Åka på tävling själv med bebis?

[Hiddeous]

Men det går ju att stanna, man måste inte köra i fem timmar åt gången, vissa barn sover i längre stötar än andra, vissa barn (även väldigt små) behöver mer eller mindre kroppskontakt än andra (jag vet åtminstone tre i min direkta närhet som överhuvudtaget inte velat sova i någons famn eller tätt vid någons sida, de ville sova själv och fritt från start), man kan planera med lite höjd så man har tid att stanna varje timme om så behövs, vissa barn tycker det är hur trevligt som helst när man sitter bredvid och pratar och sjunger osv osv osv.

Vi talar bebisar förstås och bebisar vill (ja, det är universellt i hela världen) ha nära kontakt med sina föräldrar. Hudkontakt och ögonkontakt när de är vakna. Jag talar vakna barn då, förstås. Alla bebisar som är något - några månader gamla äter ungefär var 2:e till 4:e timme. Magsäcken är så beskaffad. Det är också universellt. När de är hungriga så vaknar de och kräver uppmärksamhet tills de eventuellt somnar igen.

Så ja - det är rätt slutsats att man måste vara beredd att stanna. Och om bebisen vill vara vaken och äta i en timme bör man alltså göra det. Det är klart att man kan köra korta stunder åt gången - vilket är exakt vad jag har skrivit. Men att kombinera en timmes rast med en häst stående i trailer på väg till tävling - det var ju det som tråden handlade om – nej, det låter inte som någon smart plan. (Om vi nu inte talar stora meetings förstås då man ändå rastar hästen längs vägen).

 

[Hiddeous]

Det finns ju precis hur många individuella konfigurationer som helst plus att det ju varierar beroende på ålder m.m., det går inte att säga att ett sätt är det enda rätta eller att ett visst sätt alltid är fel.

För mig påminner den här diskussionen mycket om det här med mobiltelefoner - att dagens föräldrar ägnar mer tid åt sina smartphones än åt sina barn. Man vill att det ska fungera att göra både och, för att det är så kul att surfa och så tråkigt (anser många) att sitta i sandlådan, men sanningen är att i de flesta fall går ekvationen inte riktigt ihop. Something has to give.

 

[ako]

Allmänt svar i tråden; oavsett stresstålighet, bäbis personlighet och "föräldratyp" så kan jag inte någonstans se att det vore ansvarsfullt att lämna ett barn ensamt i en vagn eller en bilstol på en tävlingsplats, vilket man måste göra om man åker och tävlar och faktiskt verkligen inte har någon hjälp med sig alls. Det är inte OK! Om man ska jobba och leva precis som vanligt - vad är då föräldraledighet till för? Det är väl bara för ungen att hänga på mamma tävlingsryttare eller pappa sjuksköterska på jobbet?

Att däremot jobba eller utöva intresse om den andra föräldern eller en barnvakt finns tar hand om barnet är en helt annan femma och självklart upp till alla att göra i den omfattning de vill.

 

[lil-sis]

Vi talar bebisar förstås och bebisar vill (ja, det är universellt i hela världen) ha nära kontakt med sina föräldrar. Hudkontakt och ögonkontakt när de är vakna. Jag talar vakna barn då, förstås. Alla bebisar som är något - några månader gamla äter ungefär var 2:e till 4:e timme. Magsäcken är så beskaffad. Det är också universellt. När de är hungriga så vaknar de och kräver uppmärksamhet tills de eventuellt somnar igen.

Så ja - det är rätt slutsats att man måste vara beredd att stanna. Och om bebisen vill vara vaken och äta i en timme bör man alltså göra det. Det är klart att man kan köra korta stunder åt gången - vilket är exakt vad jag har skrivit. Men att kombinera en timmes rast med en häst stående i trailer på väg till tävling - det var ju det som tråden handlade om – nej, det låter inte som någon smart plan. (Om vi nu inte talar stora meetings förstås då man ändå rastar hästen längs vägen).

