Varför ville ni ha barn?

[mino]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Alltså det är ju viktigt att komma ihåg att så man frågar så får man svar. Det ser man ju väldigt tydligt i de barnskeptiska trådar som varit tex på Senior där folk försöker övertrumfa varandra i hur lite man verkligen behöööver förändras och att man visst kan springa på restaurang och ha 13 hästar och heltidsjobb samtidigt som man har småbarn. När alla som har barn vet att en väldigt stor del hänger på ungen och inte alls på förälderns inställning till att fotvandra i Nepal. Det är lätt att utåt sett göra sig lustig över en familj som äter köttbullar och fiskpinnar men när man sitter där med sin lilla matvägrare då är det valet en fis i rymden. Ingen vettig människa envisas med att servera coq au vin till en 3-4 åring som petar bort allt utom makaroner och varför det skulle vara mer provocerande än nån som lever på vatten och bröd för att ha råd med en häst övergår egentligen all logik. Men det finns ett behov hos många som har barn att bevisa att allt är som förr och att de absolut inte har blivit en sån där hemsk högljudd överviktig dagisfrökenkvinna som servar en barnaskara med Mer och ballerinakex på en sån där ihopknytbar "praktisk" picknickfilt. Personligen tycker jag att jag har blivit mer tolerant mot kvinnor i allmänhet sen jag fick barn. Folk gör så gott de kan och försöker hantera livet så gott det går. Så såna uttalanden som kommer från dina kollegor skulle jag ta med en ganska stor nypa salt.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Visst är det du säger sant, men samtidigt kan man inte blunda för att det faktiskt finns olyckliga föräldrar PÅ RIKTIGT. Dvs sådana som ångrar att de fått barn, även om det enligt majoriteten är det underbaraste man gjort så FINNS det en liten procent som inte håller med TROTS att de upplevt det där "underbaraste som finns" dvs att få barn.
Man kan alltid diskutera hur sunt det är. Men det finns ingen kvalitetsstämpel på människor, allra minst när det gäler "tillåtelsen" till att få skaffa barn.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Visst är det så att kvinnan bär det tunga lasset, men så är vi tuffa också!

Jag skrev det där mest för att jag upplever fler kvinnor än män som barnskeptiska, iaf i min närhet. Och jag förstår det. De ställer inte upp med sin kropp till förfogande för hormonjippo, förlossningsproblem, övervikt, hängtuttar osv. Jag förstår att många män har den naiva synen på faderskapet som en kul sysselsättning där man lirar lite fotboll, läser sagor och gullar över vaggan. Även om de kan känna med kvinnan så kan de inte känna det hon känner. Och det förstår jag mer och mer då jag pratar barn med mina manliga vänner. De flesta är positiva och vill gärna någon gång ha en liten knodd, och kan verkligen inte förstå varför kvinnor ibland är skeptiska, rädda osv för vafan det är ju KUL ATT LITA FOTBOLL. Varför gnäller kvinnor bara om illamånde, förlossningsskräck, sömnlösa nätter, förlorad/försenad karriär och sjuka dagisbarn - det är ju så gulligt med knattar i fotbollsdress?

 

[Minna86]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Förlåt att jag skriver det, men jag tycker dina kollegor verkar osunda? Jag har ALDRIG hört någon normal människa säga något liknande! Usch, så förfärligt.

Visst är det så att kvinnan bär det tunga lasset, men så är vi tuffa också!

Det är på grund av kommentarer som denna som man aldrig hör någon ångra sina barn. Det är helt enkelt förbjudet!

Jag förstår inte ärligt talat varför det är så förfärligt. Givetvis hade det varit tråkigt om ens mamma sa att hon ångrade att hon fick mig. Det betyder ju inte att hon inte älskar mig, det betyder bara att hon hade velat att hennes liv såg annorlunda ut.

Man får ju ånga alla andra beslut, varför inte detta?

Jag inser att det kommer bli ramaskri nu och givetvis ska man inte säga det till sina (små) barn.

 

[Petruska]

Sv: Varför ville ni ha barn?

