ADHD-diagnos som vuxen

[Kiwifrukt]

Jag tänker lite att en diagnos också kan göra att omgivningen har en ökad förståelse för varför man är som man är? Utan diagnosen är man bara skitkonstig? Jag jobbade ett tag med en kille som har Aspergers. Han blev så upprörd om någon satte sig på hans plats i lunchrummet att han inte kunde äta den dagen. Tack vare att han var väldigt ärlig med att han hade diagnosen, i princip ”hej jag heter X och jag har Aspergers så det är därför jag kan bete mig lite konstigt ibland” när jag började där upplevde jag att alla ansträngde sig för att underlätta för honom och göra små saker som inte alls var stora för oss men som kunde ändra hela hans dag. Att sätta oss på en annan plats var ju verkligen ingen big deal för oss andra, men för honom var det hela dagen som blev förstörd om någon annan satt på just hans stol.

Det är det jag har i bakhuvudet. Om folk skulle ha större förståelse för att jag är som jag är om jag verkligen hade en autism-diagnos och inte bara stämplas som en associal bortskämd snorunge som vägrar äta.

 

[TinyWiny]

Det var precis så jag kände. Jag har ett heltidsjobb som jag när jag sökte hjälp (inte med tanke på utredning då) trodde stressade mig för mycket men jag fattade inte varför. Varför blev jag så jävla förbannad/stressad/var helt intolerant för alla andras arbetssätt osv. Och varför kunde jag ALDRIG stämpla in minst samma minut jag började utan en enorm stress för att hinna (var sällan mer än någon minut sen men oavsett tid så hade jag alltid haft ett helvete att hinna). Varför kunde jag aldrig bara GÅ OCH LÄGGA MIG när jag faktiskt var trött (och har lätt att somna) utan kunde hålla mig vaken hela natten även när jag började 06. Skift kan ju fucka ens dygnsrytm men jag blev ju trött och ville sova så varför var jag ändå vaken? Och varför fick jag snudd på panik om jag tvingades in i en situation utan att vara beredd (tex åka till en annan laddstolpe med bilen) samt varför låste sig vissa uppgifter/situationer bara helt (jag blev nästan av med mitt körkort och enda ID bara för att jag bara inte kunde ta ett kort i en fotoautomat i tid)?

Jag sökte psykologhjälp för vad jag trodde var stress pga att jag till slut av min chef erbjöds byta jobb, då insåg jag att nu hade min bråkighet fan gått för långt. Han misstänkte direkt autism och jag skattade väl ganska högt. Men jag kände igen mig i väldigt få typiska saker man "hör/läser" typ och det har varit lite jobbigt för mig att förlika mig med. Det var tack vare den psykologen och den fantastiska psykologen på min utredning som ändå gett mig en stor trygghet i min diagnos och gett mig en mycket bättre självbild som gjort nästan all underlättning hittills.

Samtidigt så har jag massa sensoriska problem bara att de visar sig lite annorlunda för mig men ändå utanför "medel" liksom. Jag känner lite att va fan, varför ska jag vara så udda även i min diagnos typ, även om det inte är så himla avvikande och inte heller ställer till det alls så mycket som det kan såklart. Jag har ju fortfarande mitt jobb (stress där var också ett problem och jag fick till slut byta avdelning där jag fungerar mycket bättre), jag har min häst, jag fungerar rimligt socialt. Även om jag nästan började gråta av panik innan idag när min pappa skrev att han ville komma och hälsa på

Det är liksom SÅ MÅNGA SAKER i vardagen som gör mig stressad/osäker/obekväm/tar massa tankekraft/energi/behov av planering som jag uppfattar (pga utredning, psykologer, arbetsterapeuter osv, jag går hos habiliteringen sedan 1 år tillbaka typ) mer "flyter på" för neurotypiska. Även om jag alltså har ett fungerande liv.

Kan gärna ge mer exempel/svara på mer specifika frågor om det hjälper För mig har det hjälpt otroligt mycket att ta del av andras ord och erfarenheter så vill gärna bidra om det kan hjälpa någon annan. Jag har skämts så mycket och varit så ledsen över allt jag inte klarat och det hade ju varit najs att inte behöva bli 35+ för att det skulle vända. Jag hade tydliga tecken redan som liten enligt föräldraintervjun men flickor som mig på den tiden ansågs som "det perfekta barnet". Jag fick diagnosen atypisk autism (vet ej varför atypisk för inte pga ej bekräftad i barndomen) och hade tydligen väldigt hög intelligens (synd jag aldrig märkt av det själv ).

