Varför ville ni ha barn?

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Egoskäl; ja, det skulle jag kunna kalla det. Jag ville ha barn för att JAG VILLE ha barn helt enkelt. I slutändan så skaffar man ju inte barn för de ofödda barnens skull eller samhällets eller sina föräldrar. I så fall skaffar man det av fel skäl tycker jag. Så; om man ska hårddra det så kan väl barnanskaffande ses som egoistiskt (precis som det mesta skulle kunna ses som; djurägare har också djur av ego-skäl; för att de VILL ha djur). Sen innebär inte egoskäl att man bara ÄR ego; utan man gör också uppoffringar (som förälder, djurägare, husägare, you-name-it), men det är man själv som väljer att göra uppoffringarna för att de förstås ger en något tillbaka i det långa loppet.

Jag ville ha barn för att få uppleva hur det är att vara förälder, uppleva att få vara med i en människas liv ända från början, uppleva hur det är när barnet utvecklas och växer till vuxen. Och att få delta i den resan; att vara "medhjälpare" i barnets utveckling och liv. Som ett äventyr som jag inte vill missa kan man väl säga.

 

[Björk]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Kanske en liten detalj och inget direkt tillägg i huvudfrågan, men...
De där "egoistiska skälen" tycker jag alltid kommer upp i "skaffa-barn-debatter". Jag för min del tycker nog det är lite meningslöst att dra upp det. Det är väl av egoistiska skäl som man väljer att skaffa barn likaväl som det är egoistiska skäl som man avstår att skaffa barn. Människan är ju egoist och i det stora beslutet av att skaffa barn eller inte bör man ju nästan agera egoistiskt tycker jag. Inte besluta sig för något, utifrån någon annans skull liksom

Exakt vad jag menar!!

Det mesta vi gör är egoistiskt om man hårddrar det. Men; det kan också sammanfalla väldigt väl med andras behov och därmed bli "osjälviskt" samtidigt som grundskälen ändå är egoistiska. *hmm* blev det begripligt?

 

[Mitten]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag har funderat mycket på frågan. Jag hade svårt att bli gravid och trodde att det inte gick, och ett förhållande gick i kras på grund av det. Och jag levde jättebra utan barn, men ändå blev jag så lycklig när det till slut tog sig. Även om jag försökt tänka att jag hade mer tid, pengar och sånt att spendera på MIG om jag inte hade barn, så kändes jag inte hel. Jag försökte verkligen gilla läget, och periodvis gick det bra. Men jag ville inte leva livet utan att veta hur det kändes, utan att få denns superviktiga livsuppgift. Och när de väl är här så vet man inte om ett liv utan dem, liksom

 

[Kattennizze]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Ja, det är vansinnigt att frivilligt barnlösa ska ifrågasättas angående deras val. Beror nog till viss del på unkna normer om att "man" framförallt kvinnor "ska" ha barn, det ingår i paketet. Min egen mormor som var född i början på 1900-talet deklarerade att hon minsann inte hade velat ha barn, utan ville hellre haft en egen karriär än servat en framgångsrik yrkesarbetade man och 4 barn. Det blev ju också helfel, hon skulle ju inte haft några barn alls. Men då fanns det inget val, det gör det nu.
Jag själv ville ha barn, och är oändligt tacksam över att jag fick det. Men när jag var i 20-årsåldern var jag tveksam, men när jag blev äldre mognade mitt beslut fram, att jag ville. Däremot skulle jag aldrig ifrågasätta de som inte vill, det är oerhört oförskämt. De kan ju också vara orfrivlligt barnlösa så man vet ju aldrig.

 

[Kattennizze]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag upplever det som du, när barnet väl kom efter 7 års försök så ja, den lyckan att ha barn går inte att beskriva. Däremot saknade jag nog inte barn sådär värst mycket innan, och jag gjorde mest ett provrörsförsök för att jag tänkte att jag skulle ha ångrat mig om jag inte hade gjort det och försökt allt. Det var nog också anledningen till att det så många år, jag var inte särskilt aktiv i att söka hjälp heller. Nu däremot vill jag verkligen ha ett syskon, men om det inte kommer så går inte världen under för det.

 

[Kattennizze]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Bra beskrivet, världens bästa äventyr det här, måste jag säga!

 

[Jenka]

Sv: Varför ville ni ha barn?

jag har en kompis som har gjort just så.

