Åka på tävling själv med bebis?

[Mabuse]

Så antagligen eftersom hon ändå gör precis just så och de skriver en artikel och det är med, då måste de väl skriva hejigt, för man kan väl inte i tidningen anklaga henne för försumlighet. Eller -gör inte så hemma.

Så andra är ju andra, med andra barn. Det kan säkert gå bra för dem.

Man behöver inte anklaga någon, man kan bara skriva lite mer sakligt. Som morgontidningarna gör. Det går ju att skriva sakligt även om man skriver kort, TT skriver ju sakliga notiser hela tiden. Men det är ju egentligen en annan fråga, personligen tycker jag det är synd att tidningen ridsports artiklar är så illa skrivna, eftersom de ofta skriver om ämnen som intresserar mig. Det är svårt att bilda sig någon egentlig uppfattning om saker och ting baserat på deras artiklar, eftersom så mycket utelämnas i jakten på att allt ska låta glatt och positivt.

 

[fio]

Ensam i detta fallet menas säkert på samma sätt som "inga pengar" menas inom hästbranschen. Det har ju tidningen ridsport oxå skrivit om.

Kan inte tänka mig att någon åker helt ensam på en tävling med en bebis. Dom flesta mammor kan ju inte ens duscha när dom är själva med en bebis.

 

[Badger]

Man behöver inte anklaga någon, man kan bara skriva lite mer sakligt. Som morgontidningarna gör. Det går ju att skriva sakligt även om man skriver kort, TT skriver ju sakliga notiser hela tiden. Men det är ju egentligen en annan fråga, personligen tycker jag det är synd att tidningen ridsports artiklar är så illa skrivna, eftersom de ofta skriver om ämnen som intresserar mig. Det är svårt att bilda sig någon egentlig uppfattning om saker och ting baserat på deras artiklar, eftersom så mycket utelämnas i jakten på att allt ska låta glatt och positivt.

Så illa att man inte borde börja prenumerera? Jag hade precis funderat på att göra det.

Jo jag läste ju inte notisen, sakligt är alltid bra håller jag med om.

(Vidare verkar ju viss forskning anse att det syns i hjärnan på små barn om de lämnats ensamma att skrika, så vår bok när vi hade liten bebis rekommenderade inte skriksovametoder hänvisandes till vetenskapliga artiklar, inte privat tyckande. Så om frågan är -tycker jag det är ok att ha en ensam vrålande bebis i transporten medan man rider så tycker jag inte det. En vrålande bebis i barnvakts armar däremot.)

 

[domesticus]

Nyfödda sover ju dygnet runt.

Denna fakta hade min dotter definitivt missat när hon var nyföding.

 

[Mabuse]

Så illa att man inte borde börja prenumerera? Jag hade precis funderat på att göra det.

Jo jag läste ju inte notisen, sakligt är alltid bra håller jag med om.

(Vidare verkar ju viss forskning anse att det syns i hjärnan på små barn om de lämnats ensamma att skrika, så vår bok när vi hade liten bebis rekommenderade inte skriksovametoder hänvisandes till vetenskapliga artiklar, inte privat tyckande. Så om frågan är -tycker jag det är ok att ha en ensam vrålande bebis i transporten medan man rider så tycker jag inte det. En vrålande bebis i barnvakts armar däremot.)

Jag prenumererar, för deras artiklar är bättre än inget - ämnena är ju som sagt ofta intressanta. Artiklarna om ponnytävlingar brukar vara lågvattenmärket, så de hoppar jag i regel över. De skriver rätt ok om internationell ridsport och avel, det är väl de delarna jag tycker är mer läsvärda. Sen får man leva med att det blir lite glättigt, typ worldofshowjumping.

 

[Hiddeous]

Denna fakta hade min dotter definitivt missat när hon var nyföding.

Ja, okej, genomsnittsbebisen då.

 

[cirkus]

Nåja jag misstänker att när de skriver "ensam" så menar de "hästskötaren är med och tar hand om barnet när ryttaren har hästen", men det är ju inte så det står. Hur det är egentligen vet man ju inte, och min fråga handlade ju heller inte om henne, utan om någon annan gjort det som står i artikeln, alltså åka själv med bebis och häst på hopptävling utan hjälp.

