Varför ville ni ha barn?

[Sol]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Alla människor mår dåligt ibland. Jag tycker att det är lite otäckt att förvänta sig att ens egen unge ska må bra hela tiden. Jag är rädd att det blir som en börda för barnet. Att det tror att det måste visa sig glatt för att föräldrarna inte ska bryta ihop.

Hur mycket föräldrarna än försöker skydda barnet, tror jag att de flesta barn är bättre på att skydda sina föräldrar.

Absolut, livet har sina ups and downs. Det jag var ute efter är att jag ju att jag kommer göra allt i min makt för att han ska må "normalbra/normaldåligt". Jag vill ju hemskt gärna att han ska slippa depression, panikångest, ätstörningar och andra psykiska problem många unga idag verkar drabbas av.

 

[Nikki o Fabian]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Med den skillnaden att går det åt helvete på något sätt så kan ett djur säljas/omplaceras utan större men i de flesta av fallen.

Förlåt för onödig kommentar, men jag känner så - barn är oåterkalleligt och för mig är det inte värt risken

Fast där tycker jag att du tänker lite konstigt, för man försöker väl lösa sina problem med dom djur man har, man säljer dom ju inte bara för att nått inte funkar.
Men visst jag förstår ändå vad du menar.
Fast vissa klarar ju heller inte av sina barn och då tar sociala hand om dom.

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Fast där tycker jag att du tänker lite konstigt, för man försöker väl lösa sina problem med dom djur man har, man säljer dom ju inte bara för att nått inte funkar.
Men visst jag förstår ändå vad du menar.
Fast vissa klarar ju heller inte av sina barn och då tar sociala hand om dom.

Jooo..... men när man löser problem med djur så finns liksom fler utvägar än om man har barn. Åtminstone för de flesta tror jag.

Jag hade två katter när jag träffade min sambo. Han märkte rätt snart att han var allergisk mot katt (ngt han inte märkt förut). När så en av katterna dog så ville jag inte skaffa en till, eftersom jag och sambon ville fortsätta leva tillsammans. Då blev den som var ensam kvar "psykiskt sjuk". Han hade alltid levt med kattkompisar och var helt förtvivlad; skrek och jamade och hängde o klängde på oss så fort vi var hemma. Mitt första alternativ var omplacering; men jag hittade inget hem tillräckligt snabbt (katten LED verkligen). Så; då blev det avlivning av min friska 12åriga katt.

Det alternativet hade inte ens existerat vare sig i tanken/känslan eller ur juridisk/etisk synvinkel i samhället gällande ett barn.

Att just sälja/omplacera "när något inte funkar" är nog inte helt ovanligt. Och oftare en bättre lösning än att djuret stannar kvar i ett hem där det inte kan må bra.

 

[Minna86]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Under graviditet och amning ja. Men annars måste det inte vara så. Det är något man faktiskt kan försöka motverka. Om man som kvinna vill att han ske "dela lasset" så får man se till att dels börja med att kräva att man delar på fl; det ger bättre förutsättningar för att han ska fullt ut förstå och tvingas ta ansvar i lika hög grad som en själv. Och ger bättre förutsättningar till att man själv som kvinna låter bli att "lägga sig i" och styra hur han gör.

Detta har ju diskuterats hundra gånger och visst stämmer det. Men om man själv vet med sig (som jag) att man redan nu har kontrollbehov och är den som ser till att saker blir gjorda är det ju bra att man inser att man även kommer dra det tunga lasset med barnet. Jag brukar säga till min sambo att jag behöver inga barn eftersom jag har honom
Min kompis är väldigt lik mig på det området och hon har precis fått barn. Och även fast hennes sambo gör mycket så är det ju ingen tvekan om vem som har mest "ansvar". Jag blir lite stressad när jag ska lämna hundarna med sambon i en helg eller liknande så då jag kan ju tänka mig om det gällde mitt barn.

Kanske ska säga att jag har en jättebra sambo som inte är ovanligt lat på något sätt men han är man och jag är som jag är...

