Jag känner igen en hel del av det du skriver. Jag har haft det rätt jobbigt med kräkningar och vissa dagar har jag inte kommit upp ur soffan utan att börja gråta för att det gör så ont i ryggen/rumpan. Just nu är jag som en heffaklump som rör mig ca 100 meter per dag (och inte går det fort inte). Jag orkar inte hitta på några roliga grejer oftast, och så känns det som att allt jag gör är att gnälla dessutom. (Men vad är alternativet, att låtsas må fint och kräkas i smyg?)
Jag vill också orka. Ikväll hade vi tvättid och min kille fick ta den själv
igen eftersom min ork bara inte fanns där. Och jag vet att han så gärna gör det för mig, men det känns fel. Det känns fel att be honom plocka upp saker från golvet, eller laga mat, eller...ja, vad det nu kan vara - hela tiden, eftersom jag ju är van att vi delar lika (och innan honom klarade jag ju allt sånt själv). Jag känner mig vansinnigt osjälvständig när han nästan alltid får köra bilen eftersom min mage är i vägen för ratten (ehh, ja, jag har ganska korta ben, så måste liksom köra fram stolen
)
Jag har känt mig så himla slutkörd de senaste veckorna och jag kanske inte ens har fattat hur jobbigt det varit förrän ikväll när jag blev sjukskriven på 50% och jag kan få lite andrum känns det som. Börja bli människa igen.
Men, det jag menar är i alla fall att det är rätt så normalt det här, tror jag. Det är läskigt att liksom behöva lägga hela sitt välbefinnande i knät på en annan person. Men jag tror kanske också att det gör förhållandet lite starkare. För nästa gång är det han som är svag - deppig, trött, eller sjuk. Och då ställer jag upp för honom. Jag vet att han inte räknar tjänster på det viset, så jag borde inte göra det heller.
Man hjälper ju varandra för att orka. Och det här barnet vill vi ju båda ha, men det är jag som måste bära det. På sätt och vis tror jag också att det är skönt för ens partner att bli behövd. För det måste vara jobbigt också för honom att se den han tycker om mest vara så slut och ha så ont.
Angående de där mammagenerna så väljer jag stenhårt att tro på att de växer fram när han väl ploppar ut. Och vet du? Jag tror man blir en bättre mamma om man innan ifrågasätter om man verkligen klarar det, än om man bara kör på och aldrig reflekterar över någonting.
Jag tror att du kommer bli en finfin mamma, du verkar snäll och klok - typiskt bra mammaegenskaper, tänker jag.