Hur menade de att du ansågs vara "det perfekta barnet"? Vad var det du gjorde/hur var du?

 

[cewe]

Att det inte hände något tidigare var just för att jag ändå utåt sätt kan få mycket att fungera, men det går på något sätt alltid ut över andra, mer "osynliga" delar av livet. Att jag regelbundet kraschat totalt pga sådant påverkade inte heller, eftersom varje gång jag hamnade i situationer där jag på något vis kanske kunde erbjudas hjälp bara fick höra: "Du har ju en otrolig kapacitet, synd bara att du är så lat" ungefär

Eller "det är bara skaffa sig rutiner och hålla fast vid dom"

Fick också höra av en lärare i gymnasiet "synd du inte anstränger dig mera, du är ju smart och skulle kunna få så mycket bättre betyg än du har idag. Det finns de i klassen som får slita som 17 för ens få det betyg du har"

 

[Sharpless]

Jag känner igen mig Vad som dock framförallt varit ett problem för mig är att jag är Så. Jävla. Trött. Nog för att kollegor också blev trötta pga stress och så på jobbet, men när jag jobbade heltid så fick jag ägna helgerna åt att sova, promenera hundar, sova. Och inte en chans att jag orkade hålla ordning på hemmet (hej totalkaos!) eller laga ordentlig mat (vilket ju inte ger mer energi). Samtidigt, så fort jag väl har energi så kommer rastlösheten. Har jag en helgdag med energi och inte vid lunchtid hunnit gå långpromenad, städa halva huset, lagat ordentlig mat och ordnat upp femtio andra saker så känner jag att "jag har ju inte gjort något bra alls av den här dagen"...

Ju mer jag pratade med kollegor och psykolog om sådant, desto tydligare blev det att min hjärna går mer på högvarv än de andras. Jag kan tex inte ha ljud som "bakgrundsljud" utan blir bara trött istället, och även om jag på jobbet klarade av bra att ställa om snabbt och anpassa mig efter förändringar hit och dit så herregud vad det tog energi! Just alla anpassningar jag ständigt gjorde på jobbet för att få det att fungera var sådant som tog energi, utöver att faktiskt utföra själva jobbet då. Och, det tog längre tid för mig att återhämta mig jämfört med för kollegorna och när kollegorna kunde se det som återhämtning att lugnt gå runt och städa hemma eller göra annat lugnt, då behövde jag ligga på sängen och göra absolut ingenting.

Själv tänkte jag då att jag kanske "bara" var på gränsen till att bli utbränd, men efter att ha kollat framförallt på youtube hur folk som själva har autism och/eller ADHD beskriver hur de fungerar och hur det påverkar dem så fick jag en otroligt märklig känsla mitt i allt. Helt plötsligt fanns det personer som beskrev hur de var och som verkade vara precis som mig. Aldrig(!) innan att jag känt att jag på något sätt fungerar som tex kollegor eller så, tvärt om har det alltid varit ett jävla mysterium för mig hur folk får dagarna att gå ihop, hur man är social med mer en än person i taget och så mycket annat som folk bara verkar veta automatiskt. När jag sedan pratade med psykolog och vi pratade om hur jag varit genom livet från liten unge till idag, fyllde i massor av papper med frågor hit och dit om sådant osv, så sa han att om jag väljer att fortsätta med utredning så skulle han bli mycket förvånad om jag inte fick någon diagnos. Enligt honom var det självklart.

Att det inte hände något tidigare var just för att jag ändå utåt sätt kan få mycket att fungera, men det går på något sätt alltid ut över andra, mer "osynliga" delar av livet. Att jag regelbundet kraschat totalt pga sådant påverkade inte heller, eftersom varje gång jag hamnade i situationer där jag på något vis kanske kunde erbjudas hjälp bara fick höra: "Du har ju en otrolig kapacitet, synd bara att du är så lat" ungefär

Vad jag känner igen mig i mycket av det du skriver, förutom att jag hittills verkar ha klarat mig utan att krascha tillräckligt hårt för att ha behövt ta tag i det (förrän typ nu, kanske).

