Åka på tävling själv med bebis?

[Mabuse]

Fast det beror också på hur man som läsare tolkar det. Jag läser detidningar du nämner och jag upplever det inte så.

Du kanske inte har tänkt på det, helt enkelt? Eller är van att leta efter underliggande strukturer och normer?

 

[Mabuse]

Precis min tanke också.

Ja, precis. Säkert kan man träna sig till att ignorera barnskrik, och inte låta sig störas av att barnen skriker, men det betyder ju inte att barnens skrik inte betyder att de skriker efter hjälp/tröst/vaddetnuär, utan bara att man själv som vuxen genom träning eller födsel och ohejdad vana helt enkelt är kapabel att strunta i andras rop på hjälp. Man är eller har blivit lite avtrubbad inför andras rop på hjälp, helt enkelt.

Att bli stressad av barnskrik handlar ju sällan om att man blir hysterisk eller springer runt som en yr höna, bara att man tycker det är jobbigt om barnen skriker, allrahelst om barnet är ledset och man inte kan trösta, och därför undviker de situationerna om man kan.

 

[stjarnhimmel]

Du kanske inte har tänkt på det, helt enkelt? Eller är van att leta efter underliggande strukturer och normer?[/QUOTE

Vilken nedlåtande ton du har..
Jo du jag är nog precis lika van som du att göra det efter många år inom tex universitetsvärlden...
Men.... Jag tycker fortfarande att det beror på vad man som läsare tolkar in i en text. De flesta blir inte vad jag vet hotade av sk supermammor. Om man är nöjd med sitt eget liv tror jag inte man blir hotade av hur andra lever sitt liv.

 

[Mabuse]

Att se en norm betyder inte per definition att man känner sig hotad av den, är inte riktigt med på hur du menar där?

Det skulle ju bli väldigt märkligt, om man bara kunde se sådana normer man kände sig hotad av. De syns ju ändå, oavsett hur man själv ställer sig till dem.

Att vistas i universitetsmiljö gör ju inte per definition att man är tränad till eller intresserad av normer, det beror ju helt på vilket ämne man studerar. Fysiker vet ju inte mer om normer än vad sociologer vet om elementärpartiklar. Det är ju inte konstigare än att en veterinär förmodligen är mer uppmärksam på hältor än en snickare.

 

[stjarnhimmel]

Att se en norm betyder inte per definition att man känner sig hotad av den, är inte riktigt med på hur du menar där?

Det skulle ju bli väldigt märkligt, om man bara kunde se sådana normer man kände sig hotad av. De syns ju ändå, oavsett hur man själv ställer sig till dem.

Att vistas i universitetsmiljö gör ju inte per definition att man är tränad till eller intresserad av normer, det beror ju helt på vilket ämne man studerar. Fysiker vet ju inte mer om normer än vad sociologer vet om elementärpartiklar. Det är ju inte konstigare än att en veterinär förmodligen är mer uppmärksam på hältor än en snickare.

Det jag regerade på är att du inte tänkte att kag bara har en annan åsikt. Istället sa du att jag inte har vana att Se strukturer. Jag har säkert lika stor vana som du. Men jag har en annan åsikt. Och det är märkligt för mig att man säger att någon inte har vana istället för att se att det är en annan åsikt.

 

[stjarnhimmel]

Att se en norm betyder inte per definition att man känner sig hotad av den, är inte riktigt med på hur du menar där?

Det skulle ju bli väldigt märkligt, om man bara kunde se sådana normer man kände sig hotad av. De syns ju ändå, oavsett hur man själv ställer sig till dem.

Att vistas i universitetsmiljö gör ju inte per definition att man är tränad till eller intresserad av normer, det beror ju helt på vilket ämne man studerar. Fysiker vet ju inte mer om normer än vad sociologer vet om elementärpartiklar. Det är ju inte konstigare än att en veterinär förmodligen är mer uppmärksam på hältor än en snickare.

