Akut sämre demens - vad göra?

[mandalaki]

@mandalaki Jag har helt andra erfarenheter av hemtjansten och bistandshandlaggarna. Nar det gallde min Mamma tryckte de pa att jag behovde flytta hem till Mamma (hade lanat en lagenhet av en kompis for sommaren), da jag ju var pa semester. De pratade om hur mycket hjalp hon behovde (verkligen forsokte skuld belagga mig) och hur lite de kunde erbjuda. Det var Hospice hem vard som Hemhjalpen skotte. Vi visste alla att hon var doende.

Jösses

 

[Lovisaleonora]

Säger samma som hastflicka. Jag förväntades sluta jobba och ge upp mitt eget liv, för det var min skyldighet som kvinna att ta hand om. Jag hade väl en man som kunde jobba och försörja oss bägge?

Sagt av en kvinnlig biståndshandläggare, jag häpnade och fann mig faktiskt inte för en snabb replik.

 

[Marvin]

KRÄV en vårdplanering. KRÄV. Sätt ner foten och tvärvägra som en istadig åsna. Överdriv, berätta att du inte kan räkna som resurs i detta och att det faktiskt inte GÅR att släppa hem henne innan det mest överhängande är ordnat.

Kommunen får anpassa bostaden helt enkelt, titta om det är lämpligt att hemtjänst tar ansvar i situationen.

Men KRÄV en vårdplanering. Kommunen måste involveras i detta på ett ordentligt sätt, de är experter på att undslippa sitt ansvar.

Om de inte redan har hemtjänst så behöver man göra en vårdplanering för att få det. Så fungerar det iaf i vårt landsting/kommun. Vad som sedan händer på vårdplaneringen är det svårt för oss i vårdpersonalen att göra nåt åt. Många gånger känner jag mig såhär när jag får veta vad som bestämts på vårdplaneringen, och inser att det aldrig kommer att fungera.

 

[Marvin]

FÅR de skicka hem en människa från geriatriken utan en vårdplanering? Det tror inte jag. (Begär inte svar från dig, snarare retorisk fråga. Jag uppfattade det som, efter mammas vändor på sjukhus, att det faktiskt var obligatoriskt med vårdplanering). Vid en vårdplanering kan Stereo också beskriva förutsättningarna i hemmet - som ju inte låter så lysande.

Nej, det är inte obligatoriskt. Dessutom frivilligt. En del hävdar bestämt att de inte behöver någon hjälp, fast de inte tar sig upp ur sängen på toa på egen hand ens. Än mindre sköta hygien, äta, handla osv. Och vi tvingas att skicka hem dem och vänta på att de ska komma tillbaka igen nästa gång det fallerar hemma (ibland mindre än en vecka).

Det finns även gott om gamla envisa gubbar som inte behöver nån hjälp, "Det sköter frugan!"
(Eller hur, hon är minst 85 år,skröplig, väger hälfen av din vikt och har ingen aning om hur hon ska sköta din stomi?)
Envisa tanter däremot har döttrar som kan ta hand om dem. (Att de kanske behöver jobba bryr det sig inte om!)

Jag avskyr att skriva hem patienter när jag vet att det inte kommer att fungera hemma.

 

[Marvin]

Säger samma som hastflicka. Jag förväntades sluta jobba och ge upp mitt eget liv, för det var min skyldighet som kvinna att ta hand om. Jag hade väl en man som kunde jobba och försörja oss bägge?

Sagt av en kvinnlig biståndshandläggare, jag häpnade och fann mig faktiskt inte för en snabb replik.

Men hjälp!!

 

[mandalaki]

Om de inte redan har hemtjänst så behöver man göra en vårdplanering för att få det. Så fungerar det iaf i vårt landsting/kommun.

Ja, så känner jag igen det också. Det är därför det låter konstigt att Stereo fått höra på sjukhuset att hennes mamma ska hem med hemtjänst. Det borde inte vara olika i olika landsting/kommuner.

 

[mandalaki]

Nej, det är inte obligatoriskt. Dessutom frivilligt.

Så presenterades det aldrig för oss. Och så presenterade vi det aldrig för mamma

 

[mandalaki]

Säger samma som hastflicka. Jag förväntades sluta jobba och ge upp mitt eget liv, för det var min skyldighet som kvinna att ta hand om. Jag hade väl en man som kunde jobba och försörja oss bägge?

När är du född, 1852?

 

[chio]

På ett sätt är det bra att få hem hemtjänsten....så vi får se "eländet". Därifrån kan vi hjälpa till att strida för ett annat boende eller nån annan lösning. Att vi utifrån/oberoende styrker det du säger om misären....Vi kan trycka på ganska ordentligt om det behövs... (om det är personal med skinn på näsan vill säga). Jag har stridit ganska många ggr....
I våran kommun så måste personen vara tillräckligt oför för att få flytta in i ett servicehus samt defenitivt ha en demens-diagnos för att få flytta in på ett demensboende.