 

[MalinJ]

Båda mina barn har fått ADHD-diagnos som vuxna. Ingen av dom hade den typiska hyperaktiviteten som barn, vilket gjorde att man inte riktigt förstod att det var ADHD det handlade om. Hyperaktiviteten satt ändå på insidan, hjärnan gick i 110 hela tiden, och den ”synliga” problematiken yttrade sig på annat sätt och helt olika för dom båda.

De är båda högintelligenta, har haft bra betyg och har genomgått utbildningar på hög nivå, men det har kostat på att i så många år ha kompenserat för de svårigheter som diagnosen medför. Den äldste har mått psykiskt dåligt till och från och den yngsta har haft IBS, smärtproblematik och en mängd olika fysiska besvär. Kroppen tar stryk av att kompensera precis hela tiden.

När den äldste till slut kraschade helt med svår ångest och självmordstankar, var det inte läge att ställa sig på väntelistan för utredning, vilket vi fick veta kunde ta ett par år. Vi tog istället kontakt med en privat mottagning med experter inom NPF-diagnoser och fick igång en utredning inom ett par månader. Ytterligare ett par månader senare var det klart. Nu medicinerar han och har fått som ett helt annat liv. Det är som att alla de där vilsna tåtarna som sprakade runt i huvudet har kopplats ihop på rätt sätt. Den yngsta har nyligen fått sin diagnos och har gott hopp om att så småningom få mindre problem med kroppen, men det är lite trixande innan medicineringen blir rätt.

Visst önskar man att man inte skulle behöva gå den privata vägen, men det är helt orimligt att vänta i år på att få hjälp när man mår dåligt. Och det handlar inte om summor som gör att man behöver offra hus och hem direkt.

 

[a1agnlju]

Hur menade de att du ansågs vara "det perfekta barnet"? Vad var det du gjorde/hur var du?

Samma som min dotter tippar jag. Duktig i skolan, tyst (möjligen) och snäll.

 

[Red_Chili]

Eller "det är bara skaffa sig rutiner och hålla fast vid dom"

Fick också höra av en lärare i gymnasiet "synd du inte anstränger dig mera, du är ju smart och skulle kunna få så mycket bättre betyg än du har idag. Det finns de i klassen som får slita som 17 för ens få det betyg du har"

Hahaha, ja jösses. Som om livet inte redan var fullt av rutiner och ansträngningar! Inte för att jag tänker så mycket på det, men det är just för att det får vara ostört i mitt hem och för att jag inte känner till några andra alternativ som fungerar. Jag gör exakt likadant varje morgon (samma ordning på vakna, rasta hundar m.m.), äter lika mycket frukost varje morgon, samma sorts flingor varje gång med samma sorts yogurt och sådär fortsätter det.

Minns så tydligt hur jag ogillade i skolan att vi hade olika långa lektioner olika dagar, ibland hade matte före svenska för att nästa dag ha svenska före matte så att det blev svårt att hålla ordning på vad man skulle ha de olika lektionerna, och så blev man äldre och då var även skoldagarna olika långa, luncherna ibland olika långa och vi skulle vara i olika klassrum och det var inte alltid möjligt att ha "sin plats" i klassrummet. Det tog SÅ mycket energi bara att hålla ordning på allt rent mentalt. Och så massvis av störande ljud och jobbiga klass"kamrater" (som jag aldrig kom överens med), tråkiga lektioner, lärare som inte ens försökte få en motiverad... Fyfan vad jag hatade att plugga då. Att nu som vuxen plugga på distans är helt fantastiskt i jämförelse. Jag älskar att kunna sitta i valfri miljö på tider som passar mig bäst och inte vara social mer än när det faktiskt behövs.

 

[the_connemara]

Jag känner igen mig Vad som dock framförallt varit ett problem för mig är att jag är Så. Jävla. Trött. Nog för att kollegor också blev trötta pga stress och så på jobbet, men när jag jobbade heltid så fick jag ägna helgerna åt att sova, promenera hundar, sova. Och inte en chans att jag orkade hålla ordning på hemmet (hej totalkaos!) eller laga ordentlig mat (vilket ju inte ger mer energi). Samtidigt, så fort jag väl har energi så kommer rastlösheten. Har jag en helgdag med energi och inte vid lunchtid hunnit gå långpromenad, städa halva huset, lagat ordentlig mat och ordnat upp femtio andra saker så känner jag att "jag har ju inte gjort något bra alls av den här dagen"...