För min del, alltså för en som inte vill ha barn, låter det där destruktivt. Min syn på barn är att det är ett helhjärtat åtagande man går in i med 110% längtan,

Jag lutar nog tvärtom åt att det där med längtans betydelse är klart överskattat. Jag tror inte att de som längtar mest på något automatiskt vis blir de lyckligaste eller "bästa" (vad det nu är) föräldrarna. (För min del kan det lika gärna vara så att man "längtar" efter barn tex för att man misslyckas med att fylla livet med något annat vettigt innehåll.)

Å andra sidan verkar det kanske lite väl konstigt att skaffa barn om man inte alls vill, men det finns ju många grader på den där skalan.

Jag ville inte direkt ha barn, men upptäckte att jag var gravid och fick då en varm känsla för det barnet. Jag vill framhålla att jag absolut inte är abortmotståndare, så de hade inget med det att göra.

Jag var säker på att jag skulle älska barnet i samma sekund som det föddes, och det gjorde jag, men jag längtade inte efter barnet i förväg. (Jag längtade efter att föda, för jag gillade inte att vara gravid.)

 

[A-K.Eng]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag ville inte direkt ha barn, men upptäckte att jag var gravid och fick då en varm känsla för det barnet. Jag vill framhålla att jag absolut inte är abortmotståndare, så de hade inget med det att göra.

Jag var säker på att jag skulle älska barnet i samma sekund som det föddes, och det gjorde jag, men jag längtade inte efter barnet i förväg. (Jag längtade efter att föda, för jag gillade inte att vara gravid.)

Lite så känner jag det också förutom att jag blev gravid med avsikt och tycker att det är rätt kul att vara gravid. Emellanåt. En tjock mage kan ju vara lite ivägen.

 

[Petruska]

Sv: Varför ville ni ha barn?

När alla som har barn vet att en väldigt stor del hänger på ungen och inte alls på förälderns inställning till att fotvandra i Nepal.

Jag ber om ursäkt, men förutsatt att vi pratar om vanliga, friska barn, så vet jag inte alls det där. Jag har haft barn i tjugo år snart, så jag tror inte att jag kommer att lära mig det heller.

Just coque au vin brukar fungera utmärkt, fågelkött äter de kräsnaste av barn, enligt min erfarenhet.

Mitt intryck är snarare att de saker som föräldrarna/föräldern verkligen VILL hålla fast vid sedan ungarna/ungen har kommit, de sakerna funkar också. De saker man är mindre övertygad om, däremot, där är man mer utlämnad till hurdan ungen råkar vara. Således funkade mina utmärkt på restaurang, men jag hade inte kunnat upprätthålla hästeriet ens om pengarna hade funnits. De var alldeles för tidskrävande alternativt jag lät dem vara alldeles för tidskrävande.

Om man aldrig konfronterar ungen med fiskpinnar, lär den inte heller börja kräva det.

 

[jacko]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag tycker inte sunda föräldrar ångrar sina barn. Fy farao vilken hemsk upplevelse ifall man får reda på att ens föräldrar ÅNGRAR en. Jag sätter helt enkelt mig in i barnets sits, därför tycker jag det låter vansinnigt hjärtlöst, och det gör mig alldeles svart av sorg inombords.

 

[Petruska]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag tycker inte sunda föräldrar ångrar sina barn. Fy farao vilken hemsk upplevelse ifall man får reda på att ens föräldrar ÅNGRAR en. Jag sätter helt enkelt mig in i barnets sits, därför tycker jag det låter vansinnigt hjärtlöst, och det gör mig alldeles svart av sorg inombords.

Dels är ju inte alla föräldrar helt sunda, av en mängd skäl. Livet är svårt och snårigt.

Dels kanske man kan tänka sig en form av "ånger" som inte handlar så mycket om barnet, som om föräldralivsföringen?

Min man har inga egna barn men det har jag. När vi var nya med varandra tyckte jag att om han ville ha barn kunde jag inte gärna neka till det. Jag visste då att jag skulle älska även det barnet (som alltså inte existerar), men jag visste också att jag för egen del helst inte ville ha föräldralivsföringen så utdragen. (Sonen var ca nio år då, och att få barn med tex tolv års mellanrum kändes inte helt attraktivt.)

Jag ångrar inte, men jag kan se fördelarna med om jag förblivit barnlös. Jag hade rest mer, haft mer pengar, ridit mer, överlag utformat mitt vuxenliv utifrån mina egna önskemål i högre grad, inte ungens behov.