Jag tror också att "ensam" menas ungefär som att pappan eller nån dedikerad barnflicka är inte med, utan en hästskötare eller en vän tar hand om barnet medan hon rider.

 

[Mabuse]

Jag tror också att "ensam" menas ungefär som att pappan eller nån dedikerad barnflicka är inte med, utan en hästskötare eller en vän tar hand om barnet medan hon rider.

Förmodligen. Jag tycker ändå det är intressant med det ideal som målas upp i ridsportvärlden, inte bara i Ridsport utan också på Hippson och liknande, att duktiga hästmänniskor återgår till jobbet omgående efter förlossning eller skada, gärna väldigt mycket tidigare än vad som är medicinskt tillrådligt, och att man som i den här artikeln gärna får det att framstå som ännu snabbare och mer okomplicerat än vad det är ändå. (Även med hjälp är det ju väldigt raskt marscherat av henne att redan vara ute på tävlingsbanan)

Det är liksom, som någon i tråden skrev, imponerande och värt att hyllas att slå knut på sig och tassa på gränserna för vad kroppen och familjen tål. Varför det?

 

[stjarnhimmel]

Förmodligen. Jag tycker ändå det är intressant med det ideal som målas upp i ridsportvärlden, inte bara i Ridsport utan också på Hippson och liknande, att duktiga hästmänniskor återgår till jobbet omgående efter förlossning eller skada, gärna väldigt mycket tidigare än vad som är medicinskt tillrådligt, och att man som i den här artikeln gärna får det att framstå som ännu snabbare och mer okomplicerat än vad det är ändå. (Även med hjälp är det ju väldigt raskt marscherat av henne att redan vara ute på tävlingsbanan)

Det är liksom, som någon i tråden skrev, imponerande och värt att hyllas att slå knut på sig och tassa på gränserna för vad kroppen och familjen tål. Varför det?

fast de kanske inte tycker att det är att slå knut på sig själv?
Det är ju så olika för olika personer.

 

[Miks]

Läser man denna artikel så verkar hon varken vara superkvinna, ignorera sitt barn, lämna det vind för våg eller lida speciellt varken barn mamma eller pappa.
http://www.laholmstidning.se/article/20141119/SPORT/141119152/-/i-skuggan-av-rolf-goran

Hon verkar snarare vara mån om sin egen karriär såsom många är och vill fortsätta göra det hon brinner för samtidigt som hon har en liten bebis. Inte konstigare än att flera mammor här på buke valt eller funderar på att välja att börja jobba tidigt för att man älskar sitt jobb. De verkar ju ha löst det så att det ska passa dem bra. Alla familjer är olika och detta verkar få denna familj att må bra

Sen finns det en aspekt till i det hela. Har man ett eget bolag är det inte det enklaste att vara föräldraledig. Varken för mamma eller pappa. Det finns ganska många både mammor och pappor som är tvungna att fortsätta jobba fast det kommer en ny familjemedlem för att firman inte klarar att stå stilla i typ ett år. Dessa familjer får också försöka lösa det på bästa sätt. Då är det ingen skillnad om det är en blomsteraffär, en snickerifirma, ett konsultbolag eller ett tävlingsstall. Prylar rullar på fastän bebisen kommer liksom.

Mvh Miks

 

[stjarnhimmel]

Läser man denna artikel så verkar hon varken vara superkvinna, ignorera sitt barn, lämna det vind för våg eller lida speciellt varken barn mamma eller pappa.
http://www.laholmstidning.se/article/20141119/SPORT/141119152/-/i-skuggan-av-rolf-goran

Hon verkar snarare vara mån om sin egen karriär såsom många är och vill fortsätta göra det hon brinner för samtidigt som hon har en liten bebis. Inte konstigare än att flera mammor här på buke valt eller funderar på att välja att börja jobba tidigt för att man älskar sitt jobb. De verkar ju ha löst det så att det ska passa dem bra. Alla familjer är olika och detta verkar få denna familj att må bra

Sen finns det en aspekt till i det hela. Har man ett eget bolag är det inte det enklaste att vara föräldraledig. Varken för mamma eller pappa. Det finns ganska många både mammor och pappor som är tvungna att fortsätta jobba fast det kommer en ny familjemedlem för att firman inte klarar att stå stilla i typ ett år. Dessa familjer får också försöka lösa det på bästa sätt. Då är det ingen skillnad om det är en blomsteraffär, en snickerifirma, ett konsultbolag eller ett tävlingsstall. Prylar rullar på fastän bebisen kommer liksom.

