Akut sämre demens - vad göra?

[Raderad medlem 68338]

Åh ... Min mamma "tar hand om" allt. Och gömmer det. Numera har vi lärt oss att nästan allting som saknas ligger inlindat i kläder i byrån så min syster, som är den som kan vara där mest, har tagit för vana att gå igenom hela byrån först innan hon letar någon annanstans. Om det är skor som saknas så ligger de dock inte i byrån, de står på elementet bakom gardinen.

Häromveckan försvann 13 par trosor för henne, hon säger att personalen har slarvat bort dem i tvätten men vi tror att hon slängt dem. Hon har olika soppåsar under sängen, i en av dem hade hon förmodligen trosorna och så har personalen trott att det var skräp.

Vad gäller papper som kommer i kuvert så gäller det att vi hittar dem, pappa säger bara att de fick något brev som han inte förstår.

Alltså det blir marginellt lättare när de kommer in på boende, enligt min erfarenhet. Vinsten för oss är att vi vet att de har nära till personal om någon av dem t ex ramlar. I övrigt är det fortfarande ett jäkla meck och min syster är nära utbrändhet. Det är irriterande att jag t ex ska behöva ringa chefen och be henne säga till personalen att de inte ska låta bli att städa bara för att mamma säger att hon har för ont i ryggen idag, eftersom nästa städning isåfall inte är förrän om tre veckor och lägenheten håller på att gro igen av t ex kissfläckar på golvet.

Men har man tur får de förstås ett bra boende. Mina föräldrars är ingen höjdare. Men en god vän som jobbar på ett annat boende berättade för ett tag sedan att deras gamlingar hade ipadkurs. Den äldsta deltagaren var 101.

Det kan variera enormt mellan olika hemtjänst/boenden fastän de äldre har samma biståndsbeslut.
Min tantpolare har fått jättebra hemtjänst nu. Mkt låg personalomsättning, typ alltid samma personal. De städar undan varje dag, är omtänksamma, fixar och donar och gör verkligen det "lilla extra" för henne.

 

[Petruska]

Vad otroligt fruktansvärt! @Snurrfian oxh @athena_arabians

Läskigt också att det med stor sannolikhet är ens framtid om man väljer att inte skaffa barn.

Nåja. En gammal tant som bor vid mitt sommarhus hade först fantastisk hemhjälp många gånger per dygn och sedan när hon blev för virrig anmälde hemtjänsten henne till ett boende och hon kom snabbt dit.

 

[Stereo]

Jag har tänkt skriva en uppdatering här flera gånger, men när det går bra glömmer jag bort det och när det går dåligt orkar jag inte tänka på mamma mer än nödvändigt.

Hon bor i alla fall sedan tre veckor på ett boende. Hon har blivit ganska mycket sämre minnesmässigt, men varit lugnare till sinnes då hennes medicinering funkat bättre. Nu tror jag dock att de bara sett första sidan på hennes tvåsidiga medicinlista som jag mailade till dem, för hon verkar inte få någon lugnande medicin längre och hon mår just nu otroligt dåligt psykiskt, med regelbundna panikångestattacker och väldigt mycket oro i kroppen.

Hon kommer inte ihåg att det är hennes lägenhet och tror omväxlande att det är min eller hennes systers lägenhet, pappas extralägenhet (?!) eller något sjukhus och/eller hotell.

I går fyllde hon år och jag och pappa var där och grattade. Hon var väldigt ångestfylld när vi skulle åka och ville följa med hem, och det var galet fruktansvärt horribelt att lämna henne stående i dörren alldeles tårfylld och med så mycket ångest att hon skakade, efter att hon bönat och bett om att jag skulle stanna kvar.

I dag skulle vi iväg och fira födelsedagen med en lunch, men det orkade hon inte med så pappa, hennes syster och jag var hos henne i några timmar istället. Samma visa när jag skulle gå, och nu får jag inte hennes skräckslagna ansikte ur huvudet. Så här sitter jag med ångest över mamma, och mamma sitter i sin lägenhet och har panikångestattacker för att hon är ensam...

