Akut sämre demens - vad göra?

[chio]

Läst och begrundat. Du är så otroligt duktig och stark...styrkekram till dej. :-)
Sen undrar jag om UVI? Fått nåt svar om det ännu?

 

[Stereo]

Jag ska svara lite mer utförligt när jag är hemma. Åkte direkt till stallet efter att jag varit och hälsat på mamma, och efter att jag sagt hej till mina två fyrbeningar blev jag anlitad som expertkliare och förste pussare av denna lilla fuxhingst.

Där nånstans, när jag som bäst stod med en fölmule i ansiktet, brast det för mig lite. Mamma kommer antagligen inte få uppleva en ev. betäckning av mitt sto och kommer inte fatta om hon någon gång blir "hästmormor".

Och om jag träffar en man och får barn någon gång, kommer hon inte kunna vara mormor så som min mormor var till mig. Hon som hade älskat att vara mormor. Usch vad ont det gör.

Har varit så fokuserad på att ordna hjälp åt mamma att jag inte hunnit känna efter så mycket, men nu tror jag det börjar komma ikapp mig.

Nu ska jag försöka sluta gråta så jag kan se tillräckligt bra för att köra iväg från denna Burger King-parkering utan att krocka. Slog på vindrutetorkaren av ren reflex och hade ett ögonblick av "men det hjälper ju inte, är de trasiga?" innan hjärnan tänkt klart. Smittar förvirring?

 

[TinyWiny]

Vill ge dig en stor kram @Stereo Det är verkligen skittufft när det blir såhär. Tillåt dig själv att sörja. Ge dig själv tid.

Kramar!

 

[Angua]

Klart det känns, du har haft en tuff period utan att kunna slappna av eller släppa taget. Reaktionerna kommer när du inte behöver agera hela tiden.
Låt det komma och låt dig sörja.
Kram

 

[Mim]

Nästa kontakt du har med hennes läkare ska du fråga vilket anhörigstöd som finns i er kommun.
Alla kommuner är lite olika men du bör få någon slags stöd.

Att vara så stark så länge som du har varit kommer att kännas nu när du inte längre behöver slåss för din mamma.

 

[nickan1]

Jag ska svara lite mer utförligt när jag är hemma. Åkte direkt till stallet efter att jag varit och hälsat på mamma, och efter att jag sagt hej till mina två fyrbeningar blev jag anlitad som expertkliare och förste pussare av denna lilla fuxhingst.

Där nånstans, när jag som bäst stod med en fölmule i ansiktet, brast det för mig lite. Mamma kommer antagligen inte få uppleva en ev. betäckning av mitt sto och kommer inte fatta om hon någon gång blir "hästmormor".

Och om jag träffar en man och får barn någon gång, kommer hon inte kunna vara mormor så som min mormor var till mig. Hon som hade älskat att vara mormor. Usch vad ont det gör.

Har varit så fokuserad på att ordna hjälp åt mamma att jag inte hunnit känna efter så mycket, men nu tror jag det börjar komma ikapp mig.

Nu ska jag försöka sluta gråta så jag kan se tillräckligt bra för att köra iväg från denna Burger King-parkering utan att krocka. Slog på vindrutetorkaren av ren reflex och hade ett ögonblick av "men det hjälper ju inte, är de trasiga?" innan hjärnan tänkt klart. Smittar förvirring?

Har följt din tråd i tysthet. Har upplevt liknande med min far och vill bara påminna dig om att det är en sorg du går igenom. Tillåt dig att sörja. Det är en stor sorg och själv tog jag professionell hjälp då. Situationen var mycket komplicerad av många skäl som jag inte vill gå in på. Kramar till dig det är en lättnad när en dement får hjälp men det är också då man själv hinner tänka och känna efter.

 

[athena_arabians]

@Stereo: Det är helt normalt att bryta ihop lite nu och då. Man måste som anhörig få sörja det som inte kommer att bli även om personen i fråga lever. Någonstans har jag insett att jag har ingen mamma längre för allt som var hon är borta och det har jag sörjt mycket. Givetvis kommer jag att vara jätteledsen när hon dör men det är liksom inte samma sak som med pappa, om något var han verkligen sig själv till slutet.

Låt dig själv känna och även sörja, att stänga det inne är att be om problem. Du har dessutom levt under en ohygglig press och stress länge så börjar din kropp och knopp säga ifrån så ta det på allvar och be om hjälp. Det gjorde inte jag och det betalar jag för fortfarande.

Gör det du känner fungerar för dig. Jag personligen fixar inte stödgrupper odyl men jag vet många som är hjälpta av dem. För mig hjälpte det att läsa på om hur sjukdomen fungerar och hur förloppet ser ut, samt hur medicinerna mamma tog verkade för till en början svarade hon bra på bromsmedicinerna.

