ADHD-diagnos som vuxen

[the_connemara]

Skillnaden kanske är att med adhd har man ofta svårt att ens göra planer. Man har behov av rutin och struktur men man klarar inte att sätta det själv.

Ah! Det låter ju väldigt logiskt, tack

 

[Fruentimber]

Skillnaden kanske är att med adhd har man ofta svårt att ens göra planer. Man har behov av rutin och struktur men man klarar inte att sätta det själv.

Edit; det behöver inte alls stämma. Det kan ofta också vara så att man gör planering efter planering som man misslyckas med att hålla pga brist på verktyg.

 

[the_connemara]

Edit; det behöver inte alls stämma. Det kan ofta också vara så att man gör planering efter planering som man misslyckas med att hålla pga brist på verktyg.

Hur hanterar en person med typisk ADHD-problematik det? Jämför med typisk autism-problematik alltså.

 

[em-pirre]

Hur hanterar en person med typisk ADHD-problematik det? Jämför med typisk autism-problematik alltså.

Du säger I och för sig "typisk" men jag tänkte spontant att det kan vara lika eller olika där. Det finns ju inte en person med noll adhd-drag och eller noll autism-drag. Det är saker vi alla har i olika grader. Likadant med en som du kallar typisk adhd-person, hen kan ha mycket autistiska drag utan att för den delen vara autistisk enligt diagnos. Därför blir det i min hjärna så svårt att säga hur någon med adhd fungerar i en viss situation.

Jag försöker inte lära dig här eller så, du vet säkert lika mycket eller mera än mig. Jag bara kände att jag måste få ur mig det där.

En person med typisk adhd-problematik kan lösa eller inte lösa problemet på många sätt. Det är väl därför man mer och mer slopar dessa specifika diagnoser och sätter dem under ett och samma paraply.

 

[Fruentimber]

Hur hanterar en person med typisk ADHD-problematik det? Jämför med typisk autism-problematik alltså.

Det kan ju bero på var i skalan du befinner dig. ADHD kan också manifestera sig olika beroende på kön. Men en nedslagen självkänsla, känsla av misslyckande, stress etc är ju vanliga reaktioner på att man aldrig lyckas hålla sin vardagsplanering, eller få ihop vardagen på ett "normalt vis". Jag vet inte hur många kalendrar jag köpt och slängt, med tanken om att "nu jäklar, den här gången ska jag klara det!". Jag har haft alarm på telefonen, planerat min dag timme efter timme, testat BuJo och så vidare. Jag har ändå alltid misslyckats och aldrig förstått varför, eftersom "alla andra kan ju".

 

[the_connemara]

Du säger I och för sig "typisk" men jag tänkte spontant att det kan vara lika eller olika där. Det finns ju inte en person med noll adhd-drag och eller noll autism-drag. Det är saker vi alla har i olika grader. Likadant med en som du kallar typisk adhd-person, hen kan ha mycket autistiska drag utan att för den delen vara autistisk enligt diagnos. Därför blir det i min hjärna så svårt att säga hur någon med adhd fungerar i en viss situation.

Jag försöker inte lära dig här eller så, du vet säkert lika mycket eller mera än mig. Jag bara kände att jag måste få ur mig det där.

En person med typisk adhd-problematik kan lösa eller inte lösa problemet på många sätt. Det är väl därför man mer och mer slopar dessa specifika diagnoser och sätter dem under ett och samma paraply.

Det kan ju bero på var i skalan du befinner dig. ADHD kan också manifestera sig olika beroende på kön. Men en nedslagen självkänsla, känsla av misslyckande, stress etc är ju vanliga reaktioner på att man aldrig lyckas hålla sin vardagsplanering, eller få ihop vardagen på ett "normalt vis". Jag vet inte hur många kalendrar jag köpt och slängt, med tanken om att "nu jäklar, den här gången ska jag klara det!". Jag har haft alarm på telefonen, planerat min dag timme efter timme, testat BuJo och så vidare. Jag har ändå alltid misslyckats och aldrig förstått varför, eftersom "alla andra kan ju".