Man kan definitivt se en norm även pm man inte känner sig hotad.men jag tyckte att du reagerade väldigt starkt och därför tolkade jag det som att du inte bara såg en norm utan att det var mer känslor inblandade. Du skrev ju bl.a. att de slår knut p sig själv och tassar på gränserna för vad kroppen och familjen tål. Jag tolkade det då som att du inte bara konstaterade vad som var en norm eftersom jag tyckte det var starka känslor.

 

[Badger]

Jag vet inte om du kanske missförstår Mabuse nu? Eller så gör jag det. Men jag tolkade hennes inlägg som att hon talar om barnets behov av uppmärksamhet när det skriker. Inte mammans stresstålighet.

Jag är inte heller särskilt lättstressad. Däremot stressar det mig att mitt barn skriker i ett moment när jag inte har möjlighet att trösta eller svara på det behovet. Det skulle stressa mig mycket, tex, om jag visste att det fanns en risk att min bebis låg ensam någonstans och skrek och jag inte kunde komma till undsättning. Det är också så jag upplever situationen på motorvägen. Visst, jag kanske kan prata med bebisen och stanna efter en stund. Men det känns inte bra. Och det är ju meningen att barnets skrik ska ha just den effekten på oss, just för att det är så viktigt för bebisens utveckling, anknytning och trygghet att vi reagerar när vi hör ropet på hjälp.

När jag läste ditt inlägg tänkte jag lite på min mamma. Hon har själv berättat hur hon en gång i tiden skrev fysiktentor på Chalmers, med spädbarnet sovande bredvid sig i salen. Det är ju onekligen lite supermamma över det beteendet och jag hade inte klarat av att göra något sådant mentalt. (Jag vet ingen annan som skulle få för sig att göra något sådant heller, iofs.) Men min mamma var/är egentligen inte särskilt stresstålig. Däremot hade hon kunnat sätta in öronproppar för att slippa besväras av barnets skrik. Hon blev inte stressad eftersom hon inte kände någon stark signal att reagera på barnet eventuella skrik.

Nej exakt, jag är iofs hyggligt lättstressad. Men jag blir inte alls stressad av barnskrik på tåg eller av vänners barn som skriker i föräldrarnas armar osv. Men jag blir helt knäckt av ensamt barn som skriker och ingen hjälper, förrän om fem minuter. Då är jag dessutom definitivt inte en supermamma. Jag gillar att läsa böcker och rida, inte att diska och byta blöjor eller inreda hemmet (min biologiska klocka har heller aldrig tickat och jag har aldrig blivit "sugen" på bebisar).

Det är ju en annan sak om man har tvillingar och måste ha hand om den ena medan den andra väntar. Rimligen hör, känner, ser den andra bebin på något vis att man rör sig i närheten och håller på med syskonet och kanske säger, vänta jag kommer snart. Inte att man sitter fyra meter bort och inte hjälper.

 

[Girasol]

Jag vet inte om du kanske missförstår Mabuse nu? Eller så gör jag det. Men jag tolkade hennes inlägg som att hon talar om barnets behov av uppmärksamhet när det skriker. Inte mammans stresstålighet.

Jag är inte heller särskilt lättstressad. Däremot stressar det mig att mitt barn skriker i ett moment när jag inte har möjlighet att trösta eller svara på det behovet. Det skulle stressa mig mycket, tex, om jag visste att det fanns en risk att min bebis låg ensam någonstans och skrek och jag inte kunde komma till undsättning. Det är också så jag upplever situationen på motorvägen. Visst, jag kanske kan prata med bebisen och stanna efter en stund. Men det känns inte bra. Och det är ju meningen att barnets skrik ska ha just den effekten på oss, just för att det är så viktigt för bebisens utveckling, anknytning och trygghet att vi reagerar när vi hör ropet på hjälp.