*stor kram*

 

[Lovisaleonora]

Du har jobbat hårt och länge, Stereo.Glöm inte att se dig själv i krisläget du befinner dig.

D v s sov när du kan, gärna flera tupplurer om dagen (prioritera detta annars mosar hjärnan ihop), ät regelbundet (väldigt viktigt!) och gråt när det trycker på. Själv gillar jag att få ihop jobbet för stabilitet, resten får bli som det blir.

 

[hastflicka]

Hur ar det med din pappa i allt det har? Jag inser att deras forhallande inte ar bra ... men hur mar han? Och kan du kanna lite trost med honom? Lat sorgen ta den tid den tar ... och forsok ta hand om digsjalv ett tag nu.

 

[Mirre]

Tillåt dig sörja Stereo, sök stöd och hjälp för dig och din pappa. Det är tufft det ni går igenom nu.

 

[Stereo]

Såklart, annars hade ju i princip ingen dement människa suttit på ålderdomshem, för ingen av de jag stött på när jag jobbade inom den typen av vård för länge sen ville ju vara där egentligen oavsett vilket stadium av demensen de var i.

Nej, det fattar jag, men av vad jag hört av pappa och vår husläkare så kan det vara svårt att få hjälp utan officiel diagnos, som @mandalaki sa. Tänkte att de kanske fick låta henne gå om hon ville det, även om hon är en fara för sig själv. Nu verkar det ju inte vara så, tack och lov

Ursäkta galghumorn men jag tror att Stereo kan ta det: annonsen jag får upp i det här inlägget är för elstängsel ...

Ser framför mig hur jag hägnar in mina föräldrars tomt. Mamma skulle tycka det skämtet var jätteroligt, måste dra det för henne.

Läst och begrundat. Du är så otroligt duktig och stark...styrkekram till dej. :-)
Sen undrar jag om UVI? Fått nåt svar om det ännu?

Yes, ingen UVI. Tyvärr?

Nästa kontakt du har med hennes läkare ska du fråga vilket anhörigstöd som finns i er kommun.
Alla kommuner är lite olika men du bör få någon slags stöd.

Tack för tipset. Har känt mig lite distansierad till hela situationen och tänkt att jag kanske inte behöver hjälp. Det är nog ett riktigt tankefel... ska kolla detta!

Hur ar det med din pappa i allt det har? Jag inser att deras forhallande inte ar bra ... men hur mar han? Och kan du kanna lite trost med honom? Lat sorgen ta den tid den tar ... och forsok ta hand om digsjalv ett tag nu.

Han är lite ledsen, faktiskt. Ledsen och lättad, precis som jag. Vi pratar mycket, pappa och jag, för jag har faktiskt välsignats med inte bara världens bästa mamma, utan också världens bästa pappa. Pappa är dessutom pensionerad läkare, och psykiater dessutom, så han kan förklara vad som händer och vad vi kan förvänta oss på ett bra sätt. Men han är lite nere, ja... han vill ha hem henne igen, han tycker det känns svårt och konstigt om deras relation skulle avslutas så här, samtidigt som han märker att han mår bättre när han slipper passa mamma hela tiden.

Och så lite nyheter. När jag hälsade på mamma i går låg hon och sov. Hade med mig rena kläder och försökte lite tyst lägga in dessa i hennes skåp, men låset klickade så högt att det måste ekat i halva sjukhuset så hon vaknade med ett "men vad fan är det nu då?!". När hon såg att det var jag blev hon dock glad igen. Hon hade saknat mig jättemycket sa hon, och kom knappt ihåg att vi setts i förrgår. Hon kom inte alls i håg att moster hade varit med oss hela dagen innan.

Vi pratade ett par timmar, hon frågar mycket om hästarna och om min gravida kompis (shoutout to @Roxer - mamma hälsar! Och till Abbe också!) och om min mosters katter. Samma frågor återkommer efter sådär 20 minuter. Sen köpte jag glass och vi satt i sjukhussängen och käkade glass och skrattade så vi kiknade åt att hon lyckades spilla ner hela sina sjukhusbyxor med smältande glass.

Idag ringde en läkare och berättade lite vad de kommit fram till, och det var både bra och dåligt. Hon har ordentligt knasiga sköldskörtelvärden. Tydligen var de för låga i våras när vi var på vårdcentralen och tog prov, men är nu för höga, så hon har antagligen satt i sig för mycket Levaxin. Hon är dessutom deprimerad (no shit, Sherlock), och har blivit satt på antidepressiva (hurra!).

