ADHD-diagnos som vuxen

[Eurydome]

Det har ju varit just för att du kallat mig arg/otrevlig och lagt känslor i mina inlägg som inte funnits där som vi har kommit ihop oss vid mer än ett tillfälle. Men ja, jag har bland annat mottagit varningar för att jag skulle vara otrevlig när jag verkligen inte hade för avsikt att vara det vilket jag ju då finner djupt orättvist och frustrerande. Funderar på att börja avsluta alla mina inlägg med en smiley, men då ses man väl som passivt aggressiv istället...

Att bli missförstådd i text särskilt är inget typiskt adhd-drag vad jag har hört. Däremot att inte ha några problem med att skapa vad andra kan uppleva som en obekväm stämning, svårigheter att se sin egen del i konflikter och att ha lätt för att känna sig orättvist beskylld är typiska drag.

 

[Fruentimber]

Att bli missförstådd i text särskilt är inget typiskt adhd-drag vad jag har hört. Däremot att inte ha några problem med att skapa vad andra kan uppleva som en obekväm stämning, svårigheter att se sin egen del i konflikter och att ha lätt för att känna sig orättvist beskylld är typiska drag.

Det känns som att du öppet insinuerar att det skulle vara mitt eget fel att jag då och då blir missförstådd i text och att jag drar på mig konflikter. Jag gissar att du är införstådd med hur det får mig att känna när jag försöker nå ut med mina upplevda bekymmer och ber om råd.

 

[cewe]

Att bli missförstådd i text särskilt är inget typiskt adhd-drag vad jag har hört. Däremot att inte ha några problem med att skapa vad andra kan uppleva som en obekväm stämning, svårigheter att se sin egen del i konflikter och att ha lätt för att känna sig orättvist beskylld är typiska drag.

Det var faktiskt en ganska otrevlig kommentar.

 

[Fruentimber]

Jag känner mig nödgad att tillägga att jag absolut inte omges av konflikter i mitt privatliv eller på mitt arbete - tvärtom. Jag har suttit med som konfliktlösare vid mer än ett tillfälle. Jag upplever inte att jag omges av det här heller, men att jag vid upprepande tillfällen blivit anklagad för att vara otrevlig när det gäller mer informativa ställen som t ex här eller på Facebook. Jag tror säkert att många känner igen sig i att man har ett mer formellt språk på sitt jobb och gentemot arbetskamrater/chefer och ett mer informellt i andra sammanhang. Det är just det formella språket som jag ofta tenderar att bära med mig även i mer informella situationer, speciellt när kontexten rör ren information (t ex "varför är min tomatplanta så ranglig?"/"varför beter sig min hund såhär?" osv). Och det verkar ibland skapa en tro att jag är sur i mina svar, speciellt i och med att jag inte ger mig fullständigt hän med glada smileys och hjärtan.

 

[cirkus]

Jag känner mig nödgad att tillägga att jag absolut inte omges av konflikter i mitt privatliv eller på mitt arbete - tvärtom. Jag har suttit med som konfliktlösare vid mer än ett tillfälle. Jag upplever inte att jag omges av det här heller, men att jag vid upprepande tillfällen blivit anklagad för att vara otrevlig när det gäller mer informativa ställen som t ex här eller på Facebook. Jag tror säkert att många känner igen sig i att man har ett mer formellt språk på sitt jobb och gentemot arbetskamrater/chefer och ett mer informellt i andra sammanhang. Det är just det formella språket som jag ofta tenderar att bära med mig även i mer informella situationer, speciellt när kontexten rör ren information (t ex "varför är min tomatplanta så ranglig?"/"varför beter sig min hund såhär?" osv). Och det verkar ibland skapa en tro att jag är sur i mina svar, speciellt i och med att jag inte ger mig fullständigt hän med glada smileys och hjärtan.

Jag vill bara skriva till dig att jag aldrig uppfattat dig som sur utan som tydlig och informativ

 

[karamelldrottningen]

Började tänka lite mer på det där med skriven text och smileysar. Gick igenom nu lite. En vän till mig är väldigt sparsam med just smileys och skriver oftast mer antingen ren fakta i text eller något helt random. En annan använder ibland men inte i alla inlägg utan mer då och då och oftast typ rött hjärta eller så.
Det är väl de två som är diagnostiserade med just adhd som jag umgås med regelbundet och skriver till ibland. Den första jag tog upp har jag nån gång tänkt på att han skriver lite speciellt men är iofs en sådan person som talar först och tänker sen så
Jag själv var dålig på smileys för sådär runt 15 år sedan kanske men strösslar på dessa betydligt mer nu

 

[karamelldrottningen]

Att bli missförstådd i text särskilt är inget typiskt adhd-drag vad jag har hört. Däremot att inte ha några problem med att skapa vad andra kan uppleva som en obekväm stämning, svårigheter att se sin egen del i konflikter och att ha lätt för att känna sig orättvist beskylld är typiska drag.

