Tack snälla du!
Vet du - detta gör mig faktiskt glad att läsaFör min egen skull - för det är precis så det är för mig. Och det är en liten del i min sjukskrivning. Men även för din skull - att du faktiskt vågar berätta det det. Det är så "förbjudet" i dagens samhälle att säga något sånt, framförallt om man har en lätt graviditet. Att vara gravid ska vara som att sväva på rosa moln och allt ska vara underbart
Jag kände samma sak förra graviditeten (om något mildare), och var man (jag) ärlig och sa det till "fel" personer.... ja tusan vilka blickar man kunde få
Jag kan dock trösta dig med att de små skitarna där inne ÄR värda det, och efter förlossningen kommer det troligen vända väldigt fort ang måendet för dig. För helt plötsligt kan man röra sig, man kan äta, man kan böja sig utan att få andnöd ect ect.
Två råd jag har till dig: 1. låt dig känna så - det är inget fel i det! Gnäll om det behövs - det hjälper ofta att få det ur sig (buketrådarna är bäst på att stöta!)
2. Känns det väldigt jobbig, be din bm om en samtalskontakt. Att få komma och vräka ur sig allt 1-2-3 gånger kan hjälpa väldigt mycket också. Det är inte alls samma sak som att kräka av sig inför sambon/mannen.
Vad skönt att inte vara ensam! Det finns ju folk här som har riktiga skitgraviditeter men ändå inte klagar, eller som är sjukskrivna pga foglossningar men ändå säger "Förutom det så mår jag toppen!" och det är inte annat än att jag känner mig som en förkyld som gnäller till någon med cancer.
Det är samtidigt så kluvet, för rent känslomässigt är jag ju jätteglad över graviditeten! Jag är superlycklig över det faktum att jag och maken ska få en alldeles egen liten människa att låna fram tills hon är vuxen, men fy fan vad det kostar på att t.ex. inte kunna träna. Det kanske låter som en skitsak i sammanhanget ("Träna kan du göra hela livet" har jag fått höra), men träningen har under många år varit central i mitt liv av flera anledningar, framförallt att det hjälpt till att hålla min ganska kinkiga mage glad, jag sover så oändligt mycket bättre och jag har mycket lättare att släppa stress och slappna av när jag får träna regelbundet. Det, kombinerat med allt gnäll ovan, gör att det blir psykiskt väldigt påfrestande att gå runt som en jäkla äggkläckningsmaskin och bara existera.
Tack och lov fungerar huvudet fortfarande i alla fall så studierna går än så länge bra (hade jag inte kunnat studera hade jag seriöst blivit galen) och tack och lov har jag inte exploderat i vikt som jag trodde att jag skulle göra (gått upp ca 6 kg hittills) så jag är fortfarande förhållandevis rörlig (inte som en kompis till mig som inte kunde knyta skorna själv efter v 12). Det är väl det jag är rädd för nu, att de två sakerna också ska barka åt fanders så att jag verkligen går ner mig totalt.
Du har så rätt i att Buke är ett fantastiskt forum
och jag ska fundera vidare och eventuellt ta upp det här med min barnmorska när vi ska dit om några veckor. Maken är fantastisk i hela den här soppan, men som han själv säger så kan han inte kan förstå fullt ut, han står på "utsidan" och kan liksom bara lindra vissa delar av eländet, därför är det skönt att kunna vräka ur mig här också!