När jag läste ditt inlägg tänkte jag lite på min mamma. Hon har själv berättat hur hon en gång i tiden skrev fysiktentor på Chalmers, med spädbarnet sovande bredvid sig i salen. Det är ju onekligen lite supermamma över det beteendet och jag hade inte klarat av att göra något sådant mentalt. (Jag vet ingen annan som skulle få för sig att göra något sådant heller, iofs.) Men min mamma var/är egentligen inte särskilt stresstålig. Däremot hade hon kunnat sätta in öronproppar för att slippa besväras av barnets skrik. Hon blev inte stressad eftersom hon inte kände någon stark signal att reagera på barnet eventuella skrik.

Hmm tja, det är ju fullt möjligt att jag misstolkat. Men att inte uppleva stress innebär inte för mig att jag väljer att bortse från barnets skrik eller behov av uppmärksamhet utan just att jag inte upplever det som jobbigt när barnet påkallar uppmärksamheten och jag ibland måste hitta en parkeringsficka eller vägren att stanna på om vi nu ska hålla oss till bilkörning vilket var vad som kommit upp i tråden bl.a. Det säger inte att jag ignorera barnets skrik eller bara fortsätter köra utan då får man ju stanna, men det har inte ett dugg med mitt mående att göra. För mig är det som äpplen och päron.

För att dra en lite småkul parallell till det där med att reagera så förrförra året vid den här tiden var jag, sambon och ett gäng vänner bortbjudna till ett kompispar släktgård. Kompisparet hade just fått barn, 3 veckor gammal. Huset är en stor mangårdsbyggnad och vi sov i varsin del av huset. Mitt i natten vaknar jag av bäbisens skrik, sträcker mig efter lampan, når den inte och fräser till sambon, men tänd lampan! Han helt förvirrad och undrar vad som händer -bäbisen är vaken. Sen i samma ögonblick jag sa det kom jag på att det är inte vårt barn, fräser; sov, vänder på mig och sover vidare innan han hunnit släcka lampan.


Det jag vill poängtera är att bara för att man har ett dussin strängar på sin lyra så innebär inte det att man inte responderar på sitt barns behov. Skillnaden jag upplever är hur stresstålig man är och om man mår dåligt av att barnet skriker och blir stressad. ( stress av negativ art pratar jag om då).Det momentet med stress känner jag dock inte av. Skillnaden är också om man upplever att barnet är ett hinder eller ej. För mig är de inte ett hinder utan man får anpassa allt runtikring, det innebär inte att man behöver avstå från det.

Sen får jag le lite igenkännande om din mamma, jag vet fler med mig som haft med sig bäbis och skrivit tentor. Fungerar utmärkt bara man meddelar innan, då kan man få tenta i mindre sal med egen tentavakt och sen får man vara beredd på att avbryta tentan om barnet kräver. Har aldrig varit något problem. Problemet har varit en del lärare och föreläsare som helt sonika lånat barn/en och traskat iväg med dom, i bästa välmening medan man haft examination. Vilket har hänt mer än en gång. Men sätta i öronproppar, det har jag inte gjort än på fyra ungar och lär inte ske på den femte heller.

 

[Girasol]

Det är ju en annan sak om man har tvillingar och måste ha hand om den ena medan den andra väntar. Rimligen hör, känner, ser den andra bebin på något vis att man rör sig i närheten och håller på med syskonet och kanske säger, vänta jag kommer snart. Inte att man sitter fyra meter bort och inte hjälper.

Jag tänker lite att oj vad vissa måste ha missuppfattat mig i den här tråden. För att sitta fyra meter bort och inte hjälpa har det inte varit tal om från min sida. Jag kan bara konstatera att om jag är i ett sådant läge så inser jag att just nu i den här sekunden kan jag inte hjälpa mitt barn fysiskt, men jag kan prata med mitt barn medan jag (återigen om vi håller oss till bilkörning) på ett tryggt och säkert sätt finner ett ställe och stannar så snart det går. Det handlar definitivt inte om ignorans. Men medan jag gör "sökmomentet " så upplever jag inga personliga olustiga stresspåslag som får mig att må dåligt. Jag känner med mitt barn, tröstar och lider med det, men jag upplever inte stress och ångest. Utan ser sakligt på att jag tar tag i situationen omedelbart och åtgärdar och avlöser det hela.

