Jaha nu är jag
i en enda salig blandning. Varit på det där domedagsultraljudet idag. Det där ultraljudet som inte skulle blivit för vi skulle fått besked vid förra som i sin tur knappt skulle till för vi borde fått besked tidigare.. Var ju hos barnmorskan så sent som förra veckan och ville bolla mina frågor och fick då svaret att det blir chefsöverläkaren som ska ultraljuda nästa vecka så hon kan det här, så bättre du bollar med henne.
Så vad händer??? Efter att väntat en sedvanlig halvtimme över bokad tid får vi komma in och ett vanligt ul görs först. Som visar på en placenta praevia i bakvägg/neder del. -Inte förvånande, det har vi ju vetat i månader...
Vul blir då nästa grej och jag påpekar då hon säger att den ligger mest i bakvägg men täcker hela livmodermunnen/halsen att ja du, när vi gjorde ul i början av graviditeten så konstaterade man att båda embryona fäst sig i övre kanten av kejsarsnittsärret så då har ju moderkakan växt nedåt och inte uppåt. DÅ mäter hon framsidan och ja den ligger ju upp på framsidan också, men inte så mycket typ 5-6 cm eller så. Min tapp är lång och sluten
och moderkakan syntes tydligt dikt an i hela nedre livmodern och jag pekar på skärmen och säger, om du ändrar vinkel lite på ul-staven så skymtar jag flera lakuner i moderkakan varpå hon också konstaterar det. Sedan visar hon på ett område som ser ut som en massa småhål likt en jag vet inte vad typ tennisbolls storlek uppskattningsvis med en massa blodkärl och skumt pulserande då hon mätte flödet. Jag säger då att jaha det var ju just det här man inte ville ha väl? Hon bara: vaddå? ja lakuner och blodkärl med sånt flöde. Njä säger hon. Och jag fortsätter lite fint och frågar hur tänker du nu då? Hon : vad menar du? Ja alltså allt tyder ju på att moderkakan växt fast i livmoderväggen och hur går vi vidare?
DÅ blir jag paff för får följande svar: Jag kan inte säga om det är en accreta men det ser konstigt ut så jag ska diskutera detta med mina läkarkollegor på fredag så kallar vi dig till ett nytt ultraljud om 3 veckor. DÅ tappade jag hakan och svarade jaha men det känns inte ok för mig pga att jag dels vet att rekommendationerna är att utreda skyndsamt och att man helst ska snitta i vecka 36 eller tidigare och jag är ju i v 33 imorgon. Då häver hon ur sig att ja vi tidigarelägger inte ett snitt pga detta!!!
Då säger jag rent ut att du nu måste vi diskutera, för jag behöver veta vilken plan du/ni har inför det här, för du säger själv att det inte ser normalt ut och tyvärr så har jag fyra förlossningar med snitt bakom mig och inte det största förtroendet för Växjö lasarett med hänseende till dessa förlossningar. Hon erbjuder mig direkt att det går att förlösas i Lund eftersom jag samtidigt påpekar att accreta är väldigt ovanligt och att incidensen för en accreta är lägre än det antal barn Växjö förlöser per år. Så om de har en vartannat år så har ju inte varje läkare ens varit med om detta. Då blir hon stött och menar på att om jag har sådan problem så behöver jag boka in en tid till läkare för att diskutera detta. Nej jag är inte förlossningsrädd, jag är iskallt kalkylerande. Vilket hon inte förstår. Så nu helt plötsligt ska jag ha en tid till läkare på barnmorskemottagningen och diskutera mina känslor relaterat att jag inte har så stort förtroende och sedan ett ultraljud i v 36 för att konstatera att de kanske inte vet mer då än nu. Påpekade att jag även vill ha en diskussion nu så jag kan förbereda mig eftersom man i Sverige rekommenderar att göra hysterektomi vid förlossning av accreta dvs man opererar bort livmodern. Då går hon i klinch och svarar att så är det inte alls. Nähä vad har ni för alternativbehandling. Det kunde hon inte svara på. Men det vet ju jag redan
vilket jag valde att inte upplysa om... Men jag hade precis innan upplyst om att jag har Ehlers danlos syndrom och hon börjar prata om att man sätter stygn och stryper blodflödet med hjälp av kirurgteam. Hallå, läs på lite först tack...
Tre gånger under denna halvtimme har hon påpekat att hon inte har tid att diskutera detta nu för hon har en tid att passa. -det var inte vi som var en halvtimme sena
. Jag har aldrig känt mig så objektifierad någonsin som idag. Och så heligt förbannad att tårarna började rinna.
Sambon som är värsta duktiga förhandlaren stöttade upp och efterlös alternativa handlingsplaner för hur de avser angripa grundproblemet men fick nobben totalt.
Blir att ringa bm imorgon -och då jag påpekade att bm sa att vi skulle få diskussionstid med läkaren idag för hon kunde för lite om det hela så pratade läkaren ned bm i skorna och sa att det är självklart att bm inte kan något om det här då det är så ovanligt. Samtidigt ifrågasatte hon att jag inte diskuterat mina förlossningsupplevelser med bm. Men återigen, jag är inte det minsta orolig för ett normalt ks utan att jag har bristande förtroende för läkarna i denna frågan OM det är en accreta vilket vi garanterades få veta för flera veckor sedan...
Och nej, någon magnetröntgen gör man inte för det kostar för mycket pengar... typ.
Blir så förbannat trött