Ju mer jag pratade med kollegor och psykolog om sådant, desto tydligare blev det att min hjärna går mer på högvarv än de andras. Jag kan tex inte ha ljud som "bakgrundsljud" utan blir bara trött istället, och även om jag på jobbet klarade av bra att ställa om snabbt och anpassa mig efter förändringar hit och dit så herregud vad det tog energi! Just alla anpassningar jag ständigt gjorde på jobbet för att få det att fungera var sådant som tog energi, utöver att faktiskt utföra själva jobbet då. Och, det tog längre tid för mig att återhämta mig jämfört med för kollegorna och när kollegorna kunde se det som återhämtning att lugnt gå runt och städa hemma eller göra annat lugnt, då behövde jag ligga på sängen och göra absolut ingenting.

Själv tänkte jag då att jag kanske "bara" var på gränsen till att bli utbränd, men efter att ha kollat framförallt på youtube hur folk som själva har autism och/eller ADHD beskriver hur de fungerar och hur det påverkar dem så fick jag en otroligt märklig känsla mitt i allt. Helt plötsligt fanns det personer som beskrev hur de var och som verkade vara precis som mig. Aldrig(!) innan att jag känt att jag på något sätt fungerar som tex kollegor eller så, tvärt om har det alltid varit ett jävla mysterium för mig hur folk får dagarna att gå ihop, hur man är social med mer en än person i taget och så mycket annat som folk bara verkar veta automatiskt. När jag sedan pratade med psykolog och vi pratade om hur jag varit genom livet från liten unge till idag, fyllde i massor av papper med frågor hit och dit om sådant osv, så sa han att om jag väljer att fortsätta med utredning så skulle han bli mycket förvånad om jag inte fick någon diagnos. Enligt honom var det självklart.

Att det inte hände något tidigare var just för att jag ändå utåt sätt kan få mycket att fungera, men det går på något sätt alltid ut över andra, mer "osynliga" delar av livet. Att jag regelbundet kraschat totalt pga sådant påverkade inte heller, eftersom varje gång jag hamnade i situationer där jag på något vis kanske kunde erbjudas hjälp bara fick höra: "Du har ju en otrolig kapacitet, synd bara att du är så lat" ungefär

Jag har alltid tänkt att jag är för lat för att bli utbränd, min kropp slutar liksom gå med på att göra saker så ofta bara som regel i vardagen oavsett hur jag mår och som standard avskärmar jag mig från mycket och många också som en del i vardagen. Jag börja mer och mer tänka att det antagligen är undermedvetna strategier som faktiskt skyddar mig från att ta mer skada? Det är frustrerande att nuvarande psykolog vägrar hjälpa mig "hitta startknappen" men efter att ha velat bryta pga det (kände mig inte förstådd) så tror jag ändå jag ska försöka fullfölja vår idé om plan och se vart det leder. Men det är så otroligt jobbigt att känna sig helt maktlös inför just det där att bara genomföra en vanlig dag. Varför kan det ta 3 h innan jag går och brer en macka när jag är hungrig?! Det är bara omöjligt och sedan helt plötsligt bara går det. Antingen pga enorm tidspress och stress eller så ofta låter jag bli. På jobbet har jag en större frizon från de problemen och där fungerar jag bättre, jag känner mig som en ögontjänare som inte klarar mig på egen hand ensam

Men det är liksom SÅ ofta som att knappen "gör whatever vanlig syssla du VILL göra just nu" helt enkelt inte ens finns som alternativ på skärmen Så konstig känsla. Är precis samma motstånd mot att åka till hästen/äta/sova som att gör vad som helst som andra kanske tycker är dötrista. Jag har inte många saker jag INTE vill göra, jag är otroligt positiv till allt liksom egentligen och har inga större problem med energi rent generellt. Det bara GÅR inte? Otroligt frustrerande.

 

[the_connemara]

Känner mycket igen mig i din text.
Jag blev nekad utredning pga att jag knappt minns något från min uppväxt, blev bråkig som 11-åring och då kändes det som att mitt liv "började", har få minnen innan dess. I mina föräldrars ögon var jag "perfekt" fram till 11 år. Det är möjligt att det stämmer, men är ändå deppig pga har mycket problem i vardagen, nu är jag på gränsen till utmattning och har fått flera smärtdiagnoser (hos dessa patienter ser man ofta ADHD) pga oförklarlig stress.