Hon har haft allt planerat sedan.. ja jag vet inte hur länge, så länge jag minns. Efter gymnasiet skulle hon ta ett sabbatsår, sen läsa vidare till logistiker. Efter det försöka hitta jobb och joba minst ett år så hon skulle få bra sgi, sedan dags att skaffa barn.

Detta har hoin följt, bortsett från att hon inte har lyckats bli med barn. Jag har aldrig hört henne säga att hon vill ha barn för att hon vill utan för at det passar in i hennes livsplanering.
......kul....

Fast sån där planering har jag och många med mig också. Med tillägget dock att man vill ha barn.

 

[Minna86]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag tillhör dom som inte vill ha barn och har aldrig velat. Men min kompis som precis blivit mamma är ju som på små rosa moln och säger att det är så fantastiskt osv.
Men ska man vara riktigt ärlig så handlar det ju i slutändan om att vi är djur. Rent naturligt "kan vi inte" låta bli att älska vårt barn och tycka det är helt fantastiskt. Precis som jag tror att det som tjej är svårt att inte stundtals få längtan efter ett barn, det är ju faktiskt det vi är till för.
Moder natur struntar ju fullständigt i karriär, fritid, intressen osv, det viktiga är att föröka sig.

Alla mina kompisar bara flinar och säger 'klart du vill' när jag säger att jag inte ska ha några barn. Mycket irriterande, varför är det så klart? Till skillnad från djuren så har ju vi såpass med hjärna att vi kan bortse från vissa drifter om vi vill!

Jag sitter ju dock i den sitsen att min sambo säger att han vill ha barn innan han blir 30 även om jag under hela vårt förhållande (5 år) sagt att det blir inga barn.... Hur löser man det...

 

[Sirocco]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Minna:

Precis så där skulle jag ha skrivit för drygt ett år sedan

Jag är idag 33 år och mamma till Martin 4 månader och det är faktiskt det bästa som hänt mig. Men jag var den som aldrig skulle ha barn. Tyckte inte om dem helt enkelt. Kände inget när jag såg en liten bebis.
Min sambo vill gärna ha barn, men jag sa nej.
Efter nästan 10 års förhållande så slutade jag med p-piller och tänkte blir det så blir det, blir det inte så är det lika bra (faktikt mest för killens skull och tanken att jag nog skulle ångra mig senare i livet om jag valde bort barn)
Det blev på första "försöket" utan att vi försökt pricka ägglossning eller så.
När jag plussade blev jag livrädd och tänkte att ; nej, jag tar bort det... Men gjorde inte det för min sambo blev så glad att han grät
Under nästan hela graviditeten så förträngde jag att det skulle bli ett barn i magen med allt vad det innebar... men mot slutet började jag se fram emot det som komma skulle.

Vid förlossningen (som gick väldigt bra) kom moderskänslorna med stormsteg och när Martin väl kom ut och upp på magen visste jag att detta var min livs kärlek!!
Visst är det jobbigt ibland, man känner sig "låst" och ibland isolerad, men 99% av tiden är härlig. Man förundras varje dag över vad man "skapat", världens underverk som JAG har varit med och gjort. Helt fantastiskt. Jag skulle aldrig kunnat ångra något av detta och frågar mig faktiskt varje dag varför jag inte gjort detta tidigare??!!

 

[vindvissla]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag sitter ju dock i den sitsen att min sambo säger att han vill ha barn innan han blir 30 även om jag under hela vårt förhållande (5 år) sagt att det blir inga barn.... Hur löser man det...

Antingen far du andra dig eller sa far din sambo bestamma om du eller barn ar viktigast i hans liv. For min del var det viktigare med barn sa jag hade lamnat min sambo om han inte andrat sig.

Han har aldrig angrat sitt beslut.

 

[No1]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Antingen far du andra dig eller sa far din sambo bestamma om du eller barn ar viktigast i hans liv.

For min del var det viktigare med barn sa jag hade lamnat min sambo om han inte andrat sig.

Det fetstilta har jag jätte jättesvårt för, även om jag förstår/respekterar/accepterar att en del människor resonerar så.

Rent psykologiskt skulle det påverka mig enormt om jag visste att jag var viktigast för min partner.
Att barn är så viktigt att han väljer barn framför mig, om jag inte förmår mig gå igenom det, framkallar en mängd jobbiga tankar och känslor som äter på mig och inte direkt påverkar min skepsis positivt.