 

[mino]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Du är alltid så klok mino!!

Tack, vad glad jag blir!

 

[mino]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Alltså jag skulle starkt rekommendera att du gör upp med den sidan hos dig själv innan ni skaffar barn. Med en liten bebis kanske det möjligtvis känns kul att ta hela ansvaret men vid flera barn så kroknar många kvinnor som resonerat som du och det blir separation. När man har flera småbarn det få som tycker att det känns bra att dela en krävande tillvaro med en vuxen människa som tillför extraarbete snarare än underlättar situationen. Du kan ju hitta ett antal sådana trådar där man har separerat eller överväger att separera av det skälet här på Förälder. Överdrivet kontrollbehov är inte ett drag som man har nytta av när det gäller familjebildning.

 

[Minna86]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag som sagt val medveten om hur jag ar som person och har aven sagt till min sambo att om vi skaffar barn kommer det forstora var relation. Han lever dock i nagon dromvarld dar saker bara ordnar sig och blir jattebra av sig sjalva...

Min mamma ar namligen precis likadan och jag har under hela min uppvaxt sett hur alla semestrar/kalas och andra roliga saker varit ett helvete for henne eftersom hon tagit pa sig allt och varit ensam med allt ansvar. Och detta ar till stor del hennes eget fel eftersom ingen kan gora saker lika bra som henne. Hade hon bara skaffat ett barn kanske hon hade klarat att vara lycklig men med tre stycken blev det helt enkelt for mycket.

Jag ar sa lik henne nar det galler det sa jag ar redan nu livradd for att bli som henne, skaffar jag barn blir det omojligt. Sa det ar ju en jakla tur att jag inte vill ha barn

 

[stjarnfrugt]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag tror att många problembeteenden går att komma till rätta med, det första steget är att vara medveten om dem så som du är. Sen är det klart att om man bara finner sig i situationen så görs heller inget åt problemen. Har man heller inte tillräckligt stora problem av dem så är man ju inte nog motiverad att åtgärda. Det säger sig självt.

Är du dessutom inte intresserad av att få barn är det ju självklart inte nog motiverande att jobba bort problemen för att kunna ha barn. Är det dock det enda som hindrar dig så bör du nog för din egen skull tänka om. Kanske annars också för den delen - Kontrollmani är inte bara ett problem när det gäller familjebildandet. Säger jag - vis av egen erfarenhet

 

[No1]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Åh, vad jag känner för dig och din situation!

Jag och min sambo stod i motsatt läge när vi började prata om barn. Jag ville, men han var väldigt osäker. Jag skrev en tråd härinne också som blev så himla känslomässigt jobbig att jag fick låta bli att läsa den under några veckor....
.

Tack Björk och alla Ni andra som riktat er till mig. Är tacksam för er tid och era kloka ord

Precis som du skrev Björk så undvek jag denna tråd ett tag för det är ett jobbigt och svårhanterat ämne.
Det är ju som det är.
Vi är som vi är och tycker som vi tycker.

Jag bestämde mig för att lyfta detta ämne häromdagen, orkade inte grubbla i min ensamhet.
Jag var helt ärlig med mina tankar och bad honom att vara likså.
Det blev ett rätt jobbigt samtal.

Mitt hariga och ambivalenta resonemang känner ni redan till så det hoppar vi. Hans resonemang:

Han har alltid velat se barn som en del av hans liv men har aldrig träffat en kvinna som fått honom att känna att hon är hans framtid, eller ännu mindre, någon han vill se som mamma till hans barn.
Jag är tydligen den första han känner så för.
Att det är jag är förknippat med hans längtan efter barn.

Idag resonerar han som så att om det visar sig att vi inte kan få barn, eller att jag backar på den punkten, så kommer han bli ledsen och besviken men kärleken till mig är större än längtan efter barn.
Han lade även till att om han lämnar mig så finns det fortfarande ingen garanti för att han träffar en kvinna han kommer känna lika starkt för och ingen garanti för att det kommer bli några barn med någon annan.