Tror hon behöver ett annat boende egentligen, men vi har sagt att vi ska ge det någon månad i alla fall. I morgon måste jag ringa och kriga om medicineringen, wish me luck.

Själv är jag halvtidssjukskriven fram till mitten på maj igen. Har lite svårt att rådda livet som vanligt. Det blir nog långsamt bättre, nu när jag inte behöver göra akututryckningar till mamma, men att veta att hon mår så dåligt tär egentligen ännu mer.

 

[Kilauea]

Minns pappas blick när vi åkte från onkologen på kvällarna och han ville följa med hem och inte förstod varför han inte kunde/fick.
Stor kram till dig! Det är fruktansvärt tufft!
Hoppas de får ordning på din mammas ångest så hon slipper den och så ni anhöriga också kan må bättre.

 

[tanten]

Jag har tänkt skriva en uppdatering här flera gånger, men när det går bra glömmer jag bort det och när det går dåligt orkar jag inte tänka på mamma mer än nödvändigt.

Hon bor i alla fall sedan tre veckor på ett boende. Hon har blivit ganska mycket sämre minnesmässigt, men varit lugnare till sinnes då hennes medicinering funkat bättre. Nu tror jag dock att de bara sett första sidan på hennes tvåsidiga medicinlista som jag mailade till dem, för hon verkar inte få någon lugnande medicin längre och hon mår just nu otroligt dåligt psykiskt, med regelbundna panikångestattacker och väldigt mycket oro i kroppen.

Hon kommer inte ihåg att det är hennes lägenhet och tror omväxlande att det är min eller hennes systers lägenhet, pappas extralägenhet (?!) eller något sjukhus och/eller hotell.

I går fyllde hon år och jag och pappa var där och grattade. Hon var väldigt ångestfylld när vi skulle åka och ville följa med hem, och det var galet fruktansvärt horribelt att lämna henne stående i dörren alldeles tårfylld och med så mycket ångest att hon skakade, efter att hon bönat och bett om att jag skulle stanna kvar.

I dag skulle vi iväg och fira födelsedagen med en lunch, men det orkade hon inte med så pappa, hennes syster och jag var hos henne i några timmar istället. Samma visa när jag skulle gå, och nu får jag inte hennes skräckslagna ansikte ur huvudet. Så här sitter jag med ångest över mamma, och mamma sitter i sin lägenhet och har panikångestattacker för att hon är ensam...

Tror hon behöver ett annat boende egentligen, men vi har sagt att vi ska ge det någon månad i alla fall. I morgon måste jag ringa och kriga om medicineringen, wish me luck.

Själv är jag halvtidssjukskriven fram till mitten på maj igen. Har lite svårt att rådda livet som vanligt. Det blir nog långsamt bättre, nu när jag inte behöver göra akututryckningar till mamma, men att veta att hon mår så dåligt tär egentligen ännu mer.

Kram

 

[Sonic76]

Jag har tänkt skriva en uppdatering här flera gånger, men när det går bra glömmer jag bort det och när det går dåligt orkar jag inte tänka på mamma mer än nödvändigt.

Hon bor i alla fall sedan tre veckor på ett boende. Hon har blivit ganska mycket sämre minnesmässigt, men varit lugnare till sinnes då hennes medicinering funkat bättre. Nu tror jag dock att de bara sett första sidan på hennes tvåsidiga medicinlista som jag mailade till dem, för hon verkar inte få någon lugnande medicin längre och hon mår just nu otroligt dåligt psykiskt, med regelbundna panikångestattacker och väldigt mycket oro i kroppen.

Hon kommer inte ihåg att det är hennes lägenhet och tror omväxlande att det är min eller hennes systers lägenhet, pappas extralägenhet (?!) eller något sjukhus och/eller hotell.

I går fyllde hon år och jag och pappa var där och grattade. Hon var väldigt ångestfylld när vi skulle åka och ville följa med hem, och det var galet fruktansvärt horribelt att lämna henne stående i dörren alldeles tårfylld och med så mycket ångest att hon skakade, efter att hon bönat och bett om att jag skulle stanna kvar.

