Vårföräldrar 2016 del 3

[cirkus]

Jag har en tanke eller oro som gnager lite mer för varje dag som går angående förlossningen..

( OBS! Läs inte om ni är känsliga för förlossningar som går åt pipsvängen)

En nära släkting till mig gick igenom en hemsk förlossning med deras första barn. Barnet var stort (vilket de visste innan men inte hade kollat upp närmre på något TUL eller så så de visste inte exakt hur stor hen var) och mamman liten, förlossningen blev väldigt utdragen, bebis fastnade och när det började bli panik för bebis liv använde de sugklocka som inte sattes korrekt och drog ut bebis med, det resulterade i att blodkärl brast både för mamma och bebis och mamma höll på att förblöda samtidigt som bebis fick sin första hjärnblödning.. Tyvärr gjorde det att bebis hamnade i ett stadie där det liksom inte fanns någon återvändo hen låg i respirator och fick en andra hjärnblödning och där någonstans bestämdes det att maskinen skulle stängas av. Mamman överlevde tack och lov!

..Jag förstår ju att detta är långt ifrån ett normalt händelseförlopp och långt ifrån något som händer speciellt ofta, men jag blir mer och mer nojig över en stor bebis som ska fastna, eller att de måste använda sugklocka. Jag vill verkligen verkligen inte det.. Jag vill mycket hellre att de avbryter i tid och i så fall snittar. Är det något man överhuvudtaget kan ha något att ens säga till om? Jag tänker mig att om ungen är så pass långt ner att den måste tas med sugklocka så är det ändå redan försent för att snitta eller? Jag ska ta upp detta med bm också men fram tills nu ungefär har jag kunnat avfärda det med att jag bara är löjlig och att det självklart inte kommer bli så men det släpper inte och känslan växer bara. Jag vill inte behöva gå in i förlossningen med katastroftänk, speciellt inte när jag faktiskt vill föda vaginalt och har varit inställd på det hela tiden.

Sorry för crappy inlägg!

Två av mina tre barn har förlösts med hjälp av sugklocka. Jag tycker att det cirkulerar väldigt många skräckhistorier om just sugklocka och jag tycker att det känns som om många är extra rädda just för sugklockan. Jag har ingen traumatisk upplevelse av sugklockan alls. I det ena fallet diskuterades snitt och jag är jätteglad att slippa. Den bebin hade lite dåliga värden på hjärtfrekvensen och låg högt upp, men när vattnet togs så tog det två krystvärkar efter att klockan var satt. Ingen av oss mådde dåligt efteråt.

 

[Bexzor]

Fel. Det du klistrat in visar på att föräldrapenningen är skyddad, inte SGI. Dvs om inte SGI skyddas på vanligt sätt så tar det ett halvårs jobb efter föräldraledigheten för att få rätt till ersättning vid VAB eller sjukskrivning från försäkringskassan.

Däremot kan det vara så att SGI ändå är skyddad så nära förlossningen som en månad. Bäst svar får du från försäkringskassan själv, en del frågor kan de svara på via son facebooksida andra måste du ringa in för att få svar på.

Ja, jag rörde till det i min brådska. Tack för att du redde ut det

 

[Bexzor]

Igår kom våra hjärtan kl 11.11 & 11.13.
Tvilling 1 vägde 2710 gram o va 47 cm lång, Tvilling 2 vägde 2612 gram och va 46 cm..

Jag är så kär i dessa små varelser!
Finns inte ord heart

GRATTIS!! heart

 

[Bexzor]

Igår köpte jag de första blöjorna, skulle egentligen väntat till bebis föddes men mina rabattkuponger går ut nu i februari. Kändes väldigt konstigt att köpa storlek 3 (4-9 kg) med en gång, och det verkade kassörskan också tycka för hon kikade länge på min mage. Och ja, storlek 3 är väl knappast det vanligaste man köper direkt men jag måste ju anpassa efter bebis

Nedräkning pågår för fullt och jag har massa projekt att sysselsätta mig med för att få tiden att gå fort. Och jösses det hjälper för jag fick meddelande i mobilen i torsdags att jag nu är i vecka 37. Vecka 37, redan Hur känner ni andra som också är nära nu? Vi är snart i mål

 

[giovanna]

Igår kom våra hjärtan kl 11.11 & 11.13.
Tvilling 1 vägde 2710 gram o va 47 cm lång, Tvilling 2 vägde 2612 gram och va 46 cm..

Jag är så kär i dessa små varelser!
Finns inte ord heart

GRATTIS!!! Så fantastiskt kul! Hoppas ni mår bra allihop!