Jag vet inte på vilket annat vis jag kan förklara saker så andra förstår. När exet råkade kapa av sig halva armen med motorsågen och filéade hela handleden så blodet rytmiskt pulserade ut, upplevde jag ingen stress, trots 3 mil till akuten. Eller när jag så sent som i somras blev mordhotad varje arbetspass på jobbet, upplevde jag inte heller stress eller att jag mådde dåligt. Det som blev jobbigt och stressande var då jag straffades med avstängning som skyddsåtgärd då man ändå konstaterat att jag inte gjort något fel, men det är ändå jag som fick "straffet", stressen då var att tvingas gå hemma och till en betydligt lägre inkomst. Eftersom jag fick graviditetspenning från försäkringskassan redan i gravvecka 12. Det jag så enträget tjatar om är att vi är alla olika, vi behöver inte för den skull vara varken iskalla, ignoranta, tröga, hispiga osv.
Stress och ångest är högst subjektivt och fortfarande vill jag hävda att det man läser i vanlig media är vinklat och supermorsa är en av de grejerna.

 

[Hiddeous]

Jag kan bara konstatera att om jag är i ett sådant läge så inser jag att just nu i den här sekunden kan jag inte hjälpa mitt barn fysiskt, men jag kan prata med mitt barn medan jag (återigen om vi håller oss till bilkörning) på ett tryggt och säkert sätt finner ett ställe och stannar så snart det går.

Ja, det är ju så man gör i de lägena. Men att stanna i väggrenen på motorvägen är inte säkert, man gör inte det om det inte är ett absolut nödläge. (Jag var med om just exakt det häromdagen och det var med risk för livet). Och om jag utsätter mig och barnet för långa och okomfortabla resor för en så onödig sak som en tävling, så kan jag känna att mina prioriteringar ligger fel. Alternativt har jag planerat på ett sätt som inte är bra för varken mig, barn eller häst.

Ja, jag förstår att du ler igenkännande åt min mamma. Men det är inte helt lyckat alla gånger att ha en mamma som har det beteendet om man själv är ett känsligare barn. Hon upplevde säkert att hon svarade på mina behov och rent fysiskt gjorde hon förmodligen det. Psykiskt gjorde hon inte det.

 

[LadyCovergirl]

Fungerar utmärkt bara man meddelar innan, då kan man få tenta i mindre sal med egen tentavakt och sen får man vara beredd på att avbryta tentan om barnet kräver. Har aldrig varit något problem.

Välkommen till Lunds universitet Där fick jag tre veckor efter förlossningen vare sig egen skrivsal eller förlängd tentatid. Tentan pågick i åtta timmar. Snacka om spända bröst då ...

 

[Tassetass]

Och om jag utsätter mig och barnet för långa och okomfortabla resor för en så onödig sak som en tävling, så kan jag känna att mina prioriteringar ligger fel.

Men alla långa resor kanske inte är okomfortabla för alla småbarnsföräldrar? När jag var bäbis slocknade jag sekunden motorn startades och sedan kunde jag sova ungefär hur länge som helst och jag har flera barn i min närhet som var precis likadana. Råka ut för ett nödläge på motorvägen kan jag ju lika gärna göra på väg till Ica Maxi här i stan som på långresa upp till släkten i norr, eller så kan det hända på landsvägen ut till svärföräldrarna där vägen bitvis är kurvig, smal och högst olämplig att stanna på (och det är åtta kilometer dit).