Varför skulle inte kusen kunna stå på släpet en timme?
Det lär jag alla mina från start, att man kan bli stående stilla på samma plats utan att man för den delen måste kliva av.
Så slipper man få panik när man blir fast vid en bilolycka osv.

 

[ako]

Varför skulle inte kusen kunna stå på släpet en timme?
Det lär jag alla mina från start, att man kan bli stående stilla på samma plats utan att man för den delen måste kliva av.
Så slipper man få panik när man blir fast vid en bilolycka osv.

Det förstår jag inte heller. Klart hästen ska kunna stå i släpet en stund, och själv åker jag i princip alltid o tävlar (dressyr) ensam -dock helt ensam utan barn ;-)- och det går utmärkt. Däremot att ha bäbis eller småbarn för den delen oxå men på tävlingsplats utan att någon hela tiden har uppsyn och finns till hands (vilket man själv omöjligt kan ha om man rider) vidhåller jag låter ansvarslöst.

Förhoppningsvis gör inte fru RGB så heller, och det var Ridsport formulerade sig illa. Hoppas....

 

[Hiddeous]

Varför skulle inte kusen kunna stå på släpet en timme?
Det lär jag alla mina från start, att man kan bli stående stilla på samma plats utan att man för den delen måste kliva av.
Så slipper man få panik när man blir fast vid en bilolycka osv.

Jag tycker det låter helt orealistiskt att en amatörryttare eller för den delen en elitryttare på väg till tävling önskar sig ett oplanerat avbrott på en timme längs vägen. Man har ju faktiskt en tidsplanering att förhålla sig till. Det är sådant man står ut med i absoluta nödfall, typ om bilen går sönder eller bilköer uppstår. Inte av skäl som man skulle kunna planera bort (exvis genom att någon annan tog hand om bebisen de timmarna man är borta).

 

[lil-sis]

Jag tycker det låter helt orealistiskt att en amatörryttare eller för den delen en elitryttare på väg till tävling önskar sig ett oplanerat avbrott på en timme längs vägen. Man har ju faktiskt en tidsplanering att förhålla sig till. Det är sådant man står ut med i absoluta nödfall, typ om bilen går sönder eller bilköer uppstår. Inte av skäl som man skulle kunna planera bort (exvis genom att någon annan tog hand om bebisen de timmarna man är borta).

Att man rymmer det i tidsbudgeten är inte samma sak som att man önskar det.

Jag börjar förstå varför folk är så stressade i trafiken.

 

[lil-sis]

Det förstår jag inte heller. Klart hästen ska kunna stå i släpet en stund, och själv åker jag i princip alltid o tävlar (dressyr) ensam -dock helt ensam utan barn ;-)- och det går utmärkt. Däremot att ha bäbis eller småbarn för den delen oxå men på tävlingsplats utan att någon hela tiden har uppsyn och finns till hands (vilket man själv omöjligt kan ha om man rider) vidhåller jag låter ansvarslöst.

Förhoppningsvis gör inte fru RGB så heller, och det var Ridsport formulerade sig illa. Hoppas....

Och jag påpekade redan i mitt första svar att jag aldrig skulle åka själv med bebis, däremot med häst.

 

[Blueberry]

... (exvis genom att någon annan tog hand om bebisen de timmarna man är borta).

Va!? Skulle DU lämna DITT barn till NÅGON ANNAN i FLERA TIMMAR!?

Jag har tolkat att dina inlägg i (bland annat) den här tråden handlar om hur extremt viktigt det är att barnet hela tiden har föräldrar på en armlängds avstånd, så att föräldrarna kan agera blixtsnabbt för inte förlora sin empatiska förmåga...


*uppenbart ironisk*

 

[Hiddeous]

Att man rymmer det i tidsbudgeten är inte samma sak som att man önskar det.