 

[sicx]

Två av mina tre barn har förlösts med hjälp av sugklocka. Jag tycker att det cirkulerar väldigt många skräckhistorier om just sugklocka och jag tycker att det känns som om många är extra rädda just för sugklockan. Jag har ingen traumatisk upplevelse av sugklockan alls. I det ena fallet diskuterades snitt och jag är jätteglad att slippa. Den bebin hade lite dåliga värden på hjärtfrekvensen och låg högt upp, men när vattnet togs så tog det två krystvärkar efter att klockan var satt. Ingen av oss mådde dåligt efteråt.

Visst finns det många skräckhistorier att läsa om man vill, det är däremot inte intressant för min del egentligen. Jag läser gärna både och eftersom jag som person gillar att ha all information och förbereder mig bättre på saker om jag vet vad både "worst case" kan bli och "best case" så att säga. Det handlar inte om rädsla utan om kontroll.

Däremot när det gäller just den här biten, stor bebis, utdragen förlossning, sugklocka osv så tror jag att det fastnat i mitt huvud dels för att det hände någon jag står nära och dels för att vi i min släkt får relativt stora bebisar. Det gör att det inte känns som ett helt orimligt scenario i mitt huvud. Även om det förmodligen inte alls är speciellt realistiskt att det blir så. Jag känner ändå oerhört starkt att jag hellre blir snittad än låter dem sätta en sugklocka.

 

[Ray]

Igår köpte jag de första blöjorna, skulle egentligen väntat till bebis föddes men mina rabattkuponger går ut nu i februari. Kändes väldigt konstigt att köpa storlek 3 (4-9 kg) med en gång, och det verkade kassörskan också tycka för hon kikade länge på min mage. Och ja, storlek 3 är väl knappast det vanligaste man köper direkt men jag måste ju anpassa efter bebis

Nedräkning pågår för fullt och jag har massa projekt att sysselsätta mig med för att få tiden att gå fort. Och jösses det hjälper för jag fick meddelande i mobilen i torsdags att jag nu är i vecka 37. Vecka 37, redan Hur känner ni andra som också är nära nu? Vi är snart i mål

Frågan är vem som är.nästa.
Är det du eller?

 

[Ray]

Visst finns det många skräckhistorier att läsa om man vill, det är däremot inte intressant för min del egentligen. Jag läser gärna både och eftersom jag som person gillar att ha all information och förbereder mig bättre på saker om jag vet vad både "worst case" kan bli och "best case" så att säga. Det handlar inte om rädsla utan om kontroll.

Däremot när det gäller just den här biten, stor bebis, utdragen förlossning, sugklocka osv så tror jag att det fastnat i mitt huvud dels för att det hände någon jag står nära och dels för att vi i min släkt får relativt stora bebisar. Det gör att det inte känns som ett helt orimligt scenario i mitt huvud. Även om det förmodligen inte alls är speciellt realistiskt att det blir så. Jag känner ändå oerhört starkt att jag hellre blir snittad än låter dem sätta en sugklocka.

Känner och en familj där förlossningen blev utdragen; barnet fick syrebrist och bestående hjärnskador. Men sugklockan räddade nog snarare livet på barnet- det var syrebrist som var det farliga.
Jag gillar inte Heller tanken på att barnet ska slitas ut... Men ibland är det väl det bästa bland tråkiga val.

 

[Whirlie]

Jag har en tanke eller oro som gnager lite mer för varje dag som går angående förlossningen..

( OBS! Läs inte om ni är känsliga för förlossningar som går åt pipsvängen)

En nära släkting till mig gick igenom en hemsk förlossning med deras första barn. Barnet var stort (vilket de visste innan men inte hade kollat upp närmre på något TUL eller så så de visste inte exakt hur stor hen var) och mamman liten, förlossningen blev väldigt utdragen, bebis fastnade och när det började bli panik för bebis liv använde de sugklocka som inte sattes korrekt och drog ut bebis med, det resulterade i att blodkärl brast både för mamma och bebis och mamma höll på att förblöda samtidigt som bebis fick sin första hjärnblödning.. Tyvärr gjorde det att bebis hamnade i ett stadie där det liksom inte fanns någon återvändo hen låg i respirator och fick en andra hjärnblödning och där någonstans bestämdes det att maskinen skulle stängas av. Mamman överlevde tack och lov!