Mvh Miks

Tack för länk. Jag tycker det är inspirerande med såna kvinnor. Som både kan fortsätta med det som de brinner för samtidigt som de har barn. Och i den artikeln verkade hon ju inte vara ngn som struntar i sitt barn.

 

[Girasol]

Nyfödda sover ju dygnet runt. Efter några månader är det inte lika lyxigt längre. Jag kan bara tala för mig själv och jag undviker långa bilresor med min 3-månaders för att slippa skrik på motorvägen. Det är så oerhört stressande även utan häst. Utöver det, har jag sett för många exempel på hästfolk som i sin iver att odla sitt hästintresse låter barnen skrika i vagnar/frysa i ridhus/hänga med på långa resor för att inte direkt glorifiera den livsstilen. Barn liggande på filtar i stallgången eller barnvagnar farligt placerade där det passerar hästar och ekipage.
Jag tror och hoppas att RGB:s fru är klokare än så. Men som sagt, många är det inte, så därför skulle jag inte uppmuntra att försöka eftersträva hennes livsstil.

Halvt knapplån

Okej jag kan förtydliga Det har inte varit något problem för mig att själv åka iväg med 4 barn heller och med häst/ar i släpet och då är det endast 6 år mellan min äldste och yngsta. Jag blir personligen inte stressad av barnskrik. Eller snarare jag blir sällan stressad alls och har en hög kapacitet att ha många grejer på gång samtidigt. ( Börjar arbeta tidigt osv. men hemifrån, mina barn var 4 år då de första gången sov över hos mor och farföräldrar. Har inget behov att lämna bort dom, har ju skaffat dom för att jag vill ha dom). Däremot tillhör jag den där människan som har stenhårda regler då det är säkerheten först. Ingen barnvagn i stallgång/ridhus etc. Vid in och utsläpp av häst har jag helt sonika faktiskt stängt in mina barn i en ledig box med leksaker -av säkerhetsskäl. Det har fungerat bra som sagt var trots att vi som mest hade 38 (trettioåtta) hästar och 4 små barn. Sedan har hästarna blivit oerhört vana vid tjim och tjo, men man kan aldrig ta för givet att inget kommer hända. Sedan att allt tar dubbelt så lång tid under småbarnsåren är en annan femma. För en kväll kan innebära såväl pulkaåkning som mockningshjälp som kvällsfika i selkammare som att läsa en saga mitt i osv. samtidigt som man gör kvällsrutinerna.

För min del vill jag ha delaktiga barn som rustas för livet. Att sitta på ett café och bli en lattemorsa ligger inte för mig. Eller att såsa runt och göra ingenting i väntan på att liten vill amma igen.
Som jag ser det har folk så mycket prestationsånget om att vara supermorsor. Sådana finns inte. Alla är vi morsor och sålänge man inte missköter sitt barn utan ger det kärlek och omtanke, mat och värme osv så kan man väl vara nöjd med sin insats och inse att man är precis lika duglig som någon annan. För det där med supermorsa är ju i mina ögon medialt framställt. Skit i vad andra tycker och inse att man duger som man är. Nu orkar jag inte utveckla mitt resonemang, men tänker att alla är födda med olika sårbarhet -det är ok. för alla har vi styrkor och svagheter, de finns på olika ställen från människa till människa...

OT
Men all är vi olika och jag tycker det tråkiga med sådana här trådar är att folk anser sig döma andra utefter sina egna referenser och värderingar. Det man ska komma ihåg är att det finns folk som tycker ens egna förfarande är precis lika käpprätt åt helsefyr som de åsikter man har om någon annans sätt att vara. Allt är dessutom subjektivt.

 

[fio]

Tack för länk. Jag tycker det är inspirerande med såna kvinnor. Som både kan fortsätta med det som de brinner för samtidigt som de har barn. Och i den artikeln verkade hon ju inte vara ngn som struntar i sitt barn.