 

[Lamborghini]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Började längta o kunde inte tänka mig ett finare sätt att utveckla min och sambons relation på. Nåt sånt

 

[stjarnfrugt]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Att barn är så viktigt att han väljer barn framför mig, om jag inte förmår mig gå igenom det, framkallar en mängd jobbiga tankar och känslor som äter på mig och inte direkt påverkar min skepsis positivt.

Jag skulle känna något liknande. Att jag bara blev sedd som en barnmaskin och inget värdefullt i sig. Jag skulle lämna en sådan man, likväl som jag skulle lämna min sambo om han tjatade om att skaffa barn. Jag vill inte göra någon olycklig, är man så olika i en sådan fråga är det bäst att skiljas åt.

*kl

En annan sak jag funderar på är vad jag ser när jag ser mig omkring. Jag tycker att allt blivit råare (och då är jag ändå bara 25). Jag har en väninna som har en syster som är 8 år yngre än oss. Det räcker med att se hur attityden förändrats bara mellan våra resektive årskullar för att känna att ingen förtjänar detta öde... Tom när hon gick i mellanstadiet mådde man dåligt över hur klimatet var bland hennes skolkamrater. Det är en sådan hård mentalitet i skolan/ungdomsvärlden att tom en annan är rädd för att gå ute sent om kvällarna. När jag var liten var jag rädd för "fullgubbarna" i parken, numera är jag mer rädd för de som knappt ens är byxmyndiga. Och jag är heller inte speciellt ängslig av mig kan tilläggas. Absurt.

Jag vet att det inte bara är jag som tänker såhär. De flesta vuxna man talar med tycker att det blivit ett råare klimat. Mina morföräldrar brukar säga att "det är mkt svårare för ungdomen idag" när de talar om mina halvt vilsekomna yngre kusiner (grundskoleålder). Det ligger nog nåt i det, inte ens ute i småbyarna är det idylliskt i skolan längre (måste ändå påstå att det var det på min tid, iaf jämfört med idag).

Glömmer man bort detta då man själv står inför familjebildandet, eller tror man att det bara drabbar andras ungar? För lite konstigt känns det väl att man förfasas över hur tungt det är för ungarna att växa upp under rådande omständigheter - för att samtidigt aktivt planera barnsanskaffning? Det är ytterliga en fråga jag tycker skulle vara intressant att få svar på från er mammor/pappor

 

[jacko]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Jag vet inte, ärligt talat. Jag förstår att det låter superjättekonstigt (det tycker jag också), och det låter som att jag inte går in i det här till 100%. Och det gör jag nog inte, ärligt talat. Jag har ju ingen längtan, MEN jag tror att det kommer att bli både roligt och spännande. Och jag har en viss känsla av att jag kommer att ha massor av känslor för vår nya familjemedlem.

Bortkommen, jag vet att det låter jätteknäppt att man "går med på" att prova att bli gravid för att maken/makan vill. Men det är ett ganska svårt dilemma. I mitt fall: vi har varit ett par i 15 år och jag vill vara med honom till jag dör. Han är min bästa vän OCH min kärlek. Han har längtat efter barn i typ tio år. Man blir påverkad av detta trots allt. Och även om han aldrig skulle "kräva" att vi skulle försöka skaffa barn, så är det svårt att veta hur man ska hantera saken.

 

[No1]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Bortkommen, jag vet att det låter jätteknäppt att man "går med på" att prova att bli gravid för att maken/makan vill. Men det är ett ganska svårt dilemma.
I mitt fall: vi har varit ett par i 15 år och jag vill vara med honom till jag dör. Han är min bästa vän OCH min kärlek. Han har längtat efter barn i typ tio år. Man blir påverkad av detta trots allt. Och även om han aldrig skulle "kräva" att vi skulle försöka skaffa barn, så är det svårt att veta hur man ska hantera saken.

Krav, ultimatum, det finns många beteckningar...
Hade han stannat eller lämnat om du hade låtit bli?

 

[vindvissla]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Det fetstilta har jag jätte jättesvårt för, även om jag förstår/respekterar/accepterar att en del människor resonerar så.

Rent psykologiskt skulle det påverka mig enormt om jag visste att jag var viktigast för min partner.
Att barn är så viktigt att han väljer barn framför mig, om jag inte förmår mig gå igenom det, framkallar en mängd jobbiga tankar och känslor som äter på mig och inte direkt påverkar min skepsis positivt.