Men vad tråkigt och konstigt Jag minns mycket lite från min barndom/rent allmänt från livet. Det ingick ett samtal med en förälder/någon som kände en bra då på ca 30 min i min utredning hos Modigo i Lund. Jag trodde (tror tom jag skrev en tråd på buke/i en tråd om det?) att ett samtal med min mamma snarare skulle stjälpa utredningen för jag hade inte uppfattat att hon sett eller förstått något av mina svårigheter. Men allt hon sa bekräftade perfekt för utredaren, de är ju vana vid det liksom.

 

[the_connemara]

Hur menade de att du ansågs vara "det perfekta barnet"? Vad var det du gjorde/hur var du?

Lugn, stillsam, mycket inkännande men observerade helst/mest andra, mycket duktig i skolan, "medlade" alltid, ville liksom att alla skulle vara lugna/glada/nöjda men också helst att jag inte skulle synas liksom. Var liksom inte ett enda problem med mig utan jag gjorde bara vad man skulle/de sa/jag lärt mig osv, mer nära kontakt med djur.

En sak de berättade om autism och empati förresten är att fördomen att vi skulle ha problem att känna empati är bara just en fördom. Däremot är den inte typiskt neurotypisk att ju närmre någon/något är desto mer empati känner man generellt sett. Tex är ett vanligt problem att man känner lika hög empati oavsett avstånd. Det känner jag igen mig i som ofta får dåliga känslor för att jag inte känner mer för min familj tex men ofta börjar gråta av att se en tiggare utanför Ica, inte klarar av mycket nyheter, alls djur som far illa osv.

Inte riktigt svar på din fråga det sista dock utan det poppade upp när jag mindes en sak om djur min mamma berättade på anhörigsamtalet i utredningen.

 

[the_connemara]

Eller "det är bara skaffa sig rutiner och hålla fast vid dom"

Fick också höra av en lärare i gymnasiet "synd du inte anstränger dig mera, du är ju smart och skulle kunna få så mycket bättre betyg än du har idag. Det finns de i klassen som får slita som 17 för ens få det betyg du har"

Jag skulle lätt minska min inkomst till hälften om jag lyckades FÖLJA rutiner en enda dag i mitt liv.

En skillnad jag fick förklarat för mig mellan autism och ADHD med rutiner osv (hon frågade mycket om det för att utesluta annan typ av NPF än autism) är att mitt sätt, att kontinuerligt lägga upp massa tydliga, rimliga och bra planer. För dagen, för veckan, för nästa timme osv löpande under hela min vakna tid. Men att sedan inte lyckas genomföra dem och att det då är en massa känslor inblandat är typiskt autism. Jag blir oftast nedslagen ju för att ingenting fungerar men likväl blir jag lite orimligt nöjd eller vad man ska säga (orimligt som i att det skapar stress och prestationsångest typ fastän jag lyckats) när jag lyckas hålla mig lite till min plan.

Jag orkade inte fundera på vad hon hur det visade sig om man hade mer ADHD-drag så vet ej vad motsatsen är dock.

 

[Red_Chili]

Men det är liksom SÅ ofta som att knappen "gör whatever vanlig syssla du VILL göra just nu" helt enkelt inte ens finns som alternativ på skärmen Så konstig känsla. Är precis samma motstånd mot att åka till hästen/äta/sova som att gör vad som helst som andra kanske tycker är dötrista. Jag har inte många saker jag INTE vill göra, jag är otroligt positiv till allt liksom egentligen och har inga större problem med energi rent generellt. Det bara GÅR inte? Otroligt frustrerande.

Åh, där känner jag också igen mig. Eller som när jag ska hjälpa min mor med något som jag vet att tar mig 2 minuter vid datorn och ändå inte gör det förrän i sista sekund. Jag vill hjälpa henne, vet vad som ska göras, vet hur, vet allt, men det är väl något med att det inte passar in i mina dagliga rutiner, det är för mycket engångshändelse för att jag ska kunna mentalt få in det på ett bra sätt. (och att ha vettiga matvanor fungerar inte alls för mig, framförallt inte om det blir påtvingade avbrott från hur jag brukar göra med tider, typ av mat osv).

