ADHD-diagnos som vuxen

[a1agnlju]

Min dotter utreds i vuxen ålder. Har haft lätt för sig i skolan och inte varit utåtagerande, därav har ingen väckt frågan (jo på förskolan gjordes det faktiskt, men då var hon så liten). Dottern vill ha en utredning får att få svar på varför hon säger, gör, känner som hon gör. Hon känner att det skulle kunna hjälpa henne att jobba vidare med sina problem lättare då.

 

[Raderad medlem 120709]

Sen på bollen (har egentligen Bukepaus/-pension) och återigen, helt annan diagnos, men det här med att bli missförstådd i text är ett enormt återkommande problem. Jag försöker att skriva på ett konkret sätt utan "fluff" men det verkar ofta uppfattas som att jag är dryg och otrevlig. Skriver jag mer för att göra det extra tydligt så skippar folk att läsa allt istället, eller så tas saker ur sitt sammanhang. Jag undrar ofta om jag bara blivit sopig på att kommunicera eftersom det blir så mycket strul.

Sen är jag absolut inte felfri, jag övertolkar ofta "åt andra hållet" genom att försöka gå in med neurotypisk lins, eftersom det i de flesta fall verkar vara där någonstans det krockar. Men eftersom jag inte fixar alla de små nyanserna blir det bara att allt läses och skrivs passivt aggressivt istället. Det blir alltså fel oavsett hur jag gör. Jag kan inte tala till online-folket så som de behöver, och de kan inte tala till mig så som jag behöver.

Det som är värt att notera är att jag extremt sällan råkar ut för detta irl utan där brukar jag (jo, på riktigt!) upplevas som trevlig och bra på att avvärja konflikter. Så helt klart är det något i hur jag för mig som bara kommer fram i texten och upplevs provocerande på ett eller annat sätt.

 

[em-pirre]

Jag tror att det är jätteviktigt för många att få en diagnos även om man inte får nya redskap eller medicin. Och jag skulle inte välja orden att man "skyller" på diagnos som nån skrev (kanske @Red_Chili och du kanske menade att det finns folk som gör så också, och där har du säkert rätt), men det kan kännas jobbigt att hela livet tänka "varför gör jag så här, varför kan jag inte x, varför känner jag y, varför kan alla andra z, är jag dum i huvudet? Är jag lat? Varför kan jag inte komma igåbg med saker? Varför känns det så svårt? " osv


Jag studerar faktiskt just det här ämnet vid sidan av jobbet och en av mina lärare är en psykiatriker som jobbar med just neuropsykiatriska problem. Jag blir osams med henne varje gång just kring diagnosbiten eftersom hon är av den åsikten att man bara behöver diagnos om det finns medicinering att få. Jag är alltså av annan åsikt. Men det är ju en resursfråga.

 

[karamelldrottningen]

Jag vet inte om jag håller med om att ADHD alltid syns så mycket för utomstående.

 

[Red_Chili]

Jag tror att det är jätteviktigt för många att få en diagnos även om man inte får nya redskap eller medicin. Och jag skulle inte välja orden att man "skyller" på diagnos som nån skrev (kanske @Red_Chili och du kanske menade att det finns folk som gör så också, och där har du säkert rätt), men det kan kännas jobbigt att hela livet tänka "varför gör jag så här, varför kan jag inte x, varför känner jag y, varför kan alla andra z, är jag dum i huvudet? Är jag lat? Varför kan jag inte komma igåbg med saker? Varför känns det så svårt? " osv


Jag studerar faktiskt just det här ämnet vid sidan av jobbet och en av mina lärare är en psykiatriker som jobbar med just neuropsykiatriska problem. Jag blir osams med henne varje gång just kring diagnosbiten eftersom hon är av den åsikten att man bara behöver diagnos om det finns medicinering att få. Jag är alltså av annan åsikt. Men det är ju en resursfråga.

Jag måste nog försöka förtydliga lite i så fall.

Jag tänker mer i stil med: Person x säger något som person y blir ledsen av. Person x kan då välja att ta ansvar för sin handling och försöka förstå vad som hände för att undvika att återupprepa misstaget. Men, om person x skulle vilja ha en diagnos för att istället kunna säga "Äh, jag kan inte rå för att jag sa sådär, jag har ju den där diagnosen!" och då helt sluta ta ansvar för sitt beteende, då blir det inte bra.

