Akut sämre demens - vad göra?

[Cattis_E]

Pappa ringde igår när jag satt på AW med ett par kollegor. Mamma har lyckats "rymma" och ta en taxi hem, så hon dök upp utanför honom i går kväll.

Nu är jag helt ställd. Vad gör man nu? Hon har ju inga mediciner hemma, och att få tillbaka henne till boendet... alltså herregud... hur GÖR man? Hon kommer vägra, bråka, skrika, säga nej så högt att det hörs ända till biståndshandläggaren, och då slipper hon väl eftersom man inte kan tvinga en vuxen människa.

Och nån diagnos har hon fortfarande inte...

*stor kram*

 

[hallonsaft]

@Stereo

Stor varm styrkekram till så väl dig som din far, ni får varsin vare sig ni vill eller inte!! (elaka mig)


Boendet har inga rättigheter alls med mediciner/ "rymning?".

Som vanligt virrig text / allmän text av mig, fråga om jag snurrar till det för mycket


Att ta en liten bit i taget som @bitta säger är helt rätt MEN fråga ingenting utan "konstatera/föreslå med glad, nöjt tonläge om hur skoj och trevligt (vilka ord hon nu själv brukar använda) det ska bli att... åka bil... kolla på blommorna innanför dörren osv.

Aldrig, aldrig ge en negativ mening: t.ex. du vill väl inte följa med och fika ? ( svaret kan bli som av barn:NEJ!! vill i n t e)

Utan det heter/smidigast brukar vara oftast: Vad gott det ska bli med kaffe/te/saft ( var gärna specifik så kaffe/te/saft kommer fram istället för fika, inte säkert hon förstår fika just nu?!)

 

[Stereo]

Jag fick en gilla på något meddelande i denna tråd och tänkte att jag kan ju uppdatera lite. Mamma fick efter ca nio månader på serviceboendet en demensdiagnos, Alzheimers, och plats på demensboende. Där hade vi sådan tur att jag fick välja mellan två boenden och valde det som hade väldigt höga betyg från anhöriga. Det låg dessutom närmast pappa.

Det var lite meckigt att flytta dit henne men när det väl var gjort var det fantastiskt. Så fin personal, så fint boende, så fin omvårdnad och värme. Hennes demens blev så klart sämre hela tiden men hon mådde ändå bättre än på många år. Tyvärr orkade jag inte hälsa på så himla ofta för jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Min moster brukade följa med som moraliskt stöd.

I februari 2020 gick dock moster bort i en hjärntumör, vilket jag aldrig berättade för mamma. Kändes onödigt. I början av november fick mamma en stroke och gick bort hon med. Väldigt jobbigt och sorgligt och väldigt, väldigt skönt för henne.

 

[athena_arabians]

Jag fick en gilla på något meddelande i denna tråd och tänkte att jag kan ju uppdatera lite. Mamma fick efter ca nio månader på serviceboendet en demensdiagnos, Alzheimers, och plats på demensboende. Där hade vi sådan tur att jag fick välja mellan två boenden och valde det som hade väldigt höga betyg från anhöriga. Det låg dessutom närmast pappa.

Det var lite meckigt att flytta dit henne men när det väl var gjort var det fantastiskt. Så fin personal, så fint boende, så fin omvårdnad och värme. Hennes demens blev så klart sämre hela tiden men hon mådde ändå bättre än på många år. Tyvärr orkade jag inte hälsa på så himla ofta för jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Min moster brukade följa med som moraliskt stöd.

I februari 2020 gick dock moster bort i en hjärntumör, vilket jag aldrig berättade för mamma. Kändes onödigt. I början av november fick mamma en stroke och gick bort hon med. Väldigt jobbigt och sorgligt och väldigt, väldigt skönt för henne.

Jag beklagar båda dina förluster Så skönt att din mamma fick en fin sista tid

 

[Snurrfian]

Jag fick en gilla på något meddelande i denna tråd och tänkte att jag kan ju uppdatera lite. Mamma fick efter ca nio månader på serviceboendet en demensdiagnos, Alzheimers, och plats på demensboende. Där hade vi sådan tur att jag fick välja mellan två boenden och valde det som hade väldigt höga betyg från anhöriga. Det låg dessutom närmast pappa.

Det var lite meckigt att flytta dit henne men när det väl var gjort var det fantastiskt. Så fin personal, så fint boende, så fin omvårdnad och värme. Hennes demens blev så klart sämre hela tiden men hon mådde ändå bättre än på många år. Tyvärr orkade jag inte hälsa på så himla ofta för jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt. Min moster brukade följa med som moraliskt stöd.

I februari 2020 gick dock moster bort i en hjärntumör, vilket jag aldrig berättade för mamma. Kändes onödigt. I början av november fick mamma en stroke och gick bort hon med. Väldigt jobbigt och sorgligt och väldigt, väldigt skönt för henne.

Beklagar förlusterna men vad skönt att det ändå blev bra med boendet!