Och jag hade sluppit att ha mitt liv dikterat av skolan i tolv år. Grundskola och gymnasium suuuuuger verkligen.

Samtidigt har jag ju ingen aning om vem och hur jag hade varit om inte den där bebisen kommit i min väg. Och jag gråter fortfarande nästan av rörelse när jag tänker på honom.

 

[stjarnfrugt]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Dels kanske man kan tänka sig en form av "ånger" som inte handlar så mycket om barnet, som om föräldralivsföringen?

Ja och det tycker jag inte är så hemskt ovanligt att man hör föräldrar som säger "Jag skulle aldrig ångra att NN blev till MEN jag skulle vilja läsa/resa/köpa häst/flytta/etc och nu inser jag att jag måste vänta tills NN är större". Som sagt, man ångrar inte sitt barn, men kanske tidpunkten eller rentav att man inte "gjort bort" det andra innan. Sen kan man ju heller inte glömma att det inte bara är barnet som förändrar situationen, helt plötsligt har man en helt annat sits genetmot barnets pappa. Det är inte bara en eller två viljor längre, utan tre (eller fler ju fler barn man har).

En "polares polare" som jag känner lite halvt, säger ofta att hon ville göra så mkt, men sen fick hon barn och sen insåg hon att det är henne allt hänger på, hennes sambo är inte den som möjliggör så mkt eget liv utanför familjen (bara när det gäller honom). Tragiskt.
Extra tragiskt är det när man vet att den tjejen hade både planer på att studera, resa och bo utomlands ett tag. Vad hände? - Mammaledighet och sedan slitit och lågbetalt heltidsjobb för att få ihop till räkningarna varje månad. Och ett förhållande som "vi jobbar på" men inget har hänt på tre år. Mer än att ölburkarna blir fler på vardagsrumsbordet. Jag gråter inombords när jag tänker på henne...

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Nä, jag tror ALDRIG jag känner mig redo. Och jag fyller 37 i december...

Men det är skönt att höra att du ORKAR iaf, det har man ju hört av mindre psykologiska kollegor att "oh, herregud vilken tur att man skaffade barn när man var runt 20, för grymma öde att behöva ha småbarn när man är 40"...

När jag får höra sånt (ofta mer av antydande än rätt ut...) så brukar jag faktiskt säga att det ju är viss skillnad på mig och dem. För det mesta har de som resonerar så småbarnsåren bakom sig. En person som tyckte just att det skulle vara så jobbigt har dessutom 4 barn. Jag sa då att det är klart att om man redan haft en massa år med småbarn så kan jag förstå att det känns jobbigt att "börja om" vid 40. Men jag har ju liksom "vilat" i 18 vuxna år före barnet kom. Att de upplever att deras "ork" för småbarn är slut har nog mycket att göra med att de just levt med barn i x antal år redan.

Jag håller med dig i mycket om dina tankar. Inget är självklart och ingens liv är den andres likt.

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Hade jag varit den manliga parten hade jag nog haft lättare att tänka om. Det är trots allt kvinnan som drar det stora lasset, inte minst fysiskt, annat kan man inte påstå.

Under graviditet och amning ja. Men annars måste det inte vara så. Det är något man faktiskt kan försöka motverka. Om man som kvinna vill att han ske "dela lasset" så får man se till att dels börja med att kräva att man delar på fl; det ger bättre förutsättningar för att han ska fullt ut förstå och tvingas ta ansvar i lika hög grad som en själv. Och ger bättre förutsättningar till att man själv som kvinna låter bli att "lägga sig i" och styra hur han gör.

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag skrev det där mest för att jag upplever fler kvinnor än män som barnskeptiska, iaf i min närhet. Och jag förstår det. De ställer inte upp med sin kropp till förfogande för hormonjippo, förlossningsproblem, övervikt, hängtuttar osv. Jag förstår att många män har den naiva synen på faderskapet som en kul sysselsättning där man lirar lite fotboll, läser sagor och gullar över vaggan.

Så olika det kan vara! Jag har träffat betydligt fler män som är skeptiska till föräldraskapet än kvinnor (bland annat min egen sambo var ju det). Men så är det kanske också män som ser föräldraskapet som något de verkligen VILL vara aktiva i. De har definitivt inte en bild av att "lira lite fotboll och gulla" så att säga. De är rädda för vaknätter, blöjbyten, mindre tid för egna intressen, oro för barnet vid sjukdomar, oro under graviditet, kolik mm mm.