Inte heller som någon som åker på tävling med bara bebisen.. Så visst var "ensam" som "inga pengar"

Fan vad trött man blir...

 

[BernT]

Inte heller som någon som åker på tävling med bara bebisen.. Så visst var "ensam" som "inga pengar"

Fan vad trött man blir...

Men är man inte miljonär har man ju faktiskt "inga pengar"

 

[Mabuse]

fast de kanske inte tycker att det är att slå knut på sig själv?
Det är ju så olika för olika personer.

Visst är folk olika, men dygnet har lika många timmar för alla.

Halvt knapplån

Okej jag kan förtydliga Det har inte varit något problem för mig att själv åka iväg med 4 barn heller och med häst/ar i släpet och då är det endast 6 år mellan min äldste och yngsta. Jag blir personligen inte stressad av barnskrik. Eller snarare jag blir sällan stressad alls och har en hög kapacitet att ha många grejer på gång samtidigt. ( Börjar arbeta tidigt osv. men hemifrån, mina barn var 4 år då de första gången sov över hos mor och farföräldrar. Har inget behov att lämna bort dom, har ju skaffat dom för att jag vill ha dom). Däremot tillhör jag den där människan som har stenhårda regler då det är säkerheten först. Ingen barnvagn i stallgång/ridhus etc. Vid in och utsläpp av häst har jag helt sonika faktiskt stängt in mina barn i en ledig box med leksaker -av säkerhetsskäl. Det har fungerat bra som sagt var trots att vi som mest hade 38 (trettioåtta) hästar och 4 små barn. Sedan har hästarna blivit oerhört vana vid tjim och tjo, men man kan aldrig ta för givet att inget kommer hända. Sedan att allt tar dubbelt så lång tid under småbarnsåren är en annan femma. För en kväll kan innebära såväl pulkaåkning som mockningshjälp som kvällsfika i selkammare som att läsa en saga mitt i osv. samtidigt som man gör kvällsrutinerna.

För min del vill jag ha delaktiga barn som rustas för livet. Att sitta på ett café och bli en lattemorsa ligger inte för mig. Eller att såsa runt och göra ingenting i väntan på att liten vill amma igen.
Som jag ser det har folk så mycket prestationsånget om att vara supermorsor. Sådana finns inte. Alla är vi morsor och sålänge man inte missköter sitt barn utan ger det kärlek och omtanke, mat och värme osv så kan man väl vara nöjd med sin insats och inse att man är precis lika duglig som någon annan. För det där med supermorsa är ju i mina ögon medialt framställt. Skit i vad andra tycker och inse att man duger som man är. Nu orkar jag inte utveckla mitt resonemang, men tänker att alla är födda med olika sårbarhet -det är ok. för alla har vi styrkor och svagheter, de finns på olika ställen från människa till människa...

OT
Men all är vi olika och jag tycker det tråkiga med sådana här trådar är att folk anser sig döma andra utefter sina egna referenser och värderingar. Det man ska komma ihåg är att det finns folk som tycker ens egna förfarande är precis lika käpprätt åt helsefyr som de åsikter man har om någon annans sätt att vara. Allt är dessutom subjektivt.

Barnskrik är ju ett barn som skriker på hjälp - när du skriver att du inte blir stressad, menar du att du lugnt fortsätter med det du tänkt, oavsett om barnen skriker eller inte? Det handlar ju i så fall mest om en väl uppövad förmåga att ignorera sina barn, vilket torde handla om övning och inställning till barnen i första hand - om det är en styrka eller svaghet är väl en smaksak.

Man kan väl alltid vara nöjd med sig själv oavsett vad man gör, men det är ju fortfarande så att alla val har ett pris. Så jag vet inte om jag tycker det är mer imponerande och hyllningsvärt att börja jobba veckan efter förlossningen, än att vara hemma ett år, och tvärtom. Bara olika val med olika konsekvenser. Inget är ju självklart, det går att göra på en massa olika sätt.

Det jag tyckte var intressant är ridsportens normering av och beundran för att hålla full fart med hästarna trots barn eller skador, vilket ditt inlägg är ett av många exempel på. Lite liknande som i delar av finansvärlden, där man mer eller mindre tävlar om vem som lägger flest övertidstimmar. Inte alls så neutralt som du ger sken av, det är ju uppenbart mycket bättre och finare att köra på i 180 trots barnen, rida till förlossningen och sitta upp dagen efter, sköta stallet fast man är själv med två barn, aldrig vilja sitta still utan alltid jobba med annat när man är hemma med barnen, och så vidare.