I dag skulle vi iväg och fira födelsedagen med en lunch, men det orkade hon inte med så pappa, hennes syster och jag var hos henne i några timmar istället. Samma visa när jag skulle gå, och nu får jag inte hennes skräckslagna ansikte ur huvudet. Så här sitter jag med ångest över mamma, och mamma sitter i sin lägenhet och har panikångestattacker för att hon är ensam...

Tror hon behöver ett annat boende egentligen, men vi har sagt att vi ska ge det någon månad i alla fall. I morgon måste jag ringa och kriga om medicineringen, wish me luck.

Själv är jag halvtidssjukskriven fram till mitten på maj igen. Har lite svårt att rådda livet som vanligt. Det blir nog långsamt bättre, nu när jag inte behöver göra akututryckningar till mamma, men att veta att hon mår så dåligt tär egentligen ännu mer.

Massor med kramar
Första tiden är nog alltid värst både för anhöriga och de boende.
Med strikta rutiner kommer hon nog må bättre om de kan hålla medicineringen

 

[Bufera]

Usch vad tråkigt att det känns så jobbigt för dig att lämna mor. Kan lova(hoppas jag) att personalen tycker det är minst lika jobbigt att se din mor ha så mycket ångest.

Hur mycket pushar personalen på medicinerna till sin ssk? Det som fungerat bäst på våra med mycket ångest oro är panodil + oxascand/stesolid samtidigt. Tricket är att din mor får medicinerna innan oron sätter in.

Hoppas ni finner en lösning för din mor, det hon upplever ska varken du, hon eller personalen behöva det.

 

[Jordgubben från Skåne]

Jobbar själv på demensboende och det tar ett tag innan de nyinflyttade finner sig i att bo där.

 

[Stereo]

Jobbar själv på demensboende och det tar ett tag innan de nyinflyttade finner sig i att bo där.

Det här är inget demensboende, "bara" ett serviceboende. Hon sitter ensam i sin tomma, ekande lägenhet hela dagarna och nätterna, men hon får hjälp med medicinering, dusch och sånt.

Jag vill bara åka över och krama henne. Lilla, fina mamma. Usch vad ont det gör.

 

[Stereo]

Hur mycket pushar personalen på medicinerna till sin ssk? Det som fungerat bäst på våra med mycket ångest oro är panodil + oxascand/stesolid samtidigt. Tricket är att din mor får medicinerna innan oron sätter in.

Jag vet faktiskt inte, har knappt pratat med personalen. Helgpersonalen har ringt på helgerna för de vet inte hur de ska hantera henne riktigt, men ordinarie personalen verkar funka bra.

Det står Oxascand på hennes medicinlista, men på sidan två, som jag inte tror att de har sett. Ska ringa om det i morgon. Det är den tabletten som gjort att det ändå gick att ha henne hemma så pass länge som hon var hemma... men hon fick kanske lite för många, varken jag eller pappa orkade ju med hennes ångest och panikattacker. Personalen här verkar väldigt, väldigt försiktig med att ge medicin, de vill nog se några riktigt full utvecklade panikångestattacker innan hon får några piller alls, tyvärr.

Hon har ju återkommande ryggproblem också och vi har kämpat för att hon ska få smärtstillande när hon behöver. Nu får hon så att hon bara gråter lite av smärta, men inte skriker. Jag klarar inte av att se det, jag vill ju bara ge henne så att hon slipper ha ont, men hon ska tydligen ha ganska lagom ont för piller är farliga.

Gud vad bitter jag låter. Jag är så trött på den här skiten.

 

[Bufera]

Men fyy, vilken oengagerad personal. Har ont också så tror jag att du ska pusha på 2 panodil + oxascand vb, absolut det bästa vi har haft.

Tyvärr så hjälper inga mediciner när det redan är en attack (så vida det inte är sprutform och starkare), man måste se de tidiga tecknen och ge innan de bryter ut. Pusha mer på personalen, alt få numret till ssk. Så glad för våra ssk som lyssnar på oss uskor

 

[Hedinn]

Jag vet faktiskt inte, har knappt pratat med personalen. Helgpersonalen har ringt på helgerna för de vet inte hur de ska hantera henne riktigt, men ordinarie personalen verkar funka bra.