Jag börjar förstå varför folk är så stressade i trafiken.

Om man är så välplanerad att man gör en tidsbugdet för allehanda oplanerade stopp längs motorvägen, är det mer troligt att man planerar för att slippa göra stopp längs vägen och ser till att någon annan tar hand om barnet.

 

[Hiddeous]

Va!? Skulle DU lämna DITT barn till NÅGON ANNAN i FLERA TIMMAR!?

Du har nog inte läst särskilt många inlägg noggrant. Jag är den förste att lämna bort till och med en nyfödd bebis till andra, men då är jag med. Min egen bebis har varit med sin pappa långa stunder och jag har jobbat under föräldraledigheten.

Jag har problem med människor som sätter sina hobbies framför sina barns bästa och tvingar bebisen att anpassa sig efter föräldrarna, i stället för tvärtom. "Barnet skriker inte efter en stund när det sitter i bilen/vagnen/whatever medan jag gör annat", typ. Nej, för att det ger upp. Fråga vilken barnpsykolog som helst.

 

[ako]

Och jag påpekade redan i mitt första svar att jag aldrig skulle åka själv med bebis, däremot med häst.

Håller ju med dig fullkomligt om det ju ;-)

 

[Badger]

Jag tänker lite att oj vad vissa måste ha missuppfattat mig i den här tråden. För att sitta fyra meter bort och inte hjälpa har det inte varit tal om från min sida. Jag kan bara konstatera att om jag är i ett sådant läge så inser jag att just nu i den här sekunden kan jag inte hjälpa mitt barn fysiskt, men jag kan prata med mitt barn medan jag (återigen om vi håller oss till bilkörning) på ett tryggt och säkert sätt finner ett ställe och stannar så snart det går. Det handlar definitivt inte om ignorans. Men medan jag gör "sökmomentet " så upplever jag inga personliga olustiga stresspåslag som får mig att må dåligt. Jag känner med mitt barn, tröstar och lider med det, men jag upplever inte stress och ångest. Utan ser sakligt på att jag tar tag i situationen omedelbart och åtgärdar och avlöser det hela.

Jag vet inte på vilket annat vis jag kan förklara saker så andra förstår. När exet råkade kapa av sig halva armen med motorsågen och filéade hela handleden så blodet rytmiskt pulserade ut, upplevde jag ingen stress, trots 3 mil till akuten. Eller när jag så sent som i somras blev mordhotad varje arbetspass på jobbet, upplevde jag inte heller stress eller att jag mådde dåligt. Det som blev jobbigt och stressande var då jag straffades med avstängning som skyddsåtgärd då man ändå konstaterat att jag inte gjort något fel, men det är ändå jag som fick "straffet", stressen då var att tvingas gå hemma och till en betydligt lägre inkomst. Eftersom jag fick graviditetspenning från försäkringskassan redan i gravvecka 12. Det jag så enträget tjatar om är att vi är alla olika, vi behöver inte för den skull vara varken iskalla, ignoranta, tröga, hispiga osv.
Stress och ångest är högst subjektivt och fortfarande vill jag hävda att det man läser i vanlig media är vinklat och supermorsa är en av de grejerna.

jag ibland måste hitta en parkeringsficka eller vägren att stanna på om vi nu ska hålla oss till bilkörning vilket var vad som kommit upp i tråden bl.a. Det säger inte att jag ignorera barnets skrik eller bara fortsätter köra utan då får man ju stanna, men det har inte ett dugg med mitt mående att göra. För mig är det som äpplen och päron.

Vi kan konstatera att vi kör olika vägar helt enkelt, jag vet ju att det inte finns någon parkeringsficka på någon av de två motorvägar jag brukar köra själv (5 dgr i veckan vanligtvis, 3 ggr i veckan till stallet som föräldraledig). Och jag vet att jag inte stannar i vägrenen längs med en vältrafikerad motorväg. Så jag vet att det handlar om 10-30 minuter skrik helt enkelt (och sedan en timmas amning för att få tyst på det) och barnet lär inte höra min röst över det. Men det var enkelt löst, jag körde inte själv.

