Varför ville ni ha barn?

[A-K.Eng]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Varför ville jag ha barn? Tja, min sambo tyckte att jag började bli gammal.

Det känndes som att det var dags för oss. Och även om jag aldrig har längtat efter familj så känns det som att det här med barn är något jag ändå vill uppleva i livet.

Jag är gravid i v 23 och trivs med det. Tycker om när det sprattlar i magen.

Allt man gör för egen del är av egoism. Skillnaden är bara om den egoismen är negativ eller positiv. Jag tycker att skaffa barn är positiv egoism.

 

[jacko]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Han hade stannat. Men han var väldigt ledsen när han tänkte på om vi INTE skulle få barn.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Allt man gör för egen del är av egoism. Skillnaden är bara om den egoismen är negativ eller positiv. Jag tycker att skaffa barn är positiv egoism.

Intressant. Definiera gärna positiv resp. negativ egoism

 

[No1]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Mitt ex tappade allt intresse när det visade sig att jag hade svårt att bli gravid. Även om det var jag som gick till slut, så var det han som valde bort mig. Det var skitjobbigt och jag kände mig så värdelös .

Men jag tror också att fler än man tror skulle välja bort sin partner om den inte ville ha barn, och man själv längtar så sjukt. Det är en FÖR stor grej att bara skippa, liksom.
:

Jag förstår detta men för mig är han det självklara valet, kärleken till honom är störst, större än allt annat.
Jag gör allt för att få möjlighet att vara och leva med honom, är även beredd på att lägga hästar på hyllan.

Han väljer barn framför mig.

Det är både en stor ledsam besvikelse, ger bitter smak men skänker även stor otrygghet.
För det första får det mig att känna mig som ett avelsdjur, för det andra får jag svårare att arbeta med mig själv för att vilja ta steget att skaffa barn och för det tredje återkommer otryggheten: om vi inte kan få barn då? Lämnar han mig då? Ja rent logiskt så borde det bli så.

Tanken och känslan att isf är det väl bäst att han lämnar mig redan nu så han får tid på sig att hitta ett lämpligare avelsdjur så han får de barn som uppenbart är det viktigaste i hans liv, återkommer ofta.

Jag försöker komma på vart jag själv står, mitt definitiva ställningstagande men då jag älskar honom så jag nästan går sönder så är det jättesvårt.
Jag kan inte definitivt säga nej och jag kan inte definitivt lova honom något och som jag skrev, att han väljer ett ofött barn framför mig känns....tufft.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag förstår detta men för mig är han det självklara valet, kärleken till honom är störst, större än allt annat.
Jag gör allt för att få möjlighet att vara och leva med honom, är även beredd på att lägga hästar på hyllan.

Missförstå mig rätt. Jag förstår att det inte är svartvitt och jag ser dilemmat men jag som ser det lite objektivt tycker att det är ologiskt... Hur kan du ge honom allt detta om det inte är ömsesidigt? Kommer det någonsin att bli ömsesidigt? Om barnet kommer, slutar han se dig helt då?

Nej jag skulle tycka att det var för riskabelt. Alldeles för stor risk att bli bitter och olycklig, både med och utan barn.

Med mitt ex resonerade jag också som så att jag kunde ha gett upp allt för att få vara med honom vilket jag gjorde under vårt förhållande. En jäkla tur att jag inte gjorde det i längden. Jag hade varit bitter för livet

 

[mino]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Det är ju en jättesvår situation du beskriver. Tyvärr är ju barn inte något man kan kompromissa om och ha litegrann. Jag tror att det enda man kan göra i den situationen är att gå till botten med frågan och ta den på allvar. Kan man hitta konkreta anledningar till att du inte vill ha barn och att han vill ha barn? Finns det någon anledning som kan undanröjas för att den bygger på en feluppfattning? Vad är det han och du ser framför er när ni tänker på att ha barn? Om man får generalisera så har ofta kvinnor en mer nyanserad bild av vad det innebär att föda och ha barn eftersom de har varit i ett antal erfarenhetssnack med kompisar, män kan ha lite naiv bild av att traska runt med en barnvagn och lira lite fotboll, typ, vilket är ungefär en promille av föräldraskapet. Likaså kan man vara fastlåst vid vissa skräckscenarion från nån i bekantskapskretsen som kanske inte alls är särskilt verklighetsförankrat.