Är detta mer av din egen upplevelse eller har du något mer bakom detta påstående? Fakta tex?
Sedan kan det ju vara så - precis som för alla människor -
att man känner mycket invändigt och känner tex skuld vid just en konflikt men har svårt att kunna förmedla det till den andra personen/personerna.

 

[Bulldoozer]

Jag har ingen adhd diagnos men har två nära som fått diagnos i vuxen ålder.
Från mitt perspektiv så upplevde jag iallafall en av dessa som mer välfungerande innan diagnos. Hade partner, jobb, vänner och har nu glidit in i missbruksproblematik i vuxen ålder genom självmedicinering. Sen är det inte själva diagnosen som är problemet även om medicinerna är väldigt potenta men så fort personen stött på motgångar efter sin diagnos så har denne skyllt dessa på att hen har diagnos. Att ha diagnos blev lite som att man kan skylla på det istället för att jobba sig igenom motgångar (vilket personen varit kapabel till innan).
Den andra personen har fått hjälp genom kontaktman som kommer och ser så personen har rutin för att göra praktiska saker som städ, tvätt och matinköp. Har även god man som håller i ekonomin och fått mer ordning på livet.

Har även en närstående som definitivt ligger mot autism spektrat där skolpersonal försökte få till utredning men föräldern tvärvägrade. Hen har jobb, partner och verkar fungera väl. Hen är medveten om att hen troligen har diagnos men har inte kännt nåt behov av att utredas i vuxen ålder.


Angående smileys i text så är det nåt jag lärt mig lägga in här och var, mycket tack vare dottern som jag skriver med som bombar med dessa i överflöd . Sen så skriver jag säkert mer än dubbelt så många inlägg mot vad jag väljer att posta i slutändan då jag sjävcensurerar ganska hårt.
För mig har alltid . och , varit ett mysterium vart tusan man ska lägga in det i texten, har lagt in det slumpmässigt när jag var yngre till den grad att min lärare ifrågasatte mina uppsatser om jag inte bara snott dom och sen gjort lite fel med flit.

 

[Red_Chili]

Jag har ingen adhd diagnos men har två nära som fått diagnos i vuxen ålder.
Från mitt perspektiv så upplevde jag iallafall en av dessa som mer välfungerande innan diagnos. Hade partner, jobb, vänner och har nu glidit in i missbruksproblematik i vuxen ålder genom självmedicinering. Sen är det inte själva diagnosen som är problemet även om medicinerna är väldigt potenta men så fort personen stött på motgångar efter sin diagnos så har denne skyllt dessa på att hen har diagnos. Att ha diagnos blev lite som att man kan skylla på det istället för att jobba sig igenom motgångar (vilket personen varit kapabel till innan).
Den andra personen har fått hjälp genom kontaktman som kommer och ser så personen har rutin för att göra praktiska saker som städ, tvätt och matinköp. Har även god man som håller i ekonomin och fått mer ordning på livet.

Just därför tror jag det är viktigt att fundera på varför man vill ha en diagnos om man tror sig kunna få en sådan genom att gå igenom en utredning. Vill man ha det för att kunna skylla på det när det går dåligt, eller vill man ha det för att lättare veta hur man ska jobba med problem och kanske få mer relevant hjälp vid behov?

Att hitta saker att skylla på för att slippa jobba med sig själv leder nog aldrig till något bra, men behöver man hjälp pga autism eller add/adhd så är det ju bra om man kan få rätt typ av hjälp.

 

[IzeUnicorn]

Jag var väldigt säker på att jag hade ADHD redan som tonåring. Så jag gjorde en utredning när jag var 21 och fick då diagnosen ADD (det är dock fel, jag har ADHD). Hur det hjälper mig i vardagen? Dels har jag min medicin som gör en stor skillnad, men sen har jag även lättare för att förstå mig själv genom att förstå min NPF. Mycket av de negativa tankarna jag har haft om mig själv har försvunnit, eftersom de orsakades av min ADHD. Jag får dessutom stöd från mitt universitet för att jag ska få det lättare att klara av mina studier. Saker som att jag får skriva tenta i enskilt rum istället för i en stor sal underlättar något enormt. Den enda nackdelen är att jag måste skicka in läkarintyg för att kunna ta körkort.