Att du har svårt för att förstå det beror säkert på att du aldrig känt den där fysiska längtan. Den är liksom starkare än allt annat (eller var för mig i alla fall). Det finns många fiskar i havet och ja, min längtan efter barn skulle drivit mig vidare om min sambo bestämt sig för att han inte ville ha barn med mig. Jag vill ju inte leva som en börda för någon heller, jag vill inte att han ska ha på sitt samvete att han aldrig gav mig några barn eller att han fick barn med mig mot sin vilja. Jag vill ha barn med honom för att han vill ha barn med mig.

 

[Sol]

Sv: Varför ville ni ha barn?

En annan sak jag funderar på är vad jag ser när jag ser mig omkring. Jag tycker att allt blivit råare (och då är jag ändå bara 25). Jag har en väninna som har en syster som är 8 år yngre än oss. Det räcker med att se hur attityden förändrats bara mellan våra resektive årskullar för att känna att ingen förtjänar detta öde... Tom när hon gick i mellanstadiet mådde man dåligt över hur klimatet var bland hennes skolkamrater. Det är en sådan hård mentalitet i skolan/ungdomsvärlden att tom en annan är rädd för att gå ute sent om kvällarna. När jag var liten var jag rädd för "fullgubbarna" i parken, numera är jag mer rädd för de som knappt ens är byxmyndiga. Och jag är heller inte speciellt ängslig av mig kan tilläggas. Absurt.

Jag vet att det inte bara är jag som tänker såhär. De flesta vuxna man talar med tycker att det blivit ett råare klimat. Mina morföräldrar brukar säga att "det är mkt svårare för ungdomen idag" när de talar om mina halvt vilsekomna yngre kusiner (grundskoleålder). Det ligger nog nåt i det, inte ens ute i småbyarna är det idylliskt i skolan längre (måste ändå påstå att det var det på min tid, iaf jämfört med idag).

Glömmer man bort detta då man själv står inför familjebildandet, eller tror man att det bara drabbar andras ungar? För lite konstigt känns det väl att man förfasas över hur tungt det är för ungarna att växa upp under rådande omständigheter - för att samtidigt aktivt planera barnsanskaffning? Det är ytterliga en fråga jag tycker skulle vara intressant att få svar på från er mammor/pappor

Nej, det gör man inte men man försöker se positivt på världen. Alla ungdomar mår faktiskt inte piss, många har det bra. Jag träffade på två "gangstergrabbar" i 15-årsåldern för några veckor sedan när jag åkte spårvagn. De såg sådär grymtuffa och hårda ut, men jäklar vad de sprack upp i ansiktet när de såg min lillgrabb. De satt och vinkade, pratade och grimaserade med honom och avslutade "sessionen" med att säga vilken fin bebis jag hade.

Sedan har jag en lillebrorsa som är 15 år och jag kan inte påstå att han och hans kamrater verkar leva i en tuffare värld än jag. Deras tonår verkar vara ganska lik mina och de var inte så tokiga.

 

[Mitten]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Det fetstilta har jag jätte jättesvårt för, även om jag förstår/respekterar/accepterar att en del människor resonerar så.

Rent psykologiskt skulle det påverka mig enormt om jag visste att jag var viktigast för min partner.
Att barn är så viktigt att han väljer barn framför mig, om jag inte förmår mig gå igenom det, framkallar en mängd jobbiga tankar och känslor som äter på mig och inte direkt påverkar min skepsis positivt.

Mitt ex tappade allt intresse när det visade sig att jag hade svårt att bli gravid. Även om det var jag som gick till slut, så var det han som valde bort mig. Det var skitjobbigt och jag kände mig så värdelös . Han sa bara att 'sånt där skall bara funka', helt ointresserad av att skaffa hjälp. Så nästa relation jag hade var med en man som inte ville ha barn... tja, efter 4 år ändrade vi oss trots allt och lyckades på helt eget bevåg få en liten skatt. Men vi har pratat om med/utan barn-liv massor av gånger och är överens om att vi hade haft ett jättelyckligt liv ihop även utan barn! Jag har stor förståelse för de som inte vill ha och skulle aldrig ifrågasätta det valet.

Men jag tror också att fler än man tror skulle välja bort sin partner om den inte ville ha barn, och man själv längtar så sjukt. Det är en FÖR stor grej att bara skippa, liksom.