Han ser det som så att nu när han haft turen att träffa någon han ser som sin livskamrat, så hoppas han att jag med tiden kanske ser på frågan med andra ögon i takt med att tryggheten och tilliten till honom växer.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Vad skönt att du äntligen tog dig mod och ork att lyfta denna fråga med din sambo Det måste ändå kännas lugnande och ganska skönt att ha fått endel frågor besvarade?

Visst förstår jag att det inte är så enkelt att alla problem är som bortblåsta, men det måste ju ändå vara någon sorts trygghet i att du vet vart du har honom nu? Kanske mognar mammabiten för dig och du en dag vill, men händer det inte så är det inte så definitivt mellan dig och din sambo att det bara är att gå skilda vägar... Det måste väl ändå ge dig någon sorts ro i själen och att du kanske kan släppa denna "klump" litegrann ändå? *hoppas*

Tack och lov är min sambo inte den som vill ha barn, och vi har pratat så mkt om saken att vi båda vet vart vi har varandra i den frågan. Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken på att han kanske ändrar sig en dag och vill ändå. Just nu verkar det mest vara "fritidsberövandet" som är det som talar emot för honom, medan det från min sida är precis hela grejen - jag VILL inte. Jag vet att han längtat efter barn innan vi träffades, och att det även "gick över" innan vi träffades, men det är ändå ett litet orosmoment för mig. För min del har det snarare varit en röd tråd genom livet - jag har aldrig velat varken vara gravid, föda barn eller vara mamma. Ibland har jag tänkt tanken bara för att se vad jag känner inför det men det blir alltid efter ett tags grubblande ett definitivt Nej på alla punkter.

Däremot förstår jag precis vad det innebär att känna att man har någon sorts förväntning hängande över en. Jag kan förstå om du känner att din sambo hoppas och väntar på en ändring från din sida och att du blir stressad av det. Jag känner samma sak vad gäller min sambo, om än det handlar om andra saker än barnfrågan.
Man får helt enkelt göra en "check" med sambon emellanåt för att se om det man inbillar sig är sant eller bara nåt hjärnspöke man har...

 

[Minna86]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag tror att många problembeteenden går att komma till rätta med, det första steget är att vara medveten om dem så som du är. Sen är det klart att om man bara finner sig i situationen så görs heller inget åt problemen. Har man heller inte tillräckligt stora problem av dem så är man ju inte nog motiverad att åtgärda. Det säger sig självt.

Är du dessutom inte intresserad av att få barn är det ju självklart inte nog motiverande att jobba bort problemen för att kunna ha barn. Är det dock det enda som hindrar dig så bör du nog för din egen skull tänka om. Kanske annars också för den delen - Kontrollmani är inte bara ett problem när det gäller familjebildandet. Säger jag - vis av egen erfarenhet

Jag tror både ja och nej. Jag tror att det går att komma till rätta med på så sätt att man inte stör sin omgivning med problemet men jag tror inte kontrollbehovet går att jobba bort. Inte så länge jag bor ihop med en man (alla mina vänner har samma problem med sina killar så jag går på teorin att det är en manlig/kvinnlig grej).
Så länge det blir bevisat för mig om och om igen att om jag glömmer något så glöms det bort så finns beteendet kvar.

Jag skulle vilja jobba bort det utav andra anledningar än att bilda familj. Jag och min sambo har haft allvarliga samtal om detta där han lovar dyrt och heligt att skärpa sig och man kan märka en liten skillnad i en vecka och sen är allt som vanligt igen. Så vi har ordentliga bråk ungefär var sjätte månad... Ingen bra lösning men jag vet inte hur man löser det.

No1:

Vad bra att du pratat med din sambo och lagt alla kort på bordet! Det är egentligen det enda rätta och känner man sig osäker som sagt så är det väl bara att göra någon uppdatering på läget. Så man inte går och inbillar sig något som gör att man blir ledsen.
Jag har velat prata med min sambo om barn LÄNGE men vågar inte eftersom jag är rädd att han ska tycka jag är tjatig (lägger lite pikar ibland) och att vi är alldeles för unga för att bekymra oss om det, vilket är helt sant men jag vill inte att han tror att jag ska ändra mig för rätt som det är så är vi över 30 och han inser att han MÅSTE ha barn....