Nu tror jag inte att det är vanligt att folk gör så, men visst förekommer det, framförallt om personen som får diagnos "ger upp" och tänker att det är något fel som inte går att göra något åt istället för att se det för vad det egentligen är. Men absolut, det vanligaste borde väl ändå vara just att vilja få svar på varför man missuppfattar situationer, eller hamnar i problematiska situationer, få hjälp att förebygga problem osv.

 

[Red_Chili]

Jag vet inte om jag håller med om att ADHD alltid syns så mycket för utomstående.

Jag tänker att det kan vara bitvis väldigt osynligt, precis som med tex ADD och autism.

Jag har haft många i min närhet med olika NPF-diagnoser (helt enkelt för att det ofta är lättast för mig att umgås med "sådana" människor). För det mesta fungerar allt bra, så länge personerna får ha koll på läget, får utlopp för eventuell rastlöshet och har strategier för att hantera problem som dyker upp. Det är först när det blir obalans i tillvaron som det blir värre. Det är ju inte heller ovanligt att personer pga sådant fungerar jättebra på arbetet men sedan kraschar hemma eller tvärt om. Någon som då bara ser personerna i en typ av miljö kan tro att allt är hur bra som helst, eller alltid jättedåligt. Det är nog lätt för många att glömma, åtminstone för de som inte har så mycket erfarenhet av NPF-diagnoser.

 

[Bulldoozer]

Nu vet jag ju inte vad det är som inte fungerat - men visst skulle ADHD kunna vara en del till att det just inte fungerat?

ADHD är ju inget som bara flyger ovanför huvudet på en direkt utan det märks ju, för de flesta av oss skulle jag tro. Jag kan nog nästan garantera att vissa saker jag gjort t ex har min ADHD en stor del i. Sen vet jag inte om jag tycker att jag "skyller på den" för att slippa ta ansvar eller sådär, men nog påverkar den hur jag fungerar. Annars hade det ju inte varit några problem - och då hade jag antagligen inte haft någon diagnos heller...?

Fast det ingen som behöver ta åt sig, den personen har som sagt skaffat sig missbruksproblematik som sagt och hade troligen skyllt på nåt annat annars. Personen har numera grava vanföreställningar (som uppträdde efter missbruket och jag som var med upplevde att personen gled in i missbruk då denne började självmedicinera cannabis) och går numera inte att resonera med alls och har hamnat mellan stolarna då missbruksvården inte vill ta i hen pga de säger att det psyk och psykvården vägrar ta sig an denne då de anser att hen tillhör missbruksvården.
Diagnosen i sig är orelevant nu då det finns större problem i bilden. Det känns väldigt tråkigt då personen är en av dem jag stått absolut närmast men efter nåt år av medberoende insåg jag att jag inte kan hjälpa en person som inte vill ha hjälp.

 

[monster1]

Fast det ingen som behöver ta åt sig, den personen har som sagt skaffat sig missbruksproblematik som sagt och hade troligen skyllt på nåt annat annars. Personen har numera grava vanföreställningar (som uppträdde efter missbruket och jag som var med upplevde att personen gled in i missbruk då denne började självmedicinera cannabis) och går numera inte att resonera med alls och har hamnat mellan stolarna då missbruksvården inte vill ta i hen pga de säger att det psyk och psykvården vägrar ta sig an denne då de anser att hen tillhör missbruksvården.
Diagnosen i sig är orelevant nu då det finns större problem i bilden. Det känns väldigt tråkigt då personen är en av dem jag stått absolut närmast men efter nåt år av medberoende insåg jag att jag inte kan hjälpa en person som inte vill ha hjälp.

Jag förstår inte riktigt började personen missbruka cannabis för att den fick en adhd diagnos? Jag förstår inte riktigt kopplingen mellan adhd-medicinering och cannabis. Antagligen för att de jag lever ihop med inte ens märker när de missar att ta medicinerna mer än att de har svårt att koncentrera sig den dagen, något sug efter medicinen har de inte.

