomligt livrädd att det ska ändras.

 

[Petruska]

Själv har jag haft ett litet bakslag den här helgen. Sorry om det här blir en uppsats nu. Jag berättade ju att jag träffade mitt ex bästa vän i fredags. Vi var väldigt nära vänner under många år. Han fanns där för mig som stöd när det var svårt med mitt ex. Tog ut mig på en öl då och då när mitt ex var omöjlig att ha att göra med, eller när han bara var så djupt nere i depressionen att jag själv fick kämpa för att hålla mig ovanför ytan i all misär. Det var så skönt att han fanns, någon som bara kunde säga "jag vet" utan att jag ens behövde öppna munnen. Men när mitt ex försökte ta sitt liv så tvärvände han, och all ilska och frustration togs ut över mig. Jag blev helt knäckt, och har nog aldrig känt mig så sviken som jag kände mig just då. Både av mitt ex som totalt svartnat och uttryckligen önskat livet ur mig, och av vår vän som i en handvändning tyckte att jag var onskan själv som skapat den här situationen som han nu måste plocka upp spillrorna ifrån.

Hur som helst, det där är bakom oss nu. Alla har förlåtit alla, och förstår att situationen var så svår för oss att vi alla hade svårt att hålla huvudet kallt. Men jag upplever att jag har blivit lämnad med en känsla av att det inte går att lita på människor. Inte för att människor är onda eller inte vill väl, men för att människor under hög press och extrema omständigheter kan skada sina närstående rejält. Sån skada som består. Vännen och jag har enbart träffats någon enstaka gång efter den här soppan, och i fredags undrade han om han fick fråga hur det fungerar för mig i relationer idag. Det fick han, och han frågade om jag upplever att det är ett problem att försöka inleda relationer idag efter det som hänt. Jag sa att jag inte visste, men uppenbarligen har det ju inte hänt. Sen kom det bara ur mig - "Man kan inte lita på människor" och han svarade att nej det kan man inte, men man måste ändå.

Det var inget mer med det, en helt vanlig diskussion som inte kändes särskilt jobbig för stunden. Men igår fick jag några ångestattacker under dagen. Jag har inte fått det på Gud vet hur länge, men igår kom dom igen. Jag kan inte låta bli att dra kopplingen att det måste bero på vad som revs upp i mötet med honom, och nu känner jag mig så himla förvirrad igen. Trivs jag så bra med att vara singel för att jag (bland annat) inte behöver förlita mig på någon annan? Och om det är så, vad betyder det? Ja, ingen fråga jag förväntar mig något svar av er på, såklart. Men något jag tänker på. Hur tänker ni kring det här med att lita fullt ut på människor, kan man det? Och om man inte kan det, är det en risk man måste ta?

Jag funderar på vad det där att "lita fullt ut" på någon överhuvudtaget står för. Och varför det är viktigt?

Jag känner mig extremt okomplicerad när det kommer till tillit till andra människor, men lita "fullt ut"? Krasst så kan så klart vem som helst känna sig pressad nog att göra vad som helst om bara omständigheterna är svåra nog. Herregud, schyssta och hederliga tyskar arbetade som vakter i koncentratìonsläger!

Jag tänker nog att man letar efter fel saker, om det man letar efter är någon att "lita på fullt ut". Då blir man ju helt beroende av att den personen inte ändrar sig på något sätt som gör att man inte längre kan lita på hen på det viset. Riktigt så stor makt över ens sinnesfrid, tycker jag inte att vi bör belasta varandra med.

Människor gör dumma grejer, alla gör det, livet blir extremt ensamt om man bara kan älska de ofelbara.

 

[SaraXX]

Själv har jag haft ett litet bakslag den här helgen. Sorry om det här blir en uppsats nu. Jag berättade ju att jag träffade mitt ex bästa vän i fredags. Vi var väldigt nära vänner under många år. Han fanns där för mig som stöd när det var svårt med mitt ex. Tog ut mig på en öl då och då när mitt ex var omöjlig att ha att göra med, eller när han bara var så djupt nere i depressionen att jag själv fick kämpa för att hålla mig ovanför ytan i all misär. Det var så skönt att han fanns, någon som bara kunde säga "jag vet" utan att jag ens behövde öppna munnen. Men när mitt ex försökte ta sitt liv så tvärvände han, och all ilska och frustration togs ut över mig. Jag blev helt knäckt, och har nog aldrig känt mig så sviken som jag kände mig just då. Både av mitt ex som totalt svartnat och uttryckligen önskat livet ur mig, och av vår vän som i en handvändning tyckte att jag var onskan själv som skapat den här situationen som han nu måste plocka upp spillrorna ifrån.

