Sv: Vårmammor 2010
Faktum är att jag inte ens berättat för BM..
Är ju "frisk" sedan flera år tillbaka och har ingen kontakt alls med BUP/psyk längre, utan får lita på mig själv. Sambon är så klart oerhört medveten om läget och vaktar mig med hökögon, han är verkligen underbar.
Även andra i familjen vet ju om hur det är och stöttar något otroligt. Egentligen så borde jag nog ta upp det med BM vid nästa träff, men det känns så... fult på något sätt att prata om det. Syns inte, finns inte ungefär.. Helt vrickat, men jag är så
oerhört glad över att jag själv är medveten om allt! Det hjälper nog väldigt mycket, att jag har vågat erkänna för mig själv att det är såhär och att jag vågat berätta för familjen.
Vi får ta en dag i taget och rasar det iväg åt något håll så vet jag att ringer inte jag BM och ber om hjälp så kommer någon annan göra det åt mig.
Vadå typiska "pojk-föräldrar"? Vad är det för knepigt synsätt, menar dom att det är sån oerhört skillnad på könen att det krävs helt olika typer av föräldrar för att kunna hantera dem?
Vi säger också så när folk börjar prata om kön och vad de tror det är - att så länge hen är frisk så får det vara vad tusan det vill.