 

[Bulldoozer]

Jag förstår inte riktigt började personen missbruka cannabis för att den fick en adhd diagnos? Jag förstår inte riktigt kopplingen mellan adhd-medicinering och cannabis. Antagligen för att de jag lever ihop med inte ens märker när de missar att ta medicinerna mer än att de har svårt att koncentrera sig den dagen, något sug efter medicinen har de inte.

Ja. Det var iallafall så hen la upp det då hen inte gjorde nån hemlighet av att hen börjat röka på.

 

[monster1]

Ja. Det var iallafall så hen la upp det då hen inte gjorde nån hemlighet av att hen börjat röka på.

Det låter som en undanflykt, hade personen inte fått en diagnos hade hen skyllt på något annat. Som medicinerad borde hen haft mindre risk att hamna i missbruk än innan hen fick medicin.
https://nyheter.ki.se/adhd-lakemedel-effektivt-for-personer-med-beroende
https://www.vetenskaphalsa.se/ingen-koppling-mellan-adhd-medicinering-och-drogmissbruk/

Man kan däremot missbruka adhd medicin om man tar den i höga doser, men det är lite som att säga att man blir alkoholist för att man började använda handsprit.

 

[escodobe]

Jag tänker att det kan vara bitvis väldigt osynligt, precis som med tex ADD och autism.

Jag har haft många i min närhet med olika NPF-diagnoser (helt enkelt för att det ofta är lättast för mig att umgås med "sådana" människor). För det mesta fungerar allt bra, så länge personerna får ha koll på läget, får utlopp för eventuell rastlöshet och har strategier för att hantera problem som dyker upp. Det är först när det blir obalans i tillvaron som det blir värre. Det är ju inte heller ovanligt att personer pga sådant fungerar jättebra på arbetet men sedan kraschar hemma eller tvärt om. Någon som då bara ser personerna i en typ av miljö kan tro att allt är hur bra som helst, eller alltid jättedåligt. Det är nog lätt för många att glömma, åtminstone för de som inte har så mycket erfarenhet av NPF-diagnoser.

Ja, det där är ju klassiskt jag känner en person som om man bara träffar personen lite mer ytligt, i yrkesrollen är personen extremt kompetent och ytterst välfungerande. Men personen kraschar regelbundet och vissa saker funkar helt enkelt inte alls. Jag frågade faktiskt personen vid något tillfälle när vi hade umgåtts privat en tid om personen var utredd, eftersom jag såg en hel del saker som varningsblinkade . Något år halvår senare var det en annan person som mer eller mindre konfronterade personen och såg till att hen blev utredd. Japp, jag hade rätt!

Jag och en annan vän som numera också är utredd och fått diagnoser skojar om att man inte behöver någon dyr utredning - är det någon jag klickar med så är det högst sannolikt något fel på personen :-)

 

[karamelldrottningen]

Ja, det där är ju klassiskt jag känner en person som om man bara träffar personen lite mer ytligt, i yrkesrollen är personen extremt kompetent och ytterst välfungerande. Men personen kraschar regelbundet och vissa saker funkar helt enkelt inte alls. Jag frågade faktiskt personen vid något tillfälle när vi hade umgåtts privat en tid om personen var utredd, eftersom jag såg en hel del saker som varningsblinkade . Något år halvår senare var det en annan person som mer eller mindre konfronterade personen och såg till att hen blev utredd. Japp, jag hade rätt!

Jag och en annan vän som numera också är utredd och fått diagnoser skojar om att man inte behöver någon dyr utredning - är det någon jag klickar med så är det högst sannolikt något fel på personen :-)

Var det adhd den personen fick som diagnos sen?

 

[escodobe]

Var det adhd den personen fick som diagnos sen?

Japp

 

[_Taggis_]

En intressant fråga är detta med att "inte få ihop vardagen men inte förstå varför". Skulle nån vilja förklara mer specifikt vad som inte fungerar?
Jag har länge misstänkt att jag har nån bokstavskombo. Men jag är så högfungerande att det inte känns värt att gräva i. Bevisligen går ju min vardag runt, eftersom jag klarar mig? Men det är som att jag alltid har grus i skon.