 

[Migo]

Just därför tror jag det är viktigt att fundera på varför man vill ha en diagnos om man tror sig kunna få en sådan genom att gå igenom en utredning. Vill man ha det för att kunna skylla på det när det går dåligt, eller vill man ha det för att lättare veta hur man ska jobba med problem och kanske få mer relevant hjälp vid behov?

Att hitta saker att skylla på för att slippa jobba med sig själv leder nog aldrig till något bra, men behöver man hjälp pga autism eller add/adhd så är det ju bra om man kan få rätt typ av hjälp.

Jag hade gärna haft möjligheten till anpassad miljö för vidare studier tex, eller hjälp vid vårdkontakter. Jag är inom spektrat, men av olika skäl vid utredningstiden inte "tillräckligt dysfunktionell" för att få den diagnos som behövs för stöd från samhället.

 

[SiZo]

En relativt ny bekantskap till mig har flaggat för att jag borde bli utredd för ADHD. Först slog jag det ifrån mig, men efter att ha fullständigt kollapsat ännu en eftermiddag med nedslagen självkänsla och tankar kring varför jag inte kan få en "normal vardag" att fungera, så blev jag nyfiken och gjorde ett självtest vilket gav resultatet hög sannolikhet för ADHD.

Utan att gå in alltför mycket på min egen problematik så blev frågeställningarna en ordentlig ögonöppnare.

Jag vet att utredningen för att diagnostiseras för ADHD är betydligt mer omfattande än ett självtest, men med tanke på den höga sannolikheten så går tankarna ändå till en eventuell utredning. Problemet är väl att jag inte är helt säker på hur en eventuell diagnos skulle hjälpa mig i vardagen. Det finns också en rädsla för att inte bli tagen på allvar.

Ni som blivit utredda i vuxen ålder, vad var det som gjorde att ni tillslut tog det steget? Hur hjälper diagnosen er i vardagen?

För mig som studerar har det gjort stor skillnad. Framförallt att jag får anpassningar på tentor och liknande. Jag får till exempel använda dator på tentor, sitta i mindre grupp och får längre tid.

Däremot så fungerar inte medicin på mig. Jag blir helt stillasittande och kan sitta 8 timmar på samma stol utan att röra en fena. Tyvärr så beror det på att det är samma sak i huvudet. Jag blir helt nollad. Inte en tanke. Den inre rösten försvinner HELT. Hela min inre värld försvinner helt. Jag kan inte processa och bearbeta information alls. Jag får sämre minne och min kognition sänks oerhört påtagligt.

Men det har ändå hjälpt mig att hitta lösningar på mina problem. Tex så är jag sämst på att plocka undan efter mig när jag har lagat mat. Det beror på att min hjärna ser laga mat som EN uppgift. Nämligen bara laga själva maten. Att plocka undan är en annan uppgift. Nu vet jag om detta och då är det lättare att när maten är klar att bara, just fan, att lämna kaos till min stackars sambo är inte sjysst, och sedan försöka göra det bästa av situationen.

Men, den förändringen hade jag kunnat göra utan diagnos.

Jag är sådan som medicin generellt inte fungerar som det ska på annars heller. Är inte du det så går det säkert att hitta medicinering om du skulle önska det.

 

[cewe]

Men det har ändå hjälpt mig att hitta lösningar på mina problem. Tex så är jag sämst på att plocka undan efter mig när jag har lagat mat. Det beror på att min hjärna ser laga mat som EN uppgift. Nämligen bara laga själva maten. Att plocka undan är en annan uppgift. Nu vet jag om detta och då är det lättare att när maten är klar att bara, just fan, att lämna kaos till min stackars sambo är inte sjysst, och sedan försöka göra det bästa av situationen.

Men, den förändringen hade jag kunnat göra utan diagnos.

Jösses vad jag känner igen det där. Det kräver mer tankekraft komma ihåg plocka undan kaoset som blir än att laga själva maten

 

[SiZo]

Jösses vad jag känner igen det där. Det kräver mer tankekraft komma ihåg plocka undan kaoset som blir än att laga själva maten

Ja visst är det så. Man får ju ingen direkt belöning för att man plockar undan kaoset liksom. Det är verkligen bara jobbigt. Bästa vore ju om jag kunde göra som min sambo, plocka undan undertiden maten står på spisen. Men det kräver oerhört mycket av min hjärna att byta mellan de olika uppgifterna om jag inte ska helt plötsligt blanda in en tredje och fjärde uppgift (som att typ klippa klorna på hundarna, klippa häcken eller något annat som gör att maten kommer brännas vid...).