Vill man närma sig frågan så tror jag att det är rätt väg att gå, att prata prata prata med varandra och med folk som man känner sig någorlunda lik för att få en så realistisk bild som möjligt av vad man tar ställning till. Men tankar som "han väljer hellre ett ofött barn än mig" känns bakvända och enbart plågsamma så länge du inte har förstått vad det är han ser i det ofödda barnet och i sin roll som pappa.

 

[jacko]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Ja, det är en knivig situation. Jag har ju varit i ung liknande sits. (Och nu fattar jag inte alls vad jag håller på med, men jag hoppas att allt kommer att gå bra. ) Vi hade aldrig så ödesdigra samtal som slutade i att han sa "jag lämnar dig om vi inte provar att bli gravida". Utan i vårt fall var det mer hans ledsnad över att vi INTE provade som till slut "drev fram" att vi testade. Det låter som att jag bara var ett mähä, men vad sören GÖR man när man är 37 och ens man äääälskar barn och så gärna vill ha? Jag var inte 100 på att jag INTE ville ha barn, det var mer det att jag inte kände någon längtan... "Jag var mig själv nock" som vi säger på skånska. Jag gillar mitt liv, tycker inte jag saknar något osv.

Målar du fan på väggen för att du är orolig och rädd för hela grejen? Är du säker på att han inte vill vara med dig OM du kommer fram till att du inte vill ha barn? Är det ett beslut ni måste fatta precis nu?

Om jag skulle avgjort själv, och väntat till "längtan" infann sig (så som en del beskriver att den gjort) tror jag att jag hade väntat i all evighet. Jag tycker faktiskt aldrig att det passar att försöka bli med barn. Ena sekunden byter man jobb, nästa vill man åka på semester, sen börjar hästen gå som en Dressyrhäst, sen vill man åka till Alsace på vinprovning, sen är det ett jättekul projekt på jobbet man inte vill missa. Men vi är alla så olika, och det som är rätt för mig kan vara helt fel för någon annan. Jag ville bara berätta lite om hur jag upplever hela situationen - jag som inte är någon "längtande mamma". (Vilket, som du säkert förstår, är ganska skuldbelagt... Men jag ser framtiden an med tillförsikt, jag hoppas att jag kommer att bli en bra mamma trots att jag är lite märklig nu...)

 

[mino]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jacko, jag är säker på att du blir en alldeles utmärkt förälder! Jag tror att det är bättre att vara lite realistisk och inte så vansinnigt begeistrad än tvärtom. Man skapar en ny människa med allt vad det innebär. Har man väldigt romantiska föreställningar om föräldraskapet så är risken stor att man blir besviken.

 

[Nikki o Fabian]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag vill ha barn och längtar verkligen tills vi kan börja producera.

Jag satt faktist och tänkte på just den här frågan för några kvällar sen och mitt svar är kanske lite konstigt men jag jämnställer det med att skaffa ett djur, en hund, häst, katt, råtta eller fågel. Man vill ha någon att älska, någon att lära upp och lära av själv, någon att ta hand om på alla sätt och vis.
(nej jag ser inte så stor skillnad på djur och människor, alla är lika värda)
Jag vet att ett barn kräver en hel del precis som alla djur oxå har sina krav men jag ser inte ett barn som ett hinder/problem i mitt liv, jag ser fram emot att få ta med det ut på äventyr, se alla framsteg som görs i utvecklingen osv. Sen tycker jag att själva graviditeten verkar så mysig.