 

[_Taggis_]

Ja, det där är ju klassiskt jag känner en person som om man bara träffar personen lite mer ytligt, i yrkesrollen är personen extremt kompetent och ytterst välfungerande. Men personen kraschar regelbundet och vissa saker funkar helt enkelt inte alls. Jag frågade faktiskt personen vid något tillfälle när vi hade umgåtts privat en tid om personen var utredd, eftersom jag såg en hel del saker som varningsblinkade . Något år halvår senare var det en annan person som mer eller mindre konfronterade personen och såg till att hen blev utredd. Japp, jag hade rätt!

Jag och en annan vän som numera också är utredd och fått diagnoser skojar om att man inte behöver någon dyr utredning - är det någon jag klickar med så är det högst sannolikt något fel på personen :-)

Låter som jag. Både i första och andra delen

 

[the_connemara]

En intressant fråga är detta med att "inte få ihop vardagen men inte förstå varför". Skulle nån vilja förklara mer specifikt vad som inte fungerar?
Jag har länge misstänkt att jag har nån bokstavskombo. Men jag är så högfungerande att det inte känns värt att gräva i. Bevisligen går ju min vardag runt, eftersom jag klarar mig? Men det är som att jag alltid har grus i skon.

Det var precis så jag kände. Jag har ett heltidsjobb som jag när jag sökte hjälp (inte med tanke på utredning då) trodde stressade mig för mycket men jag fattade inte varför. Varför blev jag så jävla förbannad/stressad/var helt intolerant för alla andras arbetssätt osv. Och varför kunde jag ALDRIG stämpla in minst samma minut jag började utan en enorm stress för att hinna (var sällan mer än någon minut sen men oavsett tid så hade jag alltid haft ett helvete att hinna). Varför kunde jag aldrig bara GÅ OCH LÄGGA MIG när jag faktiskt var trött (och har lätt att somna) utan kunde hålla mig vaken hela natten även när jag började 06. Skift kan ju fucka ens dygnsrytm men jag blev ju trött och ville sova så varför var jag ändå vaken? Och varför fick jag snudd på panik om jag tvingades in i en situation utan att vara beredd (tex åka till en annan laddstolpe med bilen) samt varför låste sig vissa uppgifter/situationer bara helt (jag blev nästan av med mitt körkort och enda ID bara för att jag bara inte kunde ta ett kort i en fotoautomat i tid)?

Jag sökte psykologhjälp för vad jag trodde var stress pga att jag till slut av min chef erbjöds byta jobb, då insåg jag att nu hade min bråkighet fan gått för långt. Han misstänkte direkt autism och jag skattade väl ganska högt. Men jag kände igen mig i väldigt få typiska saker man "hör/läser" typ och det har varit lite jobbigt för mig att förlika mig med. Det var tack vare den psykologen och den fantastiska psykologen på min utredning som ändå gett mig en stor trygghet i min diagnos och gett mig en mycket bättre självbild som gjort nästan all underlättning hittills.

Samtidigt så har jag massa sensoriska problem bara att de visar sig lite annorlunda för mig men ändå utanför "medel" liksom. Jag känner lite att va fan, varför ska jag vara så udda även i min diagnos typ, även om det inte är så himla avvikande och inte heller ställer till det alls så mycket som det kan såklart. Jag har ju fortfarande mitt jobb (stress där var också ett problem och jag fick till slut byta avdelning där jag fungerar mycket bättre), jag har min häst, jag fungerar rimligt socialt. Även om jag nästan började gråta av panik innan idag när min pappa skrev att han ville komma och hälsa på

Det är liksom SÅ MÅNGA SAKER i vardagen som gör mig stressad/osäker/obekväm/tar massa tankekraft/energi/behov av planering som jag uppfattar (pga utredning, psykologer, arbetsterapeuter osv, jag går hos habiliteringen sedan 1 år tillbaka typ) mer "flyter på" för neurotypiska. Även om jag alltså har ett fungerande liv.

Kan gärna ge mer exempel/svara på mer specifika frågor om det hjälper För mig har det hjälpt otroligt mycket att ta del av andras ord och erfarenheter så vill gärna bidra om det kan hjälpa någon annan. Jag har skämts så mycket och varit så ledsen över allt jag inte klarat och det hade ju varit najs att inte behöva bli 35+ för att det skulle vända. Jag hade tydliga tecken redan som liten enligt föräldraintervjun men flickor som mig på den tiden ansågs som "det perfekta barnet". Jag fick diagnosen atypisk autism (vet ej varför atypisk för inte pga ej bekräftad i barndomen) och hade tydligen väldigt hög intelligens (synd jag aldrig märkt av det själv ).