 

[stjarnhimmel]

Visst är folk olika, men dygnet har lika många timmar för alla.



Barnskrik är ju ett barn som skriker på hjälp - när du skriver att du inte blir stressad, menar du att du lugnt fortsätter med det du tänkt, oavsett om barnen skriker eller inte? Det handlar ju i så fall mest om en väl uppövad förmåga att ignorera sina barn, vilket torde handla om övning och inställning till barnen i första hand - om det är en styrka eller svaghet är väl en smaksak.

Man kan väl alltid vara nöjd med sig själv oavsett vad man gör, men det är ju fortfarande så att alla val har ett pris. Så jag vet inte om jag tycker det är mer imponerande och hyllningsvärt att börja jobba veckan efter förlossningen, än att vara hemma ett år, och tvärtom. Bara olika val med olika konsekvenser. Inget är ju självklart, det går att göra på en massa olika sätt.

Det jag tyckte var intressant är ridsportens normering av och beundran för att hålla full fart med hästarna trots barn eller skador, vilket ditt inlägg är ett av många exempel på. Lite liknande som i delar av finansvärlden, där man mer eller mindre tävlar om vem som lägger flest övertidstimmar. Inte alls så neutralt som du ger sken av, det är ju uppenbart mycket bättre och finare att köra på i 180 trots barnen, rida till förlossningen och sitta upp dagen efter, sköta stallet fast man är själv med två barn, aldrig vilja sitta still utan alltid jobba med annat när man är hemma med barnen, och så vidare.

Fast det beror också på hur man som läsare tolkar det. Jag läser detidningar du nämner och jag upplever det inte så.

 

[Sunshine]

Barnskrik är ju ett barn som skriker på hjälp - när du skriver att du inte blir stressad, menar du att du lugnt fortsätter med det du tänkt, oavsett om barnen skriker eller inte? Det handlar ju i så fall mest om en väl uppövad förmåga att ignorera sina barn, vilket torde handla om övning och inställning till barnen i första hand - om det är en styrka eller svaghet är väl en smaksak.

Tja - jag fick lara mig snabbt att inte bli stressad av barnskrik. Jag var for det mesta sjalv med tva sma nyfodingar, och det fanns inte en mojlighet att jag kunde byta pa dem samtidigt, eller mata bada samtidigt (inte i borjan iaf), bara bada samtidigt (de foddes med talipes och hade antingen jattelika gips eller skor med metallskena, som gjorde dem valdigt tunga och otympliga). Jag kunde bara gora sa gott jag kunde, och sa snabbt som det mojligtvis kunde goras, skrik eller inte.... Men om jag tillatit mig sjalv att bli stressad varje gang, sa hade jag nog blivit ett nervost vrak.....

 

[Girasol]

@Mabuse Njä det är inte om ignorans, det är vad man själv har för tålighet precis som @Sunshine skriver. Nu är ju inte jag den som hetsar upp mig öht. Så pass till den grad att när det händer saker så är jag än mer iskall och handlar utifrån vad som krävs, men stimma runt och känna mig stressad eller otillräcklig gör jag faktiskt inte när det kommer till sådana situationer. Man får helt enkelt lära sig för att inte bli ett nervvrak precis som Sunshine beskriver, och vi föds med olika sårbarheter och stress är inte en av mina. (men så har den också blivit ganska väl inövad yrkesmässigt, då samtliga yrken jag haft även medfört hög stressituation).

Jag är bara sån som person att jag har väldigt mycket igång samtidigt, jag prioriterar stenhårt men har släppt alla måsten av att vara så förbannat duktig. Jag stressar inte upp mig om hemmet ser ut som kriget om jag får oväntat besök. Eller om häst skadar sig eller blir sjuk, eller barnen blir sjuka eller slår sig. Eller när jobbet kör ihop sig eller vad det nu månde vara. Däremot kan jag säga att jag får utstå en himla massa tyckanden från folk som tror att man vill vara så himla duktig och besserwisser vilket du ju faktiskt själv poängterar att jag ger sken av i mitt inlägg.