 

[stjarnfrugt]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag tror både ja och nej. Jag tror att det går att komma till rätta med på så sätt att man inte stör sin omgivning med problemet men jag tror inte kontrollbehovet går att jobba bort. Inte så länge jag bor ihop med en man (alla mina vänner har samma problem med sina killar så jag går på teorin att det är en manlig/kvinnlig grej).
Så länge det blir bevisat för mig om och om igen att om jag glömmer något så glöms det bort så finns beteendet kvar.

Jag skulle vilja jobba bort det utav andra anledningar än att bilda familj. Jag och min sambo har haft allvarliga samtal om detta där han lovar dyrt och heligt att skärpa sig och man kan märka en liten skillnad i en vecka och sen är allt som vanligt igen. Så vi har ordentliga bråk ungefär var sjätte månad... Ingen bra lösning men jag vet inte hur man löser det.

Blir det någon katastrof om det är något som inte blir gjort då? Om man hela tiden intalar sig att det blir katastrof om saker inte görs på ens eget sätt, då gör man sig oumbärlig och då har man befäst sin kontrollmani igen. Låt saker bli ogjorda - vad händer? Går världen under? Dör någon? Framförallt - dör du?

Många nojjor man har går just ut på att man tror att nåt jättehemskt händer om saker inte utförs på rätt sätt. Man måste inse att det inte händer mer än att man tror att det ska hända saker. Det handlar om att lära sig att acceptera att saker kan fungera trots att man själv inte håller i alla trådar. Det handlar om att lita på andra men också om att lita på att man själv kan låta bli att lägga sig i.
Har du provat att strunta i saker som inte blir gjorda? Vad händer?
Om min sambo inte lägger sin skitiga tvätt i tvättunnan när jag har bokat tvättid så förblir den skitig. Det är inte mitt problem. Jag blir inte lyckligare om han har rena byxor. Ett exempel bara, för att jag ska slippa hålla reda på allt

Jag har haft sådan kontrollmani att jag en period blev sjuk av den. Det går att bli av med, jag vet det. En dag inser man att egentligen händer ingenting om man släpper kontrollen. Den stora rädslan är rädslan för att inte ha kontrollen, inte att egentligen släppa kontrollen

Om detta ger såna stora problem i er relation så gå till en parterapeut. Det är intressant att diskutera med en helt utomstående som kan ge en objektiv bild av verkligheten. Ibland tar man sig själv och sin egen roll på för stort allvar. Man kan faktiskt bli utbränd bara av att vara sig själv, sjukt men sant. Se till att det inte händer, det är så onödigt.

Jag tror att din sambo lever i en värld där han insett att det inte blir katastrof för att saker glöms bort. Jag tror att du skulle vinna på att delta i den världen, iaf en dag eller två, så ser du vilken oerhört onödig energiutgift det är att kontrollera saker för jämnan
Säg åt dig själv "De här dagarna struntar jag i om min sambo glömmer det och det, bara för att jag får se vad som händer om det inte görs". Så provar du, och sen utvärderar du det efter att de dagarna gått...