 

[Kiwifrukt]

Jag känner mig nödgad att tillägga att jag absolut inte omges av konflikter i mitt privatliv eller på mitt arbete - tvärtom. Jag har suttit med som konfliktlösare vid mer än ett tillfälle. Jag upplever inte att jag omges av det här heller, men att jag vid upprepande tillfällen blivit anklagad för att vara otrevlig när det gäller mer informativa ställen som t ex här eller på Facebook. Jag tror säkert att många känner igen sig i att man har ett mer formellt språk på sitt jobb och gentemot arbetskamrater/chefer och ett mer informellt i andra sammanhang. Det är just det formella språket som jag ofta tenderar att bära med mig även i mer informella situationer, speciellt när kontexten rör ren information (t ex "varför är min tomatplanta så ranglig?"/"varför beter sig min hund såhär?" osv). Och det verkar ibland skapa en tro att jag är sur i mina svar, speciellt i och med att jag inte ger mig fullständigt hän med glada smileys och hjärtan.

Jag förstår vad du menar. Jag jobbar på en arbetsplats där vi har mycket kontakt utåt med allmänheten (i skrift) och där det kräver att vi har ett ganska formellt språk. En del är fantastiska kameleonter som kan ställa om till att låta mer "kamratliga" i interna mejl eller på Skype, medan andra behåller den formella tonen även då. Jag har specifikt en kollega som hela tiden låter som att hen vill mörda en när hen mejlar/chattar. Personen är inte otrevlig IRL, men just i skrift låter det som att allt man säger är det dummaste den människan hört i sitt liv. Det har hänt att personen kommer på det själv och har flera gånger bett om ursäkt för hur det lät. Jag försöker ta det med en klackspark eftersom jag vet att hen fungerar så och egentligen inte menar något illa, men vet att både jag och andra har blivit både ledsna och arga för att det låter som att personen skäller ut en.

 

[nightcrawler]

Snabb är jag inte, men nu har jag ungefär två timmar kvar av ljudboken "ADHD - Från duktig flicka till utbränd kvinna". Jag skrev till kollegan att det fanns risk för whiplash-skador efter att så ivrigt nickat medhållande och igenkännande under tiden som jag har lyssnat.

Det gnager fortfarande i mig kring valet av utredning eller inte. Eller ja, nu har jag ju ännu inte varit i kontakt med vården och vet därför inte om det skulle komma på tal om en eventuell utredning, men jag vet ännu inte riktigt vad magen vill i detta. Jag vet dock att det skulle kännas fruktansvärt nedslående att få ett nej, och att det, om det blev utredning, skulle vara otroligt jobbigt. Vad ska jag med en diagnos till? Vad tänker jag kommer att ändras av den? Vad blir det mer än ord på papper och spelar det egentligen alls någon roll?

En sak jag funderat på, speciellt efter ett meddelande jag mottog idag, är det här kring kommunikation. Jag har en ganska rak och tydlig hållning till kommunikation, utan att egentligen lägga några värderingar i det. Jag är inte den som naturligt strösslar mina inlägg med smileys (om jag inte är tydligt skämtsam, eller väldigt bekväm med den jag kommunicerar med), men jag upplever att det ibland tas som att jag är sur/otrevlig. Det är ju förvisso delvis ett nutidsproblem i sättet vi kommunicerar idag, men jag upplever samtidigt att det skaver i mig och, emellanåt, gör mig rent ledsen när jag mottar svar jag inte alls var beredd på där mottagaren då läst in en känsla från mig som de facto inte alls fanns där.

Jag funderar på om fler med ADHD har liknande problem? Att man lätt blir missförstådd i text, och hur man i så fall jobbar med det?

Det här med text är en grej som jag har svårt med. Jag har svårt att tolka texter som dom ska om inte det finns smileys. Jag försöker att tolka neutralt men det är svårt. Jag har åxå problem med att skriva utan att låta sur och elak. Så jag har fått lära mej att använda smileys för att inte låta sur. Använder t ex sällan meddelande på telefonen för det är typ ingen som ser mina smileys vilket är värdelöst. Hoppas att det ska funka på nästa telefon.

 

[monster1]

Jag har ingen adhd diagnos men har två nära som fått diagnos i vuxen ålder.
Från mitt perspektiv så upplevde jag iallafall en av dessa som mer välfungerande innan diagnos. Hade partner, jobb, vänner och har nu glidit in i missbruksproblematik i vuxen ålder genom självmedicinering. Sen är det inte själva diagnosen som är problemet även om medicinerna är väldigt potenta men så fort personen stött på motgångar efter sin diagnos så har denne skyllt dessa på att hen har diagnos. Att ha diagnos blev lite som att man kan skylla på det istället för att jobba sig igenom motgångar (vilket personen varit kapabel till innan).
Den andra personen har fått hjälp genom kontaktman som kommer och ser så personen har rutin för att göra praktiska saker som städ, tvätt och matinköp. Har även god man som håller i ekonomin och fått mer ordning på livet.

