Jag håller med dig där.. Alltså, jag tror att när man träffas första gången eller gångerna så blir hunden/hundarna en sån lätt typ, isbrytare.. De är roliga och lätta att prata om. Och de är liksom DÄR (iaf min är inte direkt osynlig, och jag vet att dina är väldigt vackra och speciella!).
Jag kan ju inte hindra nån annan från att prata lite hund tänker jag..men som du försöker jag iaf visa att jag kan och vill prata om annat också. Ibland kunde jag tom säga nått sånt, ungefär "han får alltid vara med, men du måste verkligen inte tro att vi behöver fokusera på honom hela tiden, jag pratar gärna om annat=D" typ. Kanske eftersom jag varit med om att vara på andra sidan så att säga..