Nej dygnet har inte fler timmar för mig än för någon annan. Men för mig är ex.vis inte tv viktigt och en massa annat som andra anser viktigt. Jag har inga bekymmer med att ha dubbla jobb och heltidsstudier samtidigt och ändå vara hemma större delen av barnens vakna tid och ägna den med dom. Jag kan inte förklara hur jag gör, jag bara gör. Jag vill ha ett högt tempo i mitt liv, då mår jag bra. Jag mår bra av att ibland köpa en tidning eller hämta en bok i hyllan och säga: det är ingen som tar mina dammråttor ifrån mig, så de kan vänta till imorgon medan jag bladar i den här osv. Stress för mig är däremot nu, då jag är gravid och jag har allvarliga graviditetskomplikationer som har medfört sjukskrivning och först sängläge och nu vila. Den stressar mig eftersom min hjärna inte får tillräckligt med stimulans och jag helt tappat sugen att läsa det där lasset med böcker jag inhandlade.

Det jag tycker är tråkigt, som jag har påpekat tidigare är att supermorsor är ett medialt problem som blivit ett mer eller mindre socialt problem. Ja jag blir kallad supermorsan i min klass och jag tycker det är ett öknamn och nedvärderande och jag blir skitirriterad. Men de studiekamrater jag nämnt detta för, förstår inte alls varför jag blir det. För som sagt, det handlar om vilken plats var och en är på livet just då. Vi är alla individer, någon är bättre på en sak, någon på något annat.
Det som också bekymrar mig är alla de ffa kvinnor och om vi nu ska diskutera mammor som faktiskt tar åt sig av sådana här reportage och i övrigt tycker illa om de kvinnor som framställs som supermorsor. Det bottnar ju i jämförelsen med sig själv vs andra och skapar en törn på sin självkänsla. Varför kan man inte inse att man duger som man är? Varför måste man anse att allt ska vara så himla jante och därmed ondgöra sig över andras förehavanden?

-Jag är nöjd med hur jag lever mitt liv, min familj är nöjd. Det räcker för mig. Synd om mitt liv gör att andra inte är nöjda med sina liv....

 

[Hiddeous]

@Mabuse Njä det är inte om ignorans, det är vad man själv har för tålighet precis som @Sunshine skriver. Nu är ju inte jag den som hetsar upp mig öht.

Jag vet inte om du kanske missförstår Mabuse nu? Eller så gör jag det. Men jag tolkade hennes inlägg som att hon talar om barnets behov av uppmärksamhet när det skriker. Inte mammans stresstålighet.

Jag är inte heller särskilt lättstressad. Däremot stressar det mig att mitt barn skriker i ett moment när jag inte har möjlighet att trösta eller svara på det behovet. Det skulle stressa mig mycket, tex, om jag visste att det fanns en risk att min bebis låg ensam någonstans och skrek och jag inte kunde komma till undsättning. Det är också så jag upplever situationen på motorvägen. Visst, jag kanske kan prata med bebisen och stanna efter en stund. Men det känns inte bra. Och det är ju meningen att barnets skrik ska ha just den effekten på oss, just för att det är så viktigt för bebisens utveckling, anknytning och trygghet att vi reagerar när vi hör ropet på hjälp.

När jag läste ditt inlägg tänkte jag lite på min mamma. Hon har själv berättat hur hon en gång i tiden skrev fysiktentor på Chalmers, med spädbarnet sovande bredvid sig i salen. Det är ju onekligen lite supermamma över det beteendet och jag hade inte klarat av att göra något sådant mentalt. (Jag vet ingen annan som skulle få för sig att göra något sådant heller, iofs.) Men min mamma var/är egentligen inte särskilt stresstålig. Däremot hade hon kunnat sätta in öronproppar för att slippa besväras av barnets skrik. Hon blev inte stressad eftersom hon inte kände någon stark signal att reagera på barnet eventuella skrik.

 

[domesticus]

Jag vet inte om du kanske missförstår Mabuse nu? Eller så gör jag det. Men jag tolkade hennes inlägg som att hon talar om barnets behov av uppmärksamhet när det skriker. Inte mammans stresstålighet.

Precis min tanke också.