Jag kan bli så trött på folk som säger att du är så ung och måste leva livet först.
Jag har festat klart men har heller aldrig varit den där festprissen utan har hellre lagt min tid på hästarna och gått ut någon gång ibland på krogen. Jag har inte rest men det ligger inte i mitt största intresse heller. Jag har utbildat mej och har ett fast välbetalt jobb. Jag har en sambo som jag älskar och vill leva med resten av mitt liv.

Man dör ju inte bara för att man får barn, självklart kan man festa någon gång ibland om man vill, vi är ju två om ett barn sen finns det barnvakt att skaffa om man vill ut tillsammans. Resa låter mer lockande när man har barn tycker jag. Sen är livet mer än bara resa och festa.

Vissa påstår att jag måste sälja hästen om vi ska skaffa barn. Varför det?
Jag är inte dum, jag vet att barnet tar tid liksom hästen men med en bra planering kan man nog få det att funka trots att man kanske inte kan ha lika höga krav på sej i början av barnets liv när det gäller hästens motion. Men visst f*n ska det gå, ingenting är omöjligt.

 

[lingonben]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag var nyfiken på barn och väldigt förälskad i min sambo. Typ "hoppande äggstockar" som Katarina Mazetti skrev i Grabben i graven bredvid. Det lustiga är att jag varit enormt anti barn under lång lång tid, har aldrig varit barnkär alls. Funderade på allvar på att sterilisera mig när jag var tjugosju-tjugoåtta men sen läste jag ett inlägg här på Buke, av Silverkedjan, om kvinnor hon träffat som ångrat sig massor efter några år. Så då tyckte jag att det kunde få vara, sen blev jag långsamt lite mindre främmande för konceptet barn och sen träffade jag sambon. Det fanns inget heller i vårt liv som talade emot att vi skulle skaffa barn.

Dock var det enormt jobbigt att vara förälder med första barnet. Min bebis maratonåt, sov enormt upphackat och skrek massor. Jag var så förbi av sömnbrist att jag en natt satt och funderade på om jag skulle bli psykotisk av sömnbrist, och hoppades att jag skulle fatta det isåfall och inte göra någon illa. För jag hade läst att folk kunde bli det när de utsatts för sömnberövande som tortyrmetod. Men jag orkade igenom det med. Nu har jag två stycken och livet är helt okej. Idag på morgonen satt jag i trädgården med lillen i knät och kastade boll till storisen i det fina höstvädret, och jag kom på att jag har mer frid och ro i själen nu är på mycket länge.

 

[jacko]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Ja, jag hoppas det också. Jag har ju förmåga att knyta an till andra människor, och vill i regel "väl". På ett sätt kanske det vore lättare om man som Petruska (bl a) gjorde: blev med barn när man var yngre och inte "tänkte" så mycket. Jo, det är klart att man tänkte även som ung, men nu är det så vansinnigt intellektualiserat.

Jag suger åt mig av alla era berättelser om hur ni blivit väldigt förälskade när Klumpen väl ligger på magen! I den ideala världen hade jag ju njutit av graviditeten, men jag tycker mest det är jobbigt och lite skrämmande. Och då är det mysigt att läsa t ex Lingonbens betraktelse över bollkastning i solen. Det ger en "Icke-Bullerby-mamma" hopp!

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag förstår detta men för mig är han det självklara valet, kärleken till honom är störst, större än allt annat.
Jag gör allt för att få möjlighet att vara och leva med honom, är även beredd på att lägga hästar på hyllan.

Han väljer barn framför mig.

Det är både en stor ledsam besvikelse, ger bitter smak men skänker även stor otrygghet.
För det första får det mig att känna mig som ett avelsdjur, för det andra får jag svårare att arbeta med mig själv för att vilja ta steget att skaffa barn och för det tredje återkommer otryggheten: om vi inte kan få barn då? Lämnar han mig då? Ja rent logiskt så borde det bli så.

Åh, vad jag känner för dig och din situation!