Svarar er båda lite snabbt efter jobbet bara. Helt klart! Tänkte bara utifrån mitt första inlägg om detta där de förklarade för mig under min utredning just vad som kännetecknande autism och inte ADHD då de la mycket vikt vid just dessa problem för att utesluta annat än autism för min del. Nu poppade den undran upp i mitt huvud om vad som då inte skulle peka på autism utan ADHD men förstår såklart att det blir svårt och väldigt generaliserande att säga

 

[Red_Chili]

Hur hanterar en person med typisk ADHD-problematik det? Jämför med typisk autism-problematik alltså.

Vad som också är värt att komma ihåg är att många har flera diagnoser. Det är inte helt ovanligt med autism + add eller autism + adhd. Det gör såklart saken lite annorlunda mot om man "bara" har autism eller adhd.

 

[blur]

Men vad tråkigt och konstigt Jag minns mycket lite från min barndom/rent allmänt från livet. Det ingick ett samtal med en förälder/någon som kände en bra då på ca 30 min i min utredning hos Modigo i Lund. Jag trodde (tror tom jag skrev en tråd på buke/i en tråd om det?) att ett samtal med min mamma snarare skulle stjälpa utredningen för jag hade inte uppfattat att hon sett eller förstått något av mina svårigheter. Men allt hon sa bekräftade perfekt för utredaren, de är ju vana vid det liksom.

Menar du att din mamma hade sett dina svårigheter? Jag kan inte själv identifiera några större svårigheter (minns inte bra saker heller haha, det är rätt tomt) innan 11 års ålder, antar att det i kombination med att mamma ansåg jag var perfekt, gör att det tar stopp.

 

[the_connemara]

Menar du att din mamma hade sett dina svårigheter? Jag kan inte själv identifiera några större svårigheter (minns inte bra saker heller haha, det är rätt tomt) innan 11 års ålder, antar att det i kombination med att mamma ansåg jag var perfekt, gör att det tar stopp.

Nej mamma såg inte att det skulle finnas några svårigheter hos mig. Men hennes svar och beskrivning för utredaren gjorde att utredaren tydligt såg svårigheterna. Det som av alla andra då bara sågs som ett perfekt, enkelt barn.

 

[blur]

Aha, spännande! Har du något exempel på vad en sak som utredaren kunde utläsa av det hon berättade?

 

[the_connemara]

Lugn, stillsam, mycket inkännande men observerade helst/mest andra, mycket duktig i skolan, "medlade" alltid, ville liksom att alla skulle vara lugna/glada/nöjda men också helst att jag inte skulle synas liksom. Var liksom inte ett enda problem med mig utan jag gjorde bara vad man skulle/de sa/jag lärt mig osv, mer nära kontakt med djur.

En sak de berättade om autism och empati förresten är att fördomen att vi skulle ha problem att känna empati är bara just en fördom. Däremot är den inte typiskt neurotypisk att ju närmre någon/något är desto mer empati känner man generellt sett. Tex är ett vanligt problem att man känner lika hög empati oavsett avstånd. Det känner jag igen mig i som ofta får dåliga känslor för att jag inte känner mer för min familj tex men ofta börjar gråta av att se en tiggare utanför Ica, inte klarar av mycket nyheter, alls djur som far illa osv.

Inte riktigt svar på din fråga det sista dock utan det poppade upp när jag mindes en sak om djur min mamma berättade på anhörigsamtalet i utredningen.

Detta @blur

 

[TisseTass]

Nu är det ju inte ADHD jag har, men däremot så var det jag själv som skickade in en egenremiss till psykiatrin där jag bad om en utredning för autism (eller Aspergers som det hette då). De enda som misstänkte att jag eventuellt hade diagnos var jag och min familj. Jag har en yngre bror med diagnos, så det fanns ju i släkten.