Något som hjälper mig mycket nu är att killen jag träffar har full förståelse för hur jag fungerar. Han märker på mig tex när jag behöver äta, han påminner mig om saker som behöver bli gjorda och vi planerar dagarna ihop så att saker och ting fungerar. Det blir tyvärr inte helt bra ändå, eftersom han bitvis är likadan som mig, men det gör i alla fall att vi totalt sett får mer bra saker gjorda och mår bättre än om vi själva försöker hålla ordning på allt här i livet.

 

[em-pirre]

Herregud så jag känner igen mig.

Jag kommer inte igång. Samtidigt kan jag ha ryck och göra sexton miljoner saker tills jag stupar. Kan inte hålla ett schema.

Jag kan inte ens vara hemma en dag och göra tre saker utan att göra en lista med klockslag. Men så jävla svårt att komma igång ändå.

På jobbet går det bra, men jag tror att ett jobb med lågt tempo hade fått mig totalt handlingsförlamad. Så länge det är bråttom och mycket så agerar jag.

 

[the_connemara]

Åh, där känner jag också igen mig. Eller som när jag ska hjälpa min mor med något som jag vet att tar mig 2 minuter vid datorn och ändå inte gör det förrän i sista sekund. Jag vill hjälpa henne, vet vad som ska göras, vet hur, vet allt, men det är väl något med att det inte passar in i mina dagliga rutiner, det är för mycket engångshändelse för att jag ska kunna mentalt få in det på ett bra sätt. (och att ha vettiga matvanor fungerar inte alls för mig, framförallt inte om det blir påtvingade avbrott från hur jag brukar göra med tider, typ av mat osv).

Något som hjälper mig mycket nu är att killen jag träffar har full förståelse för hur jag fungerar. Han märker på mig tex när jag behöver äta, han påminner mig om saker som behöver bli gjorda och vi planerar dagarna ihop så att saker och ting fungerar. Det blir tyvärr inte helt bra ändå, eftersom han bitvis är likadan som mig, men det gör i alla fall att vi totalt sett får mer bra saker gjorda och mår bättre än om vi själva försöker hålla ordning på allt här i livet.

Det är en så konstig känsla! Jag funderar på att klura ut en liten träning åt mig själv ändå, nu när jag trots allt mår rätt bra och är lite taggad på att komma vidare. Men får se hur det går Och vill ändå också ta vad psykologen säger på allvar.

Ja gud alltså. Min nuvarande partner jag träffade precis innan min utredning blev klar och innan jag fått byta avdelning är en otroligt stor enabler till typ hela min vardag. Är rätt säker på att jag till slut faktiskt hunnit närma mig väggen/sjukskrivning om vi inte träffats just då. Att bli sedd och förstådd och aldrig mötas av minsta irritation är verkligen så mycket värt! Man känner sig redan så kass och hopplös av sig själv tyvärr när saker inte funkar.

 

[cewe]

Jag skulle lätt minska min inkomst till hälften om jag lyckades FÖLJA rutiner en enda dag i mitt liv.

En skillnad jag fick förklarat för mig mellan autism och ADHD med rutiner osv (hon frågade mycket om det för att utesluta annan typ av NPF än autism) är att mitt sätt, att kontinuerligt lägga upp massa tydliga, rimliga och bra planer. För dagen, för veckan, för nästa timme osv löpande under hela min vakna tid. Men att sedan inte lyckas genomföra dem och att det då är en massa känslor inblandat är typiskt autism. Jag blir oftast nedslagen ju för att ingenting fungerar men likväl blir jag lite orimligt nöjd eller vad man ska säga (orimligt som i att det skapar stress och prestationsångest typ fastän jag lyckats) när jag lyckas hålla mig lite till min plan.

Jag orkade inte fundera på vad hon hur det visade sig om man hade mer ADHD-drag så vet ej vad motsatsen är dock.

+1 på den

 

[Eurydome]

Jag tänker lite att en diagnos också kan göra att omgivningen har en ökad förståelse för varför man är som man är? Utan diagnosen är man bara skitkonstig? Jag jobbade ett tag med en kille som har Aspergers. Han blev så upprörd om någon satte sig på hans plats i lunchrummet att han inte kunde äta den dagen. Tack vare att han var väldigt ärlig med att han hade diagnosen, i princip ”hej jag heter X och jag har Aspergers så det är därför jag kan bete mig lite konstigt ibland” när jag började där upplevde jag att alla ansträngde sig för att underlätta för honom och göra små saker som inte alls var stora för oss men som kunde ändra hela hans dag. Att sätta oss på en annan plats var ju verkligen ingen big deal för oss andra, men för honom var det hela dagen som blev förstörd om någon annan satt på just hans stol.