 

[chio]

Angående vårdplanering så är det sjukvården, brukaren, dess anhöriga samt en biståndshandläggare som brukar genomföra den...vi i hemtjänsten har inget att säga till om (många ggr har en brukare lagts in samt kommit hem igen i samma sits som innan) och vi sliter vårat hår när brukaren åter igen lyckats få dom att tro att allt är bra. Det beror så mycket på hur biståndshandläggaren är som person....

 

[chio]

Förlåt....men ibland är "det bra" att dom bryter sej och blir inlagda en lång tid....först då brukar de inblandade förstå att situationen är allvarlig. Personen brukar inte komma hem igen då.....Tragiskt egentligen.

 

[Sonic76]

När är du född, 1852?

en kollega till mig förväntades säga upp sig från jobbet och sköta sin mamma i Gävle, hon bodde själv i Uddevalla.
Jomentjena liksom.

 

[ameo]

Här kommer då min historia.
Min svärmor hade alzheimers med ett ganska snabbt förlopp (bl.a pga krockande läkemedel, så hon kunde inte tar bromsmediciner - typ). Ganska länge var hon själv hemma på dagarna medan svärfar jobbade. (ja, hon var ovanligt ung när hon fick diagnosen) och så skötte han hushållet när han kom hem. Men till sist kom dagen då han inte längre vågade åka till jobbet på morgnarna och då blev det ju givetvis ohållbart..
Svärmor fick då börja på någon dag-aktivitet, typ dagis för lätt dementa, och skulle hämtas med taxi på morgonen. Men trots att det alltid var samma taxichaufför, så hände det flera gånger att hon inte kände igen honom och därför vägrade öppna dörren.
På dagverksamheten såg de dessutom ganska snabbt hur illa det var med svärmor, så det tog bara några månader innan hon installerades på någon form av boende för "unga dementa". (där bodde hon fram till sin död, några år senare)

Skälet till att jag ville berätta detta är att belysa svårigheten med hemtjänst - känner hon inte igen personerna som kommer så kan det bli väldigt fel...

Demens är i mångt och mycket de anhörigas sjukdom. Det är en övergångsperiod mellan frisk och "inte särskilt medveten" som är mest jobbig, då när de fortfarande är tillräckligt klara i huvudet för att ha sjukdomsinsikt och vara ledsna och frustrerade över det.
Jag träffade inte svärmor särskilt många gånger efter att hon fått sin diagnos - vi bor 50 mil därifrån. Det jag dock märkte var att hon verkade kunna skärpa sig ganska ordentligt när vi väl träffade dem, så det var länge svårt att inse hur dålig hon faktiskt var. Och efter att hon träffat oss brukade hon hoppa ner tre steg på dålighetsskalan, så att det blev väldigt mycket sämre i ett slag.

Jag hoppas att det löser sig på bästa möjliga sätt för er @Stereo

 

[nickan1]

Känner igen alla historier om att man själv som anhörig förväntas lösa situationen. När min far gick ut mitt i natten med pyjamas mitt i vintern och de dessutom bodde 200 meter från havet så sa biståndshandläggaren att jag inte skulle vara orolig. Det är alltid någon som hittar din far och känner igen honom eftersom de bor i ett litet samhälle sa hon. Om jag var orolig så kunde jag antingen flytta in till mina föräldrar eller låta dem flytta hem till mig. Min mor var inte heller i sånt skick att hon kunde klara sig själv, av andra orsaker än demens, och p.g.a hennes problem förstod hon inte min fars problem och avbeställde konsekvent all hemtjänst och alla hjälpinsatser även för min far.Biståndshandläggarens slutkläm var att eftersom de var vuxna så fick de bestämma själva. Trots att ingen av dem rent ut sagt inte hade förståndet i behåll vilket var helt uppenbart för alla.

 

[Bexzor]

Skälet till att jag ville berätta detta är att belysa svårigheten med hemtjänst - känner hon inte igen personerna som kommer så kan det bli väldigt fel...

Absolut en viktig mening att komma ihåg.

Jag jobbar i en liknande bemanningspersonal som undersköterska; dvs jag byter arbetsplats ofta och jobbar med allt ifrån LSS, Psykiatri och hemtjänst. Med min erfarenhet av hemtjänst så kan jag poängtera att man inte alltid kommer in hos en dement, oavsett som ordinarie personal eller vikarie. I många fall har vi fått ringa anhöriga som fått komma ut då vi inte är välkomna in.

En brukare satte t om på sitt kedjelås då hon glömt vilka vi var, och öppnade lika försiktig och oroligt sa "någon har nyckel hit, det springer okända här om jag inte har extralåset på". Hade man tur så kände hon igen en efter lite samtal i dörren, så långt som kedjan sträckte.

En annan brukare som bodde med sin partner fick panik varje gång hemtjänsten kom . Så fort vi klev innanför dörren så ropades det på partnern : "XX nu är dom här igen. Vilka är dom? Varför är dom här!?" Partnern fick vid varje besök förklara varför vi kom.

En tredje kallade personalen för könsord, tjuvar och jag vet inte allt som kom ur den munnen. Biståndsbeslut på massor av olika insatser, brukaren själv ansåg inte att någon hjälp behövdes utan exploderade så fort man sa att man kom från hemtjänsten.