Jag och min sambo stod i motsatt läge när vi började prata om barn. Jag ville, men han var väldigt osäker. Jag skrev en tråd härinne också som blev så himla känslomässigt jobbig att jag fick låta bli att läsa den under några veckor.... det kändes jobbigt när "folk" mer eller mindre anklagade honom för att vara okänslig, oförstående mm. "Ja, jag skulle lämna honom!" eller "men, kan han inte säga VARFÖR han inte vill ha barn? Omoget.." och dylikt. Jag blev i försvarsställning; för att försvara honom och min/vår kärlek och relation. Skitjobbigt var det.

Han sa någon gång att "det är ju som att du ställer ultimatum på mig..." Och jag svarade "Ja, men det är ju det ultimatum som LIVET ställer på MIG..." (Jag var 36 år när vi började prata om det på allvar). Han frågade om jag skulle lämna honom ifall svaret skulle bli "nej". Bara tanken på att lämna honom fick mig att gråta, så, nej, jag ville inte lämna honom, men samtidigt så kändes det svååååårt att avstå från att i alla fall prova att bli med barn.

Jag tänkte också tankar om att ifall jag skulle avstå (för kärleken till honom, mitt livs kärlek, var ju på något sätt ändå VIKTIGAST; vad fanns det för garantier att jag alls kunde BLI gravid? Och vilka garantier fanns att jag skulle träffa en ny lämplig person att få barn med inom rimlig tid?) så skulle jag kunna fortsätta leva ett bra liv utan barn. MEN; tänk om han och jag skulle gå skilda vägar efter x antal år? Om jag då skulle vara säg 45 och inte KUNNA bli gravid längre? Och han skulle ändra sig när han träffade ny partner efter x år. Så skulle jag stå där som 45+ med ett ex som inte ville ha barn med mig, men som fick barn med någon annan (yngre) kvinna. DÅ skulle jag bli bitter.....

Jag vet inte hur din sambo resonerar, men skriver detta för att kanske visa "den andra sidan". Han vill ha barn, men det är nog inte så plättlätt för honom heller att tänka tanken fullt ut att lämna dig om du inte vill ha barn? Fördelen för honom är att han är man och har inte i lika hög grad de biologiska faktorerna att ta hänsyn till; OM ni nu inte skaffar barn så KAN han ändra sig längre fram i livet och kanske finna någon annan att få barn med. Den möjligheten hade/har inte jag som kvinna.

Hur du ska göra är ju förstås omöjligt att svara på för någon annan. Det är DU som måste komma fram till ett beslut. Min sambo funderade länge och väl. Jag försökte släppa diskussionen lite och ge honom betänketid. Efter ca 6 månader så sa han att det till 90% lutade åt att han ändå skulle säga "ja". Efter ytterligare några månader kom vi överens om ett stoppdatum för mina p-piller. Han sa "jag kommer nog aldrig att få en barnlängtan på det sättet som du verkar ha, men jag vet ändå att jag kommer att älska vårt barn och bli en bra pappa. Därför är det kanske lika bra att köra på nu." Han har inte ångrat sig.

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jacko, jag är säker på att du blir en alldeles utmärkt förälder! Jag tror att det är bättre att vara lite realistisk och inte så vansinnigt begeistrad än tvärtom. Man skapar en ny människa med allt vad det innebär. Har man väldigt romantiska föreställningar om föräldraskapet så är risken stor att man blir besviken.

Jag skriver under på det där!

 

[Minna86]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag vill ha barn och längtar verkligen tills vi kan börja producera.

Jag satt faktist och tänkte på just den här frågan för några kvällar sen och mitt svar är kanske lite konstigt men jag jämnställer det med att skaffa ett djur, en hund, häst, katt, råtta eller fågel. Man vill ha någon att älska, någon att lära upp och lära av själv, någon att ta hand om på alla sätt och vis.
(nej jag ser inte så stor skillnad på djur och människor, alla är lika värda)
Jag vet att ett barn kräver en hel del precis som alla djur oxå har sina krav men jag ser inte ett barn som ett hinder/problem i mitt liv, jag ser fram emot att få ta med det ut på äventyr, se alla framsteg som görs i utvecklingen osv. Sen tycker jag att själva graviditeten verkar så mysig.