Det är det jag har i bakhuvudet. Om folk skulle ha större förståelse för att jag är som jag är om jag verkligen hade en autism-diagnos och inte bara stämplas som en associal bortskämd snorunge som vägrar äta.

Men gud vad fint att han hade mod att uttrycka det och att det togs emot så väl!

 

[Eurydome]

Jag skulle lätt minska min inkomst till hälften om jag lyckades FÖLJA rutiner en enda dag i mitt liv.

En skillnad jag fick förklarat för mig mellan autism och ADHD med rutiner osv (hon frågade mycket om det för att utesluta annan typ av NPF än autism) är att mitt sätt, att kontinuerligt lägga upp massa tydliga, rimliga och bra planer. För dagen, för veckan, för nästa timme osv löpande under hela min vakna tid. Men att sedan inte lyckas genomföra dem och att det då är en massa känslor inblandat är typiskt autism. Jag blir oftast nedslagen ju för att ingenting fungerar men likväl blir jag lite orimligt nöjd eller vad man ska säga (orimligt som i att det skapar stress och prestationsångest typ fastän jag lyckats) när jag lyckas hålla mig lite till min plan.

Jag orkade inte fundera på vad hon hur det visade sig om man hade mer ADHD-drag så vet ej vad motsatsen är dock.

Skillnaden kanske är att med adhd har man ofta svårt att ens göra planer. Man har behov av rutin och struktur men man klarar inte att sätta det själv.

 

[Kiwifrukt]

Men gud vad fint att han hade mod att uttrycka det och att det togs emot så väl!

Verkligen! Jag inbillar mig att jag personligen har en ökad förståelse för att jag är uppväxt med en kusin som är autistisk, men på den arbetsplatsen var det med något enstaka undantag väldigt fina människor som ansträngde sig för att det skulle funka för den killen. Och den som inte gjorde det var taskig mot alla, så hen var inte specifikt taskig mot honom.

 

[_Taggis_]

Så intressant att läsa allas erfarenheter, jag förstår att detta är brett och varierande. Det jag kan känna är att jag känner igen mig i mkt, men att det måste vara lindrigare och med diffust för mig än det många beskriver. Dock detta ständiga skoskav, är nåt som aldrig går över.
Jag tror inte jag har nån nytta av en diagnos, på annat vis än för min egen del. Så jag kommer antagligen inte att göra nån utredning. Jag påbörjade en då jag var 20 men avbröt den för jag ville inte få en stämpel. Det hade varit intressant att veta, men jag tror samtidigt att det gjort saker och ting svårare för mig och begränsat mig i yrkeslivet. På så vis är jag glad att jag inte har nåt på papper.

Jag har klarat skolan bra får man väl säga, om jag ville fick jag bra betyg och om jag inte brydde mig så fick jag såklart dåliga. Det mesta har handlat om min egen insats, jag har inte haft varken lätt eller svårt för mig. Matte är det enda jag aldrig lyckats lära mig. Jag har inte haft några märkbara problem i klassrum men jag har jobbat mkt bättre hemma och i egna grupprum. Jag trivs ganska bra i eget sällskap, och jag har alltid tyckt bäst om att umgås med få personer åt gången. Jag kan bli ganska stressad av gruppaktiviteter och föredrar tex att träffa gemensamma vänner en åt gången istället för alla samtidigt.

Jag älskar att planera. Jag är välstrukturerad och lever livet i projektform. Jag betar av saker metodiskt och kan då ha svårt att avvika från planen även om jag kan göra det om det krävs, men det stör mig. Jag stör ihjäl mig på personer som inte kan bestämma planer om vi ska ses, för jag blir så sjukt stressad av "ja vi ses men jag vet inte när eller vad vi ska göra - det löser sig". Har fått mkt pikar genom åren för att jag är så planerande.

Jag har en stark motor när det är nåt jag brinner för, men har samtidigt lätt till inre stress. Vissa uppgifter kan jag knappt ta mig för att orka med, tex städa, tvätta, betala räkningar... samtidigt som jag utan problem kan jobba 150% och vara uppbokad en vecka i sträck. Energin till nåt som intresserar mig sinar aldrig, men om jag är omotiverad känns det oöverstigligt jobbigt att ens komma igång. Vardagen med alla måsten känns tung och trist, men jobba går alltid. Jag är oftast kreativ och energisk på jobbet och stendöd hemma.