..Jag förstår ju att detta är långt ifrån ett normalt händelseförlopp och långt ifrån något som händer speciellt ofta, men jag blir mer och mer nojig över en stor bebis som ska fastna, eller att de måste använda sugklocka. Jag vill verkligen verkligen inte det.. Jag vill mycket hellre att de avbryter i tid och i så fall snittar. Är det något man överhuvudtaget kan ha något att ens säga till om? Jag tänker mig att om ungen är så pass långt ner att den måste tas med sugklocka så är det ändå redan försent för att snitta eller? Jag ska ta upp detta med bm också men fram tills nu ungefär har jag kunnat avfärda det med att jag bara är löjlig och att det självklart inte kommer bli så men det släpper inte och känslan växer bara. Jag vill inte behöva gå in i förlossningen med katastroftänk, speciellt inte när jag faktiskt vill föda vaginalt och har varit inställd på det hela tiden.

Sorry för crappy inlägg!

Jag har lite liknande funderingar angående akut snitt. Mitt storasyskon är född med akut kejsarsnitt och jag togs med planerat pga att vår mamma var "för trång" för att föda oss naturligt. Vi har båda breda höfter (borde ha brett bäcken) men är väldigt ledstela. Så jag tror inte att mina fogar kommer ge efter vid en förlossning. Och detta kommer då inte märkas förrens barnet klämt sig ned dit. Och jag oroar mig för hur det funkar med akut snitt i det skedet (de kommer säkert testa med sugklocka och allt möjligt först). Jag är nästan säker på att allt kommer sluta med akut snitt pga detta.

Dessutom finns i familjen en ovanlig sjukdom (med 50% ärftlighet så stor risk att jag och barnet har det). En av sakerna det KAN medföra är stort huvud hos barnet, typ liknande vattenskalle men av annan orsak. Detta har jag tagit upp med min BM men hon viftade bort det och sa att det fick jag skriva i förlossningsbrevet som finns på "mitt" BBs hemsida. Så var det inte mer med det .

Vid vilket BMbesök får man prata om sådana här saker? Senast, v26, verkade inte min BM så intresserad av att svara på mina frågor. Jag skulle gärna prata om detta vid nästa besök i v 31, men vet inte om det är ok. Maken tycker jag ska maila mina frågor och kräva att få prata om det. Men kanske är detta saker jag bara ska skriva i förlossningsbrevet och TS upp med BB när det är dags. Hur har ni andra gjort med era mer specifika förlossningsfrågor?

 

[giovanna]

Visst finns det många skräckhistorier att läsa om man vill, det är däremot inte intressant för min del egentligen. Jag läser gärna både och eftersom jag som person gillar att ha all information och förbereder mig bättre på saker om jag vet vad både "worst case" kan bli och "best case" så att säga. Det handlar inte om rädsla utan om kontroll.

Däremot när det gäller just den här biten, stor bebis, utdragen förlossning, sugklocka osv så tror jag att det fastnat i mitt huvud dels för att det hände någon jag står nära och dels för att vi i min släkt får relativt stora bebisar. Det gör att det inte känns som ett helt orimligt scenario i mitt huvud. Även om det förmodligen inte alls är speciellt realistiskt att det blir så. Jag känner ändå oerhört starkt att jag hellre blir snittad än låter dem sätta en sugklocka.

Jag tycker att du ska prata med din barnmorska och verkligen trycka på att du är orolig för det här. Så att du kan få relevant information om vad de faktiskt gör om det blir komplikationer. Till exempel, hur länge funkar det att göra kejsarsnitt osv.

Tror också att det är bra att de på förlossningen får veta att hur dina tankar går så att de kan hjälpa dig på bästa sätt.

 

[cirkus]

Visst finns det många skräckhistorier att läsa om man vill, det är däremot inte intressant för min del egentligen. Jag läser gärna både och eftersom jag som person gillar att ha all information och förbereder mig bättre på saker om jag vet vad både "worst case" kan bli och "best case" så att säga. Det handlar inte om rädsla utan om kontroll.

Däremot när det gäller just den här biten, stor bebis, utdragen förlossning, sugklocka osv så tror jag att det fastnat i mitt huvud dels för att det hände någon jag står nära och dels för att vi i min släkt får relativt stora bebisar. Det gör att det inte känns som ett helt orimligt scenario i mitt huvud. Även om det förmodligen inte alls är speciellt realistiskt att det blir så. Jag känner ändå oerhört starkt att jag hellre blir snittad än låter dem sätta en sugklocka.

Jag förstår att det känns som en skräckupplevelse för dig eftersom du haft någon nära som råkat ut, men jag försöker bara balansera och säga att just sugklockan inte är läskig, däremot kan en utdragen förlossning vara jobbig och man är oerhört trött på slutet.
Min ena som togs med sugklocka var relativt stor. 4.2 kilo. Jag vet inte ens om det var ett alternativ att bli snittad när barnet kommit så långt sm i mitt fall och jag är glad att jag slapp snitt. För mig var det som sagt inte traumatiskt alls med sugklocka någon av gångerna.