Gällande min sambo så handlade det nog om hans behov av kontroll kombinerat med ett slags "frihetsberövande" som kändes jobbigast.

 

[jacko]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Ja, det har ni såklart rätt i - Petruska och Bortkommen!

Jag skyller min bristande förmåga att se olika sidor av saken på hormonproblem, känner mig allmänt knäpp just nu. (Mest ledsen).

Självklart kan man se att livet kunde tett sig annorlunda som barnlös eller om man "skaffat" barn senare i livet.

Men för mig som är 37, välutbildad och har "omvända problemet" (dvs jag väntar och väntar och väntar, och vad VÄNTAR jag på?!) känns det inte riktigt som min "vardag". Kanske därför jag blev så ledsen av kommentaren? (Och givetvis en liten liten tagg som gnager och säger "tänk om JAG ångrar mig!?)

Livet blir ju ändå aldrig som man tänkt sig. Tänk om du förblivit barnlös och börjat längta något enormt? Det kan man ju inte veta exempelvis. Oavsett hur många fina hästar som stod i stallet.

Jag vill återigen säga hur värdefullt det är för mig som inte är den där skimrande barfota gravida kvinnan att läsa om era erfarenheter!

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag lutar nog tvärtom åt att det där med längtans betydelse är klart överskattat.

Jag håller med. När min sambo pratade om att jag ju hade en "barnlängtan" som han aldrig känt så sa jag nog att "njaej.... jag vet inte om jag kan kalla det längtan direkt." Jag hade en önskan om att få barn, men någon slags längtan (á la biologisk klocka): nej. Jag har alltid velat ha barn någon gång i livet; jag sade det redan som tonåring. Men hade det varit det "allena saliggörande" i mitt liv så hade jag ju haft barn låååååååångt tidigare än vad jag sen fick.

Jag tänker vidare på det där med förväntningar på känslan man får som förälder. Jag kan ibland ana/märka att vissa personer har en så hög förväntning på något så livsomvälvande att de liksom plötsligt ska bli "skitlyckliga" och bara känna sig som i ett jätterus resten av livet. Den förväntningen hade inte jag. Och det tror jag var bra. Jag är samma människa och mitt liv är ju mitt, för min egen skull så att säga. Däremot har jag fått ytterligare en dimension i livet i och med föräldraskapet. Och ytterligare en person att ta hänsyn till och som jag älskar mer än allt annat på denna jord! Men det innebär INTE att jag ständigt går runt och är berusat mammalycklig. Det är jättespännande att vara förälder och man lär sig massor, men det är också till viss del inrutat och tidsödande. Å andra sidan så är det värt det tycker jag. Precis som många djurägare tycker att tiden man lägger på mockning, trista promenader i ösregn trots att man är sjuk, rensa kattlådor, hitta kattspyor på lakanen osv är värt det. Fördelarna och roligheterna väger tyngre än nackdelarna och tråkigheterna.

 

[mino]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Men herregud ifrågasätter man inte allt möjligt när man är 30+? Jag ställer mig ofta frågan om det verkligen var just det jag jobbar med som var det ultimata för mig. Skulle det inte varit roligt att vara psykolog...eller statsvetare...eller varför inte jobba med hästar? Och ska jag verkligen bo så här och i den här stan? För första gången börjar man känna lite av "jaha var det det här det blev". Jag kan ändå tycka att barn är väldigt meningsfullt som en del i personlighetsutvecklingen, sen att man inte har samma tid att utveckla alla intressen och hobbys känns mer som ett irritationsmoment i vardagen än som ett livsmisstag. Men det kanske beror på att jag väntade med att skaffa barn tills jag var 32.

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Men herregud ifrågasätter man inte allt möjligt när man är 30+?

Du är alltid så klok mino!!

Jag håller med. Jag skulle egentligen vilja leva typ 5 parallella liv samtidigt. Så att jag kunde göra liksom MER av ALLT.

 

[Sol]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag förstår att man vill se det så, det är ju någon form av självförsvar. Ingen skulle erkänna att man tänker "Många ungdomar mår piss men jag skaffar barn ändå", det klingar illa, så istället väljer man nog "Alla mår inte piss och mitt barn ska bli en av dom".