Det står Oxascand på hennes medicinlista, men på sidan två, som jag inte tror att de har sett. Ska ringa om det i morgon. Det är den tabletten som gjort att det ändå gick att ha henne hemma så pass länge som hon var hemma... men hon fick kanske lite för många, varken jag eller pappa orkade ju med hennes ångest och panikattacker. Personalen här verkar väldigt, väldigt försiktig med att ge medicin, de vill nog se några riktigt full utvecklade panikångestattacker innan hon får några piller alls, tyvärr.

Hon har ju återkommande ryggproblem också och vi har kämpat för att hon ska få smärtstillande när hon behöver. Nu får hon så att hon bara gråter lite av smärta, men inte skriker. Jag klarar inte av att se det, jag vill ju bara ge henne så att hon slipper ha ont, men hon ska tydligen ha ganska lagom ont för piller är farliga.

Gud vad bitter jag låter. Jag är så trött på den här skiten.

Men va, vad är det för argument till det?

Förlåt, men hur i helsike kan det vara försvarbart att frånta en gammal, dement människa möjligheten att slippa smärta för att det är farligt med värktabletter?! Det är ju vansinne.

Ska man behöva leva sista tiden med demens kan man väl åtminstone slippa den fysiska smärtan, den psykiska verkar nog kraftig.

Jag har en nära släkting med demens, hennes man har legat på sjukhus ett tag nu så hon har varit ensam, med hemtjänst sex gånger om dagen plus larmmöjlighet. Hon ringer folk flera gånger om dagen och beklagar sig över att det aldrig är någon som är där, helt enkelt för att hon glömmer bort det.

Hon har fått ryggskott nu och fått receptfria läkemedel köpta åt henne, som hon får ansvara för själv. Ja, det verkade vara lite mindre antal tabletter kvar än vad det kanske varit vid normal användning men jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Som hon har det nu känns det som att eventuellt skadade organ har minimal betydelse i sammanhanget!

Stor kram, jag vet hur hopplöst det känns och hur vansinnigt dåligt samvete man får.

 

[Kilauea]

Men va, vad är det för argument till det?

Förlåt, men hur i helsike kan det vara försvarbart att frånta en gammal, dement människa möjligheten att slippa smärta för att det är farligt med värktabletter?! Det är ju vansinne.

Har en kompis som jobbade extra på ett äldreboende ett tag när hon pluggade till apotekare. Där var det nån stackars boende som hade väldiga smärtor men bara fick panodil, för starkare kunde ju förstöra lever/njurar/whatever.

 

[Stereo]

Men va, vad är det för argument till det?

Förlåt, men hur i helsike kan det vara försvarbart att frånta en gammal, dement människa möjligheten att slippa smärta för att det är farligt med värktabletter?! Det är ju vansinne.

Jag skriver lite väl tillskruvat, känner jag. Jag är bara så ledsen just nu.

De vill se hur hon svarar på medicineringen innan de ökar på, tror jag. Läkaren skrev ut mindre medicin än vad hon fått innan, i alla fall. Sen tar det väl några veckor innan de inser att hon faktiskt behöver den större dosen.

 

[Stereo]

Har en kompis som jobbade extra på ett äldreboende ett tag när hon pluggade till apotekare. Där var det nån stackars boende som hade väldiga smärtor men bara fick panodil, för starkare kunde ju förstöra lever/njurar/whatever.

Ja den där attityden har jag också stött på! "Hon kan ju bli beroende" - vad fan spelar det för jävla roll? Seriöst.

 

[Angua]

Ja den där attityden har jag också stött på! "Hon kan ju bli beroende" - vad fan spelar det för jävla roll? Seriöst.