Skulle jag få en bäbis som avskyr att åka bil kommer ju varje bilresa vara okomfortabel oavsett avstånd. Vad är det du menar med en resa som är lång och okomfortabel? Nu vet jag inte hur långt kvinnan som artikeln handlar om åker, men jag ser inte varför just avståndet skulle spela någon roll. Fast jag kanske har en annan syn på det där eftersom jag är uppvuxen på gränsen till Norrbottens inland; skulle man någon annanstans än in till det egna lilla samhället så var alla resor långa, oavsett om anledningen var nödvändig eller onödig. Har märkt efter bara några år söder om Dalälven att jag börjar tänka annorlunda om avstånd, Västerås känns skitlångt bort trots att det bara ligger några kilometer längre bort från Örebro än vad Luleå gjorde från där jag växte upp och till Luleå rände man ju både för stort och smått.

 

[Mabuse]

Hmm tja, det är ju fullt möjligt att jag misstolkat. Men att inte uppleva stress innebär inte för mig att jag väljer att bortse från barnets skrik eller behov av uppmärksamhet utan just att jag inte upplever det som jobbigt när barnet påkallar uppmärksamheten och jag ibland måste hitta en parkeringsficka eller vägren att stanna på om vi nu ska hålla oss till bilkörning vilket var vad som kommit upp i tråden bl.a. Det säger inte att jag ignorera barnets skrik eller bara fortsätter köra utan då får man ju stanna, men det har inte ett dugg med mitt mående att göra. För mig är det som äpplen och päron.

För att dra en lite småkul parallell till det där med att reagera så förrförra året vid den här tiden var jag, sambon och ett gäng vänner bortbjudna till ett kompispar släktgård. Kompisparet hade just fått barn, 3 veckor gammal. Huset är en stor mangårdsbyggnad och vi sov i varsin del av huset. Mitt i natten vaknar jag av bäbisens skrik, sträcker mig efter lampan, når den inte och fräser till sambon, men tänd lampan! Han helt förvirrad och undrar vad som händer -bäbisen är vaken. Sen i samma ögonblick jag sa det kom jag på att det är inte vårt barn, fräser; sov, vänder på mig och sover vidare innan han hunnit släcka lampan.


Det jag vill poängtera är att bara för att man har ett dussin strängar på sin lyra så innebär inte det att man inte responderar på sitt barns behov. Skillnaden jag upplever är hur stresstålig man är och om man mår dåligt av att barnet skriker och blir stressad. ( stress av negativ art pratar jag om då).Det momentet med stress känner jag dock inte av. Skillnaden är också om man upplever att barnet är ett hinder eller ej. För mig är de inte ett hinder utan man får anpassa allt runtikring, det innebär inte att man behöver avstå från det.

Sen får jag le lite igenkännande om din mamma, jag vet fler med mig som haft med sig bäbis och skrivit tentor. Fungerar utmärkt bara man meddelar innan, då kan man få tenta i mindre sal med egen tentavakt och sen får man vara beredd på att avbryta tentan om barnet kräver. Har aldrig varit något problem. Problemet har varit en del lärare och föreläsare som helt sonika lånat barn/en och traskat iväg med dom, i bästa välmening medan man haft examination. Vilket har hänt mer än en gång. Men sätta i öronproppar, det har jag inte gjort än på fyra ungar och lär inte ske på den femte heller.

Jag skulle säga att detta med hur jobbigt man tycker det är med barnskrik har ganska lite mer stresstålighet att göra, och desto mer med hur jobbig man tycker tanken på en ledsen bebis är. Empati, helt enkelt - tycker man det är jobbigt att bebisen är ledsen, eller är det mer som att konstatera att soppåsen är full och borde bytas, alltså en ganska känslofri observation?

För egen del har jag knappast blivit mindre stresstålig av att få barn - däremot tycker jag numer att det är hemskt att lyssna på ledsna spädbarn som inte blir tröstade. Innan jag fick barn tog jag inte alls illa vid mig på samma sätt, men numer får jag nästan bita mig i tungan för att inte ropa "jamen ta upp och amma bebisen, den är ledsen!!" Så reagerade jag inte innan, utan det är något som har kommit efter att ha haft två egna bebisar som ammats mycket, uppenbart en inlärd reaktion, som egentligen inte alls har med stresstålighet att göra. Jag har annars inte blivit varken mer eller mindre lättstressad sedan jag fick barn.