I ditt fall är det väl kanske bra att göra ett TUL för att se om bebin är stor. Och att du är tydlig i ditt förlossningsbrev hur du vill ha det

 

[Lazy Lady]

Jag har en tanke eller oro som gnager lite mer för varje dag som går angående förlossningen..

( OBS! Läs inte om ni är känsliga för förlossningar som går åt pipsvängen)

En nära släkting till mig gick igenom en hemsk förlossning med deras första barn. Barnet var stort (vilket de visste innan men inte hade kollat upp närmre på något TUL eller så så de visste inte exakt hur stor hen var) och mamman liten, förlossningen blev väldigt utdragen, bebis fastnade och när det började bli panik för bebis liv använde de sugklocka som inte sattes korrekt och drog ut bebis med, det resulterade i att blodkärl brast både för mamma och bebis och mamma höll på att förblöda samtidigt som bebis fick sin första hjärnblödning.. Tyvärr gjorde det att bebis hamnade i ett stadie där det liksom inte fanns någon återvändo hen låg i respirator och fick en andra hjärnblödning och där någonstans bestämdes det att maskinen skulle stängas av. Mamman överlevde tack och lov!

..Jag förstår ju att detta är långt ifrån ett normalt händelseförlopp och långt ifrån något som händer speciellt ofta, men jag blir mer och mer nojig över en stor bebis som ska fastna, eller att de måste använda sugklocka. Jag vill verkligen verkligen inte det.. Jag vill mycket hellre att de avbryter i tid och i så fall snittar. Är det något man överhuvudtaget kan ha något att ens säga till om? Jag tänker mig att om ungen är så pass långt ner att den måste tas med sugklocka så är det ändå redan försent för att snitta eller? Jag ska ta upp detta med bm också men fram tills nu ungefär har jag kunnat avfärda det med att jag bara är löjlig och att det självklart inte kommer bli så men det släpper inte och känslan växer bara. Jag vill inte behöva gå in i förlossningen med katastroftänk, speciellt inte när jag faktiskt vill föda vaginalt och har varit inställd på det hela tiden.

Sorry för crappy inlägg!

Syrrans första förlossning va jättejobbig för både henne och pojken. Han va stor 4600g och gått 3v över tiden så nästan allt fostervatten va borta plus att han hade bajsat i det.
Syrran är hyffsat liten.
Efter 17h hade han fortfarande inte kommit ut och låg för långt ner för snitt. Dom gjorde misslyckat försök med klocka och fick tillslut ta honom med tång. Tack och lov gick det ju bra ändå.
Detta är 11år sedan och nu får man inte gå över så länge och sedan tror jag nog att dom sätter stopp i tid och plockar ut barnet. Det verkar som om dom sätter stopp tidigare nu i alla fall om man ska tro min barnmorska.

 

[Ray]

Syrrans första förlossning va jättejobbig för både henne och pojken. Han va stor 4600g och gått 3v över tiden så nästan allt fostervatten va borta plus att han hade bajsat i det.
Syrran är hyffsat liten.
Efter 17h hade han fortfarande inte kommit ut och låg för långt ner för snitt. Dom gjorde misslyckat försök med klocka och fick tillslut ta honom med tång. Tack och lov gick det ju bra ändå.
Detta är 11år sedan och nu får man inte gå över så länge och sedan tror jag nog att dom sätter stopp i tid och plockar ut barnet. Det verkar som om dom sätter stopp tidigare nu i alla fall om man ska tro min barnmorska.

Jag gör hellre snitt än går över tiden. Många gånger verkar det sluta med snitt efter en massa timmar ändå.
Eller- ännu värre så är det för sent...stackars syster. ..

 

[Lazy Lady]

Jag gör hellre snitt än går över tiden. Många gånger verkar det sluta med snitt efter en massa timmar ändå.
Eller- ännu värre så är det för sent...stackars syster. ..

Ja, jag känner samma sak. Ser dom att bebis är stor, varför då låta henne kämpa som en idiot och sen va rejält söndersprucken efteråt. Hon läkte dock jättefint och har fått barn efter det. Men ändå!

 

[Bexzor]

Frågan är vem som är.nästa.
Är det du eller?

Det tror jag inte, jag har inte BF förrän 16/3 även om kejsarsnittet är tidigare än så

 

[fia-lisa]

Hur gick det för er?