I min bekantskapskrets ska jag erkänna att jag endast har EN vän som inte haft någon sjukdom av psykiatrisk karaktär, större ångestproblematik eller familjetrauma under livet som ung. Och jag har inte speciellt få vänner, ganska "normalt" antal skulle jag säga. Så jag har lite svårt för att blunda och tänka "mitt barn skulle inte drabbas".
Jag kan tänka mig att det kanske är annorlunda om man inte sett samma eländesfrekvens, men jag vet inte. Det kanske är hormonera som gör en positivt inställd, eller så är det viljan. Jag har iaf lärt mig att en lycklig uppväxt är inget som bara infinner sig, snarare tvärtom. Allt annat än dåligt mående är bara en bonus. Och det var ändå på min tid, i dagens samhälle skulle jag vara livrädd att släppa ut min unge. Vi hade iaf inte lika mkt droger i omlopp när jag växte upp, men det behövdes tydligen inte för eländet kom ändå för många av mina nära.

Självklart påverkar ens erfarenheter hur man ser på livet.

Jag blundar ju inte för att många mår dåligt idag och visst förstår jag att trots att jag gör mitt bästa kan det vara mitt barn som mår dåligt en dag (jag har själv mått väldigt dåligt i perioder). Även om jag gör mitt yttersta för hans välmående kan inte skydda honom från påverkan av omvärlden.

Men för att kunna leva ett välmående liv går det ju inte att gräva ner sig i allt som kan gå åt helvete. Då kan man ju inte leva. Trots att jag är skilsmässobarn och har växt upp med en mängd skilsmässor i omgivningen har jag vågat gifta mig. För trots allt går det inte åt helvete för alla. Min mans föräldrar skiljde sig för att gifta sig med varandra igen efter några år!

Man måste våga släppa vissa orosmoment för att orka leva. Att skaffa barn var ett av de bästa besluten i mitt liv och än så länge så mår mitt barn bra och vi gläds åt honom varenda dag.

 

[Petruska]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Självklart kan man se att livet kunde tett sig annorlunda som barnlös eller om man "skaffat" barn senare i livet.

Men för mig som är 37, välutbildad och har "omvända problemet" (dvs jag väntar och väntar och väntar, och vad VÄNTAR jag på?!) känns det inte riktigt som min "vardag". Kanske därför jag blev så ledsen av kommentaren? (Och givetvis en liten liten tagg som gnager och säger "tänk om JAG ångrar mig!?)

Livet blir ju ändå aldrig som man tänkt sig. Tänk om du förblivit barnlös och börjat längta något enormt? Det kan man ju inte veta exempelvis. Oavsett hur många fina hästar som stod i stallet.

Det är sällsynt att man verkligen ångrar sig. Ska vi vara väldigt krassa, så tror jag inte ens att det beror på all den himlastormande föräldrakärleken alltid, utan också på att det vore så fruktansvärt jobbigt att ångra att hjärnan värjer sig för känslan. Som en självbevarelsedrift.

Där tänker jag nog som Mino; det där som man inte kan göra pga barnen, det är inte ett livsmisstag utan mer en av tillvarons alla inbyggda begränsningar. Ungefär som ens utbildning - jag kan ju inte söka arkitektjobb som verkar skitkul, för jag saknar kvalifikationerna. Det betyder inte att jag inte gillar den utbildning jag har.

Och så sett kommer du kanske om femton år ibland att tänka på vad du kunde ha gjort av tid och resurser utan ungen, men det är verkligen inte samma sak som att ångra! Det tror jag inte har att göra med när i livet ungen kommer, oavsett tidpunkt så får man prioritera på ett annat sätt rent praktiskt. Och i efterhand kommer man högst troligt ibland att leka med tanken på att det kunde ha varit annorlunda.

 

[Petruska]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Även om jag gör mitt yttersta för hans välmående kan inte skydda honom från påverkan av omvärlden.

Alla människor mår dåligt ibland. Jag tycker att det är lite otäckt att förvänta sig att ens egen unge ska må bra hela tiden. Jag är rädd att det blir som en börda för barnet. Att det tror att det måste visa sig glatt för att föräldrarna inte ska bryta ihop.

Hur mycket föräldrarna än försöker skydda barnet, tror jag att de flesta barn är bättre på att skydda sina föräldrar.