 

[Hiddeous]

Men alla långa resor kanske inte är okomfortabla för alla småbarnsföräldrar? När jag var bäbis slocknade jag sekunden motorn startades och sedan kunde jag sova ungefär hur länge som helst och jag har flera barn i min närhet som var precis likadana.

Grejen med bebisar är att du måste anpassa dig efter bebisen. Inte tvärtom. Och barnen har sin individuella sömnrytm som förvisso är föränderlig men också svår att påverka. Är det något de flesta småbarnsföräldrar värnar om så är det sömnen. Mina barns sömnbehov har alltid varit konstant. Det betyder att om - OM! - de skulle sova flera timmar i sträck så tar de igen detta genom vaken tid senare. Dvs då får jag inte sova nattetid i stället. Eftersom de flesta föräldrar kämpar hårt med att få barnen att sova länge på nätterna är alla strategier som verkar åt motsatta hållet att undvika in i det sista. Men båda mina söner har inte sovit flera timmar i sträck. Den yngsta sover kanske 2 timmar i stöten, sedan vaknar han av hunger. Jag kan alltså maximalt köra två timmar och om man inkluderar lite packningstid och avbrott hamnar man realistiskt på 1,5 timmar. Det är alltså inte jättelångt. Sedan är han vaken i 4 timmar och då bör man inte köra bil. Spädbarn har ett stort behov av fysisk hudkontakt och interaktion och det kan man inte tillgodose bakom ratten. Har man dessutom en häst med sig är det ännu mer komplicerat. Då måste man hålla undan barnet av säkerhetsskäl alla de stunder då man hanterar hästen. Med andra ord, ska man resa långt med hästen ska man inte ha småbarn med sig. Eller så ska man ha hjälp, så att man slipper köra själv och kan prata och gulla med den lilla under tiden. Eller så offrar man natten och kör när man egentligen borde sova (knappast realistiskt till en tävling). Jag föredrar om möjligt att åka tåg. Då kan man anpassa sig lätt efter barnets behov. Överlag är min erfarenhet att hästmänniskor ofta månar om sina egna behov av fritidsnöjen på bekostnad av barnen. Det är tråkigt att se.

 

[Hiddeous]

Jag skulle säga att detta med hur jobbigt man tycker det är med barnskrik har ganska lite mer stresstålighet att göra, och desto mer med hur jobbig man tycker tanken på en ledsen bebis är. Empati, helt enkelt - tycker man det är jobbigt att bebisen är ledsen, eller är det mer som att konstatera att soppåsen är full och borde bytas, alltså en ganska känslofri observation?

Japp. Ofta är ju ångesten och stressen ett resultat av empati.

 

[Blueberry]

Den här tråden är verkligen sanslös bitvis.
Är det så svårt att se att alla inte är precis samma sorts mamma, som har precis samma barn som reagerar på precis samma sätt och har precis samma vanor?

Det är ganska skrämmande vad en del här har för behov av att hela tiden rättfärdiga sina egna val och sitt eget beteende som det enda rätta. Gör ni något annat än orosanmälningar till socialen? Det låter onekligen som att många barn far väldigt illa och många föräldrar är utan empatisk förmåga, rent av olämpliga.

 

[Hiddeous]

Det låter onekligen som att många barn far väldigt illa och många föräldrar är utan empatisk förmåga, rent av olämpliga.

Kort sagt: ja, så är det.
Och ja igen, jag borde ha gjort orosanmälningar vid några tillfällen. Det är först i efterhand man har förstått att man borde ha gjort det. Och jag pratar inte om någon i den här tråden.