Har även en närstående som definitivt ligger mot autism spektrat där skolpersonal försökte få till utredning men föräldern tvärvägrade. Hen har jobb, partner och verkar fungera väl. Hen är medveten om att hen troligen har diagnos men har inte kännt nåt behov av att utredas i vuxen ålder.


Angående smileys i text så är det nåt jag lärt mig lägga in här och var, mycket tack vare dottern som jag skriver med som bombar med dessa i överflöd . Sen så skriver jag säkert mer än dubbelt så många inlägg mot vad jag väljer att posta i slutändan då jag sjävcensurerar ganska hårt.
För mig har alltid . och , varit ett mysterium vart tusan man ska lägga in det i texten, har lagt in det slumpmässigt när jag var yngre till den grad att min lärare ifrågasatte mina uppsatser om jag inte bara snott dom och sen gjort lite fel med flit.

Om det inte fanns några problem innan diagnos, varför blev personen utredd?

 

[Bulldoozer]

Om det inte fanns några problem innan diagnos, varför blev personen utredd?

Det var på personens iniativ då den ville veta. Det ju inte diagnosen i sig som gjort att saker gått åt skogen men personen skyllde frekvent på sin diagnos efteråt och jag upplevde att hen då avsade sig på så sätt eget ansvar.

 

[cherie]

Jag tänker att om du inte får vardagen att fungera, och att det sannolikt bottnar i dina ADHD-drag, så kan det vara värt att utreda närmare. När man är tydligt funktionsnedsatt så är det ju möjligt att de "dörrar" en diagnos öppnar möjlighet till kan vara hjälpsamma. För ADHD är det väl främst medicinsk behandling, men säkerligen också t.ex. arbetsterapeutiskt stöd.

Jag stämmer själv in på så gott som varje ADHD-kriterie inkl annan symtombild nära kopplat till ADHD, som t.ex. känsloinstabilitet, motorisk klumpighet inkl stark kolhydratsug mm. Jag har dock ingen större funktionsnedsättning av mina drag. En större trötthet än gemene man kanske, men jag reder ut mitt liv (jag kommer dock t.ex. inte kunna addera ett till barn i denna ekvation på ett bra tag, om någonsin). Ibland blir det ju också vissa tokigheter pga ADHD-dragen som ställer till lite i livet, men inget stort. I helhet skulle jag alltså aldrig uppfylla diagnoskriterierna eller söka vård eftersom dragen inte tydligt sätter ner min funktion. Jag tänker dock på mig själv som en "ADHD-typ" och har en acceptans därefter. Jag sänker kravnivån på mig själv och kommunicerar till andra utifrån vissa av mina begränsade förmågor, tex att hålla ordning och koll på mina saker eller när jag gör impulsiva saker. Jag sätter av mycket tid till vila och återhämtning. Arbetar mindre. Jag monitorer också ständigt mig själv i samtal med andra, efter att jag fått en panikattack när jag blivit utskälld av en klasskamrat framför en hel kafeteria om att jag alltid avbryter andra som pratar. Jag har med åren blivit allt mer medveten om mina utmaningar (såväl som styrkor!) och anpassar mig därefter. Då fungerar mitt liv fint. Hade jag lidit mer av mina symtom eller jag inte haft en tillräckligt fungerande vardag, hade jag absolut sökt vård för att kunna få mer stöd till en fungerande vardag.

 

[Amaranthe]

Det var på personens iniativ då den ville veta. Det ju inte diagnosen i sig som gjort att saker gått åt skogen men personen skyllde frekvent på sin diagnos efteråt och jag upplevde att hen då avsade sig på så sätt eget ansvar.

Nu vet jag ju inte vad det är som inte fungerat - men visst skulle ADHD kunna vara en del till att det just inte fungerat?

ADHD är ju inget som bara flyger ovanför huvudet på en direkt utan det märks ju, för de flesta av oss skulle jag tro. Jag kan nog nästan garantera att vissa saker jag gjort t ex har min ADHD en stor del i. Sen vet jag inte om jag tycker att jag "skyller på den" för att slippa ta ansvar eller sådär, men nog påverkar den hur jag fungerar. Annars hade det ju inte varit några problem - och då hade jag antagligen inte haft någon diagnos heller...?