Nä, totalt idiotiskt! Smärtan och ångesten spär ju på varandra dessutom.
Stor KRAM till er båda. Vet inte vad jag ska säga

 

[nickan1]

@Stereo stor tröstkram. Det är det jobbigaste som finns att lämna en dement person som inte vill att man ska gå. Att det inte är ett optimalt boende och att de inte verkar förstå det här med medicineringen riktigt är ju fruktansvärt. Vet hur jobbigt det var att lämna pappa när han var riktigt dement och han sa att de låste in honom, att han inte fick gå ut o.s.v. Bara för att han inte kunde lämna boendet alltså inte för att de låste in honom på andra sätt. Man mår så fruktansvärt dåligt själv av att se det där pappas boende var heller långt ifårn optimalt och kom dessutom alldeles för sent. Han hann bara bo där 12 dagar innan han åkte in på sjukhus och gick bort någon vecka senare. Skönt att du slipper jobba heltid just nu du behöver din tid. Känner med dig i din sorg och ilska, vet precis vad du går igenom. Massor med kramar till dig.

 

[Vingra]

@Stereo jag minns inte helt vilket typ av boende det var din mor fått boende på?

Som andra sagt; det tar tid att finna sig till ro i nytt boende, absolut om man har demensproblem! Eftersom det är en stor omställning blir de boende ofta sämre precis vid flytt (vilket också enligt mig brukar betyda att de flyttat för sent, vi vill att de ska flytta innan de blir så pass dåliga att de har svårt att greppa den nya situationen, det är mkt lugnare så ).

Att tänka på som anhörig till dement person är att den boende väldigt många gånger tyvärr mår sämre när närstående är på besök och efter att anhöriga gått hem. Inte så roligt som anhörig, men det förvirrar ofta situationen för dementa och river upp känslor, så säger vanliga dagpersonalen att det är rätt lugnt övrig tid så är det stor chans att det är så.

Angående medicinen så reagerar ofta läkare vid läkarbyte på om patienter har väldigt stora givor medicin, de vill gärna ge minsta möjliga och att minska ned för att testa och se om det verkligen fortfarande är nödvändigt är väldigt vanligt och inget som är specifikt för detta boende. Dvs det skulle troligen ha skett oavsett vilket boende hon hade flyttat till.
Jag är rätt säker att jag skrivit det förrrut i tråden, men är så väldigt värt att repetera; att vara störig/jobbig anhörig som klagar och hör av sig mkt gör världens skillnad. När ni tycker att hon har smärtor och inte får nog med medicin eller hennes psyksika mående är påverkat av att hon inte får lugnande, ring och klaga! Det är INTE okej, man ska inte behöva ha ont eller må psykiskt dåligt. Tyvärr är det inte vårdpersonalen som har mest hand om din närstående som bestämmer över det, utan läkaren, vilka ofta man som anhörig knappt kan nå. Så den man oftast ska storma med att medicineringen inte fungerar är SSK och får man inte gehör där så är det chefen man ska ringa till.

 

[Stereo]

Pappa ringde igår när jag satt på AW med ett par kollegor. Mamma har lyckats "rymma" och ta en taxi hem, så hon dök upp utanför honom i går kväll.

Nu är jag helt ställd. Vad gör man nu? Hon har ju inga mediciner hemma, och att få tillbaka henne till boendet... alltså herregud... hur GÖR man? Hon kommer vägra, bråka, skrika, säga nej så högt att det hörs ända till biståndshandläggaren, och då slipper hon väl eftersom man inte kan tvinga en vuxen människa.

Och nån diagnos har hon fortfarande inte...

 

[bitta]

Pappa ringde igår när jag satt på AW med ett par kollegor. Mamma har lyckats "rymma" och ta en taxi hem, så hon dök upp utanför honom i går kväll.

Nu är jag helt ställd. Vad gör man nu? Hon har ju inga mediciner hemma, och att få tillbaka henne till boendet... alltså herregud... hur GÖR man? Hon kommer vägra, bråka, skrika, säga nej så högt att det hörs ända till biståndshandläggaren, och då slipper hon väl eftersom man inte kan tvinga en vuxen människa.

Och nån diagnos har hon fortfarande inte...

Försök med att hon måste tillbaka och hämta sina saker? Med min, numera bortgångna, mor kunde det gå att få till underverk om jag lyckades ha rätt glada, avslappnade ton när jag presenterade saker. Dela upp saken i etapper. Kom så sätter vi oss i bilen och åker. Kom så går vi in. Vi ska väl ha en fika. Och så vidare.