Sen är det givetvis inte alltid att det blir så här extremt, ibland får man höra att man är snäll och omtänksam som har tid att hjälpa till

 

[Bexzor]

@Stereo Hoppas det går bra för dig och din mamma. All heder till dig som orkar

 

[Lovisaleonora]

Nej, det är inte obligatoriskt. Dessutom frivilligt.

Tyvärr kan det också vara så att man från vårdens sida inte vill ha till stånd en vpl, det försenar möjligheterna att få tillbaka sin sängplats. Därför blir det lite bekvämt så att man hoppar över vpl, sätter den stackars patienten i en taxi och sedan får det bära eller brista.

Tidningarna är fulla med dessa tragiska historier, har man upplevt dem på nära håll känns det som ett stort hål i hjärtat när man tänker på att det är vården vi har att förlita oss på när vi blir så dåliga att vi är helt utlämnade. Till en vård som inte fungerar.

 

[Stereo]

Kan inte låta bli att skratta när jag läser om era historier. Säga upp sig och flytta hem till sina föräldrar, seriöst? Nej tack. Föreslår biståndshandläggaren något sådant kommer jag raskt förvandlas till en sån hära vahettere... FEMINAZI. Alternativt FEMINISTFITTA. Får känna efter vad som lämpar sig bäst i situationen.

Läkaren hade ringt och pratat med pappa nu på eftermiddagen. Det var ju jättebra. Pappa - som vanligtvis är väldigt självständig och inte låter någon klappa honom på huvudet bara för att han sitter i rullstol - sa att han kanske spelat lite på sitt handikapp och tryckt lite extra på att han är GAMMAL och SKRÖPPLIG och att det är lite SYND OM HONOM för han sitter ju i RULLSTOL.

(Sidoanekdot: När jag hoppade av gymnasiet för andra gången fick jag prata med en kurator som undrade om inte mina skolproblem berodde på att jag hade en handikappad pappa. Hur var det egentligen att växa upp med en pappa i rullstol, hmm? Fick jag hjälpa till mycket hemma? Hur påverkade pappas rullstol mitt mående, egentligen? Jag fick intrycket att hon fått för sig att polio satte sig i hjärnan snarare än i nerverna.

Det blev stort möte med kurator, klassföreståndare, rektor och mina föräldrar. Pappa kom stressad direkt från jobbet, rullade in i mötesrummet, knäppte händerna på bordet och sa med myndig stämma "jaha, hur var det här nu då?". Alla blickar drogs till hans namnskylt som han glömt att ta av sig. Där stod det CHEFSÖVERLÄKARE med stora bokstäver.

Kuratorns min! )

Hur som helst, de behåller mamma åtminstone tills i början av nästa vecka (!), och då blir det möte och vårdplanering! Jag har nu tjatat hål i pappas öron tills han gick med på att köpa ny diskmaskin och nytt handfat I MORGON. Det här fixar vi innan helgen. BASTA. I värsta fall blir det jourrörmokare (eller vem som nu monterar diskmaskiner och handfat?), men hellre jättedyrt än inte alls.

Men! Det bästa som hände var att mamma ringde och lät precis alldeles klar i huvudet och lite lätt generad över sin förvirring. Hon sa att hennes oro och ångest var mycket bättre och hon lät riktigt pigg och glad. Hon berömde alla sköterskor och läkare, sa att de var jättefina och hjälpte henne med allt. Jag förstår att det inte är för evigt, men att få mamma tillbaka om så bara för tio minuter var alldeles fantastiskt. Fina, rara mamma.

 

[Eskita]

Kommunen får anpassa bostaden helt enkelt, titta om det är lämpligt att hemtjänst tar ansvar i situationen.

Man bör dock ha i åtanke att bostadsanpassning inte brukar göras om det innebär standardhöjning, så om bostaden inte uppfyller vad som kan anses vara modern bostadsstandard så kan man få avslag på ansökan.

 

[athena_arabians]

@Stereo: Personligen gillar jag "rövnylle" alternativt "Är du dum i hela huvudet?!"

Var glad för glimtarna så länge de finns. Jag saknar mamma enormt men samtidigt är det dubbelbottnat. När hon sas gick över tröskeln såg man hur mycket lättare för henne det blev även om kniven vrids om i mig varje gång jag träffar henne (vilket helt ärligt inte är så ofta nu, jag orkar inte). Jag hade dessutom ett väldigt komplicerat förhållande till min mor under en lång tid (vi var delvis för lika och delvis för olika och det fungerade inte helt enkelt). Det jag bestämde mig för tidigt var att jag gör det jag kan för henne (den gränsen gick jag över fort och som sagt, jag betalar fortfarande för det) samt att INGEN har rätt att ge mig dåligt samvete för vad jag inte orkar med vad gäller mamma (och tro mig, det finns idioter som försökt). Det dåliga samvete jag ibland känt kommer från mig själv, ingen annan.

Vad som är intressant att notera att ingen av de som kritiserat mig har nära släktingar som är dementa De som har dementa släktingar har aldrig någonsin kommit med en pekpinne eller kritik.

*stor kram*