De kan inte göra en demensutredning just nu eftersom hennes värden måste stabilisera sig först. Läkaren sa att om 4-6 månader kan det bli aktuellt. Det positiva i detta är ju att mamma kan bli bättre, om vi har lite tur! Läkaren hoppas på att hallucinationerna och paranoian kan bero på konstigt läkemedelsintag, och det vore ju underbart. Jag försöker att inte hoppas, men det är ju svårt att låta bli.

Det lite dåliga är att de vill skicka hem henne med hemtjänst. Blir hon bättre kan det ju funka, men fram tills dess måste hon skötas. Hemtjänsten kommer få ge mediciner i alla fall, det sa läkaren. Jag försökte förklara om huset, att det knappt finns en fungerande dusch, att det inte finns några handfat, att den enda fungerade toaletten läcker vatten från cisternen, att de inte har någon diskmaskin och att pappa knappt klarar av att diska, att de lever i total misär och att mamma skäms så mycket för huset att hon vägrar släppa in någon alls. Inte ens hantverkare. Hon måste BORT därifrån, så jag och pappa kan fixa huset! (Jag tror dessutom att hennes långvariga depression beror på just det förbannade huset och att hon inte ser någon utväg därifrån. Hon är fastlåst i sitt eget personliga helvete och har inte hjärnkapaciteten att ta sig loss. )

Läkaren skulle prata lite med sina kollegor och höra av sig igen, så vi får se vad som händer...

 

[Evolution]

Det lite dåliga är att de vill skicka hem henne med hemtjänst. Blir hon bättre kan det ju funka, men fram tills dess måste hon skötas. Hemtjänsten kommer få ge mediciner i alla fall, det sa läkaren. Jag försökte förklara om huset, att det knappt finns en fungerande dusch, att det inte finns några handfat, att den enda fungerade toaletten läcker vatten från cisternen, att de inte har någon diskmaskin och att pappa knappt klarar av att diska, att de lever i total misär och att mamma skäms så mycket för huset att hon vägrar släppa in någon alls. Inte ens hantverkare. Hon måste BORT därifrån, så jag och pappa kan fixa huset! (Jag tror dessutom att hennes långvariga depression beror på just det förbannade huset och att hon inte ser någon utväg därifrån. Hon är fastlåst i sitt eget personliga helvete och har inte hjärnkapaciteten att ta sig loss. )

Läkaren skulle prata lite med sina kollegor och höra av sig igen, så vi får se vad som händer...

Hur gammal är din mamma?
Det finns ingen form av Servicelägenheter där du bor (det borde det finnas, finns till och med i min lilla pluttkommun på landet ). Det kanske vore ett alternativ. Jag vet inte hur kraven ser ut för att få flytta dit, men dom brukar ofta ligga i anslutning till äldreboende/hemtjänstens lokaler. Hon kan då få hjälp av hemtjänsten, ha närhet till boende där hon kanske kan gå och äta mat och träffa andra om hon vill och även närhet till personal som kan ha lite extra koll från sina lokaler ifall nåt heltokigt håller på att hända.
Där jag bor har dom tagit bort beteckningen Demensboende och det kallas istället Särskilt boende. Dit kan även friska äldre flytta som behöver mycket hjälp eller tillsyn. Det krävs dock nån form av godkännande för att flytta dit, jag vet inte exakt hur det går till.
Är situationen ohållbar så finns det akutplatser på korttidsboenden. Dit borde din mamma kunna flytta redan imorgon om det krävs, i väntan på att förbättras eller i väntan på plats på särskilt boende/demensboende/annat.

En intressant fråga i allt detta är, vad vill din mamma? Kan hon uttrycka hur hon vill ha det? Vill hon hem? Hur tycker hon att det fungerar?

Jag slutar aldrig förvånas över hur bra väldigt svårt sjuka människor ändå klarar sig på egen hand. Men hjälp med medicinerna är ju kanon
Hoppas verkligen det löser sig för dig och din mamma och pappa! Demens är en jäkla skitsjukdom ärligt talat

 

[Lovisaleonora]

KRÄV en vårdplanering. KRÄV. Sätt ner foten och tvärvägra som en istadig åsna. Överdriv, berätta att du inte kan räkna som resurs i detta och att det faktiskt inte GÅR att släppa hem henne innan det mest överhängande är ordnat.

Kommunen får anpassa bostaden helt enkelt, titta om det är lämpligt att hemtjänst tar ansvar i situationen.

Men KRÄV en vårdplanering. Kommunen måste involveras i detta på ett ordentligt sätt, de är experter på att undslippa sitt ansvar.

 

[Whirlie]

KRÄV en vårdplanering. KRÄV. Sätt ner foten och tvärvägra som en istadig åsna. Överdriv, berätta att du inte kan räkna som resurs i detta och att det faktiskt inte GÅR att släppa hem henne innan det mest överhängande är ordnat.