Jag kan bli så trött på folk som säger att du är så ung och måste leva livet först.
Jag har festat klart men har heller aldrig varit den där festprissen utan har hellre lagt min tid på hästarna och gått ut någon gång ibland på krogen. Jag har inte rest men det ligger inte i mitt största intresse heller. Jag har utbildat mej och har ett fast välbetalt jobb. Jag har en sambo som jag älskar och vill leva med resten av mitt liv.

Man dör ju inte bara för att man får barn, självklart kan man festa någon gång ibland om man vill, vi är ju två om ett barn sen finns det barnvakt att skaffa om man vill ut tillsammans. Resa låter mer lockande när man har barn tycker jag. Sen är livet mer än bara resa och festa.

Vissa påstår att jag måste sälja hästen om vi ska skaffa barn. Varför det?
Jag är inte dum, jag vet att barnet tar tid liksom hästen men med en bra planering kan man nog få det att funka trots att man kanske inte kan ha lika höga krav på sej i början av barnets liv när det gäller hästens motion. Men visst f*n ska det gå, ingenting är omöjligt.

Så skönt med någon mer som jämför det med att skaffa djur! Jag brukar säga att om man inte gillar katter så skaffar man ju inte katt så då är det ju väldigt ologiskt att skaffa barn när man inte gillar barn, det är ju "till besvär" i 20 år precis som en katt

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Ja, jag hoppas det också. Jag har ju förmåga att knyta an till andra människor, och vill i regel "väl". På ett sätt kanske det vore lättare om man som Petruska (bl a) gjorde: blev med barn när man var yngre och inte "tänkte" så mycket. Jo, det är klart att man tänkte även som ung, men nu är det så vansinnigt intellektualiserat.
)

Ja, precis! Såhär i "efterhand" kan jag tänka att jag ibland litepyttegranna kan ångra lite att jag varit så himla PLANERANDE i mitt liv. Att allt liksom bara ska vara rätt, riktigt och genomtänkt i alla lägen. Att jag liksom inte bara slängde mig utför stupet (att skaffa barn) ännu tidigare. Å andra sidan; då hade det varit med någon annan man än nuvarande praktexemplar.. och kanske hade jag då aldrig ens träffat honom?

Man kan och ska inte ångra sina val i livet, men .... tja, om någon yngre skulle fråga mig om "när är rätt tid att skaffa barn" så skulle jag INTE säga "vänta tills du är 38 som jag gjorde". Inte för att jag är för gammal och orkeslös; jag orkar hur bra som helst, men snarare för att det finns risken att man faktiskt inte ens KAN få barn då; att risken är större att man inte KAN få fler än ett barn (om man nu skulle komma på att man vill ha fler). Om man ska vänta så ska man göra det för att man inte känner sig redo ännu, inte för att man ska vara "klar" med ditt, datt, dutt och fan och hans moster.

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Så skönt med någon mer som jämför det med att skaffa djur! Jag brukar säga att om man inte gillar katter så skaffar man ju inte katt så då är det ju väldigt ologiskt att skaffa barn när man inte gillar barn, det är ju "till besvär" i 20 år precis som en katt

Jag tänker på vad min mamma sa till mig för många år sen om just katter. Jag sa ibland att "jo, katter är väl söta, men... näe, inget för mig. Jag är hundmänniska". Då sa hon "ja, men man förstår sig nog inte riktigt på katter förrän man har en själv". Och det stämde prima på mig (har haft 3 katter samtidigt tills för några år sen)!

Likaså med barn; jag har aldrig ogillat barn, men heller aldrig varit "barnkär"; speciellt inte gällande små bebisar. Men jag har ändå förstått att ens egna barn är något helt annat än andras.
Och så är det för mig. Fortfarande. Men jag får väl erkänna att jag blivit nååågot mer allmänt barnkär sedan jag fått eget; nu förstår jag mig på dem på ett helt annat sätt. Liksom jag förstår mig på katter och nöjet med dem!