Anledningen till att många kvinnor gnäller på sina karlar om detta vardagsstök som att handla, tvätta, städa osv är just för att de tar på sig den rollen. Säger man hela tiden till sin sambo "jag tar hand om detta för det blir bäst så" då struntar han ju i det. Än värre blir det om han inser att du gör det även om ni kommer överens om att han ska göra det. Varför ska han göra något du ändå går och lägger dig i?
I detta fall får faktiskt många kvinnor skylla sig själva för att de sitter i denna sits. Har man en gubbe som vägrar städa - låt honom sitta i sin egen skit. Det enda sättet för människor att tvingas ta tag i sina problem är att ingen annan gör det åt dem.
Jag blir vansinnig på en av mina bekanta som i 7 års tid gnällt på att hennes man aldrig lyfter ett finger hemma. Hon säger "När jag säger åt honom att jag ska sluta städa efter honom struntar han helt i det och efter tre dagar är det ändå jag som måste fram med dammsugaren". Tacka fan för det - han vet ju att han kan vänta ut henne. Så har det varit i 7 år sen de träffades. Hon har ännu inte vågat fullfölja hotet om att sluta städa runt honom. Förmodligen skulle han göra det själv om hon för en gångs skull struntade i att vara hans morsa. Men hon klarar inte av det - hon måste ha kontrollen. Kontrollen för henne är ett rent hem.
Detta är ett mkt konkret exempel på hur kontrollbehovet uttrycker sig och hur det får fortgå för att HON ser till att det fortgår. Hon ger sin kontrollmani näring genom att hela tiden ta kontrollen. Problemet är inte att hennes man inte städar - problemet är att hon måste ha kontroll över städningen.

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Han ser det som så att nu när han haft turen att träffa någon han ser som sin livskamrat, så hoppas han att jag med tiden kanske ser på frågan med andra ögon i takt med att tryggheten och tilliten till honom växer.

Han verkar vara en sund och vettig person din livskamrat!
Och; kanske tog detta samtal dig ifrån känslan av "avelsko" i alla fall?

jag förstår att han hoppas (och det gör säkert du också). Ge det lite tid och fundera lite mer. Kanske får han rätt? Eller också får han inte rätt och då är det bara så. Hur som helst så måste du känna att du fattar rätt beslut för dig i frågan.

 

[Minna86]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Katastrof och katastrof... det skulle jag kanske inte kalla det. Men jag vill inte gå i skrynkliga kläder, ha ett kylskåp som luktar fan, ha en matta av grus och päls på golven, ogenomskinliga fönster, meterhögt gräs (även i rabatterna), så tovig hund att hon måste klippas, samma sängkläder vecka efter vecka osv osv osv
Så nej, världen går inte under och ingen dör men jag vill kunna få gäster utan att skämmas!

Ja, jag har provat att strunta i saker (oftast dammsugningen) men det slutar med att vi efter drygt en vecka ska få gäster och jag får då säga till honom. Vi har två hundar så då är det ungefär lika grusigt som utomhus.
Saker som bara påverkar honom skiter jag fullständigt i, förutom om vi ska gå ut tillsammans för då vill jag att hans skjorta ska vara struken.

Vi behöver ingen parterapeut. Det jag tycker är svårt att förstå är varför man inte kan anstränga sig lite för personen man älskar? Jag har förklarat för honom flera gånger hur ledsen och olycklig jag blir av att behöva ha koll på allt men det verkar han inte bry sig om.
Och visst jag kan släppa kontrollen, men hur många aktiviteter ska behöva bli misslyckade eller missas totalt bara för att han ska lära? En hel tävlingssäsong kan ju gå åt skogen, hur kul är det? Och hur kul är det att bo i en svinstia och isolera sitt hem i flera månader bara för att han är trög?

Jag vet precis hur det är för när jag inte är hemma så sköter han allt så bra (förutom att han lämpar av hundarna hos mina föräldrar) och får gjort lika mycket på en helg som det hade gjort veckor att göra om jag varit hemma. Och det är väl bra men om det är det som krävs så blir ju förhållandet svårt eftersom jag då måste åka iväg varannan vecka (om man ska dela 50/50).

Nu blev det långt och detta har ju inte med tråden att göra men ganska skönt att skriva av sig

 

[Mitten]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag förstår mycket av det du skriver! Jag har/har haft stort kontrollbehov och har varit projektledaren hemma Men sen Elina kom fungerar det inte! Jag kan inte ha hela ansvaret för henne, maken, huset ... han är hur go som helst och gör det jag ber om men tar liksom inte initiativ, det är skitjobbigt, det går INTE att vänta ut. Men det är faktiskt mycket bättre, för att inte säga perfekt, nu!