Kommunen får anpassa bostaden helt enkelt, titta om det är lämpligt att hemtjänst tar ansvar i situationen.

Men KRÄV en vårdplanering. Kommunen måste involveras i detta på ett ordentligt sätt, de är experter på att undslippa sitt ansvar.

+1 på det!

 

[mandalaki]

KRÄV en vårdplanering. KRÄV.

FÅR de skicka hem en människa från geriatriken utan en vårdplanering? Det tror inte jag. (Begär inte svar från dig, snarare retorisk fråga. Jag uppfattade det som, efter mammas vändor på sjukhus, att det faktiskt var obligatoriskt med vårdplanering). Vid en vårdplanering kan Stereo också beskriva förutsättningarna i hemmet - som ju inte låter så lysande.

@Stereo - jag förstår om sorgen kommer ikapp både dig och din pappa. Men - demens behöver inte gå käpprätt in i dimman. Eller rättare sagt - på lång sikt gör den ju det. Men på kortare sikt kommer hon antagligen att ha klarare och bättre dagar, till och med perioder också. Det verkar ju som om hon har det nu också. Och då njuter man intensivt av dem. Dessutom: med min mamma kan jag känna att jag kan njuta även än när hon är snurrig, det är okej. Det kanske kommer en tid då bara ångest och paranoia återstår för henne och då kommer jag att vara förtvivlad - men fram till dess njuter jag av det vi har.

 

[mandalaki]

Där jag bor har dom tagit bort beteckningen Demensboende och det kallas istället Särskilt boende. Dit kan även friska äldre flytta som behöver mycket hjälp eller tillsyn. Det krävs dock nån form av godkännande för att flytta dit, jag vet inte exakt hur det går till.

Hm. Särskilt boende är nog ett paraplybegrepp för olika typer av äldreboenden, där demensboende är en typ. Mina föräldrar är på ett särskilt boende men det är inget demensboende. För några år sedan skulle det ha hetat ålderdomshem, antagligen.

 

[hastflicka]

KRÄV en vårdplanering. KRÄV. Sätt ner foten och tvärvägra som en istadig åsna. Överdriv, berätta att du inte kan räkna som resurs i detta och att det faktiskt inte GÅR att släppa hem henne innan det mest överhängande är ordnat.

Kommunen får anpassa bostaden helt enkelt, titta om det är lämpligt att hemtjänst tar ansvar i situationen.

Men KRÄV en vårdplanering. Kommunen måste involveras i detta på ett ordentligt sätt, de är experter på att undslippa sitt ansvar.

Yes, yes, yes pa det. Och lat mig trycka pa OVERDRIV problemen och din oformaga att stalla upp som resurs for din mamma. Du ar oerhort upptagen av viktiga saker som du inte kan andra och glom hastigt det din mamma kan gora och focusera pa det som inte fungerar.

 

[lil-sis]

Vilken tur känner jag, att mina släktingar bor i en bra kommun. Inga problem med hemtjänst, vård osv.

 

[mandalaki]

Yes, yes, yes pa det. Och lat mig trycka pa OVERDRIV problemen och din oformaga att stalla upp som resurs for din mamma. Du ar oerhort upptagen av viktiga saker som du inte kan andra och glom hastigt det din mamma kan gora och focusera pa det som inte fungerar.

När mina föräldrar fortfarande bodde hemma var jag inte med om något läge där biståndshandläggarna tyckte att vi anhöriga skulle ta ansvar, faktiskt. Det är rätt bra. Det enda var, första gången när städning kom upp på bordet - då sa de till min syster att hemtjänsten städar så summariskt att det vore bättre om föräldrarna/vi kostade på en privat städfirma. Men de menade aldrig att det var vårt ansvar att göra saker för våra föräldrar, det är väldigt reglerat vad hemtjänsten gör/inte gör och det håller man sig till.

(Sedan är det hopplöst att allt är så jävla frivilligt, mamma var expert på att ringa och avboka t ex städningen, sedan sa hon till oss att de aldrig dykt upp. När jag ringde hemtjänsten för att kolla så berättade de att det var hon som avbokat, och när hon gjorde det kunde de inte annat än stryka städningen )

 

[hastflicka]

@mandalaki Jag har helt andra erfarenheter av hemtjansten och bistandshandlaggarna. Nar det gallde min Mamma tryckte de pa att jag behovde flytta hem till Mamma (hade lanat en lagenhet av en kompis for sommaren), da jag ju var pa semester. De pratade om hur mycket hjalp hon behovde (verkligen forsokte skuld belagga mig) och hur lite de kunde erbjuda. Det var Hospice hem vard som Hemhjalpen skotte. Vi visste alla att hon var doende.