Anledningen till att jag ville ha en utredning var just för att jag kände att jag aldrig klarade sådant som alla andra. Att jobba heltid och sköta min vardag gick inte. Var/är även mästare på att påbörja saker men aldrig avsluta dem, konstant trött, sömnsvårigheter, ångest, dåligt självförtroende, svårt att prata med folk, etc. etc. Jag mådde helt enkelt inte bra och fick inte livet att fungera.

Det en diagnos har gett mig är tillgång till enheter och människor som arbetar med personer med min problematik och som kan stötta mig på olika sätt. Förståelse för mig själv och mina svårigheter. Det har gjort att jag blivit snällare mot mig själv. Istället för att sparka på mig själv och hata mig själv för att jag har svårt att klara vissa saker, så är jag snällare och ställer inte samma höga krav längre.

ADHD går ju att medicinera om det skulle vara aktuellt för dig och du kanske blir lite snällare mot dig själv i vissa situationer. Jag vet inte vad personer med ADHD/ADD har rätt till, men har du rätt till habiliteringen så kanske de kan hjälpa dig att hitta strategier som gör att vardagen fungerar bättre t.ex.

 

[MalinJ]

Nu är det ju inte ADHD jag har, men däremot så var det jag själv som skickade in en egenremiss till psykiatrin där jag bad om en utredning för autism (eller Aspergers som det hette då). De enda som misstänkte att jag eventuellt hade diagnos var jag och min familj. Jag har en yngre bror med diagnos, så det fanns ju i släkten.

Anledningen till att jag ville ha en utredning var just för att jag kände att jag aldrig klarade sådant som alla andra. Att jobba heltid och sköta min vardag gick inte. Var/är även mästare på att påbörja saker men aldrig avsluta dem, konstant trött, sömnsvårigheter, ångest, dåligt självförtroende, svårt att prata med folk, etc. etc. Jag mådde helt enkelt inte bra och fick inte livet att fungera.

Det en diagnos har gett mig är tillgång till enheter och människor som arbetar med personer med min problematik och som kan stötta mig på olika sätt. Förståelse för mig själv och mina svårigheter. Det har gjort att jag blivit snällare mot mig själv. Istället för att sparka på mig själv och hata mig själv för att jag har svårt att klara vissa saker, så är jag snällare och ställer inte samma höga krav längre.

ADHD går ju att medicinera om det skulle vara aktuellt för dig och du kanske blir lite snällare mot dig själv i vissa situationer. Jag vet inte vad personer med ADHD/ADD har rätt till, men har du rätt till habiliteringen så kanske de kan hjälpa dig att hitta strategier som gör att vardagen fungerar bättre t.ex.

Det är lite så jag tänker också angående nyttan med en utredning. Det kan hända att man klarar sig bra utan hjälp och åtgärder i dagsläget, men om man verkligen har ADHD kan man snabbt krascha och har man då redan fått diagnosen är det troligtvis lättare att snabbt få den hjälp man behöver.

 

[Migo]

Nej mamma såg inte att det skulle finnas några svårigheter hos mig. Men hennes svar och beskrivning för utredaren gjorde att utredaren tydligt såg svårigheterna. Det som av alla andra då bara sågs som ett perfekt, enkelt barn.

Min mamma ljög sig blå på min utredning, allt för att jag skulle låta normal och välanpassad så hon sen kunde hacka på mig för att jag bara är lat och oorganiserad... Mitt team såg tyvärr inte igenom det

 

[TisseTass]

Min mamma ljög sig blå på min utredning, allt för att jag skulle låta normal och välanpassad så hon sen kunde hacka på mig för att jag bara är lat och oorganiserad... Mitt team såg tyvärr inte igenom det

Uselt gjort av henne och jättesynd att de inte såg igenom det. Jag förstår inte varför en del föräldrar verkar tycka det är så genant med att deras barn kanske är på spektrumet? Är det så hemskt att inte vara "normal"?

Min mamma har aldrig skämts över att två av hennes barn har diagnoser, utan hon stöttar så mycket hon bara kan. Önskar verkligen att alla hade det så.