Vi gjorde till slut listor. Varje dag i veckan, vad skall göras. Till exempel, tisdag är det idag. Då skall alla sopor tömmas (sophämtning imorgon), badrummen skall städas och skötbordet spritas av, kattlådan skall tömmas, katternas matskålar skall diskas. På tisdagar hämtar maken från dagis, så han kommer hem tidigt, så det är hans uppgift att se till att dessa saker är gjorda. Antingen hinner han det innan jag kommer, eller så gör han dem när jag kommer och tar dottern. I värsta fall gör han det när hon somnat. Men innan dagen är slut så skall det vara gjort, helt enkelt. Av honom.

Innan vi somnar skall leksakerna vara undanplockade, disken borta, köket rengjort. Varje dag, då, och det gör den som inte nattar Elina.

Det låter tråkigt och uppstyltat, men det tar bort massa stress från oss båda. Just att dessa vardagliga saker styrs upp så diskussionen inte uppkommer vems fel det är att kattlådan är överfull.

Tre dagar i veckan står det 'dammsuga av nedervåningen', och en gång städar vi 'på riktigt' hela huset. Då brukar vi hjälpas åt, eller så går en ut och leker med dottern medan den andra städar. Eller så hjälper hon till

Mitt kontrollbehov har minskat sedan dottern föddes, och makens initiativförmåga har ökat. Men det var för att vi blev lite tvugna att ta tag i problemet, det kom inte av sig själv direkt... men jag mår så mycket bättre när det är såhär!

 

[Minna86]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag ' ar oxa ett stort fan av listor men har inte tagit det sa langt som du. Kanske ar det enda ratta. Nar vi flyttade ihop bestamde vi att pa lordagar stadar vi ordentligt och det gor han villigt. Sa det kanske ar losningen...

Ska ta upp det med honom nasta gang vi traffas, vi jobbar om varann nu... Han kommer ju inte gilla det men det skulle ju hjalpa mig att slappna av och underlatta for honom. Da behover han ju bara lasa innantill och inte tanka!

Tack!

 

[No1]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Han verkar vara en sund och vettig person din livskamrat!
Och; kanske tog detta samtal dig ifrån känslan av "avelsko" i alla fall?

Jo, han är underbar och perfekt för mig
Känner mig lite mindre som avelsko, ja

jag förstår att han hoppas (och det gör säkert du också). Ge det lite tid och fundera lite mer. Kanske får han rätt? Eller också får han inte rätt och då är det bara så. Hur som helst så måste du känna att du fattar rätt beslut för dig i frågan.

Jag ska försöka släppa detta nu, ske vad som sker. Hoppas gör jag iaf att en längtan infinner sig, det skulle underlätta, mycket.

 

[jacko]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Måste bara instämma i de andras ord - vad skönt att ni diskuterat det nu!

PS: För mig infann sig inte "längtan" dock en sorts nyfikenhet!

 

[No1]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Måste bara instämma i de andras ord - vad skönt att ni diskuterat det nu!

PS: För mig infann sig inte "längtan" dock en sorts nyfikenhet!

Nej jag hoppas inte på något omvälvande men det skulle vara skönt om det hände!
Jag älskar honom så mycket att jag med hela mitt hjärta inte vill göra honom besviken på denna punkt, när jag vet hur mkt det betyder för honom.

 

[Mitten]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag ' ar oxa ett stort fan av listor men har inte tagit det sa langt som du. Kanske ar det enda ratta. Nar vi flyttade ihop bestamde vi att pa lordagar stadar vi ordentligt och det gor han villigt. Sa det kanske ar losningen...

Ska ta upp det med honom nasta gang vi traffas, vi jobbar om varann nu... Han kommer ju inte gilla det men det skulle ju hjalpa mig att slappna av och underlatta for honom. Da behover han ju bara lasa innantill och inte tanka!

Tack!

Jamen precis, det låter himla kantigt och trist och lite överdrivet. Men just det att han kan läsa innantill ISTÄLLET för att du skall behöva tjata är så mycket hälsosammare för relationen. Och listan får man ju göra tillsammans så man är överens, så det inte blir diskussion om själva innehållet sen.