Jag lever ensam och tror att det är anledningen till att jag orkar hålla det tempo jag gör. För däremellan är det inget som stör, jag behöver inte anpassa mig till nån eller nåt. Jag tror att jag lätt skulle krascha om jag inte kunde få vara ifred så pass mkt som jag är.

Jag har i hela mitt liv haft stora problem med beröring. Både av människor men även av kläder. Minns när jag var barn att jag vägrade ha plagg som hade skavande sömmar, var stickiga tex ylle, tajta midjor tex jeans, strumpor som veckade sig i skorna etc etc. Detta har inte gått över men jag har såklart fått lära mig stå ut. Jag har dock långa perioder då jag bara har leggins och nån klänning för att jag inte står ut med byxkanter. Jag har varit jättesjuk i anorexi och jag vet inte vad som är hönan och ägget, men en stor del av problemen är just känslan av att kroppen tar emot. Jag blir äcklad av bh-bandsveck osv och kan inte ha nåt som sitter åt och stör mig. Det blir ju ganska svårt att klä sig då...

Socialt har jag väl ändå funkat bra, men jag har ofta fått höra att jag är så allvarlig. Tror det är för att jag är ganska seriös som person, jag tar seriöst på saker. Självklart kan jag skämta och fjanta mig men jag tar alltid uppdrag, jobb och uppgifter på allvar. Det stör folk och jag tar ofta illa upp för att dom störs av det. Mina hästar har varit minutiöst skötta, arbetsuppgifter på jobbet också. Jag kan inte ta saker med en klackspark - antingen gör jag ordentligt eller inte alls.
Att läsa av andra människor är jag bra på, jag är snarare överanalyserande och mkt empatisk. Jag kan vara en kameleont och funkar med olika sorters personer, men av nån anledning har jag oftast bra hand med andra bokstavskombinationer, både diagnosticerade och ej I mitt yrke har jag ofta fått kontakt med de där gubbarna som ingen annan går ihop med, eller som de flesta störs av, och jag har funkat bra med dom. Kan ofta inte förstå känslomässigt hur det inte kan funka för andra, men intellektuellt kan jag se varför.
Den personlighetstyp jag har svårast för är de utan allvar, flamsiga typer. Jag har så svårt att förstå mig på dem och de irriterar mig. Det speglar mina egna problem mest tror jag, för jag kan inte själv ha det förhållningssättet men hade önskat att jag vore mer sån. Jag behöver struktur och ramar, men jag skapar dem själv vilket jag förstått att många med tex ADHD inte kan. Jag känner mig hyperaktiv och rastlös men samtidigt är just detta med struktur min starkaste sida....

 

[Amaranthe]

Fast det ingen som behöver ta åt sig, den personen har som sagt skaffat sig missbruksproblematik som sagt och hade troligen skyllt på nåt annat annars. Personen har numera grava vanföreställningar (som uppträdde efter missbruket och jag som var med upplevde att personen gled in i missbruk då denne började självmedicinera cannabis) och går numera inte att resonera med alls och har hamnat mellan stolarna då missbruksvården inte vill ta i hen pga de säger att det psyk och psykvården vägrar ta sig an denne då de anser att hen tillhör missbruksvården.
Diagnosen i sig är orelevant nu då det finns större problem i bilden. Det känns väldigt tråkigt då personen är en av dem jag stått absolut närmast men efter nåt år av medberoende insåg jag att jag inte kan hjälpa en person som inte vill ha hjälp.

Det är väl inte så att jag tar åt mig. Men missbruk går man ju kanske inte och skaffar sig bara sådär - tvärtom är ju missbruk en vanlig typ av samsjuklighet vid t ex ADHD. (Been there). Och tja, jag kanske hade trillat dit utan ADHD också - men det blev otroligt mycket enklare att förstå de processer som gjorde att jag hamnade där när jag fick diagnos. Mycket "ahaaaaa" - och hjälp/kunskap att hantera mig själv på ett annat sätt.

Och jag tror inte diagnosen är irrelevant till de stora problem personen har nu, antagligen snarare mycket relevant, men jag känner ju såklart inte människan.