En spinn-off men hur skulle samhället se ut för att vara optimalt men ändå realistiskt ur ditt perspektiv?
Frågan är inte ställd med en uns av negativ klang. Utan jag är nyfiken och med tanke på att man diagnositiserar fler och fler med NPF diagnoser idag, så måste samhället aggera för att alla så få en bra fungerande vardag.
Jag tar mig också friheten att svara, även om jag mer går i tankebanorna om det är autism jag har och inte ADHD. Jag har en kusin som dels har en medfödd funktionsvariation (eller syndrom som de sa när hen fick sin diagnos) och
utöver det är hen diagnosticerad med autistiska drag. I hens fall förstärker funktionsvariationen autismen och vice versa men de har inte med varandra att göra. Men det som är de autistiska dragen finns hos flera personer i släkten, däribland mig, medan funktionsvariationen i hens fall
inte är ärftlig (eller det kan vara det om personen själv får barn, men inte annars).
Jag mår fruktansvärt dåligt av stora sociala sammanhang. I mitt fall märks det mest i arbetslivet eftersom jag privat inte lever ett sånt liv, men det märktes också i skolan. Lunchrum/matsal, stora kick-offer, dagar när hela arbetsplatsen eller skolan ska träffas och göra saker i påtvingade grupper med folk du vanligtvis inte pratar med, grupparbeten med påtvingade gruppmedlemmar och dylikt får mig nästan att få panik. I skolan kände jag att det fanns noll förståelse för att man kan känna som jag, man skulle tvingas till det som var obehagligt för att lära sig. Ett exempel är att vi mellan årskurs 5 och årskurs 9 varje år hade en idrottsdag där samtliga klasser däremellan var med. Man var två-tre personer från varje årskurs i varje grupp. Jag fick aldrig vara med någon jag tyckte om och brukade vara med, utan sattes alltid ihop med två pojkar från klassen som var rejält stökiga och som jag var rent av rädd för. En gång råkade de göra ett misstag och satte mig i två grupper, varav den ena var med en person jag tyckte om. När det upptäcktes åkte jag raka vägen tillbaka in i gruppen med bara pojkarna igen, trots att vi redan börjat med en aktivitet i den andra gruppen.
I arbetslivet går det väl bättre sett till att alla är vuxna (när man var elva var man ju livrädd för de som gick i nian oavsett, så där var man ju i ett utsatt läge bara av det), men jag känner än mer efter pandemin att det inte finns en förståelse för att vi är olika. Jag har älskat att jobba hemifrån och slippa stora sociala grupper. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb för övrigt och jag trivs med min chef, vilket gör att han inte riktigt ser mitt problem eftersom jag inte har det problemet specifikt med honom. Jag har inte riktigt problemet med någon av mina nuvarande kollegor heller när jag är med dem en och en, eller möjligen två, men när det blir en stor grupp blir det så mycket sociala intryck att det bara knyter sig för mig.
Jag har också självdiagnosticerat mig med selektiv ätstörning, som jag läst mig till också är vanligt hos personer inom autismspektrat. Jag har fruktansvärt svårt för smaker, lukter och även konsistenser på mat. Om det däremot är en maträtt jag är safe med så äter jag precis som alla andra och jag är normalviktig så det är ingen som "ser" på mig att jag har problem. Det finns heller ingen förståelse, varken från skolans sida eller från arbetskamraternas om att jag har problem med maten. Jag mår extremt dåligt om jag måste äta i grupp med personer jag inte känner väl, eller hamnar i en situation där vi sitter på en lunchrestaurang och jag inte får välja vad jag vill äta. Min barndoms besök hemma hos kompisar slutade ofta med mig inlåst på toaletten medan kompisen åt för att inte riskera att behöva vara med vid bordet.
Jag hade velat ha en ökad förståelse för att alla är olika. Tillåtelse till hemarbete i större utsträckning om man mår bra av det. Inte ett "krav" att delta i sociala aktiviteter på och utanför jobbet. Även om det inte är ett krav kan grupptrycket vara nog så svårt att ta sig ur, och även om personer menar väl när de tjatar för att få med någon så kan det bli så himla fel om personen nästan går hem och gråter sen av ångest för den här sociala grejen. Inte tvinga i någon mat. Nu är det tack och lov länge sen jag gick i skolan, och jag hoppas och tror att dagens lärare inte är som på min tid, men jag hade en fröken i första klass som tvingade i mig den ångkokta potatisen tills jag spydde ner hela tallriken och bordet och mig själv. Mamma har fått stånga sig blodig genom hela skoltiden för att jag skulle få ha egen mat med mig hemifrån och äta tillsammans med de andra, bara jag fick i mig något. Men jag har hela tiden stämplats som först bortskämd och en picky eater, sen anorektiker och hela tiden med känslan av problembarn stämplat i pannan.
