Min första tanke är nog ändå till vilken nytta en utredning är? Nu menar jag absolut inte att ifrågasätta ditt behov av den eller eventuella diagnoser, utan jag tänker mer allmänt och utifrån den erfarenhet jag har som patient.
Den uppfattning jag fått av psykiatrin är att om en är hyfsat fungerande i vardagen, klarar vardagsliv hemma, studier och/eller arbete så görs inte vidare utredningar utan istället sätts andra stöd in som kan behövas utifrån de resultat tester och samtal hittills visat. Fungerar inte detta så görs vidare utredningar. Alltså, om en regelrätt diagnos på papper varken gör till eller från för din vardag så kan en lika gärna arbeta runt eventuell problematik mha t.ex. terapi eller samtalskontakt utan att lägga resurser på att få ut en specifik diagnos genom utredningar.
Jag hoppas att du blir bättre bemött av psykologen nästa gång så att ni hamnar på samma våglängd och att ni hittar rätt verktyg så att du kan må bättre!
Det är kanske av den anledningen de gjort en utredning av, vad jag tror är, utvecklingsstörning (och/eller autism), just för att jag i perioder har svårigheter med vardagen och det sociala livet. I dagsläget fungerar vardagslivet något sånär, vilket kanske kan förklara att psykologen säger sig inte veta hur de ska hjälpa mig vidare.
Däremot lider jag av en del vanföreställningar och hallucinationer. Jag vill verkligen ha hjälp att bli av med detta, för det förstör så mycket. Men jag stämmer varken in på profilen som schizofren eller psykotisk, och psykologen verkar därför inte veta vad de kan göra åt det. Jag kan inte låta bli att undra om dessa problem trots det kan vara ett symptom på en diagnos,
men det är möjligt att det finns en annan orsak. Oavsett blir jag uppgiven när psykologen säger att det är "bara" att skaffa ett jobb jag trivs med så kommer det försvinna (vilket det inte gör), eller att det inte finns något de kan göra för mig.
Men det kan ju bli bättre. Jag har bara varit inskriven på just den här mottagningen i lite drygt ett halvår, de bör rimligen inte bara ge upp om mig även om jag får dåliga vibbar av vad psykologen sagt till mig. Jag får fråga efter lite bättre tydlighet, så jag kan hänga med i vad som händer.
Jag tycker utifrån TS olika inlägg att det verkar finnas en del missar i kommunikationen.
Man har gjort ett antal tester, man har gett en återkoppling om att det kan röra sig om ett antal (?) olika personlighetsstörningar.
När jag träffade min läkare för några månader sedan fick jag svara på ett hundratal frågor. Utifrån dessa frågor (och läkarens egen bedömning av mig) stod autism, och några olika personlighetsstörningar högt i kurs. Jag och psykologen pratade om att utreda, och detta har då senare gjorts i form av begåvningstest.
Nu verkar vi inte ha varit på samma plan ifråga om vad vi skulle utreda. Jag trodde det var de personlighetsstörningar vi diskuterat kring. Men jag är rätt säker på att det var just utvecklingsstörning och/eller autism de utredde. För de två har de kunnat konstaterat att jag inte har åtminstone.
Skriver detta enbart för att förtydliga.
Men ja, jag får väl se vart vi hamnar vid nästa möte. Jag hoppas vi kan hamna på ett plan där vi förstår varandra och kan kommunicera lite tydligare än hittills. Du har säkert rätt att det är svårt att diagnostisera personlighetsstörningar just på grund av överlappningen av symptom.