 

[blur]

Känner mycket igen mig i din text.
Jag blev nekad utredning pga att jag knappt minns något från min uppväxt, blev bråkig som 11-åring och då kändes det som att mitt liv "började", har få minnen innan dess. I mina föräldrars ögon var jag "perfekt" fram till 11 år. Det är möjligt att det stämmer, men är ändå deppig pga har mycket problem i vardagen, nu är jag på gränsen till utmattning och har fått flera smärtdiagnoser (hos dessa patienter ser man ofta ADHD) pga oförklarlig stress.

 

[cewe]

Det var precis så jag kände. Jag har ett heltidsjobb som jag när jag sökte hjälp (inte med tanke på utredning då) trodde stressade mig för mycket men jag fattade inte varför. Varför blev jag så jävla förbannad/stressad/var helt intolerant för alla andras arbetssätt osv. Och varför kunde jag ALDRIG stämpla in minst samma minut jag började utan en enorm stress för att hinna (var sällan mer än någon minut sen men oavsett tid så hade jag alltid haft ett helvete att hinna). Varför kunde jag aldrig bara GÅ OCH LÄGGA MIG när jag faktiskt var trött (och har lätt att somna) utan kunde hålla mig vaken hela natten även när jag började 06. Skift kan ju fucka ens dygnsrytm men jag blev ju trött och ville sova så varför var jag ändå vaken? Och varför fick jag snudd på panik om jag tvingades in i en situation utan att vara beredd (tex åka till en annan laddstolpe med bilen) samt varför låste sig vissa uppgifter/situationer bara helt (jag blev nästan av med mitt körkort och enda ID bara för att jag bara inte kunde ta ett kort i en fotoautomat i tid)?

Jag sökte psykologhjälp för vad jag trodde var stress pga att jag till slut av min chef erbjöds byta jobb, då insåg jag att nu hade min bråkighet fan gått för långt. Han misstänkte direkt autism och jag skattade väl ganska högt. Men jag kände igen mig i väldigt få typiska saker man "hör/läser" typ och det har varit lite jobbigt för mig att förlika mig med. Det var tack vare den psykologen och den fantastiska psykologen på min utredning som ändå gett mig en stor trygghet i min diagnos och gett mig en mycket bättre självbild som gjort nästan all underlättning hittills.

Samtidigt så har jag massa sensoriska problem bara att de visar sig lite annorlunda för mig men ändå utanför "medel" liksom. Jag känner lite att va fan, varför ska jag vara så udda även i min diagnos typ, även om det inte är så himla avvikande och inte heller ställer till det alls så mycket som det kan såklart. Jag har ju fortfarande mitt jobb (stress där var också ett problem och jag fick till slut byta avdelning där jag fungerar mycket bättre), jag har min häst, jag fungerar rimligt socialt. Även om jag nästan började gråta av panik innan idag när min pappa skrev att han ville komma och hälsa på

Det är liksom SÅ MÅNGA SAKER i vardagen som gör mig stressad/osäker/obekväm/tar massa tankekraft/energi/behov av planering som jag uppfattar (pga utredning, psykologer, arbetsterapeuter osv, jag går hos habiliteringen sedan 1 år tillbaka typ) mer "flyter på" för neurotypiska. Även om jag alltså har ett fungerande liv.

Kan gärna ge mer exempel/svara på mer specifika frågor om det hjälper För mig har det hjälpt otroligt mycket att ta del av andras ord och erfarenheter så vill gärna bidra om det kan hjälpa någon annan. Jag har skämts så mycket och varit så ledsen över allt jag inte klarat och det hade ju varit najs att inte behöva bli 35+ för att det skulle vända. Jag hade tydliga tecken redan som liten enligt föräldraintervjun men flickor som mig på den tiden ansågs som "det perfekta barnet". Jag fick diagnosen atypisk autism (vet ej varför atypisk för inte pga ej bekräftad i barndomen) och hade tydligen väldigt hög intelligens (synd jag aldrig märkt av det själv ).