 

[the_connemara]

Min mamma ljög sig blå på min utredning, allt för att jag skulle låta normal och välanpassad så hon sen kunde hacka på mig för att jag bara är lat och oorganiserad... Mitt team såg tyvärr inte igenom det

Fy så medvetet elakt Du behöver inte svara såklart men om någon annan läser så fick jag info när jag frågade här på buke att man borde kunna (alla har ju lite sina egna regler här o var i sjukvården ibland...) ange någon som kände en som barn utan att just vara en förälder. När jag var lite orolig att de inte skulle få en rättvis info om mig som liten. Men jag råkade ju lyckligtvis på riktigt bra utredare och min mamma är ju bara helt ärlig alltid.

 

[tuaphua]

Hur hanterar en person med typisk ADHD-problematik det? Jämför med typisk autism-problematik alltså.

Både jag och sambo har ADHD och OJ vad vi hanterar saker olika, vilken skillnad i vad våra svårigheter finns etc.
Jag tror som fler redan nämnt att det kan skilja väldigt på olika individer med ADHD. Det verkar ju finnas en hel del skillnad mellan könen också vad gäller denna diagnos.

 

[the_connemara]

Både jag och sambo har ADHD och OJ vad vi hanterar saker olika, vilken skillnad i vad våra svårigheter finns etc.
Jag tror som fler redan nämnt att det kan skilja väldigt på olika individer med ADHD. Det verkar ju finnas en hel del skillnad mellan könen också vad gäller denna diagnos.

Ja självklart! Min fråga grundade sig ju som sagt i utifrån hur de skiljer de två diagnoserna åt just vad gäller reaktionen på att misslyckas med att följa sin plan. Och var alltså mer enbart en undran om någon kanske själv fått det förklarat för sig eller så. Det är ju bara en av hur många saker som helst de kollar på men för min del var det tydligen en stor sak att gräva I och som hon tydligt förklarade varför det var en bidragande orsak till just diagnosen jag fick. Och som ställt/ställer till en stor del av problemen för mig i min vardag/mitt psykiska mående så det var viktigt att inte felaktigt utesluta adhd (som helt uteslöts för mig bla pga detta). Så jag var mest bara nyfiken på egna erfarenheter

 

[Eurydome]

Ah! Det låter ju väldigt logiskt, tack

På UR finns ett program som heter superföräldrar och som handlar om npf i familjer. Jag tycker att det är jättebra och tror att det kan var intressant även om man varken har barn med npf eller är förälder.

I Avsnitt 5 är det med en pappa med adhd och en mamma med autism (olika familjer). Pappan berättar att han duckar all planering, kastar räkningar, lagar aldrig mat utan köper take away etc. Mamman berättar att hon kämpar med att strukturera upp allt hon kan färgmärkning, gör listor och rutiner etc men fastnat i detaljer och så blir det ändå helt fel och så stökigt att barnen inte vill ta hem kompisar.

Jag tror att dessa två är ganska talande för hur det kan se ut. Sen är det såklart en generalisering och en del har ju två diagnoser eller kanske en diagnos med drag åt det en annan.

 

[the_connemara]

På UR finns ett program som heter superföräldrar och som handlar om npf i familjer. Jag tycker att det är jättebra och tror att det kan var intressant även om man varken har barn med npf eller är förälder.

I Avsnitt 5 är det med en pappa med adhd och en mamma med autism (olika familjer). Pappan berättar att han duckar all planering, kastar räkningar, lagar aldrig mat utan köper take away etc. Mamman berättar att hon kämpar med att strukturera upp allt hon kan färgmärkning, gör listor och rutiner etc men fastnat i detaljer och så blir det ändå helt fel och så stökigt att barnen inte vill ta hem kompisar.

Jag tror att dessa två är ganska talande för hur det kan se ut. Sen är det såklart en generalisering och en del har ju två diagnoser eller kanske en diagnos med drag åt det en annan.

Tack för tips! Ska skriva upp att se!