Hur som helst, det där är bakom oss nu. Alla har förlåtit alla, och förstår att situationen var så svår för oss att vi alla hade svårt att hålla huvudet kallt. Men jag upplever att jag har blivit lämnad med en känsla av att det inte går att lita på människor. Inte för att människor är onda eller inte vill väl, men för att människor under hög press och extrema omständigheter kan skada sina närstående rejält. Sån skada som består. Vännen och jag har enbart träffats någon enstaka gång efter den här soppan, och i fredags undrade han om han fick fråga hur det fungerar för mig i relationer idag. Det fick han, och han frågade om jag upplever att det är ett problem att försöka inleda relationer idag efter det som hänt. Jag sa att jag inte visste, men uppenbarligen har det ju inte hänt. Sen kom det bara ur mig - "Man kan inte lita på människor" och han svarade att nej det kan man inte, men man måste ändå.

Det var inget mer med det, en helt vanlig diskussion som inte kändes särskilt jobbig för stunden. Men igår fick jag några ångestattacker under dagen. Jag har inte fått det på Gud vet hur länge, men igår kom dom igen. Jag kan inte låta bli att dra kopplingen att det måste bero på vad som revs upp i mötet med honom, och nu känner jag mig så himla förvirrad igen. Trivs jag så bra med att vara singel för att jag (bland annat) inte behöver förlita mig på någon annan? Och om det är så, vad betyder det? Ja, ingen fråga jag förväntar mig något svar av er på, såklart. Men något jag tänker på. Hur tänker ni kring det här med att lita fullt ut på människor, kan man det? Och om man inte kan det, är det en risk man måste ta?

Jag har samma funderingar. Men jag har inte börjat dejta än och vet inte om jag vill.
Efter 20 år tillsammans, supertighta, verkligen vi mot världen sas blev han en annan person. Svek och gjorde illa om och om igen. Han var sjuk, ingen ursäkt men fakta.

Och när jag nu tänker generellt på kärleksrelationer så känns det mest jobbigt, utlämnande, riskfyllt och totalt ovärt. För att inte tala om sex! Kladdigt och komplicerat.

Jag är nog inte riktigt redo

 

[Singoalla]

Jag funderar på vad det där att "lita fullt ut" på någon överhuvudtaget står för. Och varför det är viktigt?

Jag känner mig extremt okomplicerad när det kommer till tillit till andra människor, men lita "fullt ut"? Krasst så kan så klart vem som helst känna sig pressad nog att göra vad som helst om bara omständigheterna är svåra nog. Herregud, schyssta och hederliga tyskar arbetade som vakter i koncentratìonsläger!

Jag tänker nog att man letar efter fel saker, om det man letar efter är någon att "lita på fullt ut". Då blir man ju helt beroende av att den personen inte ändrar sig på något sätt som gör att man inte längre kan lita på hen på det viset. Riktigt så stor makt över ens sinnesfrid, tycker jag inte att vi bör belasta varandra med.

Människor gör dumma grejer, alla gör det, livet blir extremt ensamt om man bara kan älska de ofelbara.

Väldigt bra skrivet, och jag håller helt med dig. Nu letar ju inte jag, så vet inte riktigt hur jag skulle tänka kring tillit när det kommer till en partner och hur viktigt det skulle vara. När jag dejtade under 2016 minns jag hur jag snarare hade inställningen att relationer kan leda till bakslag, och just nu är jag inte rustad för ett sådant. Det är alltså inte fel att det kan gå åt skogen, eller att en person kan svika, men jag står helt enkelt inte på en tillräckligt stabil grund för tillfället för att kunna hantera det på ett bra sätt. Så jag tar inga risker.

Jag gissar att jag faktiskt är kvar lite där. Det är inte rimligt att lita fullt ut på någon, och det är kanske som du säger inte ett ansvar som man bör lägga på någon, så jag själv måste väl bara fila på min rustning ett tag till innan jag kan ge mig in i matchen igen.

 

[Singoalla]

Jag har samma funderingar. Men jag har inte börjat dejta än och vet inte om jag vill.
Efter 20 år tillsammans, supertighta, verkligen vi mot världen sas blev han en annan person. Svek och gjorde illa om och om igen. Han var sjuk, ingen ursäkt men fakta.

Och när jag nu tänker generellt på kärleksrelationer så känns det mest jobbigt, utlämnande, riskfyllt och totalt oväntat. För att inte tala om sex! Kladdigt och komplicerat.

Jag är nog inte riktigt redo

Det låter inte som du är det nej Men det ändras med tiden, jag lovar! Själv hade jag inte sex på 8-9 månader efter mitt uppbrott