 

[stjarnfrugt]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Så skönt med någon mer som jämför det med att skaffa djur! Jag brukar säga att om man inte gillar katter så skaffar man ju inte katt så då är det ju väldigt ologiskt att skaffa barn när man inte gillar barn, det är ju "till besvär" i 20 år precis som en katt

Med den skillnaden att går det åt helvete på något sätt så kan ett djur säljas/omplaceras utan större men i de flesta av fallen.

Förlåt för onödig kommentar, men jag känner så - barn är oåterkalleligt och för mig är det inte värt risken

 

[jacko]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Nä, jag tror ALDRIG jag känner mig redo. Och jag fyller 37 i december...

Men det är skönt att höra att du ORKAR iaf, det har man ju hört av mindre psykologiska kollegor att "oh, herregud vilken tur att man skaffade barn när man var runt 20, för grymma öde att behöva ha småbarn när man är 40"...

Precis som du skriver i ditt svar till No1: "Han har inte ångrat sig". Jag har hittills aldrig hört någon som ångrat att de fått barn, vilket ju är en ganska klar indikator på att det där med föräldraskap är rätt spännande!

Jätteintressant för mig att läsa lite om hur du och din sambo/man resonerade, eftersom det trots allt är ganska svårt att tala om med sin partner. Det är svårt när den ene så gärna vill och den andre känner sig helt bortkollrad. (De här förbenade hormonerna gör ju inte saken bättre, eller så är det bara skönt att ha dem att skylla på... Igår kväll kunde jag inte somna så bara för att ha nåt att göra började jag gråta för att det var så synd om mig. Anyone for Prozac? )

Och det är lätt att över ett internetforum tycka det låter konstigt att man ens överväger att testa att bli med barn när man inte helhjärtat längtar och redan stickat 4 koftor till den framtida bebisen, men livet är ju olika för oss alla. Det kan också vara lätt att ge rådet "bryt relationen om det kommer sådana ultimatum", men alla relationer är ju unika. Kanske den som ger rådet inte har upplevt att vara ihop med någon man VERKLIGEN vill vara med resten av livet, som vill/inte vill ha barn - när man själv är "åt andra hållet"?

Livet är inte lätt, det är det inte. Ibland hade det kanske varit enklare om ens hjärna inte höll på så mycket? Om den bara la sig i träda och tänkte "enkla" tankar. Då hade man väl haft 9 ungar vid det här laget. Som hetat Liam, Noah, Tova, Tuva, Anakin, Zandrah, Love, Aragon och Nian.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Precis som du skriver i ditt svar till No1: "Han har inte ångrat sig". Jag har hittills aldrig hört någon som ångrat att de fått barn, vilket ju är en ganska klar indikator på att det där med föräldraskap är rätt spännande!

Jag har faktiskt haft två kollegor som båda två sagt att om de fick välja om skulle de inte ha skaffat barn. Varav den ena av dem tom uttryckligen sagt att det var ett misstag att inte göra abort, men att hon aldrig skulle säga det åt sin son - idag 22 år gammal

Det kan också vara lätt att ge rådet "bryt relationen om det kommer sådana ultimatum", men alla relationer är ju unika. Kanske den som ger rådet inte har upplevt att vara ihop med någon man VERKLIGEN vill vara med resten av livet, som vill/inte vill ha barn - när man själv är "åt andra hållet"?

Hade jag varit den manliga parten hade jag nog haft lättare att tänka om. Det är trots allt kvinnan som drar det stora lasset, inte minst fysiskt, annat kan man inte påstå.

 

[jacko]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Förlåt att jag skriver det, men jag tycker dina kollegor verkar osunda? Jag har ALDRIG hört någon normal människa säga något liknande! Usch, så förfärligt.

Visst är det så att kvinnan bär det tunga lasset, men så är vi tuffa också!