 

[Badger]

Men alla långa resor kanske inte är okomfortabla för alla småbarnsföräldrar? När jag var bäbis slocknade jag sekunden motorn startades och sedan kunde jag sova ungefär hur länge som helst och jag har flera barn i min närhet som var precis likadana. Råka ut för ett nödläge på motorvägen kan jag ju lika gärna göra på väg till Ica Maxi här i stan som på långresa upp till släkten i norr, eller så kan det hända på landsvägen ut till svärföräldrarna där vägen bitvis är kurvig, smal och högst olämplig att stanna på (och det är åtta kilometer dit).

Exakt, är man ganska säker på att man har en bebis som sover i bilen och dessutom en bebis som gillar napp och som sitter i sin insats i framsätet bredvid en (och man har reservförråd nappar) då skulle inte jag heller tvekat ett ögonblick att köra 40 minuter motorväg med brist på parkering. Det skulle kännas som en 10% att barnet skulle kunna bli otröstbart missnöjt. Så olika personer har olika förutsättningar helt enkelt bara. (Jag då tex som sagt med bebis som inte sov, inte hatade att åka bil men inte sov, lätt uttråkad, inte tog napp och satt i baksättet, mitt bak, helt onåbar för föraren och ingen ögonkontakt är en annan grej. (även om en av min mans vänner, väldigt van förare, hävdade att han var en sämre bilförare med sitt barn ynkligt i sitsen fram än om han skulle druckit flera öl, så han undvek också ensam bilkörning.)

(Nu kan jag köra min fyraåring i 1,5 timma klockan 22 på kvällen, iklädd pyamas, efter en livlig dag, utan video, utan spel på mobilfon, utan att han somnar på vägen hem. Iofs 50% chans att han somnar men man kunde önskat 90%.)

 

[cirkus]

Va!? Skulle DU lämna DITT barn till NÅGON ANNAN i FLERA TIMMAR!?

Jag har tolkat att dina inlägg i (bland annat) den här tråden handlar om hur extremt viktigt det är att barnet hela tiden har föräldrar på en armlängds avstånd, så att föräldrarna kan agera blixtsnabbt för inte förlora sin empatiska förmåga...


*uppenbart ironisk*

Jag gillar och håller med.

Jag tillhör den sorten som skaffat barn för att vara med dom. Men inte 24/7/365. Mina barn var med andra än mig från dag 1. Ingen tog skada av att knyta an till fler än föräldrarna. Och ja, jag hade behov av att inte sitta ihop med mina barn. Jag var helt trygg i att den som jag lämnade barnen med var fullt kapabla att tillgodose mina barns behov.

Jag tycker att uttrycket som jag läser då och då: "jag hade inget behov av att lämna bort barnen för jag har skaffat dom för att vara med dom" skaver. Det är som att om man har behov av att lämna bort barnen så har man skaffat dom för att slippa vara med dom. Att lämna barnen nån gång då och då ett par timmar eller natt är ingen big deal tycker jag och inget som ändrar ens förmåga tll att vara en god förälder.

 

[Hiddeous]

Vill bara påpeka att dina synpunkter här inte har någonting alls med vad jag har skrivit att göra. (Eftersom ursprungsinlägget var ett rätt spydigt ironiserande gentemot mig.)

 

[Hiddeous]

Ingen tog skada av att knyta an till fler än föräldrarna.

Vem har påstått att det skulle vara skadligt? Det som kan störa anknytningen är att ignorera barnen och framför allt små barn. Att inte trösta ett barn som skriker, att inte amma ett barn som är hungrigt, att inte svara när barnet vill något. Finns det någon annan där som kan svara på behoven är det ju jättebra. Men att etablera anknytningen tar tid. Det är därför spädbarn i första hand har behov av sina föräldrar.