Det gick bra. Bebis ilsknade till när ctg-knapparna sattes på magen så det blev ett livligt ctg. UL visade att fostervattnet var fortsatt inom gränsen för ok. Så nu hoppas jag att nästa gång jag besöker förlossningen är med rejäla värkar!

 

[Saigon]

Det gick bra. Bebis ilsknade till när ctg-knapparna sattes på magen så det blev ett livligt ctg. UL visade att fostervattnet var fortsatt inom gränsen för ok. Så nu hoppas jag att nästa gång jag besöker förlossningen är med rejäla värkar!

Vad skönt att höra!

 

[fia-lisa]

Jag har en tanke eller oro som gnager lite mer för varje dag som går angående förlossningen..

( OBS! Läs inte om ni är känsliga för förlossningar som går åt pipsvängen)

En nära släkting till mig gick igenom en hemsk förlossning med deras första barn. Barnet var stort (vilket de visste innan men inte hade kollat upp närmre på något TUL eller så så de visste inte exakt hur stor hen var) och mamman liten, förlossningen blev väldigt utdragen, bebis fastnade och när det började bli panik för bebis liv använde de sugklocka som inte sattes korrekt och drog ut bebis med, det resulterade i att blodkärl brast både för mamma och bebis och mamma höll på att förblöda samtidigt som bebis fick sin första hjärnblödning.. Tyvärr gjorde det att bebis hamnade i ett stadie där det liksom inte fanns någon återvändo hen låg i respirator och fick en andra hjärnblödning och där någonstans bestämdes det att maskinen skulle stängas av. Mamman överlevde tack och lov!

..Jag förstår ju att detta är långt ifrån ett normalt händelseförlopp och långt ifrån något som händer speciellt ofta, men jag blir mer och mer nojig över en stor bebis som ska fastna, eller att de måste använda sugklocka. Jag vill verkligen verkligen inte det.. Jag vill mycket hellre att de avbryter i tid och i så fall snittar. Är det något man överhuvudtaget kan ha något att ens säga till om? Jag tänker mig att om ungen är så pass långt ner att den måste tas med sugklocka så är det ändå redan försent för att snitta eller? Jag ska ta upp detta med bm också men fram tills nu ungefär har jag kunnat avfärda det med att jag bara är löjlig och att det självklart inte kommer bli så men det släpper inte och känslan växer bara. Jag vill inte behöva gå in i förlossningen med katastroftänk, speciellt inte när jag faktiskt vill föda vaginalt och har varit inställd på det hela tiden.

Sorry för crappy inlägg!

Jag fick ju avsluta min 36 timmars förlossning med sugklocka och för oss slutade ju allt väl, trots att första försöket att sätta klockan av AT-läkare gick hel-fel så att klockan helt plötsligt lossnade och flög iväg så det plingade i väggarna. För oss var det nödvändigt att få ut bebis när sugklockan sattes för han var stressad och trött och började få ojämna hjärtslag så jag har inget ont att säga om sugklockan även om jag såklart hoppas att vi inte behöver hjälp nästa gång, utan att förlossningen går snabbare och smidigare.

Det är klart att det alltid föreligger en viss risk att det går käpprätt åt skogen med värsta tänkbara utgång men det är ju trots allt så att övervägande majoritet av alla förlossningar går bra, oavsett vilken hjälp som behövs under förloppet.

 

[Magnum]

usch, nu känns det länge med tre månader kvar
Har sammandragningar så fort jag rör mig, och då blir jag akutkissnödig. Åka och handla förnödenheter är inte jättebehagligt längre..
Det börjar bli besvärligt att nå backen och naturligtvis har jag aldrig tappat så mycket grejor på golvet som nu

 

[Ottisen]

usch, nu känns det länge med tre månader kvar
Har sammandragningar så fort jag rör mig, och då blir jag akutkissnödig. Åka och handla förnödenheter är inte jättebehagligt längre..
Det börjar bli besvärligt att nå backen och naturligtvis har jag aldrig tappat så mycket grejor på golvet som nu

Samma här, det är prick 80 dagar kvar till bf men det känns som att det är nu det värsta börjar. Hade tänkt fråga er i tråden vad halsbränna var för några dagar sedan, nu vet jag dessvärre utan att ha frågat..

Skrittade ut på min ystra dam igår, fick sammandragningar pga extremsnabb skritt (på häst som är 174 så det blir lite gung) när jag var typ fyra km bort. Då förvånade min lilla häst mig genom att verka märka att matte inte mådde toppen, hon saktade av och gick jätteförsiktigt ett tag. Älskade fina, det blev jag så glad av, hon är mitt livs häst!