 

[Tassetass]

Grejen med bebisar är att du måste anpassa dig efter bebisen. Inte tvärtom. Och barnen har sin individuella sömnrytm som förvisso är föränderlig men också svår att påverka. Är det något de flesta småbarnsföräldrar värnar om så är det sömnen. Mina barns sömnbehov har alltid varit konstant. Det betyder att om - OM! - de skulle sova flera timmar i sträck så tar de igen detta genom vaken tid senare. Dvs då får jag inte sova nattetid i stället. Eftersom de flesta föräldrar kämpar hårt med att få barnen att sova länge på nätterna är alla strategier som verkar åt motsatta hållet att undvika in i det sista. Men båda mina söner har inte sovit flera timmar i sträck. Den yngsta sover kanske 2 timmar i stöten, sedan vaknar han av hunger. Jag kan alltså maximalt köra två timmar och om man inkluderar lite packningstid och avbrott hamnar man realistiskt på 1,5 timmar. Det är alltså inte jättelångt. Sedan är han vaken i 4 timmar och då bör man inte köra bil. Spädbarn har ett stort behov av fysisk hudkontakt och interaktion och det kan man inte tillgodose bakom ratten. Har man dessutom en häst med sig är det ännu mer komplicerat. Då måste man hålla undan barnet av säkerhetsskäl alla de stunder då man hanterar hästen. Med andra ord, ska man resa långt med hästen ska man inte ha småbarn med sig. Eller så ska man ha hjälp, så att man slipper köra själv och kan prata och gulla med den lilla under tiden. Eller så offrar man natten och kör när man egentligen borde sova (knappast realistiskt till en tävling). Jag föredrar om möjligt att åka tåg. Då kan man anpassa sig lätt efter barnets behov. Överlag är min erfarenhet att hästmänniskor ofta månar om sina egna behov av fritidsnöjen på bekostnad av barnen. Det är tråkigt att se.

Jag vet en massa olika sätt som bäbisar kan vara på, har hittills inte träffat två som är likadana. Jag förstår att det är precis så där det är för dig och dina barn, men så är det ju bevisligen inte för alla. Detta då vad gäller bilkörningen i sig, för jag har åkt brutalt mycket bil med barn ända från det att de fötts. Hur man gör eller inte gör runt själva hästen och tävlingen har jag inte kommenterat överhuvudtaget för där har jag ingen erfarenhet .

 

[Hiddeous]

Jag vet en massa olika sätt som bäbisar kan vara på, har hittills inte träffat två som är likadana. Jag förstår att det är precis så där det är för dig och dina barn, men så är det ju bevisligen inte för alla.

Alla barn har det gemensamt att de behöver mat, intimitet, omvårdnad, uppmärksamhet. Precis alla barn i hela världen. Och det finns inte en förälder i hela världen som kan tillgodose ett enda av de behoven samtidigt som man kör bil. (inte om man ska köra säkert i alla fall).

Du får gärna förklara för mig hur man gör i så fall.

 

[Tassetass]

Alla barn har det gemensamt att de behöver mat, intimitet, omvårdnad, uppmärksamhet. Precis alla barn i hela världen. Och det finns inte en förälder i hela världen som kan tillgodose ett enda av de behoven samtidigt som man kör bil. (inte om man ska köra säkert i alla fall).

Du får gärna förklara för mig hur man gör i så fall.

Men det går ju att stanna, man måste inte köra i fem timmar åt gången, vissa barn sover i längre stötar än andra, vissa barn (även väldigt små) behöver mer eller mindre kroppskontakt än andra (jag vet åtminstone tre i min direkta närhet som överhuvudtaget inte velat sova i någons famn eller tätt vid någons sida, de ville sova själv och fritt från start), man kan planera med lite höjd så man har tid att stanna varje timme om så behövs, vissa barn tycker det är hur trevligt som helst när man sitter bredvid och pratar och sjunger osv osv osv.

Det finns ju precis hur många individuella konfigurationer som helst plus att det ju varierar beroende på ålder m.m., det går inte att säga att ett sätt är det enda rätta eller att ett visst sätt alltid är fel.