 

[Blueberry]

Vem har påstått att det skulle vara skadligt? Det som kan störa anknytningen är att ignorera barnen och framför allt små barn. Att inte trösta ett barn som skriker, att inte amma ett barn som är hungrigt, att inte svara när barnet vill något. Finns det någon annan där som kan svara på behoven är det ju jättebra. Men att etablera anknytningen tar tid. Det är därför spädbarn i första hand har behov av sina föräldrar.

Men i länder och kulturer där det inte finns någon vidare föräldraledighet, hur tänker du där då?
Jag tänker... till exempel alla personer som jobbar på plantage eller stora odlingar av olika slag, som har med barnen på jobbet (ofta hänger de på ryggen hela dagen). Eller att barnen inte träffar sina föräldrar ofta/mycket eftersom det har en nanny (eller flera, för all del). Eller egentligen vilken förälder som helst som inte bor i Sverige med de oerhört generösa möjligheter som finns här.

Det borde innebära att typ resten av världen gör helt fel.
(Eller bara på ett annat sätt som uppenbarligen också fungerar.)

 

[Tora]

Men i länder och kulturer där det inte finns någon vidare föräldraledighet, hur tänker du där då?
Jag tänker... till exempel alla personer som jobbar på plantage eller stora odlingar av olika slag, som har med barnen på jobbet (ofta hänger de på ryggen hela dagen). Eller att barnen inte träffar sina föräldrar ofta/mycket eftersom det har en nanny (eller flera, för all del). Eller egentligen vilken förälder som helst som inte bor i Sverige med de oerhört generösa möjligheter som finns här.

Det borde innebära att typ resten av världen gör helt fel.
(Eller bara på ett annat sätt som uppenbarligen också fungerar.)

Alltså bebisar är väldigt anpassningsbara och överlevare men det betyder inte att det är bra för dom. Dom klarar sig bra trots allt och inte därför att.

Ta tex på 90 talet och våra travhästar. Dom var pigga, glada, jättefina i hullet, friska och dom sprang in miljoner.
Men deras foderstat bestod av 4 kg hö och mer än 5 kg havre. Du kan ju tänka dig att dom hästarna inte mådde bra egentligen.

Idag hade jag aldrig någonsin fodrat så men man gjorde så på den tiden och uppenbarligen fungerade hästarna utmärkt på det. Men de fungerade trots den foderstaten och inte pga den foderstaten.

 

[Mabuse]

Men i länder och kulturer där det inte finns någon vidare föräldraledighet, hur tänker du där då?
Jag tänker... till exempel alla personer som jobbar på plantage eller stora odlingar av olika slag, som har med barnen på jobbet (ofta hänger de på ryggen hela dagen). Eller att barnen inte träffar sina föräldrar ofta/mycket eftersom det har en nanny (eller flera, för all del). Eller egentligen vilken förälder som helst som inte bor i Sverige med de oerhört generösa möjligheter som finns här.

Det borde innebära att typ resten av världen gör helt fel.
(Eller bara på ett annat sätt som uppenbarligen också fungerar.)

Det är väl ganska långt mellan vad som fungerar och vad som är bra? Man överlever, men den som arbetar på fältet hela dagen med bebisen på ryggen gör ju förmodligen det för att det inte finns nåt val, alternativet är att svälta eller lämna barnet ensamt hela dagen. Då är ju fastbunden på mammans rygg hela dagen det minst dåliga alternativet.

Oavsett hur det ser ut med föräldraledighet behöver ju någon ta hand om bebisar. Kan man inte själv vara hemma och ta hand om bebisen, eller har råd att betala någon annan för att göra det, så får bebisen hänga med på jobbet - inte för att det funkar så bra, utan för att det inte finns något bättre alternativ. Det finns ju en anledning till varför vi har förhållandevis hög nativitet i Sverige.