Kan tillägga att jag aldrig heller varit speciellt sjuk i bebisar, men jag visste att jag ville ha ett BARN. Bebistiden får jag stå ut med, tänkte jag. Fast sen gillade jag ju just min bebis lite ändå

 

[Minna86]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Minna:

Precis så där skulle jag ha skrivit för drygt ett år sedan

Jag är idag 33 år och mamma till Martin 4 månader och det är faktiskt det bästa som hänt mig. Men jag var den som aldrig skulle ha barn. Tyckte inte om dem helt enkelt. Kände inget när jag såg en liten bebis.
Min sambo vill gärna ha barn, men jag sa nej.
Efter nästan 10 års förhållande så slutade jag med p-piller och tänkte blir det så blir det, blir det inte så är det lika bra (faktikt mest för killens skull och tanken att jag nog skulle ångra mig senare i livet om jag valde bort barn)
Det blev på första "försöket" utan att vi försökt pricka ägglossning eller så.
När jag plussade blev jag livrädd och tänkte att ; nej, jag tar bort det... Men gjorde inte det för min sambo blev så glad att han grät
Under nästan hela graviditeten så förträngde jag att det skulle bli ett barn i magen med allt vad det innebar... men mot slutet började jag se fram emot det som komma skulle.

Vid förlossningen (som gick väldigt bra) kom moderskänslorna med stormsteg och när Martin väl kom ut och upp på magen visste jag att detta var min livs kärlek!!
Visst är det jobbigt ibland, man känner sig "låst" och ibland isolerad, men 99% av tiden är härlig. Man förundras varje dag över vad man "skapat", världens underverk som JAG har varit med och gjort. Helt fantastiskt. Jag skulle aldrig kunnat ångra något av detta och frågar mig faktiskt varje dag varför jag inte gjort detta tidigare??!!

Det är inte meningen att låda sur eller något annat negativt men så säger ALLA och det stämmer ju för man har ju som sagt inget val. Det handlar ju inte om att barnet är en så fantastisk person utan om hormoner. Jag har suttit barnvakt några gånger och det är skitjobbigt och tråkigt men så är det ju inga hormoner inblandat. För det är ju det enda som skiljer sina egna barn från andras, man älskar sina egna för att naturen har konstruerat en så.

Skulle min sambo inte acceptera mitt beslut skulle vår relation bli väldigt problematisk. Jag skulle skaffa ett barn för hans skull eftersom jag älskar honom så otroligt mycket. Men likaväl som jag inte kan tvinga mannen jag älskar att inte skaffa barn så kan ju inte han tvinga mig att skaffa barn, så gör man ju inte mot personen man älskar.

Jag tänker lite såhär "om det inte är trasigt så laga det inte". Vi har ett kanonliv tillsammans och massor med saker vi ser fram emot och vill göra. Varför ändra allt när man trivs med situationen?

 

[stjarnfrugt]

Sv: Varför ville ni ha barn?

Nej, det gör man inte men man försöker se positivt på världen. Alla ungdomar mår faktiskt inte piss, många har det bra.

Jag förstår att man vill se det så, det är ju någon form av självförsvar. Ingen skulle erkänna att man tänker "Många ungdomar mår piss men jag skaffar barn ändå", det klingar illa, så istället väljer man nog "Alla mår inte piss och mitt barn ska bli en av dom".

I min bekantskapskrets ska jag erkänna att jag endast har EN vän som inte haft någon sjukdom av psykiatrisk karaktär, större ångestproblematik eller familjetrauma under livet som ung. Och jag har inte speciellt få vänner, ganska "normalt" antal skulle jag säga. Så jag har lite svårt för att blunda och tänka "mitt barn skulle inte drabbas".
Jag kan tänka mig att det kanske är annorlunda om man inte sett samma eländesfrekvens, men jag vet inte. Det kanske är hormonera som gör en positivt inställd, eller så är det viljan. Jag har iaf lärt mig att en lycklig uppväxt är inget som bara infinner sig, snarare tvärtom. Allt annat än dåligt mående är bara en bonus. Och det var ändå på min tid, i dagens samhälle skulle jag vara livrädd att släppa ut min unge. Vi hade iaf inte lika mkt droger i omlopp när jag växte upp, men det behövdes tydligen inte för eländet kom ändå för många av mina nära.