Känner igen mig så himla väl i mycket av vad du skriver

 

[Red_Chili]

Det var precis så jag kände. Jag har ett heltidsjobb som jag när jag sökte hjälp (inte med tanke på utredning då) trodde stressade mig för mycket men jag fattade inte varför. Varför blev jag så jävla förbannad/stressad/var helt intolerant för alla andras arbetssätt osv. Och varför kunde jag ALDRIG stämpla in minst samma minut jag började utan en enorm stress för att hinna (var sällan mer än någon minut sen men oavsett tid så hade jag alltid haft ett helvete att hinna). Varför kunde jag aldrig bara GÅ OCH LÄGGA MIG när jag faktiskt var trött (och har lätt att somna) utan kunde hålla mig vaken hela natten även när jag började 06. Skift kan ju fucka ens dygnsrytm men jag blev ju trött och ville sova så varför var jag ändå vaken? Och varför fick jag snudd på panik om jag tvingades in i en situation utan att vara beredd (tex åka till en annan laddstolpe med bilen) samt varför låste sig vissa uppgifter/situationer bara helt (jag blev nästan av med mitt körkort och enda ID bara för att jag bara inte kunde ta ett kort i en fotoautomat i tid)?

Jag känner igen mig Vad som dock framförallt varit ett problem för mig är att jag är Så. Jävla. Trött. Nog för att kollegor också blev trötta pga stress och så på jobbet, men när jag jobbade heltid så fick jag ägna helgerna åt att sova, promenera hundar, sova. Och inte en chans att jag orkade hålla ordning på hemmet (hej totalkaos!) eller laga ordentlig mat (vilket ju inte ger mer energi). Samtidigt, så fort jag väl har energi så kommer rastlösheten. Har jag en helgdag med energi och inte vid lunchtid hunnit gå långpromenad, städa halva huset, lagat ordentlig mat och ordnat upp femtio andra saker så känner jag att "jag har ju inte gjort något bra alls av den här dagen"...

Ju mer jag pratade med kollegor och psykolog om sådant, desto tydligare blev det att min hjärna går mer på högvarv än de andras. Jag kan tex inte ha ljud som "bakgrundsljud" utan blir bara trött istället, och även om jag på jobbet klarade av bra att ställa om snabbt och anpassa mig efter förändringar hit och dit så herregud vad det tog energi! Just alla anpassningar jag ständigt gjorde på jobbet för att få det att fungera var sådant som tog energi, utöver att faktiskt utföra själva jobbet då. Och, det tog längre tid för mig att återhämta mig jämfört med för kollegorna och när kollegorna kunde se det som återhämtning att lugnt gå runt och städa hemma eller göra annat lugnt, då behövde jag ligga på sängen och göra absolut ingenting.

Själv tänkte jag då att jag kanske "bara" var på gränsen till att bli utbränd, men efter att ha kollat framförallt på youtube hur folk som själva har autism och/eller ADHD beskriver hur de fungerar och hur det påverkar dem så fick jag en otroligt märklig känsla mitt i allt. Helt plötsligt fanns det personer som beskrev hur de var och som verkade vara precis som mig. Aldrig(!) innan att jag känt att jag på något sätt fungerar som tex kollegor eller så, tvärt om har det alltid varit ett jävla mysterium för mig hur folk får dagarna att gå ihop, hur man är social med mer en än person i taget och så mycket annat som folk bara verkar veta automatiskt. När jag sedan pratade med psykolog och vi pratade om hur jag varit genom livet från liten unge till idag, fyllde i massor av papper med frågor hit och dit om sådant osv, så sa han att om jag väljer att fortsätta med utredning så skulle han bli mycket förvånad om jag inte fick någon diagnos. Enligt honom var det självklart.

Att det inte hände något tidigare var just för att jag ändå utåt sätt kan få mycket att fungera, men det går på något sätt alltid ut över andra, mer "osynliga" delar av livet. Att jag regelbundet kraschat totalt pga sådant påverkade inte heller, eftersom varje gång jag hamnade i situationer där jag på något vis kanske kunde erbjudas hjälp bara fick höra: "Du har ju en otrolig kapacitet, synd bara att du är så lat" ungefär

 

[Badger]

borttaget